Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Vattenfalls tyska kolkraftverk kan få miljardstöd – bara för att hållas stängda

Minns ni det högljudda bråket för ett par veckor sedan kring den föreslagna försäljningen av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland? Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt kallade försäljningen ett svek, och krävde att Miljöpartiet skulle stoppa affären. ”Kolet måste stanna i marken”, dundrade han.

Sjöstedt kan sannolikt glädja sig åt att så faktiskt ser ut att bli fallet. Den tilltänkta köparen, det Pragbaserade holdingbolaget Energeticky a Prumyslovy AS (förkortat EPH), planerar nämligen att använda Vattenfalls åldrade brunkolstillgångar som reglerkraft – ett affärsupplägg som kan ge mångdubbelt mer i vinst än att sälja elen på den öppna marknaden. EPH uppmärksammades nyligen av affärssajten Bloomberg som i en artikel beskriver detta nytt kapitel i det ständigt eskalerande vansinnet som kallas europeisk energipolitik.

Anledningen stavas Energiewende, Tysklands gigantiska utbyggnad av sol- och vindenergi under senare år. Denna ambitiösa satsning, som syftat till att ersätta smutsig kolkraft med miljövänlig el från förnybara källor, har nämligen inte riktigt gått som planerat. Dels har den kraftiga utbyggnaden inneburit ett massivt överskott på el under vissa perioder (framför allt under sommarhalvåret) medan landet tvingats köra vidare med sina koleldade kraftverk för att kompensera för bortfallet under vindstilla dagar eller då solen inte lyser (på natten till exempel). Överproduktionen har fått till följd att priserna pressats ner och energibranschen i Tyskland, precis som i Sverige, har hamnat i djup kris. Ingen tjänar längre pengar på att producera el, utan massiva bidrag från skattebetalarna.

Stora energiföretag, som E.ON och RWE, har hotat med att stänga flera kolkraftverk just på grund av bristande lönsamhet. Detta skulle emellertid ställa till kaos på marknaden – eftersom det då skulle saknas reglerkapacitet. Med tanke på att 80 procent av landets el kommer från kolkraften och den förestående stängningen av landets kärnkraftverk (som bidrar med 7,4 procent av energimixen) inser alla att det skulle behövas ett nytt tyskt under för att behålla ljusen på i Förbundsrepubliken.

Det är här de smarta investerarna från Prag kommer in i bilden. De är nämligen övertygade om att de kan tjäna stora pengar på Vattenfalls kol – utan att behöva bränna upp det.

Sedan starten 2009 har företaget expanderat i Central- och Östeuropa, och köpt upp energibolag, framför allt kolkraftverk och kolgruvor, i Tyskland och Polen. 2014 köpte EPH upp det kol- och oljeeldade elverket Eggborough i England, och förra året tog företaget över E-ONs fossileldade elproduktion i Italien. Och under innevarande månad förväntar man sig alltså att få grönt ljus för affären med Vattenfall, som har en produktionskapacitet i Tyskland på totalt 8 TWh.

Bolaget har redan rott i hamn ett guldkantat avtal i Storbritannien, värt motsvarande nära 750 miljoner kr, enbart för att hålla ett av sina kraftverk i standbyläge under vintern. Vid behov av reservkraft körs det 46 år gamla kolkraftverket igång – med en prislapp som är tre gånger högre än det aktuella marknadspriset för själva elen. Dessutom kan ägarna debitera 135.000 kronor per timme som verket är i vänteläge – och ytterligare 45.000 kronor i timmen för att starta upp anläggningen.

En ganska lukrativ affär, med andra ord.

Det slutliga målet för EPH är att teckna liknande avtal i hela Europa.

Och just i Tyskland är behovet av liknande arrangemang skriande stort – landet planerar därför att sätta upp liknande reservkraftverk för att säkerställa tillgången på el när kärnkraftverken stängs och ett antal av de äldre fossileldade kraftverk pensioenras. Denna backup uppges bestå av åtta brunkolseldade kraftstationer – vilket inkluderar några av Vattenfalls anläggningar, som alltså ser ut att få runthänt betalt för att inte producera el, utan bara köras igång i nödlägen.

Vattenfalls kol ser alltså ut att kunna stanna i marken – åtminstone delar av det. Men det blir till priset av närmast gigantiska subventioner till den tyska kolkraften. Vi har alltså hamnat i ett läge där det inte bara är förnybar el som behöver subventioner för att överleva – utan samtliga typer av elproduktion. Detta besvärande faktum uppmärksammas av den ansedda tidningen Die Welt, som kallar hela den tyska energiomställningen för en illusion (artikeln refereras på Second opinion). Trots finansiellt stöd på hundratals miljarder till sol och vind, har nämligen inte landets koldioxidutsläpp minskat – de är till och med högre idag än de var 2009. Och övriga delar av energisektorn befinner sig i fritt fall.

I Sverige har vi inte riktigt kommit lika långt med galenskaperna, men den nya energiöverenskommelsen säkerställer vi att vi kommer dithän inom ett par år. Trots att vi redan har en stor överproduktion från framför allt vindkraft, innebär energiöverenskommelsen (som Liberalerna ställde sig utanför) att utbyggnaden ska fortstätta. Priserna kommer högst sannolikt att pressas ännu hårdare ner mot noll, och snart nog kommer elkunderna att tvingas skattefinansiera även konventionell kraftproduktion genom det som kallas elvertifikat – men som i praktiken är en extra skatt. Något som bland annat Centerpartiet fortfarande inte förstått.)

Tung industri är förstås undantagen från denna straffskatt, men för privatpersoner innebär de allt högre elkostnaderna att annan konsumtion får stå tillbaka. Det riskerar att bli en hämsko på tillväxten, samtidigt som allt mer av skatter och pålagor går åt till att strö pengar över en liten högljudd lobby som ständigt kräver mer. (I debatten brukar det med en förskönad omskrivning kallas för ”ökad ambition i elcertifikatssystemet”.)

Samtidigt tycker politikerna att det är en god idé att svenska skattebetalare ska göda den amerikanska IT-jätten Facebook med hundratals miljarder genom att befria bolaget från energiskatt. Regeringen satsar hårt på att lansera Sverige som en billig råvarukoloni för de stora IT-bolagens servehallar. En satsning som inte ger särskilt många jobb – förutom en vaktmästare som kan byta ut krånglande hårddiskar och boota om en server då och då, sköts all administration från andra delar av världen.

Det är sådant som kallas jobblös tillväxt – och det är du och jag som tar notan.

Man ska dock inte vara förvånad. Den europeiska energipolitiken är ett haveri som pågått i det tysta under många år – skuggan av andra spektakulära misslyckanden som valutaunionen och flyktingkrisen. Galenskaperna har förstås sin grund i olika EU-direktiv, men i vanligt ordning vill Sverige ”gå före” och vara bäst i klassen.

Då blir det som det blir.

Intressant?

Fler om , , ,

Fear and Loathing i Bryssel

Det fanns en tid för inte alltför länge sedan när EU-kritik sågs som ganska normalt. Att reagera med skepsis mot centralstyrningen, den svällande byråkratin, det svårt demokratiska underskottet och en ständigt större makthunger hos den byråkratiska, icke-valda klassen i Bryssel var ett slags folkligt hälsotecken och motståndet var utbrett från vänster till höger på den politiska skalan. (Som vanligt var det partiet som numera kallar sig ”liberalerna” som flitgast propagerade för att föra över allt mer av vårt självbestämmande till de slutna rummen i Bryssel, detta för att inte förlora inflytande.)

Idag, när Storbritannien gör sig redo för att folkomrösta om EU-medlemskapet låter det annorlunda. Omröstningen, som sker den 23 juni, har fått debattörerna – både i Storbritannien och här på hemmaplan – att slå något slags inofficiellt rekord i FUD (fear, uncertainty and doubt), eller skrämselpropaganda på vanlig svenska. Ett brittiskt utträde utmålas som allt från ett hot mot  freden i Europa till en kris för den svenska ekonomin ifall engelsmännen väljer att lämna EU-samarbetet. Skräckscenarier målas upp av en europeisk ekonomi som kommer att falla bottenlöst ifall britterna väljer att lämna EU – och varningar duggar tätt om djupfrysta handelsrelationer i spåren av den eventuella skilsmässan. Jag har försökt – men inte hittat – någon motvikt till denna massivt ensidiga rapportering i ledande svenska medier.

Men tyvärr är det värre än så. Debattörer har dessutom försökt – och i viss mån lyckats med – att kleta brunfärg på själva EU-motståndet. Sverigedemokraterna är ju förvisso emot EU, liksom franska Front National – och eftersom bägge dessa partier är kända för att springa Putins ärenden är det sannolikt även högerextremistiskt att vara mot EU.

Så lågt har alltså debatten sjunkit. Tur då att det finns insatta journalister som Richard North (EU Referendum) och Ambrose Evans-Pritchard i The Telegraph som förklarar vad det hela egentligen handlar om.

  • För det första finns det två länder i Europa – Norge och Schweiz – som valt att stå utanför EU-medlemskapet för att istället vara medlemmar i  EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Dessa två länder sticker ut som de två mest framgångsrika i Europa, med högst tillväxt och lägst arbetslöshet. Ändå bedriver de handel med hela världen och kan resa fritt i Europa ungefär som vi (enda skillnaden är att norrmännen går en annan väg i tullen). Samtidigt har de behållit en stor del av sin nationella självständighet, och betalar bråkdelen av vad vi gör i avgifter till EU. Varför skulle Storbritannien – eller Sverige för den delen – inte lyckas lika bra utanför EU-samarbetet? Den frågan har mig veterligt ingen journalist ställt ännu.
  • För det andra: Det är inte EU som sluter bi- eller multilaterala handelsavtal – fast byråkraterna vill förstås gärna påskina att så är fallet. Den internationella handeln, med tullar och handelsavgifter, styrs av internationella organisationer som WTO, där samtliga världens stora länder är medlemmar. Att  skrämmas med att Storbritannien skulle stängas ute från internationella handelsavtal ifall de ställde sig utanför EU är därför bara löjligt. Samma förhållande gäller för exempelvis fiskepolitiken, flygtrafiken och andra bi- och multilaterala avtal som bara i undantag styrs eller initieras från Bryssel. I detta avseende spelar det ingen roll om Storbritannien är med i EU eller inte.

Ett aktuellt exempel på hur EU-byråkraterna tar åt sig äran för andras framgångar är det välkomna avskaffandet av roamingavgifterna i Europa. Det är givetvis en god nyhet för alla som vill använda sin mobil på semestern utan att bli ruinerad, och därför är det knappast förvånande att detta kommunicerats som en stor framgång för EU. Vad som inte sägs är att EU inte alls varit särskilt drivande i denna fråga –som EU Referendum skriver är det helt andra parter som varit aktiva i att avskaffa telekombolagens osunda utnyttjande av sina nationella monopol.  Framför allt är det OECD och den Internationella Telekomunionen, ITU, som sedan mer än 20 år gnetat på för att avskaffa roamingavgifterna. De nationella telemonopolen, framför allt i Europa,  stretade länge emot (och ofta med aktivt stöd av just EU).

För den som vill ha en alternativ bild av det EU dit vi skickar dryga 30 miljarder om året (som tack för att vi outsourcat cirka 70 procent av våra politiska beslut till Bryssel) rekommenderar jag varmt filmen Brexit The movie som finns inbäddad ovan. Det är en mycket välproducerad film som visar hur den politiska och byråkratiska klassen lever på stor fot samtidigt som kontinenten befinner sig i en permanent lågintensiv kris – till stor del en följd av EU:s ständiga felgrepp och misslyckanden med allt från industripolitik, den gemensamma valutan och nu senast – flyktingkrisen. Den är dessutom crowdsourcad, vilket innebär att den är gjord utan pengar från stora, mäktiga påtryckargrupper. Filmen har per dags datum visats nästan en miljon gånger.

Några minnesvärda ”oneliners”  ur filmen:

”EU skapades för att säkerställa att folket aldrig mer kunna kontrollera makten,”

”EU-byråkratin är obegriplig och det är själva meningen.”

”Ett fåtal vet hur EU fungerar, resten av oss vet det inte. Det innebär en massiv maktöverföring till ett fåtal.”

33 minuter in i filmen finns flera exempel på de närmast sanslösa regleringarna som EU:s byråkrater ägnar sin tid åt att ta fram. Det finns exempelvis mer än 600 lagar och förordningar för vanligt – kaffe…

EU har gång på gång visat sig ha en slags magisk inverterad ”Midas touch”. Allt som Brysselbyråkratin sätter klorna i förvandlas undantagslöst från guld – till sand.

Intressant?

Fler om , , ,

Bomarknaden svajar när pappas pengar sinar

Idag är den sista dagen för att köpa bostad om man vill ha chansen att slippa från det nya amorteringskravet, som införs i morgon den 1 juni. Då blir det nämligen lag på att att amortera ner sitt bolån med två procent av köpesumman årligen ner till 70 procents belåningsgrad, och därefter en procent tills lånet är hälften eller mindre av bostadens värde, räknat vid köpetillfället.

Ett ganska modest krav, kan tyckas, och det hade det varit ifall politikerna infört det för 10-15 år sedan – innan den gigantiska boprisbubblan pumpades upp med en explosiv blanding av rekordlåga räntor, avskaffad fastighetsskatt och en mångårig politisk handlingsförlamning när det gällt att reformera den dysfunktionella hyresmarlknaden – framför allt i huvudstaden – som idag allt mer framstår som ett klientelistiskt system av sydeuropeiskt eller balkanskt snitt.

Idag, däremot, kan amorteringskravet visa sig fullkomligt förödande – framför allt för unga. Oron är stor för vad som ska hända framöver – risken är att den som ännu inte hunnit skaffa någon bostadsrätt före amorteringskravet blir ”inlåst” hos sina föräldrar under överskådlig framtid. Åtminstone i Stockholm där alternativen är andra-, tredje- eller fjärdehandsuthyrning till ockerpris, kommunal bostadskö (10-15 år) eller pengar under bordet till bostadsmaffian.

Och den som redan har köpt en liten etta under det senaste året – alltså den tid som amorteringskravet stötts och blötts av politikerna – riskerar en liknande inlåsningseffekt, fast i den egna lägenheten vars pris pumpats upp av det hysteriska racet för att hinna göra affär innan de nya reglerna infördes. Framöver är det nämligen inte alls säkert att köparna får igen sina pengar, något som det redan har rapporterats om på sina håll, fast inte särskilt högt eftersom ingen vill riskera att tala om bopriskrasch. Bostadsmarknaden i Stockholm är ju lite som Fight Club – den första regeln om boprisbubblan är att man inte pratar om boprisbubblan. Det är bara uppåt som gäller!

Ändå rapporteras det nu från flera håll om påtaglig oro på den fram till helt nyligen stekheta bostadsmarknaden, där spekulanterna stod i kö ute i trapphusen och budade på lägenheter i garderobsstorlek där säng eller soffa med nöd och näppe fick plats. Skrubbar ombyggda från källarförråd såldes i förorterna för 70.000 kr kvadratmeten, och prisuppgångar på 30-40 procent över utropspris uppfattades allmänt som en slags naturlag.

Idag är bilden en annan. Spekulanterna rapporteras vara avvaktande och utbudet är större än någonsin, så stort att mäklarna nu tackar nej till fler uppdrag. Vissa tvingas till och med sälja med förlust, och allt fler drar tillbaka sina objekt från marknaden när de inte lyckas få ut förväntat pris. Tecknen på en smygande bopriskrasch finns där, men det talas alltså inte så högt om dem. Fight Club-reglerna ni vet.

Själv var jag på visning av en fin liten etta i Danvikstull förra veckan, en typ av lägenhet vi kollat på till den äldsta dottern under längre tid. I vintras slutade priset för en liknande etta på nära 2,6 miljoner. På visningen förra helgen kom mindre än en handfull personer, och budgivningen verkar ha slutat på 2,2 miljoner. Om det också skulle bli slutpriset så innebär det alltså en 15-procentig sättning på bara några månader. Liknande rapporter har nått mig via förstahandskällor – bekanta som själv köpt lägenheter till barnen – om att priset på ettor i de centrala delarna i Nacka minskat med runt 300.000 sedan de högsta noteringarna i vintras.

Återigen, detta är ju bara så kallad anekdotisk bevisföring, och prisrallyt kan givetvis ta fart igen framåt sensommaren. Ändå tror jag att amorteringskravet kan slå betydligt hårdare än vad någon kanske tänkt på tidigare – och anledningen kan stavas pappas pengar.

Låt mig förklara.

Många av de lägenheter som ökat mest i värde på senare år är små ettor i Stockholms innerstad och närförorter. Det är hemmavarande barnen i 20-årsåldern som behöver flytta till eget, men i brist på en fungerande bostadsmarknad är enda valet att köpa en bostadsrätt om man vill slippa trängas med vuxna barn där hemma. Kontantinsatsen, normalt 15 procent, har föräldrarna kanske sparat och gentat ihop till barnen under åren, och förhoppningsvis räcker pengarna som handpenning till första bostaden. Just denna ”pappas pengar-effekt” tror jag är gravt underskattad när det gäller förklaringarna till det senaste årets boprisrally.

Men nu förändras allt i ett slag. Föräldrar som vill att sonen/dottern ska ha någonstans att bo, måste antingen gräva djupare i plånboken och peta in 30 procent i kontantinsats istället för 15 – i alla fall om månadskostnaden för den lilla ettan inte ska bli alltför hög för barnet som studerar eller har låga inkomster så här i starten av yrkeslivet. Alternativet är att amortera 2.000-3.000 i månaden – ovanpå räntebetalningarna. Något som i det närmaste fördubblar månadskostnaden för den lilla ettan som låt oss säga köps för två miljoner. Jag har gjort en jämförelse nedan.

Som synes innebär amorteringskravet att 20-åringen som vill flytta hemifrån inte bara ska skaffa fram 15 procent av köpeskillingen i kontantinsats, utan dessutom måste amortera 2 procent av lånesumman ner till 70 procent. Det innebär ytterligare ett par tusen i månaden, ovanpå ränta, månadsavgift, el, bredband och försäkringar. I runda slängar hamnar då månadskostnaden på 6.800 kr istället för dryga 3.800 som före amorteringskravet. Eller nästan det dubbla.

Den enda rimliga möjligheten att undvika denna kostnadsexplosion är att också dubbla kontantinsatsen,  från 250.000 till en halv miljon. Vilket för en familj som den min, med tre barn, innebär att jag antingen måste ha 1,5 millar sparade (det är inte många som har), alternativt en villa eller lägenhet med utrymme för att öka bottenlånet med motsvarande belopp. Visst finns det många rika mammor och pappor i Stockholms villaområden, men sannolikt inte så många så att de orkar hålla uppe priserna på den nivå som de legat på under våren.

Amorteringskravet kan alltså mycket väl visa sig vara den svarta svan som seglar in och biter hål på bostadsbubblan. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med likvida medel i The bank of mum and dad längre för att hålla uppe priserna på smålägenheterna. Och då kan krisen vara ett faktum, även om den i sann Fight Club-anda kommer att ske under största möjliga tystnad för att inte riskera att störa bilden av den framgångsrika svenska ekonomin.

Förutom att det innebär mer eller mindre totalt flyttstopp för unga utan föräldrar med mångmiljoninkomster och/eller ett antal årslöner sparade på banken, innebär morgondagens amorteringskrav att vi kan få ytterligare en massiv inlåsningseffekt på bomarknaden. För den som köpt dyrt – och alltså nu bor billigt och amorteringsfritt – riskerar att drabbas av en dubbel smäll när vederbörande träffar kille/tjej och beslutar sig att flytta ihop i en större bostad. Då kan lägenhetsägaren tvingas att dels hantera en förlust på ett par hundra tusen, dels tvingas amortera ett avsevärt högre belopp på den nya lägenheten än den gamla.

Sådant där kallas för inlåsningseffekter.

Och som alltid när politiker ska gå in och leka ekonomer, slutar det med att de flesta förlorar. Så även denna gång.

Hur som helst ska det bli intressant att följa utvecklingen.

Fotnot: För alla som genus-rasar på rubriken: jag menar givetvis inte att det bara är ”pappas pengar” som drivit boprisbubblan, det kan lika gärna ha varit mammas. Det är bara ett vedertaget uttryck. (Egentligen föredrar jag det amerikanska Bank of mum and dad, som är betydligt mer korrekt i sammanhanget.)

Fotnot 2: Lösningen på att alla dörrar stängs för förstagångsköparna ska nu istället bli att införa subprimelån av ungefär samma typ som utlöste finanskrisen för åtta år sedan.

Fler om , , , ,

Dead man walking

640px-Gustav_Fridolin_1_(18742580903)

By Per Pettersson from Stockholm, Sweden – Gustav Fridolin 1, CC BY 2.0, Wikimedia Commons

Det har varit ett plågsamt skådespel att se Miljöpartiets manliga språkrör, Gustav Fridolin, närmast krampaktigt klänga sig fast vid makten. Efter att ha slängt partikollegan Åsa Romson under bussen – språkröret som i ärlighetens namn uträttat oändligt mycket mer under sin tid i regeringen än den ständigt babblande skolministern – har han försökt agera statsmannamässigt, vädjat om ”starkt mandat” och rest runt på charmoffensiv i landet.

Men det hjälper inte. Alla – inklusive MP:s egna väljare – vet att det är Fridolin som kört in foten så långt i den egna munnen att det blir omöjligt att ens spela jn fler peppvideor på Youtube till Sveriges lärare. Alla vet att det är Fridolin som hårdast drivit det identitetspolitiska haveriet och öppnat för unkna patriarkala kulturer och islamism – i partiet som kallat sig feministiskt. Alla vet att det Fridolin själv har haft och sannolikt fortfarande har nära kontakter med Mehmet Kaplan och denne närstående organisationer, sådana som påfallande ofta misslyckas med att undvika att uttrycka sig antisemitiskt, homohatande och kvinnoförtryckande.

Kanske inte alla, men en betydande del, av Miljöpartiets kris är direkt hänförlig till Gustav Fridolin och hans totala brist på självkritik när det gällt inriktningen av partiets politik.  (Jag har förvisso ett flertal gånger hävdat att medeltiden alltid varit målet för MP när det gäller energiproduktion och näringsliv – men jag insåg aldrig att det också gällde jämställdhets- och demokratifrågor.)

Men själv verkar Fridolin inte insett att han är damaged goods. En dead man walking. Språkröret är rökt, internet hånar hans hans självupptagenhet och stödet i det egna partiet handlar mest om att det inte finns något egentligt alternativ. Ett antal röster inom MP har öppet protesterat mot att han sitter kvar.

Det ska bli mycket intressant att följa MP-kongressen – även om journalisterna har förbjudits att rapportera i bild och video därifrån – och ifall språkröret med historiens största ego lyckas med bedriften att klamra sig kvar ända fram till valet 2018. Eller om han avsätts i en palatskupp redan i helgen.

mp_riksdagssparren

Nyhetsgrafik: TV4.

Efter det ser det nämligen mörkt ut för miljöpartisterna. Från ett 15-procentsparti i EU-valet 2014 till ett basket case som hänger på repen kring 4-procentsspärren – på bara två år.

Ett svårslaget svenskt rekord i politiskt haveri.

Intressant?

Fler om , ,

Marknad på gränsen till nervsammanbrott

”Är du inte klok, du kunde ju sålt din köplats för 50.000! Det är det flera som gjort” utbrast frisören. Han, ursprungligen från Istanbul, är uppvuxen och fostrad i ett samhälle där stekta sparvar sällan flyger in i öppen mun och det istället gäller att armbåga sig fram om man vill få tag på exempelvis någonstans att bo. Att bara ställa sig i kö och passivt avvakta samhällets leverans av en bostad till rimligt pris är ingen framkomlig väg i det forna hemlandet, men i Sverige tror konstigt nog fortfarande många på att det existerar en fungerande hyresmarknad –  och att om man bara ställer sig i bostadskön kommer man förr eller senare att få en fin lägenhet i centrala Stockholm, till överkomlig hyra.

Moahahahahahaha!

Sanningen är att marknaden för hyresrätter – i alla fall i Stockholm – för länge sedan upphört att vara en marknad, om den nu någonsin varit det i modern tid. Jan Jörnmarks ambitiösa genomgång av 70 års havererad centralstyrning av bostadsmarkanden i tidskriften Kvartal ger närmast bilden av totalt kaos och ständiga misslyckanden med att lösa icke-existerande problem med politisk detaljstyrning som såväl ödelagt våra städer som skapat ett permanent bostadsbrist.

”Hyresmarknaden” av idag har i allt väsentligt blivit en exklusiv, sluten klubb,, vars syfte är att till skydda den priviigierade klick som lyckats skaffa ett hyreskontrakt från ödet att drabbas av högre hyror – så kallade marknadshyror – medan den som står utanför vackert får stå kvar i farstun. Den som en gång fått tag på en hyreslägenhet släpper den aldrig – i alla fall inte utan betydande kontant ersättning. Hyresmarknadens ständigt växande utanförskap kan i bästa fall räkna med en sunkig etta i Skärholmen efter tio år i kö. (Ifall maffian inte redan hyrt ut den i andra, tredje eller fjärde hand till ett dussintal asylsökande.)

Hyresmarknaden, som alltså inte alls är en marknad, kan vi sålunda glömma ifall målet är att få tag på en lägenhet i Storstockholm. Och därför är vi alltså hänvisade till den enda del av bomarknaden som fortfarande kan kallas någorlunda fri – bostadsrättsmarknaden. Där det gäller att ha en rymlig plånbok, eller lånelöfte i Mona Sahlins-livvakts-klass för att skaffa en plats att bo. Och här är det pengarna som avgör var du hamnar – eller dina vuxna barn som du är närmast desperat att bli av med.

Därmed är vi tillbaka till den turkiske frisören, som har sin salong i området där jag bor. Bostadsområdet är ett av de mest attraktiva i kommunen, och har belönats med stadsbyggnadspriser ett flertal gånger – främst för sin lyckade blandning av arbetsplatser och bostäder.

Men så förra året kastades alla kommersiella verksamheter ut.  De galopperande lägenhetspriserna hade nämligen gjort det betydligt mer lukrativt att bygga om lokalerna till bostadsrätter. Så nu är den prisbelönta, levande stadsdelen raskt på väg att förvandlas till ännu en sovstad, när mer än 300 lägenheter ersätter kontor och arbetsplatser.

Inför försäljningsstarten fanns det möjlighet att anmäla sig som sökande på byggföretagets hemsida. Vid säljstarten några månader senare bjöds alla registrerade in för att anmäla intresse för lägenheterna – och då jag var nummer 28 i kön hade jag i det närmaste garanterad förtur till en av de nya lägenheterna.

Av diverse skäl, inte bara ekonomiska, valde jag att inte gå vidare och boka en bostad (dottern behöver en nu, inte om två år), och struntade därför i att utnyttja min förtur. Ett beslut som i backspegeln var extremt korkat, för att uttrycka det milt. För som frisören upplyste mig om – köplatserna var guld värda, och jag hade därför öätt kunnat sälja min plats i kön till en annan hugat spekulant för ett antal 10.000-tals kronor under bordet. Alternativet hade varit att genomföra köpet, och sälja vidare lägenheten med en fet vinst.

Så vad är det egentligen som driver på detta galopperande vansinne?

Tja, förutom de stadigt sjunkande räntorna, i kombination med en allt mer akut bostadsbrist – det fattas bostäder i nivå med ytterligare ett Göteborg – är det framför allt de senare årens återkommande politiska hot/löfte om att införa amorteringskrav som fått priserna att skjuta i höjden. Situationen har skapat en oro i samhällskroppen som det nästan går att ta på. En slags undertryckt hysteri som man möter vid varje lägenhetsvisning där spekulanterna nästan klättrar över varandra i kampen om att lägga ett vinnande bud. Det gäller att snabbt få tag i en lägenhet innan det blir omöjligt att finansiera för unga utan stora besparingar. De som annars måste fixa fram halvmiljonbelopp till kontantinsats – och dessutom amortera ett par tusen i månaden. Det är därför man sällan ser unga på visningarna numera – desto vanligare är att deras föräldrar, Bbrommapapporna, träder in med kapital. Med lågbelånade villor i attraktiva lägen kan de öka på den egna belåningen – och på så sätt hjälpa barnen att elda på bostadsbrasan ytterligare.

Tillbaka i mina egna kvarter. Här planeras det nu för ytterligare ett 40-tal lägenheter i en gammal K-märkt fabriksbyggnad. En låg tegelbyggnad som enligt bygglovsansökan ska byggas på med ytterligare tre våningar och därmed försänka grannarnas uteplatser i kompakt mörker. Det oundvikliga överklagandet  till kommunen möts med beskedet att fastighetsbolaget istället ansöker om tillstånd för att driva flyktingboende i fastigheten, givetvis för att slippa fler överklaganden.

Vi befinner oss aöötså vid en punkt där allt talar för ett sammanbrott. Fast ingen vet när, och bryr sig föga. Under tiden budar vi på lägenheter som om det inte fanns någon morgondag.

Och det där med risk för höjda räntor – glöm det. Världens centralbanker är fullt medvetna om att den minsta lilla räntehöjning riskerar att utlösa  en global finanskris som får Lehman Brothers-kraschen att framstå som en bagatell. Istället kan vi förvänta oss helt nya metoder att få fart på inflationen, och därmed minska skuldberget, så som den nygamla idén om helikopterpengar.

Räkna alltså med att vansinnet på  Stockholms bostadsmarknad fortsätter. I år, och nästa. Och sen?

Intressant?

Fler om , , ,

Nya Teslaskatten: så ska de fattiga betala rika Stockholmares bilpendling

Tesla_Model_S_delivery_to_Høyres_Nikolai_Astrup_in_Norway

Den första Teslan levereras till den europeiska marknaden, närmare bestämt till Teslas bilhall i Oslo, i augusti 2013. Foto: Norsk elbilsförening (CC BY 2.0)

När politikerna slutligen lyckats med bedriften att göra kaos med den svenska energimarknaden genom att satsa hundratals miljarder på att skapa ett gigantiskt överskott på el och därmed göra all kraftproduktion olönsam (tidigare kronjuvelen i statens företagsportfölj, Vattenfall, har under denna process utvecklats till ett veritabelt basket case), har de nu siktet inställt på nästa bransch som ska regleras ihjäl: Bilindustrin.

I dagarna föreslog regeringens särskilde utredare en fet skattechock nära nog hela den befintliga svenska bilparken. En ny Volvo skulle exempelvis få en tredubblad fordonsskatt – från dryga 3.000 om året till över 10.000. I gengäld vill utredaren dock frikostigt skattesubventionera tokdyra leksaker för Sveriges mest välbeställda, till exempel elbilen Tesla. Prislappen på den populäraste, Modell S, börjar på c:a 800.000 kr i inköp, men fler ska alltså fås att köpa den genom en ny supermiljöbilspremie på hela 60.000 kr.

– Vårt förslag är baserat på tanken att miljövänliga bilar ska premieras och bilar som släpper ut mycket ska hårdskattas, säger ansvarige utredaren och lagmannen Petter Classon, enligt Aftonbladet.

Särskilt dumskallarna som valt att bosätta sig utanför kollektivtrafiknätet i Stockholm, Göteborg eller Malmö – där avstånden är långa och laddstolpar är lika sällsynta som en polis –ska klämmas åt rejält. De som i avsaknad av utbyggd kollektivtrafik tvingas bilpendla tiotals mil till jobbet varje dag och inte har vare sig praktisk eller ekonomisk möjlighet att köpa en så kallad supermiljöbil. Och OM de haft råd att byta ut den tio år gamla VW-kombin mot en sprillans ny Nissan Leaf eller Tesla, hade de snabbt upptäckt att den usla räckvidden – särskilt i kallt väder – och brist på laddningsmöjligheter inneburit att den nya guldklimpen blivit stående på garageuppfarten.

Meningen med den nya bonus/malus-skatten som föreslås verkar alltså helt krasst vara att straffbeskatta fram en ny, fossilfri fordonsflotta – i våra storstäder. I praktiken blir det en omvänd Robin Hood-skatt, som omfördelar pengar från fattiga till rika,  från låg- och medelinkomsttagare som aldrig kommer att ha råd att köpa en dyr elbil, till en privilegierad överklass med ambitionen att bättra på sitt gröna samvete genom att slanta upp runt miljonen för Elon Musks fartvidunder.

För det är i praktiken bara i och runt storstäderna som de ”rena” elbilarna fungerar som det är tänkt. Här är avstånden inte längre än att man klarar resorna på eldrift, och här är ladd-infrastrukturen mer utbyggd. Den supersubventionerade Teslan blir därför ett extremt dyrt sätt för de välbeställda i Stockholms (eller Göteborgs eller Malmös) förorter att ta kunna bilen till jobbet istället för att cykla eller åka buss. Allt med gott samvete!

Men det föreslagna systemet slår inte bara hårt ekonomiskt mot dem som är beroende av bilen. Det är ännu ett exempel på hur hur blåögda politiker på fullt allvar tror sig vara skickade att peka ut den teknik som kommer driva våra fordon om mer än 20 år. Att det kommer att vara eldrivna bilar som ersatt bensin- och dieselfordon är naturligtvis en möjlighet, men det finns många andra utvecklingsspår – ett av dem är till exempel syntetisk bensin, framställd av alger.

Dessutom har det som kallas marknaden gång på gång visat sig oändligt mycket bättre än politiker på att utse vinnare. Se bara på etanolfiaskot. För bara 10 år sedan trodde alla politiker, påverkade av gröna lobbyister som Per ”Etanol-Jesus” Carstedt och Mattias Goldmann (som idag istället missionerar om ökat skattestöd till elbilar) att det var en utmärkt idé att elda upp maten istället för att äta den. Idag är etanolen stendöd som fordonsbränsle, och det är värt att påpeka att det sannolikt aldrig hade blivit någon etanolbilssatsning över huvud taget, om det inte varit för att staten strött miljarder över den bristfälliga tekniken – och tvingat ett stort antal glesbygdsmackar i konkurs genom den vansinniga pumplagen.

Detta är nämligen det stora problemet med stora statliga subventioner – oavsett om det gäller etanol, vind- eller solenergi. Bristfällig och ineffektiv teknik fortsätter att vara just bristfällig och ineffektiv, eftersom miljarderna som pumpas in i branschen lägger sig som en våt filt över all utveckling samtidigt som den naturliga konkurrensen sätts ur spel. Istället för att effektivisera, förbättra och göra tekniken billigare gör staters inblandning att företagen istället utvecklas till bidragsentreprenörer, vars främsta affärsidé blir att tanka det allmänna på än mer pengar.

Och Teslan, oavsett vad man tycker om bilens karismatiske upphovsman Elon Musk, är i mångt och mycket en produkt primärt byggd för att dra in – bidrag.

Nåväl. Den allvarligaste invändningen mot Tesla och andra ”rena” elbilar är emellertid att de inte löser några egentliga problem. Om man räknar ihop de koldioxidutsläpp som uppstår under bilens livscykel, från tillverkning till skrot, ger en Tesla upphov till endast marginellt lägre utsläpp än en konventionell bensinbil.  Besparingen ligger närmare bestämt 1,2 ton CO2, räknat på en livslängd på 10 år och 15.000 mils körning. (Enbart tillverkningen av Teslans batterier står ensamt för utsläpp av 14 ton CO2.)

1,2 ton CO2 kostar i dagsläget ungefär 60 kr på EU:s marknad för utsläppsrätter. Det innebär i reda pengar att svenska staten kunde sparat in dessa koldioxidutsläpp för lite drygt en 50-lapp, istället för 60.000 i supermiljöbilspremie. Eller tusen gånger billigare för skattebetalarna.

Hittills har världens alla elbilar tillsammans dragit in statliga subventioner för över 100 miljarder – en satsning som inneburit en minskning av CO2-utsläppen globalt på 3,3 miljoner ton. Denna minskning kommer vid seklets slut att begränsa den globala temperaturökningen med 0, 00001 grader –vilket med ett annat sätt att räkna innebär att uppvärmningen senareläggs med 30 minuter.

Avslutningsvis påpekar Lomborg att valet av en elbil i praktiken innebär att man ersätter bensin och diesel med – kol. Vilket naturligtvis stämmer om man ser det globalt – dryga 80 procent av världens elproduktion sker ju med koleldning.

Någon kan förstås invända mot detta resonemang när det gäller svensk elproduktion, som är i det närmaste helt koldioxidfri. Så är det förvisso – just nu. Men med regeringens beslut att straffbeskatta bort kärnkraften (samtliga reaktorer kan vara avvecklade redan om fyra år) kommer vi inom kort att tvingas importera hälften av vår el. Och vi ska inte ha några illusioner om vad våra grannar i söder och öster eldar med. Med undantag från Finland, som bygger ny kärnkraft för fullt, är det idel brunkol tillsammans med gas från Putins olje-oligarker som gäller för att behålla ljusen på.

Dessutom är klimatfrågan global, så vad vi i Sverige, med våra 0,2 procent av världens sammanlagda CO2-utsläpp, väljer att köra omkring med på våra vägar blir i allt väsentligt endast en symbolhandling.

Något att fundera på när det inom kort kan bli dags att hosta upp 10.000 extra i fordonsskatt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Det feministiska partiet kastar sin kvinnliga partiledare under bussen

asaromsnson_2015

Hejdå, regeringen? Åsa Romson vid Miljöpartiets kongress förra året. Idag är allt fler av partiets företrädare eniga om att allt blir bättre om hon får sparken. Foto: Miljöpartiet

Det har snart gått två veckor sedan bomben i regeringspartiet MP briserade. Bostadsministern Mehmet Kaplan hade fastnat på bild tillsammans med turkiska nationalister och fascister, som bara dagar tidigare stått på Sergels torg och skanderat ”död åt de armeniska hundarna”. Sedan påmindes vi om att ministern umgåtts med islamister och bjudit in kända antisemiter till Riksdagen – och dessutom själv jämfört Israels behandling av palestinier i Gaza med nazisternas judeutrotning under Andra världskriget.

Till sist avslöjade SVT och hans egna partikamrater att Kaplan verkade ha jobbat minst lika intensivt för den turkiska regimen och det islamistiska partiet AKP (en del av Muslimska brödraskapet)  som för den svenska regeringen.

Kaplan-gate var ett faktum, och efter ett par dagar tvingades bostadsministern att avgå – dock utan att han för ett ögonblick erkände att han gjort något fel. Istället inledde framför allt Gustaf Fridolin en rasande motattack mot medier och meningsmotståndare som skapat en felaktig bild av den gode antirasisten Kaplan. Andra miljöpartister drog fram islamofobikortet, och menade på fullt allvar att Kaplanaffären var ett bevis på rasism och att det inte fanns någon plats för troende muslimer i svensk politik. Detta trots att såväl Nalin Pekul och ministern Aida Hadzialic är prov på just detta (dessa avfärdas emellertid som husb*****r av ”forskare” – om än i lite mer inlindade ordalag).

Spola nu framåt ett par veckor, ett ytterligare antal miljöpartistiska haverier senare och en presskonferens med Romson och Fridolin. Plötsligt är Kaplan helt ute ur bilden – och istället riktas plötsligt all kritik mot – Åsa Romson. Det är hennes ständiga grodor och otur när hon pratar, hennes felsägningar och urusla förtroendesiffror som är Miljöpartiets problem – och därför är den enda lösningen på partiets kris att hon får sparken. I det feministiska Miljöpartiet verkar alla – kvinnor som män – vara eniga om i alla fall en sak: Allt är Åsas fel,

Nu har MP förvisso inte många segrar att skryta om under det knappa 1,5 år som de suttit i regeringsställning, men miljöministernas track record vad gäller politiska framgångar är i alla fall betydligt bättre än Fridolins, som hållit på att lalla om skolan utan resultat ända sedan han tillträdde (och startat en Youtubekanal där han gjort bort sig inför Sveriges församlade lärarkår). Romson hyllades för sin delaktighet i att förhandla fram ett nytt klimatavtal i Paris i slutet av förra året – och hon har ju mer eller mindre på egen hand lyckats att avskaffa delar av eller hela den svenska kärnkraften, vilket ju är en hjärtefråga för MP.

200px-Gustav_Fridolin,_språkrör_(MP)

Fridolin, en maktspelare. Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 3.0)

Ändå vill flera tunga företrädare alltså att hon ska få sparken. Det är svårt att inte tro att Gustav Fridolin har ett finger med i spelet, att döma av det sätt han maktpolitiskt har manövrerat sig in i ett läge där han sitter säkert i sadeln – genom att offra sin språkrörskollega till vargarna. Genom att ge henne en vältajmad knuff när bussen passerar förbi. Bildligt talat, förstås.

Detta är extra allvarligt då det framför allt är Fridolin som borde stå till svars för Kaplan-affären och det identitetspolitiska haveriet inom partiet. Fridolin var den som gav Kaplan sitt helhjärtade, närmast villkorslösa stöd och han satt med i samma ifrågasatta organisationer – som exempelvis Charta 2008 – som den förre bostadsministern.

Ändå är det nu Fridolin som går segrande ur maktstriden, medan det kvinnliga språkröret så snabbt som möjligt förpassas under hjulen på närmaste kollektivtransportmedel. (Återigen, bildligt talat.)

Inte för att jag någonsin varit ett stort fan av Åsa Romson (läs gärna vad jag skrivit tidigare om MP) men det egna partiets behandling av henne just nu luktar riktigt riktigt illa. Ett parti som kallar sig – feministiskt dessutom.

(För övrigt var Ledarsidorna.se som så ofta först med att förutspå utvecklingen om kuppen mot Romson.)

Intressant?

Fler om , , , ,

Så räddade mellanölet Sverige från supandet

storstark_lores

Aftonbladet förra söndagen.

Det har varit en blytung vecka, så jag tänkte lätta upp stämningen lite så här på söndagen med att skriva om ett av mina verkligt stora intressen: Öl. Mestadels föredrar jag pilsner av välhumlad tjeckisk typ – men en eller annan belgisk ale kvalar också in på favoritlistan. För en vecka sedan gjorde jag en stor genomgång av det svenska starkölets historia i Aftonbladet – artikeln är inlåst men jag kan varmt rekommendera ett Plus-abbonemang (då får man dessutom chansen att läsa fler av mina artiklar, plus allt annat på Aftonbladet).

Meningen med artikeln var att skildra hur STÖL:en, Den stora starken, mer och mer trängs bort från bardiskarna i takt med att nya, köpstarka grupper tar över de hippa bostadsområdena i och runt våra städer. Och i takt med att ölkranarna gentrifieras, försvinner också de gamla sunkhaken med billig stor stark. In flyttar istället allsköns finöl, Ipor, Apor, färsköl och ofiltrerat lokalproducerat öl från grannens jordkällare – samtliga med prislappar som gör en krogkväll till en mycket dyr upplevelse.

Verkligheten visade sig kanske inte riktigt se ut som jag trodde. Och framför allt gav letandet i arkiven och intervjuer med alkoholforskare en helt annan bild av den svenska alkoholkulturen än den vi brukar få oss serverade. Framför allt blev jag ganska överraskad av i hur resultatinriktad 50-talets alkoholpolitik i grunden var. När Systembolaget startade i oktober 1955, blev det för första gången sedan Första världskriget tillåtet att handla öl med en alkoholstyrka högre än 3,5 volymprocent, det vi i dagligt tal kallar folköl. Beslutet att tillåta försäljning och utskänkning av starköl var ett medvetet politiskt beslut med syftet att få svenskarna att sluta dricka brännvin – ett oskick som vi hade hållit på med sedan 1800-talet, och som vare sig motbok eller ransonering hade kunnat rå på. Alkoholpolitiken år 1955 inriktade sig sig inte på att få folk att sluta dricka, utan att få svenskarna att välja alkoholsvagare drycker. Och i den strategin var starkölen ett viktigt verktyg.

När svenskarna trots starkölet fortsatte dricka brännvin (eftersom det fortfarande var billigast) drev socialdemokraterna, med Gunnar Sträng i spetsen, igenom beslutet att införa ett helt nytt öltyp – mellanölet – som skulle säljas i vanliga matbutiker. Det nya ölet, klass IIB, låg styrkemässigt mitt emellan folköl och starköl (4,5 volymprocent), därav namnet.

Mellanölet blev en sjudundrade succé, och svenskarna drack öl som aldrig förr. Tyvärr var succén alltför stor, framför allt bland de unga – mellanölet kom att bli en del av den växande svenska tonårskulturen på 60- och 70-talet. Och därmed fick mellanölet sin dödsdom, eftersom makthavarnas stora skräck – då som nu – var att ungdomar ägnade sig åt saker som de inte själva riktigt förstod sig på. Precis som ungdomens videotittande, musiksmak, datorspelande och sockerintag – bara för att nämna ett par exempel – alla har hotat den unga generationens fysiska och mentala hälsa genom åren.

mellanolsbubblan

”Mellanölsbubblan” från 1965 till 1977, här visad i orange. Notera hur konsumtionen av starksprit (blått) faller efter denna period. Källa: Drogutvecklingen i Sverige 2014 (CAN)

Hur som helst. Mellanölsprojektet blev trots det en stor framgång – ett lyckat misslyckande, som alkoholforskaren Lennart Johanson beskriver det. Spritkonsumtionen sjönk snabbt i takt med att svenskarna började vänja sig vid alkoholsvagare drycker och vi började få något som svagt påminde om en kontinental dryckeskultur istället för den traditionella svenska spritfyllan på fredag och lördag. Vilket naturligt skrämde livet ur nykterhetsrörelsen och diverse folkpartister som såg en framtid där en hel generation var förlorad till alkoholen.

Därför förbjöds mellanölsförsäljningen i dagligvaruhandeln hösten 1977 – därefter kunde klass IIB endast köpas på Systembolaget. Vilket naturligtvis ingen gjorde – eftersom det beskattades lika högt som starkölet och alltså kostade lika mycket, trots att hade betydligt sämre APK (alkohol per krona). Bryggeribranschen krisade och många små och medelstora bryggerier lades ner, vilket ledde till att Pripps i det närmaste fick monopol på marknaden med sitt flaggskepp Pripps blå. Sverige gick in i en mörk period, som varade fram till EU-inträdet 1995, då skattesatserna på öl sänktes kraftigt.

Men det som hände i och med mellanölsstoppet 1977 var att svensk alkoholpolitik ändrades i grunden. Från att ha verkat för att folk skulle dricka mindre sprit och därmed minska alkoholismen, blev den allt överskuggande uppdraget att hindra ungdomar från att dricka. En linje som i allt väsentligt fortfarande gäller – trots att mätning efter mätning visar att unga dricker allt mindre.

Men den stora starken då, är den hotad? Nä, inte direkt. Av 234 miljoner sålda liter på systemet förra året, var 208 miljoner liter ljus lager – – alltså det vi i dagligt tal kallar ”en stor stark” – eller 98,2 procent av försäljningen. Den första mörka ölen, Brooklyn lager, kommer på plats 43, högre upp är det idel ljus lageröl på topplistan.

Ryktet om STÖL:ens död är sålunda kraftigt förhastat.

Intressant?

Fler om , , , ,

Miljöpartiets ljusskygga bröder

Erdogan_gesturing_Rabia

Turkiets president gör Brödraskapets Rabia-tecken.

Det var mycket som kändes fel redan när bostadsministern Mehmet Kaplan meddelade sin avgång i början av veckan. Den första reaktionen från Miljöpartiets ledning var nämligen något som närmast liknade raseri. MP-ledningen ställde sig  demonstrativt bakom sin ex-minister, som absolut inte hade gjort något fel – istället var det medierna fel, som  skapat en ”bild” av Kaplan som gjort det omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete.

Att det över huvud taget skulle existera ett problem med en minister som gång på gång råkar hamna i samma sällskap som fascister, islamister och kända judehatare – och till på köpet relativiserar IS-terrorister och jämför Israels politik med Nazitysklands – verkar inte var något som helst problem för vare sig Fridolin, Romson eller flera ledande MP-företrädare (för att inte tala om ungdomspolitikerna…).

Miljöpartiets försök att skapa en slags dolkstötslegend, där den hygglige antirasisten Mehmet Kaplan fallit offer för en sammansvärjning av medierna i armkrok med den judiska världskonspirationen (en analys som MP:s grundare Per Gahrton obekymrat torgförde i  i TV4) föll dock platt till marken och bara dagar senare fick Romson och Fridolin kräla i stoftet.

Ändå är det svårt att inte se de våldsamma reaktionerna som ett tecken på att något inte stod rätt till i partiet. Att det fanns uppgifter om Mehmet Kaplan som absolut inte fick komma ut. Uppgifter av en så graverande art, att partiets PR-ansvarige till och med försökte få SVT att avstå från att ställa frågor om Kaplan – i utbyte mot att de slängde en mindre viktig politiker, Yasri Khan, under bussen.

Det som skulle döljas är med stor sannolikhet Kaplans – och Miljöpartiets – nära kontakter med det Muslimska brödraskapet, och framför allt med organisationens turkiska parti – det styrande AKP (Frihet och rättvisa) som bildades av den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Enligt såväl SVT som författaren Kurdo Baksi (MP-medlem) har Kaplan sedan han tillträdde som minister ägnat mer tid åt möten med företrädare för den turkiska regeringen än den svenska. Istället för att lösa den svenska bostadskrisen, har ministern åkt i skytteltrafik till Turkiet där han träffat högt uppsatta personer nära landets politiska ledning.

Det som för bara något år sedan avfärdades som konspirationsteorier – att Stefan Löfven tagit in en islamist i regeringen – verkar idag med andra ord vara ett vedertaget faktum, när forskare vid försvarshögskolan nu varnar för att MP, och därmed regeringen, kan vara infiltrerad av Muslimska brödraskapet. Om det förhåller sig på detta sätt, blir då följdfrågan –hur har detta påverkat svensk politik? Och en minister som jobbar informellt för att gynna en främmande makt – innebär inte det att vederbörande är att jämföra med spioner som  Stig Bergling och  Bertil Ströberg?

Varningar om MP:s nära relationer till islamisterna i Muslimska brödraskapet är långt ifrån nya, redan förra sommaren spreds exempelvis bilderna på Grön ungdoms språkrör i Malmö när han gjorde Brödraskapets Rabiatecken i tv. Samma tecken har använts av Kaplan själv vid en demonstration i Stockholm för några år sedan, liksom av Mohammed Temsamani, lokalpolitiker (MP) i Solna och ordförande för Förenade islamska föreningar i Sverige (FIFS) – en organisation bildad av Kaplan.

Temsamani gjorde dessutom praktik för Muslimska brödraskapet 2012 – något han skrev om själv på sin sida på Stockholms universitet. Sidan som beskriver besöket har raderats, men på internet finns det förstås alltid spår kvar.

temsamani

Brödraskapets inflytande inskränker sig emellertid inte till Miljöpartiet, även Moderaterna och  Centern har haft politiker med mer eller mindre uttalad islamistisk agenda på riksdagsplats. Och socialdemokraterna har länge haft en del av partiet – Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) – som haft mycket nära kontakter med organisationer som står Muslimska brödraskapet nära. (En av dessa, den turkiska hjälporganisationen IHH som är en del av Brödraskapet och har nära kontakter med Hamas, organiserar den årliga Ship to Gaza-seglatsen där bland annat Tro och Solidaritets ordförande Ulf Bjereld rest med.)

Och alla minns väl Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) vars historia är nära nog identisk med Kaplans. För nästan precis tre år sedan var det han som fick sparken ur socialdemokraternas partistyrelse (eller rättare sagt, han hann aldrig sätta sig i den). Anledningen var den samma som med Kaplan: uppenbara svårigheter att ta klar ställning mot extremism och en osviklig förmåga att gång på gång hamna i antisemitiskt sällskap.

Muslimska brödraskapet har rötter i det sena 20-talet, och organisationen har idag representation i ett stort antal länder – alltifrån palestinska Hamas på Gazaremsan till Erdoğans turkiska maktparti AKP.. På närmare håll  hittar vi FOIE, Brödraskapets europeiska sammanslutning som är moderorganisation till Islamiska förbundet i Sverige. Socialdemokraternas Nalin Pekgul och forskare som Aje Carlbom går så långt som att slå fast att IFIS bara är en svensk front för Brödraskapet. Carlbom skrev så här  i Dagens samhälle 2014, efter att Kaplan utnämts bostadsminister:

Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Det var något av det första jag fick förklarat för mig när jag i början av 1990-talet intervjuade brödraskapets europeiska representant. Då var det Mahmoud Aldebe och Sveriges Muslimska Råd (SMR) som dominerade politiskt i moskén. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.

Muslimska brödraskapet är terrorstämplat och/eller förbjudet att verka i stora delar av arabvärlden (Förenade arabemiraten har dessutom terrorstämplat svenska IFIS, eftersom det ses som en del av MB).

Rörelsen står för en fundamentalistisk tolking av islam. Målet är att återupprätta ett nytt Kalifat i arabvärlden, i vilket sharialagstiftning ska råda. Huvudstaden i kalifatet ska vara Jerusalem, och judarna i det som idag heter Israel ska fördrivas eller förintas . Det är alltså i stora drag samma vision som IS har, även om MB historiskt har föredragit på att arbeta politiskt mot att slåss med vapen i hand.  (Ett undantag är Hamas och dess väpnade gren, som ägnat 10 år åt förvandla Gazaremsan till en tungt beväpnad raketbas). Brödraskapets politiska gren i Egypten vann det första fria valet i landet efter den Arabiska våren – men den nyvalde presidenten, Mohammed Mursi, störtades av militären sedan han försökt förändra landets konstitution i fundamentalistisk riktning. Sedan dess är MB förbjudet även i Egypten och ledarna sitter i fängelse.

Brödraskapets högste andlige ledare, Yusuf al-Qaradawi, är känd för sina hatpredikningar i tv. Han beundrar Hitler och stödjer självmordsattacker mot israeler. Och hans högsta önskan – som han uttrycker det i videoklippet här nedan – är att en dag få rulla in med sin rullstol i Jerusalem och skjuta judar.

Hur som helst. Genom sin avgång hoppades Kaplan och språkrören att granskningen skulle vara över. Det vore synd om så skedde, för precis som i fallet Omar Mustafa är det viktigt att borra djupare i de omfattande kontakterna mellan den svenska islamismen och de politiska partierna – och då inte bara MP.

Frågorna är nämligen många. Var Kaplan verkligen Miljöpartist – eller såg han bara partiet som ett lämpligt fortskaffningsmedel in i maktens centrum? Hur kommer det sig att Kaplan, som under hela sin politiska karriär hållit en mycket låg profil, kunde bli den mest personkryssade miljöpartisten i Stockholm?

Fanns det ett organiserat ”valsamarbete” i de förorter där MP hamnade långt över riksgenomsnittet i antalet röster? (Vi minns fortfarande Socialdemokraternas ”valskolor” i Örebrostadsdelen Vivalla, där S fick upp 70 procent av rösterna och valet fick göras om efter uppenbart fusk.) Ett sådant exempel är den fatwa  som utfärdades av Gävle-imamen Abo Raad – känd för sina öppna sympatier för IS – inför valet 2014 – där han uppmande församlingsmedlemmarna att rösta på i första hand MP, och därefter V.  Exakt hur  många extra röster kampanjer som denna gav är förstås omöjligt att säga – men det är ett faktum att Miljöpartiet fick höga valresultat i flera förorter. Möjligen såpass många att det med dagens motvind i väljarstödet skulle kunna hota partiets riksdagsplats i  nästa val om Kaplans väljare surnade till och gick till andra partier.

Men framför allt är det viktigt att granska hur mycket av svensk politik som faktiskt har påverkats i praktiken. Sakine Madon skiver idag om ett exempel från Botkyrka, där en lokal MP-politiker drivit igenom särskilda kvinnotider i simhallen – något som gäller flickor så unga som nio år. Att flickor och pojkar inte kan bada ihop är knappast miljöpartistisk politik – utan snarare islamistisk. Och Johan Westerholm på Ledarsidorna.se har ett flertal gånger skrivit om hur MP gång på gång lagt hinder i vägen för hårdare terrorlagstiftning. Att kartlägga hur mycket Kaplans kontakter i Ankara varit inblandade i detta motstånd är en viktig uppgift för medierna – men kanske främst för Säpo.

Vi förtjänar att få veta vilka tjänster och gentjänster som förhandlats fram i slutna rum.

För det vi ser är sannolikt bara toppen av ett isberg.

Intressant?

Fler om , ,

Välkommen till det fria våldsvalet

Efter höstens flyktingkris, med påföljande gräns- och id-kontroller, är det ett känt faktum att polisen bokstavligt talat går på knäna. (OBS! Ej att förväxla med systemkollaps.) Stora delar av kårens tid går nu åt att bevaka gränsen, avstyra bråk på flyktingboenden eller utreda hot eller mordbränder mot de senare. Redan före hösten 2015 var det relativt ovanligt att se en patrullerande polis, idag är farbror blå ett närmast obefintligt inslag i gatubilden.

Detta har lämnat fältet fritt för helt nya typer av trygghetsentrerenörer – ett slags fritt våldsval har uppstått i det vakuum som ordningsmakten lämnat efter sig. Uniformerade vakter dyker upp på bibliotek, badhus och andra offentliga miljöer som fram till helt nyligen inte direkt var kända som riskområden för liv och hälsa.

På gatorna i Göteborg, Uppsala och Trelleborg för att bara ta några exempel, fyller istället högerextremister med kamphundar i släptåg den självpåtagna rollen som kvinnornas försvarare när de senare beger sig hem från krogen. I förorten håller religiösa kommissarier och kriminella gäng lokalinvånarna i schack – ifall polis eller ambulans skulle våga sig dit (vilket blir allt mer osannolikt) får de räkna med att mötas med molotov-cocktails eller handgranater. Efter attacker mot busschaufförer är det  bara en tidsfråga innan vissa kvarter också står utan kollektivtrafik.

Samma regering som för bara något år sedan ägnade stora delar av sin politiska retorik åt att brännmärka privatiseringar inom vård, skola och omsorg, genomför just nu alltså en långtgående och för individen påtvingad ”privatisering” av viktiga samhällsbärande funktioner som bevakning och räddningstjänst. I ett läge där till och med den ifrågasatte rikspolischefen Dan Eliasson vädjat om/krävt förstärkning av en kraftigt underdimensionerad poliskår där de anställda hoppar av i en allt stridare ström, har fältet lämnats öppet för lokala ”nattvandrarinitiativ”. För privata säkerhetsföretag. Och för gatans parlament.

Vi kan ställa oss frågan vad som händer med det så kallade samhällskontraktet (jag är medveten om att det börjar bli ett uttjatat begrepp) ifall det allmänna gång på gång väljer att abdikera från sin allra mest grundläggande uppgift: att skydda medborgarnas liv och säkerhet. När kvinnor får rådet att inte vistas utomhus på kvällstid, eftersom polisen inte längre har resurser att skydda mot ofrendanden och överfallsvåldtäkter. När tafsande män tillåts ta över badhusen – och kvinnor motas bort till egna bubbelpooler och särskilda badtider. När hela räddningstjänsten säger upp sig i Ljusnarsberg och därmed lämnar 4.900 invånare utan hjälp vid brand eller andra akuthändelser. När affärsinnehavare rånas gång på gång av samma beväpnade gäng – och polisen svarar med att lägga ner anmälan.

I det sevärda reportaget från SVT Dold svarade en av de unga tjejer som utsattes för sexövergrepp i Kalmar under nyårsnatten, att hon känner en större tillit till de privata medborgarinitiativen som numera patrullerar gatorna än polisen. Detta trots att personer i det aktuella gardet, Kvinnofrid, utgörs av folk med högerextrem bakgrund. Det säger en del om nivån på förtroendet för samhället – och varningsklockor borde ringa oavbrutet i Rosenbad.

För det är i ett sådant samhälle som det blir allt populärare att ta jägarexamen – det enklaste och snabbaste sättet att få vapenlicens. Det är i ett sådant samhälle som förtroendet eroderas, där lynchmobbar uppstår och allt fler börjar propagera för massövervakning. Det är i ett sådant samhälle som människor förr eller senare kommer att ställa sig frågan om det verkligen är värt att fortsätta betala världens högsta skatter – som dessutom kommer att höjas ännu mer – samtidigt som vi får allt mindre tillbaka i form av välfärdstjänster som vi trodde vi hade betalat för.

Regeringen Stefan Löfven gick hårt ut i valrörelsen 2014 med ambitionen att stoppa vinster i välfärden och begränsa möjligheterna att själv fritt välja vård, skola och omsorg. Istället införde S/MP-regeringen, utan något riktigt var med på noterna, det fria våldsvalet. Där klasstillhörighet, etnicitet, bostadsort och framför allt pengar styr vilken nivå av trygghet medborgaren kan förvänta sig.

Just i detta fall hade vi haft allt att vinna på ett fortsatt statligt monopol.

Intressant?

Fler om , , ,

« Äldre inlägg

© 2016 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: