Hårda bud i Nacka

Ekudden och Järla sjö i Nacka. Foto: Wikimedia Commons

Känslorna svallar höga efter avslöjandet att Nacka kommun köpt inte mindre än tre bostadsrätter för den 57-årige man från Syrien som nyligen kommunplacerades i skärgårdsidyllen – tillsammans med sina tre fruar och 16 barn. Kostnaden för att köpa in dessa tre bostadsrätter, samtliga i ett huskomplex från 70-talet nära Saltsjöbadens golfbana, landade på nära 14 miljoner kronor.

Och även om kommunalrådet Mats Gerdau i en intervju med Ekot försäkrade att boendet bara var tillfälligt (under två år), att besittningsskydd inte fanns för andrahandshyresgästerna och att lägenheterna sannolikt skulle komma att säljas med vinst i framtiden, finns det ett antal saker i denna historia som skaver. Alltså förutom det uppenbart stötande i att Sverige mer eller mindre aktivt stöttar en patriarkal sedvänja som aldrig borde tillåtas att korsa gränsen.

Men vad denna affär sätter ljuset på är det tilltagande oskicket med kommuner som ger sig ut på den privata marknaden för bostäder och köper upp eftertraktade objekt mitt framför näsan på de egna kommuninnevånarna som i många fall får se sig överbudade av den egna kommunen. Med pengar de själva betalat in via skatter, och som nu används till att driva upp bostadspriserna ännu mer. Och en av de främsta anledningarna till köpruschen är, som det socialdemokratiska oppositionsrådet i Nacka säger, att kommunen sålde ut samtliga sina hyreslägenheter på 90-talet.

I Ekots intervju försäkrade kommunalrådet emellertid att kommunen undviker att ge sig in i öppen budgivning och betalar marknadsmässiga priser för lägenheterna. Sedan 2016, då den nya anvisningslagen infördes, handlar det om totalt 94 lägenheter och villor som Nacka köpt för sammanlagt drygt 305 miljoner kronor. Enligt Gerdau utgör köpen endast två procent av den totala bostadsmarknaden, och det har förekommit budgivning i endast 25 procent av affärerna.

Dessutom försvarar sig kommunalrådet med att lägenheterna kommer att kunna säljas med bra vinst i framtiden, och att köpen därför är en bra affär. Vilket i praktiken innebär att kommunen tycker det är lämpligt och rätt att ägna sig åt storskalig bostadsspekulation – med skattebetalarnas pengar som insats.

Jag har varit i kontakt med kommunen vid ett flertal tillfällen den senaste veckan, för att få ut listor på de objekt som Nacka köpt in. Här är en lista på samtliga bostadsköp som kommunen gjort under 2016 och 2017, till ett genomsnittligt kvadratmeterpris på cirka 38.800 kronor. Detta ligger alltså avsevärt under snittpriset för en bostadsrätt i Nacka, som enligt Svensk mäklarstatistik numera är 55.000 kr kvadraten. Men detta ger inte hela bilden.

För sent som för några veckor sedan ropade kommunen in en trerummare centralt i Nacka för 3.350.000 kr vilket var 455.000 kronor utöver utgångspris. I detta fall drevs priset upp med 16 procent. Objektslistan nedan på några av de senaste månadernas köp har jag tagit fram genom att jämföra kommunens listor – som inte innehåller adresser – med slutpriser från Booli.se. (Jag vill reservera mig för att den kan innehålla felaktigheter.)

Längre tillbaka i tiden blir det svårare att få träffar som matchar kommunens lista, så jag kan inte säga hur det har sett ut från början – men de senaste månadernas köp indikerar i alla fall att budgivning har skett vid de flesta köp, inte bara i ”enstaka fall” som Mats Gerdau hävdar i Ekointervjun. I snitt har de lägenheter som köps in budats upp med 9,3 procent.

Det kanske inte har en prisdrivande effekt, utöver det normala, men det ser i alla fall ut som att kommunen inte drar sig för att ge sig in i ganska häftiga budstrider när de dyker upp ett lämpligt objekt.

Det som är olustigt är snarare valet av lägenheter som kommunen ropar in. Om man tittar på de adresser där de inköpta lägenheterna ligger, är det inte sällan i gamla miljonprogramsområden och små, billiga lägenheter i utkanterna av kommunen, som i Orminge och Älta.

Just detta, att Nacka siktar in sig på att köpa lägenheter i det billigare beståndet, är ett problem i sig. Det är ju just dessa objekt som de mindre besuttna kommuninvånarna – de som aldrig skulle ha råd att köpa en nyproducerad trea för sex, sju miljoner i Nacka strand eller på Kvarnholmen – är spekulanter på. Unga vuxna som ska flytta hemifrån, och vars föräldrar kanske sparat några hundratusen till grundplåten för en billig etta, eller det unga paret som ska skaffa en tvårummare tillsammans. Det är just dessa som kommunen tidvis aggressivt föser ut från marknaden. Inte de etablerade och bättre bemedlade med mångårig bostadskarriär bakom sig.

Ifall nu bostadsrättsköp verkligen är det enda sättet att ordna boende till nyanlända, och därmed uppfylla statens krav, skulle kommunen enkelt kunna slippa att ställa grupper mot varandra. Gerdau och hans kolleger vet mycket väl att det finns ett stort antal lediga lägenheter i nyproduktionen, till fast pris, som på senare tid blivit allt svårare att bli av med för byggbolagen. Någon budgivning krävs inte, ingen behöver bo kvar hemma för att hen blivit utprisad av kommunen – och genom att köpa nybyggt hade man sluppit riskera blåsa upp bostadsbubblan och tränga ut de unga från marknaden.

Dessutom är ju knappast själva investeringskostnaden ett problem – även om det skulle innebära att att kommunen fick låna upp mer till själva inköpen, är det ju meningen att lägenheterna ska säljas med vinst.

Men detta är inte aktuellt. Det är alldeles för dyrt att köpa nyproducerat, säger kommunens tjänstemän. Dessutom är det ingen avancerad gissning att byggbolagen skulle sparka bakut ifall kommunen började köpa in sig i nybyggena. Detta skulle ju, gud förbjude, kunna innebära white flight och osålda nya lägenheter på Nackas nya gräddhyllor ifall det spreds att de nya grannarna skulle vara nyanlända.

Istället får de som står längst från marknaden betala priset. Som det brukar vara.

Intressant?

 Fler om , , , ,

Fotnot: Ett alternativ är att köpa in vinterbonade husbilar, som Staffanstorp gjort.

Hemligare än Bilderberg: Inget läcker från Löfvens säkerhetspolitiska råd

Det har gått några veckor sedan IT-skandalen inom Transportstyrelsen briserade, och den så kallade oppositionen har försvunnit med svansen mellan benen, efter att ha fått smäll på fingrarna av farbror Stefan för att deh haft fräckheten att ifrågasätta hans val av ministrar.

Men trots att tystnaden nu lägrat sig, är det något som luktar fisk i hela affären. Jag tänker på statsminister Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd, som han inrättade efter valet 2014. Rådet, som består av statsministern, vice statsministern (idag Isabella Lövin), utrikesminister Margot Wallström, försvarsminister Peter Hultqvist och (avgångna) inrikesministern Anders Ygeman samt ministrarnas respektive statssekreterare, har enligt uppgift från Stefan Löfven sammanträtt varje månad. Dessutom extrainkallade Löfven rådet i mars i år – för att diskutera hur våldsvågen och gängskjutningarna i framför allt Stockholm, Göteborg och Malmö skulle stoppas.

Kanske, möjligen, har rådet någon gång under dessa uppskattningsvis 20-talet sammankomster dryftat det faktum att en avsevärd del av landets kvalificerat hemligstämplade information skickats utomlands av Transportstyrelsen och hanterats av icke-säkerhetklassad personal som en serbisk ex-militär. Och om inte – varför?

Riksdagsmannen Jan Ericson (m) har försökt få fram uppgifter om vid vilka tillfällen rådet har sammanträtt, och vilka frågor som diskuterats vid sammankomsterna. Därför begärde han ut alla handlingar från registratorn hos Statsrådsberedningen. Eftersom kalendarium, diarieposter, kallelser, protokoll och all annan kommunikation deltagarna emellan – fysisk så väl som elektronisk – är att betrakta som allmän handling, ska dessa lämnas ut i det fall uppgifterna inte klassas som hemliga. I detta fall ska dock de delar som inte omfattas av hemligstämpel skyndsamt lämnas ut, enligt offentlighetsprincipen.

Svaret från tjänstemännen på regeringskansliet som han fick: ”Det finns inte några allmänna handlingar i Regeringskansliet som motsvarar din begäran”.

Alltså – allt som rör Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd har hemligstämplats i sin helhet – inga uppgifter lämnas ut över huvud taget, något som bland annat Moderaternas försvarspolitiske talesperson Hans Wallmark är starkt kritisk mot.

Med andra ord – Stefan Löfvens säkerhetspolitiska råd, träffats varje månad, har alltså:

  • inte bokat in mötena i  sina kalendrar (mötesbokningar är allmän handling)
  • inte skickat  kallelser till de inbjudna inför mötena
  • inte sänt ut dagordning inför sammankomsterna
  • inte fört några anteckningar över huvud taget om vad som diskuterats vid sammanträdena

Detta är i alla fall kontentan av det som regeringskansliets tjänsteman vill få oss att tro på. Om detta stämmer är Stefan Löfvens säjerhetsråd förmodligen  bland det hemligaste vi har i det här landet. I sådana fall har hela verksamheten styrts av någon slags Fight club-regler (first rule: du pratar inte om Stefan Löfvens Säkerhetspolitiska råd!) och får organisationer som Bilderberggruppen att verka närmast lösmynta. (Bilderbergarna släpper dessutom såväl deltagarlista som dagordning i samband med sina möten – Stefan Löfven var själv inbjuden dit 2013, och lyckades då inte undvika att prata bredvid mun.)

Dessutom ska vi fås att tro att ingen, vid något tillfälle, under dessa möten ens fick för sig att säga ens något om det faktum att landets säkerhet var röjd, och skyddade identiteter för bland annat svensk underrättelsepersonal med stor sannolikhet exponerats för främmande makt. Det känns, minst sagt, osannolikt att så inte skulle skett vid något ända tillfälle. Lägg till detta att ingen alltså fört protokoll – uppenbarligen är samtliga mötesdeltagare begåvade med perfekt minne, och kommer ihåg allt som beslutats utan att behöva nedteckna ett enda ord.

Jag är – för att uttrycka det milt – skeptisk.

En alternativ förklaring till det nekande svaret på begäran om mötesdokumentation är att den helt enkelt rensats bort (eller gallrats som det heter nuförtiden) för att inte skapa dålig stämning för Löfven och regeringen. Inget pappersspår, inga politiska skandaler att stå till svars för.

Och förvisso har regeringen goda kontakter med föregångare i denna gren. Som nuvarande Rikspolischefen, vilken i sitt tidigare jobb på Försäkringskassan visade en stor målmedvetenhet i sin ambition att få oönskade mejl att försvinna spårlöst.

Poff, väck!

Intressant?

Fler om , , , ,

Den outsourcade statsmakten

Stefan Löfven. Foto: Per Pettersson, Stockholm

Det är något underligt, och inte så lite oroande, med hela Stefan Löfvens statsministerskap. (Heter det så?) Jag har funderat länge på vad som har känts fel, men inte kunnat sätta fingret på det.

Inte förrän nu, med IT-skandalen i Transportstyrelsen och den ofattbart taffliga hanteringen i spåren av krisen som regeringskansliet uppvisat under de senaste dagarna, börjar det att klarna.

Fram träder en bild av en regering som ser ut att ledas av en statist istället för en statsminister. Någon som fått i uppdrag att fungera som ansiktet utåt, samtidigt som den verkliga maktutövningen sker i det fördolda. Vem vet, kanske är det Anders Ygeman och hans allierade i den mäktiga s-falangen i Stockholm, även kallad familjen, som håller i trådarna. Som har tagit in en lämplig kandidat för att spela rollen av statsminister och statsman, som kan åka runt i Sverige och fika med väljarna och skaka hand med fabriksjobbare – medan besluten tas på annat håll, utanför rampljuset.

Intrycket förstärks efter Löfvens senaste framträdande, där han gång på gång bedyrar att han inte fått någon som helst information om skandalen där sekretesskyddade uppgifter från Transportstyrelsens register via så kallad outsourcing kommit på drift till länder som Tjeckien och det ryss-allierade Serbien förrän i januari i år. Alltså tio månader efter det att två av hans närmaste män, justitieminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist, fått information om säkerhetsläckan.

Om detta verkligen stämmer – och statsministern inte står och blåljuger i tv – innebär det alltså att två av regeringens tyngsta ministrar, medvetet undvikit att informera, alternativt hemlighållit, Sveriges största säkerhetsläcka sedan Stig Bergling sålde ut försvarshemligheter till Sovjet för Sveriges regeringschef i nära ett års tid. Ministrar som han, hör och häpna, dessutom säger sig ha fullt förtroende för eftersom de bara ”följt svensk förvaltningstradition”. (Löfvens egna ord).

Hade Ygeman och Hultqvist velat berätta, hade de haft dussintals tillfällen. Inte minst vid mötena med det så kallade säkerhetspolitiska råd som Löfven själv inrättade 2014. I rådet sammanträder statsministern och vice statsministern med – ta-da! – Ygeman och Hultqvist. Ändå har de senare under ett års tid vid rådets möten inte sagt flaska om att hemligstämplade och skyddade svenska persondata, liksom uppgifter kritiska för polis och underrättelsetjänst, kommit på drift och nu sannolikt befinner sig i ryska händer. Detta genom att en icke-säkerhetsklassad systemadministratör i Serbien fick full access till Transportstyrelsens IT-system i samband med förra generaldirektörens beslut att outsourca verksamehten till IT-företaget IBM. Inte heller har de nämnt något för infrastrukturminister Anna Johansson – som dessutom är direkt ansvarig minister för Transportstyrelsen – ifall den officiella historieskrivningen såsom Stefan Löfven återgivit den är korrekt.

Att informationen inte kommit statsministern till del har försvarats på de mest uppfinningsrika sätt under de senaste dagarna: Fel kommunikationsväg, ett annat departement hade ansvar, en tidigare statssekreterare bar ansvaret, förundersökningssekretess förhindrade (att informera statsministern!?) och det fanns enligt Anders Ygeman inget lämpligt rum ledigt för att prata om så känsliga saker.

Tro’t det som vill.

Vad som förbryllar än mer är varför det tog Löfven nästan en vecka från det att stormen kring IT-läckan på Transportstyrelsen blåst upp till orkanstyrka, innan han fann det för gott att kommentera affären. Vad hände under denna tid?

Är man konspiratorisk, kan man förstås spekulera i att det under dessa dagar pågick en intensiv städoperation, där alla spår av affären städades bort (eller ”gallrades” som Svenska institutet brukar kalla det) så att inget fanns kvar som kunde motsäga den historia av haveriförloppet som statsministern förmedlade vid sin presskonferens – alltså att han helt saknat vetskap om IT-skandalen fram till januari i år.

En mindre sinister förklaring är att Löfven och hans ministrar med tillhörande statssekreterare och -tjänstemän behövde tid att förbereda sig för det annalkande drevet och se till att allas berättelser var samordnade. Under dessa dagar satt Löfven sannolikt och hårdpluggade inför presskonferenser och medieframträdanden så att alla de inövade icke-svaren var som ett rinnande vatten.

En tredje förklaring till att varken Ygeman eller Hultqvist sade flaska om saken för högste chefen är att de redan från början insåg hur toxisk Transportstyrelsens IT-läcka var. Affären innehöll eldfängda ingredienser av det slag som hade alla möjligheter att utvecklas till fullfjädrad regeringskris ifall den kom ut. Därför var det av högsta strategisk vikt att affären inte smetade av sig på statsministern – även till priset av att gå bakom ryggen på honom. Därför hölls Löfven i mörkret, i förhoppning om att ingen journalist skulle få nys som saken.

Det finns säkert fler förklaringar till den senaste veckans mycket märkliga beteende från Löfven och hans regeringsmedlemmar. Men oavsett vad som ligger bakom, blir den samlade bilden att socialdemokraterna i regeringen inte verkar ha något vidare förtroende för sin egen statsminister. Och känslan man får är som sagt att Löfven spelar en roll som någon annan har skrivit för honom.

Vid gårdagens presskonferens glimtade det till en kort sekund – en slags tillbakahållen besvikelse – när Löfven bistert konstaterade att det hade varit önskvärt att han blivit informerad tidigare. Någonstans där framträdde kanske den riktige Löfven, innan han återgick till manus.

Frågan man måste ställa sig i dessa dagar är alltså inte bara hur Transportstyrelsens IT-haveri över huvud taget kunde ske – utan vem som egentligen leder Sverige.

Inte kan väl statsledningen också ha råkat bli outsourcad?

Intressant?

Fler om , , ,

Bostadskrisen: Brottslighet bakom hälften av hyreskontrakt i Stockholm

Det talas mycket om bostadskris och bostadsbubbla – på senare tid framför allt med fokus på problemet med att unga vuxna köper allt dyrare bostadsrätter, inte sällan med hjälp av pengar från föräldrarna. Detta är något som driver upp priserna, vilket i sin tur ökar risken för en krasch på marknaden. Därför måste det naturligtvis stoppas, med hjälp av amorteringskrav, ytterligare skärpta amorteringskrav och nu senast förslag på att inte få låna mer än högst 4,5 gånger årsinkomsten. Något som skulle göra att även högutbildade med hög lön kommer att få nobben av banken.

(När det gäller kommuner som köper bostadsrätter för hundratals miljoner för att ordna boende till nyanlända, anses det av någon anledning inte ha samma påverkan på priserna, vilket jag finner lite överraskande – men vad vet jag, som inte är ekonom.)

Frågan som dock aldrig ställs i dessa sammanhang är varför köpfesten på borättsmarknaden bara fortsätter, trots varningar var och varannan dag. Svaret är – det finns inget alternativ. Hyresmarknaden har för länge sedan slutat att vara en marknad, och att hitta en ledig lägenhet i första hand är svårare än att hitta en isbjörn i Sahara. Och eftersom denna marknad är stängd, finns det helt enkelt inga alternativ för den som inte vill bo kvar hemma fram till 40-årsdagen.

Frågan är då – varför ser det ut som det gör? En rapport från den regionala underrättelseavdelningen i polisregion Stockholm, Illegal handel med lägenhetskontrakt inom den organiserade brottsligheten i Stockholm (PDF) ger en liten fingervisning om i alla fall en av orsakerna till de ständigt längre köerna och därmed prisboomen. Nämligen att en allt större del av hyresmarknaden numera styrs av svarta pengar och organiserad brottslighet – enligt polisen uppskattningsvis hälften av alla lägenheter.

Rapporten är rena skräckläsningen, men trots att den gjordes redan i slutet av 2015 (alltså före den stora flyktingvågen) verkar den ha gått Sveriges nyhetsredaktioner förbi utan några spår. Och om det skett någon förändring sedan dess, är det sannolikt inte till det bättre.

Ur rapporten framgår att det numera börjar bli mer regel än undantag i Storstockholm att lägenhetskontrakt säljs svart – och att denna högst lukrativa marknad mer och mer börjar kontrolleras av organiserad brottslighet. Vilket inte är svårt att förstå, eftersom det är gigantiska summor inblandade, samtidigt som ingen inblandad nånsin skulle tjalla för polisen – den som köpt ett hyreskontrakt för hundratusentals kronor eller mer är ju inte direkt benägen att anmäla sin lagöverträdelse. Dessutom är det inte olagligt att betala för ett hyreskontrakt, så även om det uppdagas i efterhand sitter hyresgästen säkert i sin svartförmedlade lägenhet. Alltså en närmast perfekt marknad för maffian. Gigantiska vinstmöjligheter, minimal risk.

Man ska också komma ihåg att det med dagens låga räntor oftast är billigare att betala ett par hundratusen svart för en lägenhet med låg hyra i det äldre beståndet, än att betala mer än 10.000 i månaden för en nyproducerad enrummare. På detta sätt gynnar hyresregleringen en kriminell marknad. Dessutom är det få svartförmedlade lägenheter som kommer tillbaka till den ”vita” kön – istället säljs de vidare med god vinst, eller går vidare i familjen.

Rapportförfattarna skriver:

Enligt en fördjupad studie av Dagens Industri ligger prisnivån idag på drygt 200 000 kronor per rum i Stockholm. Underrättelseuppgifter finns om att lägenhetskontrakt i ytterstaden t.ex. Älta och Fisksätra förmedlas för ca 100 000 kr per lägenhet. En bedömning är att ungefär hälften av alla lägenhetsbyten som sker idag involverar kriminell verksamhet. Även om ovan nämnda siffror inte kan bedömas som bekräftade ger de en fingervisning om att handeln med svartkontrakt är en fråga om en omfattande ekonomisk brottslighet.

Drivkrafter bakom den omfattande ”svarthandeln” med hyresrätter kopplas ofta till olika typer av problem på bostadsmarknaden, exempelvis att det i tider av bostadsbrist finns en större efterfrågan än vad utbudet av lägenheter är. Då kötiderna idag uppgår till 15-20 år för en lägenhet i innerstaden, är det endast en begränsad del av befolkningen som har legalt tillträde till hyresmarknaden. En viktig faktor handlar också om prisnivåerna. Bostadsrätter och villor är sedan länge mycket högt värderade i Stockholm, vilket innebär att många inte har de ekonomiska resurser som krävs för en önskad bostad. Månadshyran för hyreslägenheter i attraktiva lägen i Stockholm är ofta lägre än nivåer för genomsnittliga månadsavgifter och räntor för bostadsrätter i innerstaden.

Eftersom runt hälften av hyresrätterna i Storstockholm förmedlas via bostadsförmedlingen – där man får anta att ingen svarthandel pågår – skulle det innebära att i princip ALLA andra lägenhetskontrakt förmedlas med pengar under bordet. Det verkar vara att ta i, så jag utgår från att det är hälften av de privat förmedlade lägenheterna som avses. Det är ändå en avsevärd del av beståndet. Bostadsförmedlingen förmedlade nära 12.000 kontrakt förra året, vilket innebär att privatvärdarna stod för ungefär lika många. Det skulle innebära svarta pengar i 6.000 förmedlingar och om vi räknar lågt och utgår från att varje kontrakt är värt 300.000 kr, enligt polisens siffror nedan, omsätter den svarta marknaden alltså uppemot 2 miljarder kronor – årligen.

Så här såg prisbilden ut för att köpa sig ett svartkontrakt:
• En nyrenoverad lägenhet på 81 kvm i ytterstaden säljs till köparen för 240 000 kr. Fastighetsägaren tar 150 000 kr och svartmäklaren respektive förmedlaren får 45 000 kr var.
• En lägenhet på 67 kvm på Södermalm kostar 400 000 kr, varav 250 000 kr går till fastighetsägaren och 150 000 kr fördelas mellan svartmäklaren och förmedlaren.
• För en femrumslägenhet på Södermalm vill en representant för fastighetsförvaltaren ha en miljon kr. Svartmäklaren och förmedlaren lägger på 150 000- 200 000 kr för att ta ut detta som vinst till sig själva. Fastighetsägaren är sannolikt ovetandes om affären.

Rapportförfattarna skriver att det möjligen kan uppfattas som en långsökt koppling mellan bostadsbrist, organiserad brottslighet och samhällsekonomiska problem. Men faktum är att den organiserade brottsligheten är mycket rationell och aldrig skulle ägna sig åt handel med hyreskontrakt om det inte funnits stora pengar att tjäna. På detta sätt blir bostadsbristen en förutsättning för den organiserade brottsligheten att existera på marknaden – samtidigt som samma brottslighet innebär mycket negativa effekter på den naturliga rörligheten i regionen.

Inte minst genom att göra betalning för hyreskontrakt till en norm snarare än undantag.

Ur ett övergripande samhällshotande perspektiv är handeln med lägenhetskontrakt ett mycket allvarligt problem eftersom den påverkar bostadsmarknaden, vilken angår de flesta medborgare i någon mening och i förlängningen även samhällsekonomin. Den illegala handeln med lägenhetskontrakt ses förekomma inom samtliga strukturer i den teoretiska samhällshotande modellen. Inom institutionella strukturer, där myndighetsutövning och annan offentlig service ingår, finns indikationer om en pågående korruption inom kommunala bostadsbolag. Korruptionen syftar till att påverka beslut om tilldelning av bostäder utifrån dolda agendor inom den organiserade brottsligheten.

Inom legala strukturer är den organiserade brottsligheten sedan länge etablerad och handeln med lägenhetskontrakt utgör inget undantag. Brottsligheten involverar ett flertal privatägda fastighetsbolag och enskilda fastighetsägare som tjänar ekonomiskt på de svarta affärerna. Fastighetsägare nyttjar sina företag i den brottsliga handeln och upprättar samt säljer falska lägenhetskontrakt mot betalning. I verksamheten samarbetar de oseriösa fastighetsägarna med svartmäklare och andra förmedlare. Andra företag förser personer med osanna arbetsgivarintyg i det fall en inkomst krävs för en lägenhet. Intygen kan sedan användas i bedrägerier mot övriga välfärdssystemet.

Sammanfattningsvis kan konstateras att personerna involverade i den illegala handeln med hyreskontrakt är mycket rationella i sin brottslighet då det finns möjlighet till väldigt omfattande brottsvinster, många brottstillfällen och låg upptäcktsrisk.

Som sagt, är det någon som på allvar tror att priserna på borättsmarknaden kommer att krascha i ett läge där det dels krävs bostäder för 250.000  nyanlända (betallänk) bara de närmsta åren, dels ett växande skuggsamhälle med papperslösa som hyr in sig i ”sovcentraler” (lägenheter fullpackade med madrasser som hyrs ut till personer utan uppehållstillstånd) och dels en maffia som tar över en allt större del av hyresmarknaden – inte bara i storstäder som Stockholm?

Det är sådant här som brukar kallas för en perfekt storm.

Sålunda: Om inte polisen plötsligt blir oväntat framgångsrik i jakten på att spåra upp och utvisa papperslösa, om inte flykting- och anhöriginvandring plötsligt faller dramatiskt och om inte byggbolagen väljer att börja massproducera billiga hyreslägenheter – och därmed slår undan benen för sina egna lukrativa bostadsrättsprojekt – så kommer bubblan att bestå.

Och även om ovanstående är om inte en heltäckande förklaring till att bostadsbubblan aldrig verkar brista, är det sannolikt en delorsak till att Sverige fortfarande inte drabbats av någon krasch på bostadsmarknaden. Trots de upprepade varningarna.

Trycket underifrån är så stort att det bara finns en väg att gå – uppåt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Sverige med minimala utsläpp betalar mest per capita till FN:s klimatfond

Sverige är ett av de länder som påverkar klimatet minst, åtminstone om man räknar i koldioxid per capita. Vi har en energisektor som är i det närmaste helt fri från utsläpp, med vattenkraft, kärnenergi, biobränsle och vindkraft. Totalt står Sverige för runt 0,2 procent av världens samlade utsläpp – vi är alltså som det brukar heta bäst i klassen, har tagit på oss ledartröjan etc, etc.

Ändå visar det sig nu att vi betalar ojämförligt mest till den så kallade gröna klimatfonden som infördes som en del av Parisavtalet. Inbetalningarna till denna fond, som är tänkt att tillföras 10 miljarder dollar (c:a 90 miljarder kronor) årligen är långtifrån jämnt fördelade mellan de deltagande länderna, som diagrammet från New York Times här nedan klart och tydligt visar. Vad gäller USA, som nyligen hoppade av överenskommelsen hade inbetalningarna till fonden – ifall landet hållit fast vid Obamas löften – uppgått till 3 miljarder dollar årligen (c:a 26 miljarder svenska kronor).

Det kallas ”klimaträttvisa” enligt FN – landet som släpper ut minst betalar mest i straffavgift.

För Sveriges del handlar bidraget för 2017 om 581 miljoner dollar, alltså dryga fem miljarder kronor. Detta är en summa som mig veterligt aldrig dykt upp i någon som helst politisk debattt. Regeringen och Sveriges förhandlingsdelegation har alltså helt på egen hand, utan förankring i riksdagen som jag kan förstå, beslutat att bidra med fem miljarder årligen till FN. Pengar som av projektlistan att döma i stor utsträckning används som ett slags utökat bistånd till framför allt länder i Afrika och Asien (men även länder som Egypten finns med). Pengar som med råge överträffar exempelvis vad både Försvarsmakten och polisen kräver i anslagsökning de närmsta åren.

Vad som också slår en är att fördelningen av inbetalningarna är långtifrån rättvist fördelade. Stora utsläppsnationer slipper undan avsevärt lindrigare än ”rena” nationer som Sverige. Vi betalar tre gånger mer än Norge – ett land som är helt jämförbart med Sverige vad gäller inkomster och energiproduktion – tre gånger mer än Storbritannien och fem gånger mer än Danmark, vars elproduktion baserar sig främst på koleldade kraftverk. Dessutom är Sverige som vanligt bäst i klassen, och har redan betalat in det utlovade anslaget till fonden, enligt listan på GCF.

Vad detta beror på lär vi dock aldrig få veta – sannolikt är det i Sveriges fall viljan att gå före och dra på sig ledartröjan som det så ofta tals om, i förhoppningen att resten av världen ska ta intryck av vårt självskadebeteende och göra likadant.

En alternativ förklaring är att regeringen inte har en susning av hur de hanterar sex miljarder av våra skattepengar – som alltså glatt betalas ut till regimer som visserligen bygger lite vindkraft och solpaneler, men samtidigt toksatsar på kolkraftverk.

Och just det – någon som ser Kina på den där listan? Nej just det – landet som lovat att mångdubbla sina utsläpp de kommande 15 åren, med en förtryckande enpartiregim som SVT i en rad närmast devota hyllningsreportage utmålas som hoppet för världen, behöver inte betala alls eftersom det är ett så kallat utvecklingsland.

En tröst i eländet är i alla fall att Kina inte syns till på listan över mottagare. Alltid nåt.

Intressant?

Fler om , , , ,