Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Hemligare än Bilderberg: Inget läcker från Löfvens säkerhetspolitiska råd

Det har gått några veckor sedan IT-skandalen inom Transportstyrelsen briserade, och den så kallade oppositionen har försvunnit med svansen mellan benen, efter att ha fått smäll på fingrarna av farbror Stefan för att deh haft fräckheten att ifrågasätta hans val av ministrar.

Men trots att tystnaden nu lägrat sig, är det något som luktar fisk i hela affären. Jag tänker på statsminister Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd, som han inrättade efter valet 2014. Rådet, som består av statsministern, vice statsministern (idag Isabella Lövin), utrikesminister Margot Wallström, försvarsminister Peter Hultqvist och (avgångna) inrikesministern Anders Ygeman samt ministrarnas respektive statssekreterare, har enligt uppgift från Stefan Löfven sammanträtt varje månad. Dessutom extrainkallade Löfven rådet i mars i år – för att diskutera hur våldsvågen och gängskjutningarna i framför allt Stockholm, Göteborg och Malmö skulle stoppas.

Kanske, möjligen, har rådet någon gång under dessa uppskattningsvis 20-talet sammankomster dryftat det faktum att en avsevärd del av landets kvalificerat hemligstämplade information skickats utomlands av Transportstyrelsen och hanterats av icke-säkerhetklassad personal som en serbisk ex-militär. Och om inte – varför?

Riksdagsmannen Jan Ericson (m) har försökt få fram uppgifter om vid vilka tillfällen rådet har sammanträtt, och vilka frågor som diskuterats vid sammankomsterna. Därför begärde han ut alla handlingar från registratorn hos Statsrådsberedningen. Eftersom kalendarium, diarieposter, kallelser, protokoll och all annan kommunikation deltagarna emellan – fysisk så väl som elektronisk – är att betrakta som allmän handling, ska dessa lämnas ut i det fall uppgifterna inte klassas som hemliga. I detta fall ska dock de delar som inte omfattas av hemligstämpel skyndsamt lämnas ut, enligt offentlighetsprincipen.

Svaret från tjänstemännen på regeringskansliet som han fick: ”Det finns inte några allmänna handlingar i Regeringskansliet som motsvarar din begäran”.

Alltså – allt som rör Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd har hemligstämplats i sin helhet – inga uppgifter lämnas ut över huvud taget, något som bland annat Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är starkt kritisk mot.

Med andra ord – Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd, träffats varje månad, har alltså:

  • inte bokat in mötena i  sina kalendrar (mötesbokningar är allmän handling)
  • inte skickat  kallelser till de inbjudna inför mötena
  • inte sänt ut dagordning inför sammankomsterna
  • inte fört några anteckningar över huvud taget om vad som diskuterats vid sammanträdena

Detta är i alla fall kontentan av det som regeringskansliets tjänsteman vill få oss att tro på. Om detta stämmer är Stefan Löfvens säjerhetsråd förmodligen  bland det hemligaste vi har i det här landet. I sådana fall har hela verksamheten styrts av någon slags Fight club-regler (first rule: du pratar inte om Stefan Löfvens Säkerhetspolitiska råd!) och får organisationer som Bilderberggruppen att verka närmast lösmynta. (Bilderbergarna släpper dessutom såväl deltagarlista som dagordning i samband med sina möten – Stefan Löfven var själv inbjuden dit 2013, och lyckades då inte undvika att prata bredvid mun.)

Dessutom ska vi fås att tro att ingen, vid något tillfälle, under dessa möten ens fick för sig att säga ens något om det faktum att landets säkerhet var röjd, och skyddade identiteter för bland annat svensk underrättelsepersonal med stor sannolikhet exponerats för främmande makt. Det känns, minst sagt, osannolikt att så inte skulle skett vid något ända tillfälle. Lägg till detta att ingen alltså fört protokoll – uppenbarligen är samtliga mötesdeltagare begåvade med perfekt minne, och kommer ihåg allt som beslutats utan att behöva nedteckna ett enda ord.

Jag är – för att uttrycka det milt – skeptisk.

En alternativ förklaring till det nekande svaret på begäran om mötesdokumentation är att den helt enkelt rensats bort (eller gallrats som det heter nuförtiden) för att inte skapa dålig stämning för Löfven och regeringen. Inget pappersspår, inga politiska skandaler att stå till svars för.

Och förvisso har regeringen goda kontakter med föregångare i denna gren. Som nuvarande Rikspolischefen, vilken i sitt tidigare jobb på Försäkringskassan visade en stor målmedvetenhet i sin ambition att få oönskade mejl att försvinna spårlöst.

Poff, väck!

Intressant?

Fler om , , , ,

Den outsourcade statsmakten

Stefan Löfven. Foto: Per Pettersson, Stockholm

Det är något underligt, och inte så lite oroande, med hela Stefan Löfvens statsministerskap. (Heter det så?) Jag har funderat länge på vad som har känts fel, men inte kunnat sätta fingret på det.

Inte förrän nu, med IT-skandalen i Transportstyrelsen och den ofattbart taffliga hanteringen i spåren av krisen som regeringskansliet uppvisat under de senaste dagarna, börjar det att klarna.

Fram träder en bild av en regering som ser ut att ledas av en statist istället för en statsminister. Någon som fått i uppdrag att fungera som ansiktet utåt, samtidigt som den verkliga maktutövningen sker i det fördolda. Vem vet, kanske är det Anders Ygeman och hans allierade i den mäktiga s-falangen i Stockholm, även kallad familjen, som håller i trådarna. Som har tagit in en lämplig kandidat för att spela rollen av statsminister och statsman, som kan åka runt i Sverige och fika med väljarna och skaka hand med fabriksjobbare – medan besluten tas på annat håll, utanför rampljuset.

Intrycket förstärks efter Löfvens senaste framträdande, där han gång på gång bedyrar att han inte fått någon som helst information om skandalen där sekretesskyddade uppgifter från Transportstyrelsens register via så kallad outsourcing kommit på drift till länder som Tjeckien och det ryss-allierade Serbien förrän i januari i år. Alltså tio månader efter det att två av hans närmaste män, justitieminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist, fått information om säkerhetsläckan.

Om detta verkligen stämmer – och statsministern inte står och blåljuger i tv – innebär det alltså att två av regeringens tyngsta ministrar, medvetet undvikit att informera, alternativt hemlighållit, Sveriges största säkerhetsläcka sedan Stig Bergling sålde ut försvarshemligheter till Sovjet för Sveriges regeringschef i nära ett års tid. Ministrar som han, hör och häpna, dessutom säger sig ha fullt förtroende för eftersom de bara ”följt svensk förvaltningstradition”. (Löfvens egna ord).

Hade Ygeman och Hultqvist velat berätta, hade de haft dussintals tillfällen. Inte minst vid mötena med det så kallade säkerhetspolitiska råd som Löfven själv inrättade 2014. I rådet sammanträder statsministern och vice statsministern med – ta-da! – Ygeman och Hultqvist. Ändå har de senare under ett års tid vid rådets möten inte sagt flaska om att hemligstämplade och skyddade svenska persondata, liksom uppgifter kritiska för polis och underrättelsetjänst, kommit på drift och nu sannolikt befinner sig i ryska händer. Detta genom att en icke-säkerhetsklassad systemadministratör i Serbien fick full access till Transportstyrelsens IT-system i samband med förra generaldirektörens beslut att outsourca verksamehten till IT-företaget IBM. Inte heller har de nämnt något för infrastrukturminister Anna Johansson – som dessutom är direkt ansvarig minister för Transportstyrelsen – ifall den officiella historieskrivningen såsom Stefan Löfven återgivit den är korrekt.

Att informationen inte kommit statsministern till del har försvarats på de mest uppfinningsrika sätt under de senaste dagarna: Fel kommunikationsväg, ett annat departement hade ansvar, en tidigare statssekreterare bar ansvaret, förundersökningssekretess förhindrade (att informera statsministern!?) och det fanns enligt Anders Ygeman inget lämpligt rum ledigt för att prata om så känsliga saker.

Tro’t det som vill.

Vad som förbryllar än mer är varför det tog Löfven nästan en vecka från det att stormen kring IT-läckan på Transportstyrelsen blåst upp till orkanstyrka, innan han fann det för gott att kommentera affären. Vad hände under denna tid?

Är man konspiratorisk, kan man förstås spekulera i att det under dessa dagar pågick en intensiv städoperation, där alla spår av affären städades bort (eller ”gallrades” som Svenska institutet brukar kalla det) så att inget fanns kvar som kunde motsäga den historia av haveriförloppet som statsministern förmedlade vid sin presskonferens – alltså att han helt saknat vetskap om IT-skandalen fram till januari i år.

En mindre sinister förklaring är att Löfven och hans ministrar med tillhörande statssekreterare och -tjänstemän behövde tid att förbereda sig för det annalkande drevet och se till att allas berättelser var samordnade. Under dessa dagar satt Löfven sannolikt och hårdpluggade inför presskonferenser och medieframträdanden så att alla de inövade icke-svaren var som ett rinnande vatten.

En tredje förklaring till att varken Ygeman eller Hultqvist sade flaska om saken för högste chefen är att de redan från början insåg hur toxisk Transportstyrelsens IT-läcka var. Affären innehöll eldfängda ingredienser av det slag som hade alla möjligheter att utvecklas till fullfjädrad regeringskris ifall den kom ut. Därför var det av högsta strategisk vikt att affären inte smetade av sig på statsministern – även till priset av att gå bakom ryggen på honom. Därför hölls Löfven i mörkret, i förhoppning om att ingen journalist skulle få nys som saken.

Det finns säkert fler förklaringar till den senaste veckans mycket märkliga beteende från Löfven och hans regeringsmedlemmar. Men oavsett vad som ligger bakom, blir den samlade bilden att socialdemokraterna i regeringen inte verkar ha något vidare förtroende för sin egen statsminister. Och känslan man får är som sagt att Löfven spelar en roll som någon annan har skrivit för honom.

Vid gårdagens presskonferens glimtade det till en kort sekund – en slags tillbakahållen besvikelse – när Löfven bistert konstaterade att det hade varit önskvärt att han blivit informerad tidigare. Någonstans där framträdde kanske den riktige Löfven, innan han återgick till manus.

Frågan man måste ställa sig i dessa dagar är alltså inte bara hur Transportstyrelsens IT-haveri över huvud taget kunde ske – utan vem som egentligen leder Sverige.

Inte kan väl statsledningen också ha råkat bli outsourcad?

Intressant?

Fler om , , ,

Bostadskrisen: Brottslighet bakom hälften av hyreskontrakt i Stockholm

Det talas mycket om bostadskris och bostadsbubbla – på senare tid framför allt med fokus på problemet med att unga vuxna köper allt dyrare bostadsrätter, inte sällan med hjälp av pengar från föräldrarna. Detta är något som driver upp priserna, vilket i sin tur ökar risken för en krasch på marknaden. Därför måste det naturligtvis stoppas, med hjälp av amorteringskrav, ytterligare skärpta amorteringskrav och nu senast förslag på att inte få låna mer än högst 4,5 gånger årsinkomsten. Något som skulle göra att även högutbildade med hög lön kommer att få nobben av banken.

(När det gäller kommuner som köper bostadsrätter för hundratals miljoner för att ordna boende till nyanlända, anses det av någon anledning inte ha samma påverkan på priserna, vilket jag finner lite överraskande – men vad vet jag, som inte är ekonom.)

Frågan som dock aldrig ställs i dessa sammanhang är varför köpfesten på borättsmarknaden bara fortsätter, trots varningar var och varannan dag. Svaret är – det finns inget alternativ. Hyresmarknaden har för länge sedan slutat att vara en marknad, och att hitta en ledig lägenhet i första hand är svårare än att hitta en isbjörn i Sahara. Och eftersom denna marknad är stängd, finns det helt enkelt inga alternativ för den som inte vill bo kvar hemma fram till 40-årsdagen.

Frågan är då – varför ser det ut som det gör? En rapport från den regionala underrättelseavdelningen i polisregion Stockholm, Illegal handel med lägenhetskontrakt inom den organiserade brottsligheten i Stockholm (PDF) ger en liten fingervisning om i alla fall en av orsakerna till de ständigt längre köerna och därmed prisboomen. Nämligen att en allt större del av hyresmarknaden numera styrs av svarta pengar och organiserad brottslighet – enligt polisen uppskattningsvis hälften av alla lägenheter.

Rapporten är rena skräckläsningen, men trots att den gjordes redan i slutet av 2015 (alltså före den stora flyktingvågen) verkar den ha gått Sveriges nyhetsredaktioner förbi utan några spår. Och om det skett någon förändring sedan dess, är det sannolikt inte till det bättre.

Ur rapporten framgår att det numera börjar bli mer regel än undantag i Storstockholm att lägenhetskontrakt säljs svart – och att denna högst lukrativa marknad mer och mer börjar kontrolleras av organiserad brottslighet. Vilket inte är svårt att förstå, eftersom det är gigantiska summor inblandade, samtidigt som ingen inblandad nånsin skulle tjalla för polisen – den som köpt ett hyreskontrakt för hundratusentals kronor eller mer är ju inte direkt benägen att anmäla sin lagöverträdelse. Dessutom är det inte olagligt att betala för ett hyreskontrakt, så även om det uppdagas i efterhand sitter hyresgästen säkert i sin svartförmedlade lägenhet. Alltså en närmast perfekt marknad för maffian. Gigantiska vinstmöjligheter, minimal risk.

Man ska också komma ihåg att det med dagens låga räntor oftast är billigare att betala ett par hundratusen svart för en lägenhet med låg hyra i det äldre beståndet, än att betala mer än 10.000 i månaden för en nyproducerad enrummare. På detta sätt gynnar hyresregleringen en kriminell marknad. Dessutom är det få svartförmedlade lägenheter som kommer tillbaka till den ”vita” kön – istället säljs de vidare med god vinst, eller går vidare i familjen.

Rapportförfattarna skriver:

Enligt en fördjupad studie av Dagens Industri ligger prisnivån idag på drygt 200 000 kronor per rum i Stockholm. Underrättelseuppgifter finns om att lägenhetskontrakt i ytterstaden t.ex. Älta och Fisksätra förmedlas för ca 100 000 kr per lägenhet. En bedömning är att ungefär hälften av alla lägenhetsbyten som sker idag involverar kriminell verksamhet. Även om ovan nämnda siffror inte kan bedömas som bekräftade ger de en fingervisning om att handeln med svartkontrakt är en fråga om en omfattande ekonomisk brottslighet.

Drivkrafter bakom den omfattande ”svarthandeln” med hyresrätter kopplas ofta till olika typer av problem på bostadsmarknaden, exempelvis att det i tider av bostadsbrist finns en större efterfrågan än vad utbudet av lägenheter är. Då kötiderna idag uppgår till 15-20 år för en lägenhet i innerstaden, är det endast en begränsad del av befolkningen som har legalt tillträde till hyresmarknaden. En viktig faktor handlar också om prisnivåerna. Bostadsrätter och villor är sedan länge mycket högt värderade i Stockholm, vilket innebär att många inte har de ekonomiska resurser som krävs för en önskad bostad. Månadshyran för hyreslägenheter i attraktiva lägen i Stockholm är ofta lägre än nivåer för genomsnittliga månadsavgifter och räntor för bostadsrätter i innerstaden.

Eftersom runt hälften av hyresrätterna i Storstockholm förmedlas via bostadsförmedlingen – där man får anta att ingen svarthandel pågår – skulle det innebära att i princip ALLA andra lägenhetskontrakt förmedlas med pengar under bordet. Det verkar vara att ta i, så jag utgår från att det är hälften av de privat förmedlade lägenheterna som avses. Det är ändå en avsevärd del av beståndet. Bostadsförmedlingen förmedlade nära 12.000 kontrakt förra året, vilket innebär att privatvärdarna stod för ungefär lika många. Det skulle innebära svarta pengar i 6.000 förmedlingar och om vi räknar lågt och utgår från att varje kontrakt är värt 300.000 kr, enligt polisens siffror nedan, omsätter den svarta marknaden alltså uppemot 2 miljarder kronor – årligen.

Så här såg prisbilden ut för att köpa sig ett svartkontrakt:
• En nyrenoverad lägenhet på 81 kvm i ytterstaden säljs till köparen för 240 000 kr. Fastighetsägaren tar 150 000 kr och svartmäklaren respektive förmedlaren får 45 000 kr var.
• En lägenhet på 67 kvm på Södermalm kostar 400 000 kr, varav 250 000 kr går till fastighetsägaren och 150 000 kr fördelas mellan svartmäklaren och förmedlaren.
• För en femrumslägenhet på Södermalm vill en representant för fastighetsförvaltaren ha en miljon kr. Svartmäklaren och förmedlaren lägger på 150 000- 200 000 kr för att ta ut detta som vinst till sig själva. Fastighetsägaren är sannolikt ovetandes om affären.

Rapportförfattarna skriver att det möjligen kan uppfattas som en långsökt koppling mellan bostadsbrist, organiserad brottslighet och samhällsekonomiska problem. Men faktum är att den organiserade brottsligheten är mycket rationell och aldrig skulle ägna sig åt handel med hyreskontrakt om det inte funnits stora pengar att tjäna. På detta sätt blir bostadsbristen en förutsättning för den organiserade brottsligheten att existera på marknaden – samtidigt som samma brottslighet innebär mycket negativa effekter på den naturliga rörligheten i regionen.

Inte minst genom att göra betalning för hyreskontrakt till en norm snarare än undantag.

Ur ett övergripande samhällshotande perspektiv är handeln med lägenhetskontrakt ett mycket allvarligt problem eftersom den påverkar bostadsmarknaden, vilken angår de flesta medborgare i någon mening och i förlängningen även samhällsekonomin. Den illegala handeln med lägenhetskontrakt ses förekomma inom samtliga strukturer i den teoretiska samhällshotande modellen. Inom institutionella strukturer, där myndighetsutövning och annan offentlig service ingår, finns indikationer om en pågående korruption inom kommunala bostadsbolag. Korruptionen syftar till att påverka beslut om tilldelning av bostäder utifrån dolda agendor inom den organiserade brottsligheten.

Inom legala strukturer är den organiserade brottsligheten sedan länge etablerad och handeln med lägenhetskontrakt utgör inget undantag. Brottsligheten involverar ett flertal privatägda fastighetsbolag och enskilda fastighetsägare som tjänar ekonomiskt på de svarta affärerna. Fastighetsägare nyttjar sina företag i den brottsliga handeln och upprättar samt säljer falska lägenhetskontrakt mot betalning. I verksamheten samarbetar de oseriösa fastighetsägarna med svartmäklare och andra förmedlare. Andra företag förser personer med osanna arbetsgivarintyg i det fall en inkomst krävs för en lägenhet. Intygen kan sedan användas i bedrägerier mot övriga välfärdssystemet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att personerna involverade i den illegala handeln med hyreskontrakt är mycket rationella i sin brottslighet då det finns möjlighet till väldigt omfattande brottsvinster, många brottstillfällen och låg upptäcktsrisk.

Som sagt, är det någon som på allvar tror att priserna på borättsmarknaden kommer att krascha i ett läge där det dels krävs bostäder för 250.000  nyanlända (betallänk) bara de närmsta åren, dels ett växande skuggsamhälle med papperslösa som hyr in sig i ”sovcentraler” (lägenheter fullpackade med madrasser som hyrs ut till personer utan uppehållstillstånd) och dels en maffia som tar över en allt större del av hyresmarknaden – inte bara i storstäder som Stockholm?

Det är sådant här som brukar kallas för en perfekt storm.

Sålunda: Om inte polisen plötsligt blir oväntat framgångsrik i jakten på att spåra upp och utvisa papperslösa, om inte flykting- och anhöriginvandring plötsligt faller dramatiskt och om inte byggbolagen väljer att börja massproducera billiga hyreslägenheter – och därmed slår undan benen för sina egna lukrativa bostadsrättsprojekt – så kommer bubblan att bestå.

Och även om ovanstående är om inte en heltäckande förklaring till att bostadsbubblan aldrig verkar brista, är det sannolikt en delorsak till att Sverige fortfarande inte drabbats av någon krasch på bostadsmarknaden. Trots de upprepade varningarna.

Trycket underifrån är så stort att det bara finns en väg att gå – uppåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Sverige med minimala utsläpp betalar mest per capita till FN:s klimatfond

Sverige är ett av de länder som påverkar klimatet minst, åtminstone om man räknar i koldioxid per capita. Vi har en energisektor som är i det närmaste helt fri från utsläpp, med vattenkraft, kärnenergi, biobränsle och vindkraft. Totalt står Sverige för runt 0,2 procent av världens samlade utsläpp – vi är alltså som det brukar heta bäst i klassen, har tagit på oss ledartröjan etc, etc.

Ändå visar det sig nu att vi betalar ojämförligt mest till den så kallade gröna klimatfonden som infördes som en del av Parisavtalet. Inbetalningarna till denna fond, som är tänkt att tillföras 10 miljarder dollar (c:a 90 miljarder kronor) årligen är långtifrån jämnt fördelade mellan de deltagande länderna, som diagrammet från New York Times här nedan klart och tydligt visar. Vad gäller USA, som nyligen hoppade av överenskommelsen hade inbetalningarna till fonden – ifall landet hållit fast vid Obamas löften – uppgått till 3 miljarder dollar årligen (c:a 26 miljarder svenska kronor).

Det kallas ”klimaträttvisa” enligt FN – landet som släpper ut minst betalar mest i straffavgift.

För Sveriges del handlar bidraget för 2017 om 581 miljoner dollar, alltså dryga fem miljarder kronor. Detta är en summa som mig veterligt aldrig dykt upp i någon som helst politisk debattt. Regeringen och Sveriges förhandlingsdelegation har alltså helt på egen hand, utan förankring i riksdagen som jag kan förstå, beslutat att bidra med fem miljarder årligen till FN. Pengar som av projektlistan att döma i stor utsträckning används som ett slags utökat bistånd till framför allt länder i Afrika och Asien (men även länder som Egypten finns med). Pengar som med råge överträffar exempelvis vad både Försvarsmakten och polisen kräver i anslagsökning de närmsta åren.

Vad som också slår en är att fördelningen av inbetalningarna är långtifrån rättvist fördelade. Stora utsläppsnationer slipper undan avsevärt lindrigare än ”rena” nationer som Sverige. Vi betalar tre gånger mer än Norge – ett land som är helt jämförbart med Sverige vad gäller inkomster och energiproduktion – tre gånger mer än Storbritannien och fem gånger mer än Danmark, vars elproduktion baserar sig främst på koleldade kraftverk. Dessutom är Sverige som vanligt bäst i klassen, och har redan betalat in det utlovade anslaget till fonden, enligt listan på GCF.

Vad detta beror på lär vi dock aldrig få veta – sannolikt är det i Sveriges fall viljan att gå före och dra på sig ledartröjan som det så ofta tals om, i förhoppningen att resten av världen ska ta intryck av vårt självskadebeteende och göra likadant.

En alternativ förklaring är att regeringen inte har en susning av hur de hanterar sex miljarder av våra skattepengar – som alltså glatt betalas ut till regimer som visserligen bygger lite vindkraft och solpaneler, men samtidigt toksatsar på kolkraftverk.

Och just det – någon som ser Kina på den där listan? Nej just det – landet som lovat att mångdubbla sina utsläpp de kommande 15 åren, med en förtryckande enpartiregim som SVT i en rad närmast devota hyllningsreportage utmålas som hoppet för världen, behöver inte betala alls eftersom det är ett så kallat utvecklingsland.

En tröst i eländet är i alla fall att Kina inte syns till på listan över mottagare. Alltid nåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Parisavtalet – världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma nästan ingenting

Det är fascinerande att skåda den ilska och frenesi med vilken världen reagerar mot Donald Trump, när han nu infriar sitt vallöfte att hoppa av det så kallade Parisavtalet. Alla, från världsledare till mindre högprofilerade politiker och miljöaktivister är eniga om att sveket från Trump innebär att vi inte bara dömer våra ofödda barn till en oundviklig klimatkollaps – det är dessutom dumt eftersom det enligt den samlade expertisen är väldigt lönsamt och gynnar framväxten av gröna jobb som mångdubbelt överstiger de stackars bakåtsträvande medelålders grottmän som råkar jobba i Appalachernas kolgruvor (alltså de som sägs ha röstat fram Trump).

DN går all-in.

Syn för sägen ger Dagens nyheters förstasida nu i morse. Mångsidigheten i rapporteringen består i att läsaren får ta del av ett stort antal röster som samstämmigt slår fast att Trump är en idiot och ett hot mot mänskligheten. Sveriges till synes enda klimatexpert, Johan Rockström, kommenterar hur dumt det är att bryta avtalet. DN:s vetenskapsreporter skriver krönika om vansinnet, och DN:s ledare späder på med lite fler argument för hur begåvningsutmanad Trump är som sviker klimatet. Inga avvikande uppfattningar får plats, ingen som säger emot.

För att förtydliga min ståndpunkt: Det är ingen överdrift att påstå att Doland Trump är en katastrof som ledare för världens mäktigaste nation. Hans osvikliga förmåga att trampa i klaver överallt, hans Twitter-tourettes parat med en högst ensidig faktainhämtning från konspirationssajter som Infowars är ett gigantiskt problem. Lägg till detta det uppenbara ointresset för Nato och Europas säkerhet och undfallenheten inför såväl Vladimir Putin som Mellanösterns värsta diktatorer, och vi har mer än tillräckligt att oroa oss för när det gäller Trumps presidentskap.

Men när det gäller Parisavtalet har han faktiskt en poäng. Få, allra minst klimatet, tjänar på avtalet – åtminstone inte om man utgår från de beräkningar som FN:s klimatpanel gjort avseende vilka  utsläppsminskningar som krävs för att nå tvågradersmålet vid seklets slut.

För som miljöekonomen Björn Lomborg  påpekat under flera års tid: Parisavtalet (som för övrigt är ett traktat, inget bindande avtal) är sannolikt världshistoriens dyraste sätt att åstadkomma i princip ingenting. Hans beräkningar, som visas i filmen nedan, visar att kostnaderna för att uppfylla avtalet blir enorma, 1.000 till 2.000 miljarder (1-2 biljoner kronor) årligen, för en i allt väsentligt försumbar utsläppsminskning.

Om och ifall samtliga länder uppfyller sina löften i avtalet till punkt och pricka, innebär det att temperaturökningen år 2100 bromsas in med 0,04 grader jämfört med att inte göra någonting alls. Eller  i klartext, det spelar ingen roll jämfört med att köra på som vanligt.

Lomborgs beräkningar (en studie vid amerikanska MIT har kommit fram till liknande slutsatser) visar att åtagandena i Parisavtalet når upp till endast en procent av det tvågradersmål som FN:s klimatpanel satt upp som ett krav för att hålla temperaturökningen i schack. Avtalet tar oss alltså bara en hundradel på vägen mot detta mål, och detta till en närmast ofattbar kostnad.

Som Matt Ridley skriver – det är ytterst förvånande att världens miljöaktivister ställt sig bakom och försvarar en uppgörelse så urvattnad och verkningslös som Parisavtalet.

Men det finns mer i allt detta, framför allt hur det så kallade avtalet kom till. Redan runt 2014 insåg UNFCCC (United Nations Framework Convention on Climate Change, organisationen bakom Kyoto- och senare klimatavtal) att det skulle bli omöjligt att få hundratals länder kring förhandlingsbordet att enas om gemensamma utsläppsminskningar. Lösningen, när förhandlarna insåg planerna på ett nytt Kyotoavtal var på väg att gå i stöpet, var att helt sonika frångå kraven på utsläppsminskningar i avtalsutkastet. Istället, inför Parismötet 2015, fick varje land på egen hand skriva ner vilka klimatåtaganden de kunde tänka sig att klara fram till 2030.

Detta innebar att länder som Kina och Indien kom undan med att lova att de skulle fortsätta ungefär som idag – genom att bygga ut sina industrier och kolkraftverk i ytterligare 10-15 år, och därmed öka utsläppen kraftigt fram till 2030, när de förväntades nå en topp. Så sent som i fjol deklarerade Kina att produktionen från koleldade kraftverk skulle komma att öka med 19 procent bara de närmaste åren, enligt landets energimyndighet.

Så Kina, som numera hyllas som miljöhjälte av både Angela Merkel och svenska medier, har alltså bara lovat en sak:  att mångdubbla sina utsläpp (som bland annat uppstår i den extremt smutsiga verksamhet som det innebär att utvinna råvaror till solpaneler, vindkraftverk och batterier). Och då ska man ha klart för sig att Kina redan står för en tredjedel av världens co2-utsläpp, mer än dubbelt så mycket som USA.

Klimatboven USA har sänkt sina utsläpp rekordmycket… (Källa: EIA)

…medan Tyskland ökat sina på senare år.

Men vänta, det kommer mer. För det som verkligen fått FN och politiker att gå i taket och anklaga USA för att svika klimatet, är inte bristen på  utsläppsminskningar i sig. I så fall hade de berömt USA, som sänkt sina CO2-utsläpp med 12 procent sedan 2006, medan Tyskland till och med ökat sina en aning (och Kina ska vi som sagt inte tala om).

Det som ligger i fatet är den så kallade klimatfonden, som FN inrättat för att transferera pengar från den rika, industrialiserade världen till världens utvecklingsländer. Pengarna är tänkta att betala för existerande och framtida skador från förväntade klimatförändringar samt satsningar på miljövänlig energi.

Och gissa vad? Jo Kina är det största av dessa så kallade utvecklingsländer. Vilket innebär att en avsevärd del av de 100 miljarder dollar (1000 miljarder kronor) årligen som Parisavtalets signaturer förbundit sig att betala in kommer att hamna just i Kina. (Något som mycket väl kan förklara premiärminister Li Keqiangs intensiva intresse för att få avtalet att överleva även utan Trump.)

Eftersom Kina fortfarande räknas som utvecklingsnation, innebär det att västvärlden har en så kallad klimatskuld gentemot landet, och därför ska bland annat EU-länderna, Storbritannien, Australien och framför allt USA betala ett avsevärt antal miljarder för att världens största utsläppsnation ska kunna bygga ut sin kolkraft ännu mer och på så sätt komma komma ifatt väst. Först när denna ”rättvisa” har uppnåtts, blir det tal om några utsläppsminskningar. Allt enligt avtal.

I en normal värld skulle såväl pressen som politiker rasa över denna bisarra fördelningspolitik, men när det gäller klimatet gäller inte normala förhållningssätt. Istället sparkar vi på Trump för att han säger som det är: att det är en usel deal att skicka miljarder till Kina för att landet ska få elda kol som om det inte fanns någon morgondag.

Nu mullras det i leden och det talas redan om revolution. Flera amerikanska delstater tänker göra uppror mot presidentens beslut, och EU-länderna och Kina har förklarat att de går vidare på egen hand. (Man får anta att dessa delstater och länder kanske inte är lika intresserade i att pytsa in ett par hundra miljarder extra i den där klimatfonden.)

Det tragiska här är ju att vi missar själva grundproblemet. För alla de 1000-tals miljarder som går till finansiera ett antal FN-organ och diverse mer eller mindre demokratiska stater i jakt på bidrag, skulle pengarna kunna satsas där de verkligen gjort nytta. Till exempel på forskning för att ta fram verkliga alternativ till dagens fossila bränslen.

Men istället för att ta frågan på det allvar som den förtjänar, väljer vi att rättfärdiga oss själva genom att håna och idiotförklara den tunnhårige mannen med de små händerna i Washington. Istället sluter vi upp i ett gemensamt upprop för att bränna ett oändligt antal miljarder på något som ändå bara är symbolpolitik.

Frågan man kan ställa sig är förstås om alla de politiker – som Margot Wallström – som nu unisont stämmer in i fördömandet egentligen vet vad de pratar om? Ifall de inte gör det är det ganska allvarligt, för i så fall de skrivit på ett avtal utan att veta vad som står i det. Och ännu värre är förstås det ifall Wallström och andra politiker faktiskt vet vad avtalet innebär – men blundar och bara spelar med i teatern.

Det brukar heta att i de blindas land är den enögde kung. Så är det utan tvekan i detta fall.

Sad.

Intressant?

Fler om , , ,

Myndigheten vägrar lämna ut offentlig handling, väljer istället att utplåna den

Precis som jag gissade i förra bloggposten, blåste det upp till orkan runt Svenska institutet och dess frifräsande kurator på @Sweden, som på bara en vecka lyckades med konststycket att stämpla 14.000 konton som högerextrema, böghatande internettroll. Bland dessa fanns Bill Gates, Israels ambassadör Isaac Bachman, ett antal ledarskribenter på Sydsvenskan och SvD samt en drös andra både officiella och icke-officiella profiler. Och så Köpenhamns borgmästare, inte att förglömma.

Samma kväll som jag publicerade inlägget skickade jag ett mejl till registratorn på SI, med en begäran att få ut den blocklista som myndigheten använt för att ”skydda det fria ordet” som de beskrev det hela. Detta eftersom listan, som genom sin existens får anses upprättad av myndigheten, ska anses som en allmän offentlig handling. Jag var inte ensam om att begära ut listan – enligt myndigheten har ett stort antal krävt ut listan, vilket resulterat i hög arbetsbelastning och därav ska man förstå den långa handläggningstiden. Enligt lagen ska handlingar lämnas ut (alternativt nekas tillsammans med beslut med besvärshänvisning)  skyndsamt, vilket brukar tolkas som 72 timmar, eller tre dygn. För mig tog det närmare fyra att få svaret. Som kanske inte riktigt är det förväntade, för att uttrycka sig försiktigt. Se bara:

Myndigheten meddelar sålunda att den lista som tidigare lämnats ut (två personer hann få ut den vid personligt besök på Svenska institutet den 12 maj), nu raderats i sin helhet på order av SI:s generaldirektör Annika Rembe. Motiveringen bakom beslutet att galllra listan – som alltså inte bara gallrades utan utplånades i sin helhet – är att dess innehåll var av tillfällig karaktär, och att gallring kan göras om handlingen är av ”tillfällig eller ringa betydelse”.

Lagligheten i detta är tveksam. Enigt Riksarkivets föreskrifter och allmänna råd  i den punkt som myndigheten hänvisar till) slås det fast att gallring endast får ske under förutsättning att allmänhetens rätt till insyn inte åsidosätts och att handlingarna bedöms sakna värde för rättsskipning, förvaltning och forskning.

Den handling som dussintals – kanske hundratals – har begärt att få se, och som dessutom utgör potentiellt bevismaterial ifall ärendet ska granskas juridiskt är alltså raderad.. Generaldirektören har således tagit beslut om att utplåna potentiellt bevismaterial, under förevändning att det är av ringa värde. Onekligen en hantering som man inte riktigt förväntar sig av en högprofilerad myndighet som är direkt underställd Utrikesdepartementet. En myndighet som verkar ha ägnat de senaste dagarna åt att sopa igen spåren efter haveriet med @Sweden-kontot, istället för att ta debatten med alla de kritiska röster som undrat vad SI pysslat med.

Samtidigt har affären, som verkar kunna utveckla sig till en riktig praktskandal i samma klass som det så kallade Rom-registret och Tsunamibanden, lyst med närmast total frånvaro på nyhetsplats i svensk press och tv. Det är mycket märkligt – för ett par år sedan hade denna typ av flagranta övertramp satt igång mediedrev utan slut. Idag möts det med en gästpning av de flesta utom ett antal ledarskribenter, samtliga liberaler eller med högeråsikter.

Som jämförelse kan vi  minnas hur det skapade stora rubriker och inslag i SVT för ett par år sedan när Filippa Reinfeldt blockerade en (1) person från att följa hennes privata Instagramkonto. Här handlar det 14.000 som blockerats av en statlig myndighet och hängs ut som hatare och troll – utan möjlighet att försvara sig och få verkar bry sig. Vad värre är, det hela har  börjat utvecklas till ännu en höger-vänsterkonflikt – där vänstern tycker att det är löjligt att tala om åsiktsregistrering.

Det är tragiskt, för frågan är mycket viktigare än så. Framför allt handlar det om ifall en myndighet verkligen ska tillåtas komma undan inte bara med att upprätta ett sannolikt olagligt register och stämpla ut ett stort antal vanliga svenskar som misogyna kvinnohatare, bögknackare och nazister. Utan att de dessutom ska kunna sopa igen spåren utan att det möter  motstånd.

Det ska bli intressant att se vart JO-anmälningarna (det har gjorts flera) kommer att hanteras. Jag förutsätter att dagens ”utplåningsbeslut” inte precis gör det enklare för JO att lägga ner utredningen, vilket annars brukar vara JO:s normala reaktion när sådant här händer. Dessutom har riksdagsledamöteen Jan Ericson ställt frågan till Margot Wallström hur hon ser på myndighetens agerande och vips har #blockgate alltså gått och blivit regeringsfråga.

Min högst personliga  misstanke är att att den smutsiga hemligheten är att det aldrig funnits någon egentlig lista. SI har helt enkelt gett grönt ljus för kuratorn/ nätsäkerhetsexperten att koppla @Sweden-kontot till en automatisk blocklista från webbappen Block Together. Här bredvid en skärmdump av tjänstens exempellista och en bit av den kompletta blocklistan som @Sweden använde sig av. Som synes har tabellerna exakt samma namn., och det är sannolikt att den senare listan är skapad med hjälp av tjänsten, som gör det enkelt att automatisera blockeringar – ifall man kopplar den till det egna Twitter-kontot appliceras blocklistan på denna utan att någon handpåläggning krävs. Dyker det upp ett nytt blockerat konto på den anslutna listan, påverkas alltså @Sweden-kontot direkt.

Detta förfarande innebär alltså att en svensk myndighet inte bara släppt in en privatperson – en känd nätaktivist – i sina datorsystem, utan dessutom låtit vederbörande koppla kontot till en utländsk blocklista, utan att ha kontroll på vem som står bakom denna. Det är sannolikt ett ganska allvarligt brott mot myndighetens interna IT-säkerhetsregler (ja, även konton hos externa tjänsteleverantörer omfattas av myndighetens säkerhetspolicy) och för att slippa försvara denna pinsamhet tror jag att blocklistan dumpades ner och lämnades ut till de två som besökte myndigheten och krävde ut dem den 12 maj, innan Svenska institutet kom på att allt höll på att växa dem över öronen och panik utbröt.

Generaldirektören kan alltså ha valt att begå ett brott, för att sopa igen spåren av ett annat, betydligt allvarligare klavertramp.

Fortsättning lär följa. Garanterat.

Fast tyvärr får vi nog inte läsa om det utanför Twitter och Facebook.

Intressant?

Fler om , , ,

Myndighet tar krafttag mot näthat, skapar maffigt åsiktsregister av bara farten

Just nu avundas jag inte Svenska institutets kommunikationsavdelning. Efter att kuratorn för @Sweden-kontot i förra veckan fått myndigheten att ta krafttag för att skydda det fria ordet (som SI själva uttrycker det själva) blev slutresultatet massblockeringar, ett sannolikt olagligt personregister och nästan lika sannolikt en omfattande åsiktsregistrering.  Och högst troligt var detta kanske inte riktigt vad myndigheten, som till dagligdags jobbar för att sprida en positiv bild av Sverige i omvärlden, hade tänkt sig.

Givetvis krävs det registervård  emellanåt – alla som varit på Twitter ett tag känner till det galopperande problemet med fejkkonton, porr och  robotföljare – men det var inte bara sådana som rensades bort under den gångna veckan. Betydligt mer ifrågasatt är den omfattande blockeringslista som @sweden hänvisar till, och som består av:

  • Cirka 12 000 internationella och svenska konton som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.

  • Utöver detta har det också funnits ett fåtal konton som blockerats utifrån curatorns bedömning.

Bland dessa konton, varav en del uppenbarligen valts ut av kuratorn själv, hittar man till exempel – en trollkarl. John Houdi får alltså numera finna sig i att bli stämplad som högerextremt nättroll, hatare och/eller rasist. Eller någon som kanske kan komma att utvecklas till det. Av en svensk myndighet.

Houdi är långt ifrån ensam om att fråga sig hur han hamnat på den där listan. Här återfinns även ledarskribenter i relativt väletablerade  medier som Sydsvenskan, som senast jag kollade inte direkt var att anse som högerextrem.

På listan finns även anställda i försvaret, poliser, myndighetspersoner, politiker, skämttecknare, företagare och helt vanliga svenskar – varav många inte ens har interagerat med @Sweden-kontot tidigare. Men detta behöver de dock inte ha gjort för att utgöra potentiell risk för framtida hat och hot, enligt Jenny Ljung, chef för enheten för Sverigekommunikation på SI:

”I vår djupanalys av @sweden har vi kunnat se att tre fjärdedelar av näthatet kommer från konton som aldrig tidigare interagerat med oss”, säger Jenny Ljung…

”För att skydda sig mot näthat räcker det alltså inte att blockera när något väl händer. Vi måste också arbeta förebyggande för att skapa en säker arena för våra curatorer.”

Det krävs alltså att man blockerar folk i förebyggande syfte, eftersom vederbörande någon gång i framtiden kan tänkas bli ett hot mot det fria ordet. Här kan vi snacka om precrime i bösta Minority Report-klass.

Dessvärre verkar vare sig Jenny Ljung, avdelningschefen Henrik Selin eller nätsäkerhetsspecialisten från förra veckan riktigt ha begripit vad de gjort. Det är inte enbart en slags etisk rensning de ägnat sig åt – de har dessutom snickrat ihop ett maffigt åsiktsregister med mer än 14.000 namn. (Att det är just åsikter och politisk hemvist som ligger till grund för vilka som hamnat på listan framgår tydligt av SI:s egen motivering ovan.)

Nu kan det skattefinansierade institutet säkert komma undan med att det inte är myndighetsutövning att driva ett konto på Twitter. Man kommer säkert att försvara sig med att det bara är en kul grej som de gör vid sidan av den vanliga verksamheten. Som i övrigt alldeles alldeles säkert följer samtliga de lagar och förordningar som omgärdar svenska myndigheter.

Men  oavsett hur den där listan tagits fram, så är och förblir den ett personregister, i vilket ett flertal individer hamnat på grund av åsikter de uttrycket i och utanför sociala medier. Att bedriva personregister regleras av personuppgiftslagen (PUL) och kräver tillstånd från Datainspektionen. Något som verkar högst tveksamt att Svenska institutet inhämtat på förhand. Och att bedriva åsiktsregister är förbjudet i lag, något som Justitieombudsmannen knappast ser med blida ögon på. (Minns upprördheten över Skånepolisens så kallade Rom-register.)

Själv kommer jag i morgon att begära ut listan med hänvisning till offentlighetsprincipen. Eftersom SI är en myndighet ska listan enligt lag diarieföras, och eftersom det inte handlar om rikets säkerhet eller förhållandet till annan makt (får man hoppas) ser jag ingen anledning till att den inte skulle vara allmän offentlig handling.

Men vem är då denna nätsäkerhetsexpert som var upphov till förra veckans massblockering? Det som går att utläsa från hennes blogg är att hon mellan 2013 och 2016 varit aktiv i en grupp som kallar sig Nätaktivisterna. Tidigare arbetade hon som pressekreterare i Järfälla kommun. Och så sent som i helgen, den 14 maj, publicerade hon ett långt blogginlägg där hon gav sin syn på hur man stävjar hot och hat i sociala medier.

”Go ahead delete and/or block. Yes organisations are allowed to block. I’ve worked in the public sector and even there we were allowed to block. It was ok within the Swedish law (yes I asked lawyers). ”

Men kunskaperna begränsar sig alltså inte bara till vad svensk lag tillåter, tydligen finns det hos Svenska institutet även en djup kunskap om vilka personer som löper risk att utvecklas till fullfjädrade internettroll och hatare  i framtiden.  Vem vet, kanske det ligger en trio av orakel och flyter i en bassäng nere i Svenska institutets källare, som då och då vaknar till och skriker ”näthat”.  Varpå en brun träkula raskt svarvas till och levereras till enheten för Sverigekommunikation och Jenny Ljung.

Nä. Riktigt så intressant är det nog inte, tyvärr.  Däremot är sista ordet långtifrån sagt i denna pikanta affär, och  just i detta nu pågår det sannolikt en febril damage control på myndigheten.

Hade det inte varit så sent vore det läge att slänga in en påse Micropop.

Intressant?

Fler om , , ,

Bostadspolitik 2017: Gör det först omöjligt att låna och elda sedan på bobubblan med huvudlös politik

Lägenheter i Tensta i norra Stockholm, byggda under det så kallade miljonprogrammet på 60- och 70-talet. Av Holger.Ellgaard – Eget arbete, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=7251606

Förra helgen beslutade Malmö stad att avbryta sina köp av bostadsrätter för att ordna boende åt nyanlända. Det meddelade s-kommunalrådet Karin Stjärnfeldt Jammeh meddela, och i en kommentar till beslutet förklarade hon att det var en följd av att lägenhetspriserna det senaste året stigit med hela 19 procent. Enligt kommunalrådet har det därför blivit för dyrt att ordna boendet för nyanlända, som fått kommunplacering i Malmö , på detta sätt.

Sannolikt drar många BRF-ägare i Malmö nu en lättnadens suck, då följderna av att ha kommunen som bostadsrättsägare visat sig kunnat få närmast katastrofala följder i händelse av att de utplacerade hyresgästerna skulle missköta sig eller i värsta fall sätta eld på sin lägenhet. I det senare fallet får nämligen övriga boende stå för självrisken på ett par hundra tusen kronor.

Samtidigt visar beslutet och Jammehs uttalande en närmast osannolik brist på markkontakt och avsaknad av förstående för ekonomiska sammanhang. Kommunalrådet verkar nämligen inte koppla någon del av den rekordstora prisuppgången till hennes egen och den styrande majoritetens elefantliknande inklampande på borättsmarknaden.

Genom att aggressivt intervenera på marknaden – mäklare har fått i uppdrag av kommunen att ”dammsuga marknaden på bostadsrätter” – har såg många som var åttonde enrummare köpts av Malmö stad sedan förra sommaren. Det behövs  ingen expertanalys för att inse att en avsevärd del av prisuppgången drivits på av kommunen själv. En stor aktör, utan finansiella begränsningar (skattebetalarna har bara att skjuta till penagr ifall det uppstår underskott) kan ge sig in i budstriden utan att behöva invänta bankens godkännande.

”Jag kan konkurrera med att jag inte behöver vänta på lån och att vi i princip kan tillträda på dagen”, sa Ralph Vernbecker,  ansvarig för Malmö stads bostadsrättsköp, i en intervju med Sydsvenskan i april i fjol.

Exakt hur mycket stadens köpfest med skattebetalarnas pengar har påverkat prisnivån på lägenheter just i Malmö är naturligtvis svårt att avgöra – det finns ju en underliggande priskurva som inte är helt enkel att separera från påverkansfaktorer som Malmö stads budstrid mot de egna medborgarna. Men ATT det har haft en påverkan varnade de stora mäklarfirmorna för redan förra sommaren.

Trenden med att ge sig ut på den öppna marknaden och ”dammsuga” upp bostadsrätter till nyanlända är inte heller begränsad till Malmö. I Vallentuna har var tredje lägenhet som sålts köpts av kommunen, och hittills har 20 kommuner valt att köpa lägenheter på den öppna marknaden för att kunna erbjuda boende till nyanlända. Ytterligare 30 planerar att göra så under innevarande år.

Vissa ekonomer går så långt som att hävda att effekterna av amorteringskravet, som politikerna röstade igenom och införde förra sommaren i syfte att kyla ner den glödheta borättsmarknaden, i princip helt har upphävts – på grund av kommunernas inklampande på marknaden.

Nere på marknivå, fjärran från de hermetiskt tillslutna bubblor som uppenbart finns i Malmö stadshus, drabbas så kallat vanligt folk hårt. Det blir nu ännu svårare för den som står utan lägenhet att ordna sitt boende. Bankernas amorteringskrav gör att allt fler får nobben på sina låneansökningar. En normal två- eller trerummare i Stockholms kranskommuner och närförorter är numera något som inget par med normala inkomster – till exempel en polis och en undersköterska – kan köpa, ifall de inte har en halvmiljon eller mer sparat och kan plugga in som bottenlån.

Samtidigt har samma politiker ordnat det hela så fint så att marknaden för hyreslägenheter också är stängd för alla med mindre än 10-12 år i bostadskön i stora delar av storstaderna. Förr i tiden fanns det ju oftast möjlighet att få en liten, billig lägenhet i de så kallade miljonprogramsområdena – men den vägen in på marknaden är mer eller mindre stängd. Och även här är det följderna av migrationen som sätter käppar i hjulen.

Det är nämligen i dessa områden, som redan tidigare har en stor invandrarbefolkning, som de allra flesta asylsökande eller nyanlända som fått uppehållstillstånd hamnar. Många utnyttjar den så kallade Ebo-lagen, som får till följd att många flyttar in hos sina landsmän eller släktingar, med en galopperande trångboddhet som följd.

Men i vissa fall används andrahandsuthyrning även som ett sätt att tjäna pengar för den organiserade brottsligheten. Gränspolisen vittnar om att de hittat lägenheter där upp till 50  papperslösa bott på madrasser, till och med på balkongerna. Den som står för kontraktet  tjänar stora summor på verksamheten, medan lägenheterna som de använder för att berika sig aldrig kommer ut på marknaden.

Detta var en utveckling som Boverket varnade för i en rapport från hösten 2015. Den gjordes alltså före den stora flyktingströmmen som ledde fram till att S/MP-regeringen tvingades dra i nödbromsen och införa id- och gränskontroller mot grannländerna. Den har dock fått väldigt lite uppmärksamhet, – det är bara Hyresgästföreningens Hem & Hyra som skrivit om den – och man kan fundera på varför intresset varit så svalt. Innehållet är nämligen av en sådan karaktär att det borde få de flesta politiker att ligga sömnlösa om nätterna; det som beskrivs är framväxten av ett enormt skuggsamhälle – exakt det som Expressens Anna Dahlberg uppmärksammar i dagens ledare – till synes helt utan synbart intresse från vare sig politiker, myndigheter eller bostadsbolag. Ur rapporten:

Handel med kontrakt och otillåten andrahandsuthyrning
Trycket från alla bostadssökande som ständigt flyttar in förvärrar bostadsbristen. Det tar 4–5 år att köa sig till en lägenhet på Boplats Göteborg. I Angered köar ca 10 000–15 000 personer för att få en lägenhet. I centrala Angered söker 2 000 personer lägenhet. Det sliter hårt på människor att inte ha ett ordnat boende under flera år. Därför finns en växande svart marknad med personer som tjänar pengar på att ”förmedla” bostäder på den svarta marknaden. Det finns också en ”tyst kunskap” om hur man kan tjäna pengar på bostadsbristen.

Svarthandel med hyreskontrakt innebär att det går att köpa lägenhetskontrakt; de summor som nämns i intervjuerna är att ett förstahandskontrakt i någon av de tre stadsdelarna kostar mellan 100.000 och 150.000 kronor.

Ett annat växande problem är den olovliga andrahandsuthyrningen. Utan hyresvärdarnas tillstånd säljs kontrakt till nyanlända och lägenheterna hyrs sedan i andra eller tredje hand till ockerhyror. Det kan också finnas flera andrahandskontrakt för samma lägenhet. Den som olovligt hyr ut en hyreslägenhet kan därför tjäna mycket pengar.

Ett andrahandskontrakt går att köpa för runt 50.000–100.000 kronor, och om den verkliga månadshyran är 4.700 kronor kan andrahandshyresgästen få betala 8.500 kronor per månad – ett belopp som ligger i paritet med socialtjänstens takbelopp för vad en lägenhet maximalt får kosta enligt bidragsnormen för försörjningsstöd. Utöver det får andrahandshyresgästen ofta betala en deposition på lägenheten som kan uppgå till 50 000 kronor, vilken socialtjänsten går in och betalar.

Folk som flyttar säger i allmänhet inte upp sina hyreskontrakt utan lägenheterna hamnar på den svarta marknaden. Ungdomar anmäls till bostadskön och när de blir myndiga får de en lägenhet som sedan hyrs sedan ut i andra hand.

Det berättas att en och samma lägenhet kan inbringa upp till fyra månadshyror. På pappret ser det ut som om familjen hyr en lägenhet men i själv verket hyr de bara ett rum medan andra familjer hyr andra rum i samma lägenhet. En del personer har förstahandskontrakt på lägenheter hos flera kommunala bostadsbolag fast de själva inte bor i någon av lägenheterna. Mellan 10 och 15 procent av alla hyresrätter uppskattas vara olovliga andrahandskontrakt, och det kan finnas så många som 300 olovliga andrahandskontrakt i en enskild stadsdel.

Tidigare begärde Socialtjänsten att bostadsbolagen skulle godkänna andrahandskontrakt men det gör man inte längre. Därmed kan flera hushåll få försörjningsstöd fast de inte har godkända hyresavtal. Polisen vill sätta stopp för detta men det finns ett rättsfall som säger att socialtjänsten i första hand ska se till klientens behov av bostad. Socialtjänsten uppfattar därför att det inte är förenligt med socialtjänstlagen att ifrågasätta om en person har ett godkänt andrahandskontrakt eller inte. Det innebär att en adress kan förekomma på flera olika andrahandskontrakt. Skulle man säga upp alla olovliga kontrakt så skulle det bli massbostadslöshet.

Socialtjänsten, som alltså är väl medveten om att flera av lägenheterna hyrs ut svart – och ibland alltså av den organiserade brottsligheten, betalar ändå för dem som bor där, eftersom det inte finns några alternativ. Därför är det kanske inte så förvånande att kötiderna i bostadskön ökar allra snabbast i det som kallas utanförskapsområden, som exempelvis Tensa och Rinkeby. Sedan 2011 har kötiderna i dessa och liknande fördubblats, vilket statistiken nedan från Stockholms bostadsförmedling visar.

Nu vill jag med detta givetvis inte säga att allt beror på att förorten styrs av en slags bostadsmaffia, men vad siffrorna pekar mot är dels att rörligheten på bostadsmarknaden har minskat avsevärt i dessa områden, dels att trångboddheten accelererat. Och svarthandeln har redan lett till ett flertal mord.

Detta, mina damer och herrar, är vad som kallas en triple whammy:

  1. Först gör politikerna – genom att medvetet underlåta att åtgärda de mer än 70 år gamla bristerna på den så kallade bostadsmarknaden – det omöjligt för människor med normala inkomster att låna till boende i storstadsområdena.
  2. Därefter stryper samma politiker genom beslut (eller frånvaro av beslut) möjligheten att skaffa en hyresrätt till rimligt pris utan att stå i kö i 10-15 år. Den som är tvungen att hitta en lösning snabbare hänvisas till andrahandsmarknaden – där snitthyran för en etta nu är över 10.000 i månaden –  eller till maffian…
  3. Till sist driver samma politiker upp priserna på bostadsmarknaden, genom att konkurrera ut dem som satsar sina sista slantar på att hitta någonstans att bo – med våra egna skattepengar.

Till sist kan man förstås undra hur lurade de som betalat bubbelpriser för sina lägenheter kommer att känna sig ifall priserna faller – något som inte alls är en omöjlighet nu när Malmöpolitikerna beslutat att upphöra med att dopa bostadsmarknaden. För precis som bland andra Cornucopia skrivit om beror inflyttningsnettot till storstäderna  i praktiken enbart på stor flykting- och anhöriginvandring. De som redan är etablerade på arbetsmarknaden och/eller redan har jobb flyttar istället ut från städerna. En slags white flight från en ohållbar marknad där den reglerade hyresmarknaden är stelfrusen och priserna på den fria ”marknaden” stänger ute alla utom dem som kunnat göra bostadskarriär och utan problem kan få loss runt halvmiljonen i kontanta medel.

Ibland funderar jag stillsamt på hur mycket det egentligen krävs för att folkligt uppror?

Intressant?

Fler om , , ,

Vi kanske inte kan stoppa terrorn, men vi borde sluta att finansiera den

Lastbilen som användes vid attacken bogseras bort, natten mot den 8 april. By Frankie Fouganthin – Own work, CC BY-SA 4.0, Wikimedia Commons

Det har gått en dryg vecka sedan terrordådet i Stockholm, där en 39-åring med uzbekiskt ursprung mördade fyra och skadade ytterligare 15 då han körde en kapad lastbil i full fart nedför Drottninggatan. Det är fortfarande svårt att smälta att det verkligen hände bara ett stenkast från jobbet där vi satt och fredagsfikade när de första inläggen om dådet började dyka upp. Och det tar fortfarande emot att bege sig till Åhléns city där den kapade bryggeribilen slutade sin dödliga framfart.

Framför allt har jag svårt att tänka på Ebba, 11, som enligt den satans mördarens perverterade ideologi var en fiende – en otrogen som förtjänade att dö. Själv pappa till en flicka i samma ålder är det svårt att ta in denna bottenlösa ondska – en ondska som dessvärre har och har haft många apologeter i landet. Och efter en vecka av sorg och kärleksmanifestationer, kanske det börjar bli dags att släppa fram den rättmätiga vreden som många av oss förmodligen bär på.

En vrede mot mördaren, Rakhmat Akilov, men också en vrede mot alla som under många år motarbetat, förhalat och relativiserat terrorn – och stämplat dem som ändå varnat för vad som kunde hända som islamofober och fascister. Det räcker att gå tillbaka ett par år i tiden och den så kallade Reva-debatten, där såväl  nuvarande justitieministern Morgan Johansson som ett stort antal liberaler tog avstånd från polisens arbete med att spåra upp och avvisa människor som befann sig i landet illegalt. Nu, efter terrordådet som utfördes av en så kallat papperslös, ropar samma politiker på hårdare tag.

Själv blir jag mest arg på dels alla hurtfriska kärleksbudskap som vi förväntas möta terrorn med, dels de politiker och tyckare som som snabbt slog fast att terrordådet på Drottninggatan var väntat – det var bara en tidsfråga innan det skulle inträffa.

Jag kommer aldrig att kunna möta slaktare som Rakhmat Akilov med kärlek – och jag vägrar acceptera att terrorn är någon slags naturlag. Att vi numera måste inrätta våra våra liv efter en ständig beredskap för terrorattacker. Jag vägrar acceptera att att en 11-årig tjej ska leva i oro för att bli överkörd av en lastbil på väg hem från skolan. Jag vägrar att se det som normalt att ständigt kasta blickar över axeln när man går på stan. Att alltid behöva lokalisera närmaste nödutgång när man kommer in i en byggnad – och redan på förhand göra upp en mental flyktplan i händelse av att det dräller in terrorister på kontoret och börjar skjuta. Att hålla huvudet kallt, och lågt, och veta att det bästa tillfället att fly är när skytten byter magasin i sin AK-47 – en operation som tar uppåt tio sekunder – vilket förhoppningsvis ger tid att nå fram till närmaste utgång.

Detta är något som jag, och sannolikt många andra, i liknande ”utsatta” yrken numera får lära oss i de obligatoriska säkerhetsutbildningarna. Hur sjukt är inte detta, om man tänker efter?

Att döma av den politiska diskussionen veckan efter terrordådet, verkar det lyckligtvis ha infunnit sig en slags eftertankens kranka blekhet, framför allt hos Socialdemokraterna. En insikt att om att även om vi måste hjälpa människor som flyr från krig, kan vi inte bara förutsätta att alla är ”goda” eller instinktivt omfamnar den svenska värdegrunden när de korsar gränsen. Och – tyvärr – att ett antal faktiskt hatar oss och allt som vi står för. Precis som barnmördaren Rakhmat Akilov.

Förhoppningen är förstås att denna omsvängning hos S inte bara är tomt prat, utan att de statsbärande delarna av partiet insett att det inte längre fungerar att låta mer eller mindre extrema falanger – både i det egna partiet och hos MP och V – sätta agendan.

Det var ju inte så länge sedan Gustav Fridolin, som nu alltså vill kasta ut papperslösa och förse dem med fotboja, gick till storms mot jakten på ”papperslösa” och rappade för fri asyl. Han har också varit aktiv i Charta 2008, en grupp som försvarade terrorister och motarbetade Säpos kartläggning av extremistiska grupper i Sverige. Det var för övrigt i Charta 2008:s systerorganisation i Storbritannien, Cage UK, som den ökände ”Jihadi John” hade sin ideologiska hemvist. Det vill säga den ökände IS-bödeln som skar huvudet av den amerikanske journalisten James Foley.

Det är inte heller så länge sedan Miljöpartiets Mehmet Kaplan relativiserade problemet med svenska terrorresenärer som anslöt sig till IS med att de inte var värre än de svenska Finlandsfrivilliga på 40-talet. Detta var samme Kaplan som tidigare bjuditi in kända antisemiter som Yvonne Ridley till riksdagen och som verkade tillbringa mer tid i Turkiet tillsammans med sina vänner i Erdogans AKP än han ägnade åt jobbet som bostadsminister. Kaplan är fortfarande kvar i Miljöpartiet – och riksdagen – och vad jag förstår har han fortfarande Fridolins oreserverade stöd.

Som Sophie Löwenmarks kartläggning på Timbros Smedjan visar, har dessutom organisationer med mycket nära band till extrema ideologier – som Sveriges förenade muslimer, SFM  – kunnat håva in miljoner från skattebetalarna, år efter år. Pengar som gått till att sprida hat och motverka integration och demokrati bland unga muslimer.

 

Till allt detta kan vi lägga den inflytelserika falang inom socialdemokratin som går under namnet Tro och solidaritet. En sammanslutning av kristna socialdemokrater, som trots de senaste årens etniska rensning av och attacker mot den kristna minoriteten i exempelvis Syrien och Irak, inte lyfter ett finger för dessa trosfränder. Istället väljer Tro och solidaritet att liera sig med terrorstämplade organisationer som Hamas och turkiska IHH – den senare en organisation som står den maktfullkomlige president Erdogan och hans AKP mycket nära. IHH arrangerar årligen ”Ship to Gaza” där framträdande socialdemokrater allt som ofta mönstrar på. Som den så ofta citerade ”s-märkte statsvetaren” Ulf Bjereld, som numera är ordförande i Tro och solidaritet. (Bakom såväl IHH som Hamas hittar man Muslimska brödraskapet, ur vilket även Recep Tayyip Erdogans parti AKP är sprunget.)

Men det mest graverande – och det som ingen ännu nämnt i debatten efter lastbilsattacken på Drottninggatan – är hur svenska skattebetalare bokstavligen tvingas finansiera terrorism. I november 2014, alltså ungefär samtidigt med det svenska erkännandet av Palestina, valde en palestinier att trampa gasen i botten vid en spårvagnshållplats i Jerusalem. Resulatet: två israeler som stod och väntade mejades ner och dödades, innan terroristen själv hanns upp och sköts ihjäl. Detta blev startskottet för vad som skulle komma att kallas för bilintifadan, och sedan dess har det inträffat hundratals liknande dåd – många med dödlig utgång – framför allt i de stora städerna Jerusalem och Tel Aviv. Denna typ av ”fattigmans-jihad” – att använda bilen som terrorvapen –  föddes alltså här, hösten 2014.

Varför är detta då så viktigt? Jo, för att Sverige under en lång rad år varit en av de mest givmilda bidragsgivarna till Palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas. I samband med erkännandet av Palestina, som var ett av den nuvarande regeringens första beslut, ökades också biståndet till myndigheten till 1,5 miljarder under en femårsperiod.

Pengar som finansierar delar av myndighetens verksamhet – men även pensioner till dömda terrorister. Sedan många år betalar den så kallade martyrfonden nämligen ut ersättning till palestinska terrorister som dödats eller sitter fängslade i Israel för mord och terrorbrott. Ersättningarna är mycket frikostiga och de överstiger ofta vida vad ett vanligt jobb drar in (nyligen beslutade regeringen om att höja martyrersättningen och knyta nivån till konsumentprisindex).

I ett samhälle där upp till 80 procent saknar jobb, blir denna martyrpension givetvis ett incitament för terror – och pengarna kommer alltså från internationella bidragsgivare som Sverige.

Enligt siffror från UN Watch uppgår denna typ av terrorpensioner till sju procent av den palestinska myndighetens budget. Omräknat i svenskt bidrag innebär detta att vi betalar motsvarande drygt 10 miljoner till dömda mördare – vissa av dem sådana som begått samma typ av bilterror som i Stockholm.

Om socialdemokraterna menar allvar med sin nya, tuffa linje mot terrorn, måste dessa bidrag givetvis upphöra per omgående eller åtminstone villkoras hårt. Precis som USA, Storbritannien, Norge och Tyskland redan gjort.

Vi måste sluta att strö pengar över de individer och organisationer som faktiskt hatar mycket av det som vi står för. Annars får vi för eller senare skörda det vi sått. Som på Drottninggatan den 7 april 2017.

Intressant?

Fler om , , , , ,

Facebook vs journalistiken: 1–0

Jag har varit inne på det ett ett antal gånger på senare tid, senast för ett par veckor sedan. Alltså den här nya trenden att journalister – framför allt inom public service och på de stora kulturredaktionerna – börjat att försvara makten mot medborgarna. Systemförsvarande journalistik, som Peter Santesson på Dagens Samhälle så träffsäkert kallar det. Den omsvängning som sker just nu är faktiskt ganska anmärkningsvärd – och resultatet kan vi betrakta i sin yttersta form i den så kallade granskning som SVT gjort av opinionsbildande Facebook-grupper.

I fredags scoopade SVT:s granskande journalister med att en undersköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus, Fredrik Antonsson, stod bakom Facebookgruppen Rädda vården. Antonsson, som jag följt under en lång rad av år, började sin bloggkarriär som Tokmoderaten och ligger idag bakom bloggen I otakt. Han skriver oftast engagerat och insiktsfullt, inte sällan utan både humor och svärta, men alltid med värme och omsorg, framför allt om dem i samhället som är mest utsatta – alltid med udden mot de styrande. För detta ses han naturligtvis som en nagel i ögat av politiker och andra makthavare.

Men är Fredrik Antonsson själv en så pass tung makthavare, att det är av oavvisligt allmänintresse att röja hans anonymitet, trots att han själv valt att inte framträda med namn i Facebookgruppen? Uppenbarligen tycker SVT det, eftersom public service-företaget försvarar uthängningen av Antonsson på följande vis:

Dessa dolda opinionskrafter överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen.

Detta sägs av SVT-journalisten Karin Ekman, ansvarig för sociala kanaler hos public serviceföretaget. Läs det en gång till och fundera på vad det egentligen står här: Att visselblåsare och anonyma tipsare är av ondo och måste bekämpas. Dissidenterna ska fram i ljuset.

Onekligen en dramatisk omsvängning av SVT som för inte alltför länge sedan lanserarde TV leaks, en tjänst för anonyma visselblåsare att lämna tips utan risk för repressalier eller behöva skylta med eget namn. Hur ser Karin Ekman på denna tjänst i dag – den som marknadsfördes med nedanstående payoff?

TV-leaks gör det lättare att skicka känslig information till SVT, för dig som vill tipsa om missförhållanden eller maktmissbruk i samhället. Bara ett fåtal utvalda och erfarna SVT-journalister med tystnadsplikt enligt yttrandefrihetsgrundlagen får tillgång till tipsen.

Om Antonsson själv hade tipsat om bristerna på Astrid Lindgrens barnsjukhus och använt TV leaks – hade han blivit uthängd med namn då, trots utlovat källskydd? (Att röja en källa är för övrigt ett lagbrott som kan ge fängelse för ansvarig utgivare.)

Att notera i sammanhanget är att Rädda vården nästan undantagslöst länkar till artiklar från DN, SVT, SVD och landsortspress – alltså traditionella medier som skriver om krisen inom vården, inte till så kallade hatsajter.

Men det spelar ingen roll, för han oroar människor i onödan enligt SVT. Därför har redaktionen uppfunnit ett nytt epitet – skrämselsidor – för att försvara att det stora mäktiga mediebolaget med miljarder i skattepengar ger sig på en undersköterska med blygsamma finansiella resurser och som driver opinion på sin fritid.

Samtidigt låter samma SVT, trots sina licensmiljarder, bli att granska vad de verkliga makthavarna håller på med. Ett aktuellt exempel som vi kan dra ur högen är Mehmet Kaplan, som sedan han avgick som bostadsminister för något år sedan, varit fredad från all typ av granskning. Detta trots att allt mer pekar på att Kaplan, som fortfarande är riksdagsman för MP, är Erdogans man i Sverige – i ett parti som kommit att befolkas av både islamister och AKP-trogna nationalister. Vi kan alltså ha ett riksdagsparti som i praktiken arbetar för främmande makt i Sveriges riksdag, men vem bryr sig om sådana jobbiga frågor när det är så mycket enklare att ge sig på en vårdanställd som skvallrar anonymt om problemen på sin arbetsplats?

Som jag skrivit tidigare så kan och ska det inte vara mediernas roll att agera hejaklack till makten, oavsett färgnyans på den regering som råkar ha nycklarna till Rosenbad för tillfället. Eller ännu värre: att medierna lierar sig med makthavarna i syfte att stigmatisera och brännmärka medborgare som inte håller god min, inte har rätt värdegrund och som ägnar sig åt att smutsa ner Sverigebilden utomlands. För sådant baktalande av nationen gynnar ju bara hatsajter och Sverigedemokraterna, råder den gängse analysen.

Tyvärr är detta beteende i högsta grad kontraproduktivt. För den enda valuta som journalistiken har är nämligen förtroende. Ett förtroende som snabbt raseras av kampanjer som den mot Antonsson, en undersköterska som larmar om fel och brister på sin arbetsplats. För inte så många år sedan hade såväl tidningar och tv kastat sig över problemen och ställt politiker och landstingsledning mot väggen. Idag är det istället visselblåsaren själv som ställs vid skampålen.

Jag vet inte exakt när det började, men jag tror att det började gå utför på allvar i samband med att Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010. Efter denna kollektiva chock gjorde politiker, ledarskribenter och journalister gemensam sak: SD skulle hållas borta från inflytande till varje pris. Vilket gjorde att journalistiken gick i baklås och konsekvensneutraliteten kastades överbord – all rapportering kom att handla om att inte gynna SD.

Idag har det gått så långt att det räcker att fel webbsida länkar till en intervju med dig för att karriären ska vara allvarligt hotad. I Antonsson fall var tydligen problemet att hans Facebook-grupp gillats av en annan, ”Stöd svenska polisen”, som enligt SVT:s granskning sprider rädsla och manipulerar fakta.  Gammal klassisk guilt by association, men det smetade av sig på Antonsson och var tillräckligt för att frångå normala publicistiska regler.

Istället för konsekvensneutralitet – alltså att rapportera om allt oavsett vem det gynnar eller missgynnar – har vi idag fått en situation där delar av medierna gett sig själva rollen att uppfostra och tillrättavisa den lågpannade populasen som sitter och smygheilar i stugorna, eller läser fel sidor.  Journalisterna har, kanske utan att riktigt tänka på det, distanserat sig från vanligt folk och sparkar nu neråt istället för uppåt. Förr drevade vi mot politikerna, nu skyddar vi dem mot folkets missnöje.

Följden blir att människor i allt högre utsträckning väljer bort SVT och andra traditionella nyhetsmedier. När läsare och tittare känner att journalisterna inte längre står på deras sida, blir det naturligt att leta efter sanningen på andra ställen. Kanske i Facebookgrupper, på Flashback, Nyheter idag eller kanske till och med på Avpixlat?

Vad SVT och den så kallade granskningen av undersköterskan Fredrik Antonsson och andra som svartmålar Sverige gör är att driva ner ännu en stor spik i kistan för journalistikens trovärdighet.

Bra jobbat där.

Fotnot: För alla som av olika anledningar vill slippa betala för att bli betraktade som lågpannade idioter i ständigt behov av uppfostran skrev jag ett blogginlägg om hur man enkelt slipper undan tv-licensen samtidigt som man fortsätter att titta på de kvalitetsprogram som SVT trots allt har – till exempel Homeland.  Snart tre år sedan, men fortfarande lika aktuellt.

Intressant?

« Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: