Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Uppdatering: Malmö är fortfarande inte Sveriges Chicago – men ligger jämsides med New York i antal mord

The Economist publicerade nyligen aktuell statistik över antalet mord i USA, och det vore synd att säga att utvecklingen går åt rätt håll. Antalet mord i landet ökade med hela 11 procent under 2015, jämfört med föregående år – den snabbaste ökningstakten sedan 1970-talet.

Orsakerna är flera. Under 2016 krävde till exempel uppblossande gängkrig i Chicago 764 dödsoffer, en 58-procentig ökning jämfört med föregående år, då 485 miste livet i ”The windy city” (Donald Trump har ju till och med hotat med att skicka dit Nationalgardet för att få stopp på mördandet.)

Precis som i Sverige verkar antalet skjutningar öka bland gängen och brottsaktiva i så kallade utanförskapsområden, där allt fler faller offer för dödligt våld. I The Economists sammanställning av de 50 mest morddrabbade städerna i USA, visar det sig att antalet mord ökade i 34 av dem.

Författaren Heather Mac Donald, som skrivit boken The War on Cops, har även en annan förklaring till ökningen – det hon kallar Ferguson-effekten:

 The riots were a response to the killing of Michael Brown, a black man, by a police officer. The “Ferguson effect”, Mrs Mac Donald argued, occurred when police officers retreat from cities when relations with the people they serve became bitter, causing crime to go up nationwide. Murders and shootings did increase by 57% in St Louis, a city close to Ferguson, in the two years after Brown’s death.

Samtidigt har vissa andra städer sedan ett flertal år en nedåtgående trend i antalet utsatta för dödligt våld.  Svenskfavoriten New York ligger till exempel historiskt lågt – för första gången har antalet mord sjunkit till under 300 under 2016 – eller 3,92 per 100 000 (som är det vedertagna sättet att jämföra antalet mord) enligt tidningen Newsday.

New York’s year-end results are in bold contrast to those of Chicago, a city with less than a third of the Big Apple’s population that has logged more than 750 homicides and 4,300 shootings, increases of more than 50 percent and 45 percent respectively compared to 2015. Police officials in Chicago have recently said that many of the killings and shootings were attributed to gang violence and warfare. Chicago’s homicide rate for each 100,000 residents is 27.7, compared with New York’s 3.92.

Detta innebär alltså att Det stora äpplet nu är en lika trygg stad att bo och turista i som Malmö, som med sina 300.000 invånare och 12 11 mord under 2016 hamnar på en mordkvot på 3,7 per 100.000 invånare.  Alltså i nivå med New York och efter under Moskva (se grafiken nedan). Om man ska lita på dessa siffror som kommer från Worldatlas.com ligger Malmö numera på en inte så smickrande femteplats i den europeiska mordtoppen.

Och trenden fortsätter – bara under årets sex första veckor har 13 mord eller mordförsök rapporterats från Malmö. På andra sidan sundet, i Köpenhamn, skedde noll mord, vilket innebär att Danmark måste göra något rätt som Sverige ännu inte förstått att lära av. I Danmark som helhet sker 0,8 mord per 100.000 invånare och för Köpenhamns del har jag sett ännu lägre siffror (om än bara för ett enskilt år, 2012).

I rättvisans namn ska dock sägas att en del av Danmark skiljer sig kraftigt: Grönland. I denna del av landet mister så många som 16 per 100.000 invånare livet genom dödligt våld. Något som rapporteras som en glädjande förbättring  – i mitten på 80-talet mördades nämligen långt fler grönlänningar än så.

Att vi överhuvud taget har koll på hur många mord som faktiskt inträffade i Malmö förra året beror inte på polisen eller myndigheter som BRÅ, utan på Sydsvenskan som metodiskt kartlagt antalet offer. Polisen för nämligen inte statistik över antalet mord fördelat på stads- eller kommunnivå. Något som kan tyckas uppseendeväckande i ett samhälle som i alla andra avseenden framstår som närmast besatt av att mäta och utvärdera allt vi tar oss för. Det närmaste vi kommer är att det totalt skedde 112 mord i Sverige under 2015, dvs en mordkvot på 1,12. Detta gäller dock i landet som helhet, men BRÅ slår fast att  71 procent av fallen inträffade i storstadsområdena (vilket innebär att kvoten bör vara minst dubbelt så hög).

Om man letar i internationella databaser som Knowema, vilken använder sig av siffror från FN-organet UNODC (United nations office on drugs and crime), upptäcker man att vare sig Sverige eller Stockholm finns med. Man kan som sagt undra varför.

Vissa kommer garanterat att hävda att det alltid sett ut så här i Sverige och Malmö – det är möjligen  bara anmälningsbenägenheten som ökat. Alternativt att vi i Sverige har andra juridiska definitioner på vad det verkligen innebär att bringa folk om livet.

Hur som helst, som jag tidigare skrivit är Malmö inte Sveriges Chicago. Men kanske på väg att bli ett litet New York – eller Moskva.

Fotnot: Enligt Sydsvenskan har siffran över antalet mord i fjol justerats ner till 11, efter att ett av dödsfallen i en knarkuppgörelse klassats om. Det handlade om en kvinna som åtalades för att ha knivhuggit sin langare, men som själv hävdade att han själv sprungit in i kniven som hon dragit för att ”försvara sig”. Tingsrätten valde att tro på kvinnan och frikände henne därmed från mordanklagelserna.

Vilket innebär att New York forfarande leder, om än med en liten marginal…

Intressant?

Fler om , , , ,

Politik år 2016 – viktigare att bli gillad på Facebook än att styra landet

Man måste ändå ge Stefan Löfven och hans partitaktiker en eloge för det mästerliga sätt på vilket de lyckats  att kastrera betydande delar av borgerligheten. Det är givetvis det mångåriga arbetet med brunkletning och guilt by association, framför allt på sociala medier, som nu bär frukt. Resultatet är att mycket få så kallat liberala politiker längre vågar uttrycka stöd för några förslag som riskerar att få stöd av Sverigedemokraterna – inte ens när det handlar om deras egen politik.

Så väldresserade är numera de tidigare Allianspartierna C och L (och i viss mån KD) att de hellre undviker att försöka driva igenom sina egna förslag än riskerar att stämplas som rasist-nazist-fascister och SD-medlöpare. Tvärtom, ledande företrädare signalerar mer eller mindre öppet att det är viktigare att kassera in gillanden på sociala medier, än att vinna val och få möjligheten att genomföra sin egen politik.

För när Centerns vice ordförande Anders W Jonsson ställer ultimatum, som i veckan som gick, är det förstås bara samma gamla rädsla för brunfärg som styr handlandet. Trots att moderaterna inte vare sig öppnat för att bilda regering med SD, eller ens att diskutera sakfrågor med partiet för att få stöd i riksdagen, är blotta misstanken tillräcklig för att utlösa panik hos Jonsson & Co. En gemensam budget är därför fullständigt utesluten, idag och i framtiden, liksom i praktiken samtliga regeringskonstellationer efter 2018 där SD över huvud taget kan tänkas använda sina riksdagsmandat för att att stödja borgerliga förslag. För att få igenom sin politik genom att SD röstar för den, anses som bekant vara ett öde värre än döden.

Detta har lett oss fram till den närmast bisarra situationen där borgerlig politik begränsas till  snärtiga oneliners på Facebook och Twitter om att Sverige är på väg åt fel håll, eventuellt uppbackade av en eller annan debattartikel där Löfvens farliga vänstergir, oförmåga till att lösa utanförskapet, arbetslöshetskrisen bland utomeuropeiska invandrare eller det ständiga kaoset inom välfärden, vården, polisen och försvaret kritiseras.

Men där slutar det – trots att samma partier i åratal gnällt om sakernas tillstånd, gör de samtidigt allt för att undvika att ta makten. Trots att det enda som krävs är att de pratar ihop sig om en egen budget, utan att bry sig om SD.

Men istället tycks det viktigaste, åtminstone för C och L, ha blivit bilden av den politik som partierna säger sig vilja föra – inte att genomföra sina förslag i praktiken. Detta skulle ju kunna hota de höga väljar- och förtroendesiffror som framför allt Annie Lööf lyckas kassera genom sina rakryggade 140-teckensbudskap på senare år. Att partiet samtidigt, mellan raderna, utesluter samtliga möjliga framtida regeringskonstellationer utom en där Socialdemokraterna håller i taktpinnen, möts inte förvånande med stort gillande hos tangentbordsgardet – framför allt inom vänstern och socialliberalerna. (Att S för inte så länge sedan högljutt anklagade SD för att svika Sveriges arbetare genom att rösta emot regeringens förslag, är ju förstås en helt annan historia.)

Fenomenet med guilt by association och är förvisso lika gammalt som politiken själv, men slog igenom på bred front under förra året framför allt på Twitter där nya begrepp som hatsvans gjorde entré och snabbt blev ett effektivt sätt att tysta meningsmotståndare. Genom att peka på det faktum att någon som följde inläggsförfattaren var SD-anhängare eller någon form av troll från den brunare sidan av den politiska färgskalan var debattören själv vingklippt. För om en sverigedemokrat gillar ett Twitterinlägg, måste ju även inläggsförfattaren tillhör brunhögern, eller hur?

Detta tänkande har nu alltså nått ända upp till riksdagspartiernas ledargarnityr. Så när Anders W Johnsson hotar att splittra alliansen (ett hot som förvisso drogs tillbaka under uppmaning från partiledaren om att ta det lugnt) innebär det i praktiken att regeringsmakten nedprioriteras till förmån för ryggdunkningar på nätet. Johnsson – och Lööf – är bägge intelligenta människor som är fullt kapabla att räkna, och inget scenario under de kommande åren pekar på att den tidigare Alliansen skulle kunna nå egen majoritet i parlamentet. Särskilt inte med både KD och L som ligger farligt nära fyraprocentsspärren.

Så för att bilda en borgerlig regering efter 2018 kommer det att krävas antingen aktivt eller passivt stöd från SD – eller Socialdemokraterna. Inget av dessa alternativ tilltalar emellertid Centern och Annie Lööf, som istället nöjer sig med att sola sig i glansen av rekordhöga popularitetssiffror i opinionsundersökningarna.

Och i nådens år 2017, vem behöver mer? Det är enklare, och tryggare, att upprätthålla sin ideologiska och moraliska kompass på Twitter och FB, än att sätta sig i regering och malas ner av den hårda verkligheten. Kanske tvingas behöva fatta jobbiga beslut om de trots allt begränsade resurser som finns och ställa grupper mot varandra. Se bara hur det gått för MP.

Det där är förstås skrämmande och jobbigt. Bäst att checka ut och författa några kraftfulla oneliners istället.

Förhoppningsvis är det vi ser nu en slags politisk peak postmodernitet. Hoppas.

Intressant?

Fler om , , ,

Man bör vara försiktig med vem man stämplar som faktaresistent

Faktaresistens och är faktaförnekelse är begrepp som blivit omåttligt populära på senare tid, i spåren på debatten om fejkade nyheter och Donald Trumps chockseger i det amerikanska presidentvalet. Epiteten används därför flitigt av allt från politiker till ministrar och mediechefer som en stor och tung påk att drämma i huvudet på meningsmotståndare som tycker fel. Det handlar alltså inte primärt om fakta, vilket man ju skulle kunna tro, utan snarare om att upplevelsen och tolkningen av de fakta som åberopas anses vara fel.

Det kanske bästa exemplet på hur man inte bör använda de bägge F-orden kom i helgen, när SD återigen hamnade i blåsväder. Denna gång efter att ha kritiserat SMHI för att ha en alarmistisk agenda och att det statliga företagets klimatforskningsbidrag därför borde skäras ner med 700 miljoner, enligt partiets miljöpolitiske talesperson Martin Kinnunen.

Inte oväntat utbröt stor förstämning, framför allt i Miljöpartiet, där miljöminister Karolina Skog reagerade just med att kalla SD;s talesman för faktaresistent. Vilket kanske inte är ett alldeles bra debattknep i just detta fall. För vad SD-talesmannen baserade sina uttalanden på var Kungliga vetenskapsakademins klimatutlåtande från 2015. Ett uttalande som KVA i sin tur bygger på på FN:s klimatpanels, IPCC, senaste rapport (AR5). Det konstateras att koldioxid- och temperaturökningen de senaste 50 åren delvis beror på mänsklig påverkan, men att det i dagsläget inte är möjligt att säga exakt i vilken omfattning.

KVA bedömer även att temperaturhöjningen vid slutet av seklet kommer att hamna på 1-4 grader C jämfört med förindustriell tid, och att havsnivåerna förväntas stiga med 40–60 centimeter fram till år 2100. Emellertid finns det idag ingen möjlighet att veta med någon säkerhet i vilken ända av dessa skalor som det är mest troligt att vi landar.

Ovanstående är, oavsett vad miljöpolitikerna anser, de enda fakta vi har att gå på idag. Resten är bedömningar, prognoser eller kvalificerade gissningar. Vi vet helt enkelt inte säkert ifall det kommer ifall våra barnbarn kommer att ha det 1 eller 4 grader varmare – bara att temperaturen kommer att stiga, att vi bidrar till uppvärmningen – och att det är angeläget att hejda utsläppsökningen.

Så när vice statsministern och MP-språkröret Isabella Lövin anklagar Kinnunen för att ägna sig åt horribel faktaförnekelse, så är det egentligen KVA hon ger sig på. Så här sade ministern till Aftonbladet:

– Det är oerhört oroväckande att man nu börjar prata om att det finns osäkerheter och ifrågasätter forskare. Och det visar varför det skulle vara så farligt om SD skulle styra över Sveriges myndigheter.

Möjligen är det detta som fått KVA att idag gå ut med ett pressmeddelande för att förtydliga var vetenskapen står i frågan. Akademin hänvisar till sitt senast publicerade uttalande (pdf), där det aktuella forskningsläget redovisas, tillsammans med alla de osäkerheter som finns. Ett uttalande som avslutas med följande slutsats:

Tyvärr har vi ännu inte tillräcklig kunskap för att med någon större tillförlitlighet beräkna vad som kommer att hända med klimatet i framtiden. Man kan inte utesluta att det finns andra hittills förbisedda naturliga eller antropogena effekter på klimatsystemet, som antingen ökar eller minskar inflytandet av de stigande koncentrationerna av växthusgaser.

När det gäller SMHI och de klimatprognoser som vädertjänsten tar fram för att vägleda kommuner i det lokala klimatarbetet, är det värt att komma ihåg att denna typ av prognoser betraktas som  osäkra även av IPCC:s experter. Osäkerheten är alltför stor för att de globala cirkulationsmodellerna ska kunna appliceras på regioner. Och då ska man komma ihåg att de minsta regionerna som IPCC sysselsätter sig med är kontinenter och världsdelar – alltså mångdubbelt större än SMHI:s lokala klimatscenarier som är nere på landskapsnivå.

Det är förvisso att gå för långt att anklaga SMHI för att ägna sig åt propaganda – men lokala klimatprognoser är och förblir tveksamt använda pengar. Om dessa dessutom används som beslutsunderlag för att styra framtida kommunala stadsbyggnadsplaner, ja då är man ute på riktigt osäker mark.

Lennart Bengtsson, Sveriges mest välmeriterade klimatforskare och en av ledamöterna i Kungliga vetenskapsakademin, skrev för inte så länge sedan just om klimatmodellernas osäkerhet på Uppsalainitiativets blogg:

SMHIs down-scaling av klimatsimuleringar om 100 år är imponerande och visar i detalj och med utmärkt grafik hur klimatet kommer att bli både i Östergötland och Västerbotten. Detta är ovärderligt för kommunernas klimatexperter och planerare som arbetar febrilt för att undvika framtida översvämningar och skogsbränder. Allmänheten är i goda händer i det goda samhället.
Tyvärr är det ända inte så bra som det ser ut. Väder och klimat kan inte förutsägas som en följd av kaosteorin och hur det framtida klimatet kommer att bli får vi först veta när vi är där. Inte ens om vi vet exakt hur mycket växthusgaser det kommer att finnas hjälper ändå detta inte.

Vi kan alltså konstatera att även professor Bengtsson är faktaförnekare i MP-ministrarnas värld.

Man må ha olika uppfattning om hur akut klimathotet är, vilka beslut vi behöver ta för att vända utvecklingen och i vilken utsträckning en svensk flygskatt kan inspirera omvärlden att följa efter. Men det är ganska magstarkt att drämma till med nedsättande nedsättande epitet som faktaresistens när det faktiskt är just fakta som diskuteras. Sådana dumheter riskerar bara att slå tillbaka, och öppnar dörren för att Sverigedemokraterna plockar åt sig intitiativet i ytterligare en fråga.

Som om de nu behövde fler.

Intressant?

Fler om , , ,

Den gröna omställningen går inget vidare

Olja blir ett allt populärare val fram till 2040, liksom naturgas. Framför allt är det tillväxtländerna som kommer att stå för efterfrågeökningarna.

Via Watts up With That? uppmärksammas jag på nyheten om att super-mega-skurkbolaget Exxon Mobil (onda eftersom bolaget utvinner och säljer en produkt som vi alla är tungt beroende av för att överleva idag) har släppt en ny prognos för framtidens globala energimarknad  – med siktet inställt på 2040. Intressant nog är detta samma år som statsminister Stefan Löfven deklarerat att Sverige ska vara helt fossilfritt – dessutom utan vår kärnkraft som står för cirka hälften av svensk elproduktion men som är tänkt att vara avvecklad fram tills dess.

Exxon Energy Outlook 2040 (pdf) berör förvisso inte Sverige specifikt (och rapporten har inte heller uppmärksammats här hemma), men man kan konstatera att den som har sina sparpengar investerade i olje- och gasaktier inte behöver känna någon omedelbar panik för att dessa snart ska bli värdelösa (som en följd av framgångarna för sol- och vindenergin). Alltså det som vi ofta får höra från ekonomiska förståsigpåare som Johan Rockström.

Den globala energimixen idag och om 25 år, enligt Exxons bedömning. Ingen direkt revolution väntar bakom knuten.

Det är snarare tvärtom: oljekonsumtionen kommer att öka kraftigt de närmasste 25 åren – och det är bland annat de hyllade miljöhjältarna i Kina som leder fossilbränsle-sörplandet.

Samtidigt förväntas sol- och vindenergi uppgå hela fyra procent av den globala energimixen år 2040.

Ja just det, fyra (4) procent.

Nu kan det förstås hävdas att eftersom det är just ett super-mega-ondskefullt oljebolag som gjort prognosen, och därmed kan sägas tala i egen sak, så ska man inte sätta någon större tillit till rapporten. Dock – oavsett grad av ondska – ska man vara medveten om att Exxon och övriga multinationella oljebolag historiskt sett varit ganska bra på att tjäna pengar. De investeringar som krävs för att utvinna nya fyndigheter kostar ofta i paritet med BNP för ett mindra land – och return on investment kan dröja i decennier. Det gäller alltså att inte satsa fel, vilket ställer höga krav på prognosmakarna.

Som vanligt är det Kina, landet som just hyllas som miljöhjältar för att de lovat att öka sina utsläpp kraftigt de kommande 20 åren, som leder ökningen. Och den som på allvar tror att lite pillande med symboliska lokala flygskatter skulle ha någon avgörande effekt på den framtida globala medeltemperaturen behöver bara studera diagrammet ovan.

Dessutom lämnas det som ett räkneexempel för framför allt MP och C att komma fram till hur världens länder – varav många fortfarande inte kan erbjuda el till hela sin befolkning – ska överytgas minska sin energikonsumtion till en nivå där vi klarar att leva på lite drygt fyra procent av vad vi gör idag, samtidigt som vi storsatsar på att skattesubventionera internetgiganter som Facebook och Google med billig el.

Den globala elkonsumtionen förväntas öka med 75 procent fram till 2040. Kina, Indien, Afrika och Mellanöstern står för de högsta tillväxttalen med en 150-procentig ökning.

Glöm det där med uppvärmning hemma, glöm kyl och frys, fabriker och arbetsplatser att gå till eller ens elektrisk belysning hemma mer än någon halvtimme om dagen. (Internet kan vi förresten också glömma, all tillgänglig el måste ju trots allt gå till Googles och Facebooks serverfarmar i Norrland, där en handfull anställda i alla fall kan åtnjuta elektricitet och värme hela dagen, till skillnad från oss andra.)

Alla som klarar att göra någon typ av basal reality check, inser att sol och vind aldrig kommer att kunna ersätta fossila energikällor – inte idag, inte i morgon och inte om 25 år.

Det enda som möjligen skulle kunna bryta trenden som Exxon målar upp, är en massiv satsning på kärnkraft – framför allt den 4:e generationens kärnkraft som drivs med Thorium istället för uran. Fast det är som bekant en omöjlighet, eftersom miljörörelsens ludditer och utvecklingsmotståndare effektivt har omöjliggjort en sådan satsning genom årtionden av skräckpropaganda. Och i den så kallade Energiöverenskommelsen som träffades nyligen, fick MP med sig löftet att kärnkraften alltså ska vara borta helt om 25 år, till förmån för 100 procent förnybart.

År 2040 kommer vår fordonsflotta att vara 100 procent fossilfri. (OBS, skämtade bara…)

I en värld där mer än 70 procent av all protein vi får i oss har producerats med hjälp av fossilbränslen, finns det därför tyvärr inga alternativ till olja, kol och gas på varken kortare eller längre sikt – i alla fall inte med tekniker som är tillgängliga idag.  Och för den som tror på ett snabbt genombrott för jättestora batterier som klarar att lagra  el från intermittenta energikällor som sol och vind – läs Matt Ridley för några räkneexempel som effektivt debunkar dessa fantasier, som även vår närmast osynlige så kallade energiminister alltså har stora förväntningar på.

Elbilar då? Jo men visst.

Fordonsparken kommer att växa med 80 procent till runt 1,8 miljarder privatbilar i världen år 2040 – men de allra flesta kommer att drivas på bensin, precis som idag. Och eventuella miljövinster som uppstår i takt med att motorerna utvecklas och görs bränslesnålare, äts snabbt upp av den massiva ökningen i antalet fordon.

Nu är detta förstås en prognos, och det finns fortfarande gott om tid att vända utvecklingen. En lokal svensk flygskatt kan säkert få Kina, Indien och utvecklingsländerna att komma på andra tankar!

Intressant?

Fler om , , , ,

En gång trodde vi på fullt allvar att Facebook var lösningen på allt näthat och desinformation

Det har blivit en del nostalgiska återblickar i de senare blogginläggen, med anledning av att FZ.se – sajten jag startade och drev i nästan ett decennium – fyllt 20 år. Det är en lång tid, framför allt i ett internetperspektiv, men när jag ser tillbaka på vad vi gjorde då kan jag tyvärr bara konstatera att det dessvärre var bättre förr. Visst, nätet var nytt och problemen med näthat och fejkade nyheter var ännu begrepp som inte hittat in i den mediala vokabulären, men det fanns så klart folk som betedde sig som rövhattar online redan då.

Skillnaden mot då var att vi inte var fullt så godtrogna/naiva som nu och på fullt allvar litade på att folk i allmänhet klarade av att vara sina egna ansvariga utgivare. Vi fattade att god ton på nätet krävde inte bara kunskap om användarna – utan en ständig närvaro i form av moderatorer som kunde gripa in, städa upp och slänga ut troll från våra forum.

1998 (tror jag att det var) öppnade FragZone (som sedermera blev Fz.se) för första gången möjligheten att kommentera nyheter, en förändring som innebar en mindre revolution jämfört med förut, då de nätbaserade diskussionerna framför allt förts i mer eller mindre slutna diskussionsforum, separerade från själva nyhetsflödet. Det kanske främsta exemplet på sådana forum var Flashback, ett stamhak för nätveteranerna som lever ännu idag (och som nominerades till Stora journalistpriset för sitt grävande, inte att förglömma). Men med artikelkommentarerna förändrades detta – det blev vi i redaktionen som i första hand satte agendan för vad som diskuterades.

Fratzone årgång 2004, med artikelkommentarer. (Dessvärre finns få skärmdumpar kvar från de tidiga åren,)

Men vi var som sagt inte naiva. Vi förstod att det aldrig skulle fungera med att öppna kommentarsfälten på vid gavel och förlita oss till att folk uppvisade sunt förnuft och enbart goda avsikter i vad de skrev. Därför hade vi en smärre armé av moderatorer som tillsammans höll koll på vad som skrevs. De stängde trådar som var på väg att haverera och de hade makten att varna och stänga av användare som inte följde kommentarsreglerna. Det som gjorde detta moderatorskap effektivt var att de behärskade både  ämnet och kände till användarna – de var i flera fall även IRC-admins på kanalen Quakenet (där irc.fragzone.se var en av de mest kända servrarna) och mig veterligt behövde vi bara hantera ett fåtal övertramp under alla dessa år. Ännu idag är FZ:s kommentarsfält ett under av civilitet, jämfört med vad man hittar på Facebook.

Insikten om att det krävs närvaro och kunskap fanns även hos de flesta stora svenska medier, när de ungefär tio år senare gjorde samma resa. Då kallades det läsarmedverkan, och i riksmediernas tappning betydde detta att läsarna/folket skulle få en mer framträdande roll i nyhetsbevakningen. Jag var själv med att utveckla dessa system  – allt från bloggplattformar till artikelkommentarer – för Sveriges största medieföretag och lärdomarna från FZ-tiden gjorde att vi inte bara designade systemen för att i görligaste mån kunna stävja nättrollen (hinder för masspostningar, krav på verifiering av mejladresser, möjlighet att spåra och spärra vissa ip-adresser etc) utan också byggde upp en redaktion vars syfte var att övervaka och delta i diskussionerna. Vi fattade att ett kommentarsfält som lämnades vind för våg snabbt havererade, ungefär som en tonårsfest i den stora villan där de vuxna rest iväg på långsemester.

Förutom satsningen på egen redaktionell personal, hyrde vi in säkerhetsföretag som skulle säkerställa en slags ”grundhygien” i våra forum och artikelkommentarer, då vi dessvårre inte kunde jobba dygnet runt.

Problemet var vara att allt detta med tiden blev ganska dyrt. I en medievärld på ständig jakt efter kostnadsposter blev läsarmedverkan något som inte drog in en enda krona, utan tvärtom var en ganska tung utgiftspost till vilken inte kunde knytas någon direkt hänförlig intäkt.

Så när Facebook en dag kom på besök för att sälja in sin lösning på problemet (de satt i största hemlighet bara några hundra meter ifrån oss, i en av Hötorgsskraporna, utan att på något sätt visa sin närvaro i entrén) var förstås mediecheferna eld och lågor. Med Facebooks hjälp skulle vi kunna hålla liv i artikelkommentarerna även fortsättningsvis – och slippa den dyra modereringen på köpet. Facebook-användarna skrev ju inlägg under sina egna namn, därför skulle vi äntligen slippa de anonyma trollen som smutsade ner våra kommentarstrådar.

Sagt och gjort, de egna lösningarna skrotades och vi outsourcade vår kontroll över läsardebatten till ett multinationellt amerikanskt företag med när en miljard användare, utan att någon egentlig utvärdering gjordes. Vi lade alltså ner vår egen avdelning för läsarmedverkan, i tron att Facebook skulle träda in i rollen som ett slags ansvarig utgivare för allt det som användarna yttrade i kommentarsfälten på sajten.

Det gick, inte helt oväntat, åt helvete i en handväska.

Resultatet blev istället en miljö där jihadister, IS-anhängare, rasister och nazister kunde verka mer eller mindre heltfritt. Istället för att blockera bestialiska avrättningar och tortyr, valde Facebook att blockera konton som lägger ut bilder på ammande kvinnor eller prisbelönta bilder från Vietnamkriget. Vilket förstås är helt naturligt eftersom Facebook är ett kommersiellt, vinstdrivande bolag, vars syfte aldrig någonsin har varit att  ikläda sig något slags publicistiskt åtagande.

Istället har vi fått en situation där varje enskild privatperson med ett Facebook-konto underförstått har förväntats att ta på sig rollen som sin egen ansvarige utgivare – både för vad vederbörande skriver och delar och för den ”svans” av kommentarer detta ger upphov till.

Att denna förhoppning skulle grusas var kanske inte direkt någon överraskning. Att förvänta sig att miljarder av enskilda Facebook-användare skulle kunna se skillnad på riktiga och ”fejkade ” nyheter när inte ens etablerade medier som Dagens nyheter klarar det, är naivt för att uttrycka sig milt.

Lösningen på detta, högst självförvållade problem, är enligt samma medier att Facebook ska ta ansvar för att rensa upp i träsket. Det multinationella megaföretaget som aldrig någonsin kommit i närheten av att bedriva någon form av journalistisk verksamhet, ska alltså nu ges makten att avgöra vad som är sant eller falskt.

Lycka till med det.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vi var många som varnade för exakt den här utvecklingen när vi lade makten över nätdebatten i knäet på de amerikanska internetgiganterna.  Vi varnade, upprepade gånger, för en urspårad debatt med hat, hot och personangrepp som närmast naturliga inslag. i kommentarsfälten. Vi varnade för filterbubblor, eller ”ekokammare” där folk bara tog intryck av dem som tänker likadant.

Lärdomarna man kan dra av detta är väl framför allt att begrepept all business is local, passar lika bra in i näringslivssammanhang som på journalistik och onlinedebatter. Små, hanterbara grupper, som man känner till är betydligt enklare att kontrollera än hundratusentals anonyma användare. Med ett par tusen – kanske tiotusen – användare, har man en rimlig möjlighet att kontrollera vem som skriver vad, och agera på övertramp. Men den möjligheten övergav vi villigt i tron att Facebook skulle fixa allt åt oss.

Därför står vi där vi står idag. Med en politisk debatt som allt fler i den breda mittfåran checkar ut ifrån, eftersom det bara är extremerna som hörs och syns. Extremer som inte försitter ett tillfälle att fula ut och starta drev mot misstänkta oliktänkare och avfällingar från den rätta läran. Yttervänster och -höger enas här plötsligt i ett evigt skyttegravskrig där alla som befinner sig mellan frontlinjerna gör bäst i att lägga benen på ryggen och fly.

Men vad vi ska komma ihåg – vi som jobbar inom media – är att vi nog bara har oss själva att skylla. Och som sagt –  en hel del var faktiskt bättre förr.

Även sett genom filterbubblan.

Intressant?

Andra om , , , , ,

Läs en större intervju med FF96-profilerna

En uppdatering till det senaste blogginlägget – jag gjorde en längre och mer genomarbetad version av Fragfest 96-artikeln, som nu finns att läsa på – var annars – FZ, sajten som jag startade som ett resultat av Quake-vågen bara någon vecka tidigare i början av december 96.

I artikeln finns även en intervju med Tore ”Totte” Friskopp (som kom trea) och Tomi ”DOOMer” Kärnä berättar ännu lite mer om sitt spelande.

Och så får jag en del pisk i kommentarsfältet för att jag kallat modemspelarna ”high ping whiners”. Fast det bjuder jag på.

Samtidigt önskar jag naturligtvis jubilaren FZ lycka till i minst 20 år till.

Läs artikeln på FZ.

Intressant?

20 år efter Fragfest 96 – fiaskot som blev en succé

fragfest_forstapris

Tomi ”DOOMer” Kärnä tar emot förstapriset i Fragfest 96 av Torgets Adam Schaub. Till vänster syns undertecknad – dagen till ära iklädd en Alfons-tshirt. (Foto från Sedish Chefs hemsida).

Under 90-talets internetboom, i vilken jag själv i högsta grad var delaktig i – jag jobbade  då på Torget, Postens internetsatsning  – hänvisades det ofta till vikten av att vara först ute på en ny marknad,  innan eventuella konkurrenter hunnit lägga beslag på potentiella  kunder i just det nya segment som identifierats. Detta first mover advantage användes flitigt för att motivera ohyggligt dyra investeringar (påfallande ofta med andras pengar) i affärsidéer som endast i undantagsfall utvecklades till något kommersiellt gångbart. Det fanns till och med ett begrepp som användes på toppen av dotcom-eran, burnrate, som var ett – positivt – mått på hur snabbt en ny startup brände av investerarnas pengar.

Och på Torget, Postens storsatsning på att skapa en marknadsplats på internet, saknades det förvisso inte heller tokdyra projekt att plöja ner det statliga bolagets pengar i. Som i det ännu idag relativt okända projektet som gick ut på att ge alla svenskar en egen e-postadress. Projektet kom aldrig längre än till idéstadiet, men en entusiastisk inhyrd it-chef hade redan förberett storsatsningen genom att köpa in Sun-servrar för 10 (eller om det var 100) miljoner. Servrar som sedan ställdes i en källare hos Postens driftavdelning i Alingsås, där de strax efteråt förstördes av vattenskador vid ett regnoväder.

ff96

Reklamaffischen för Fragfest 96. Från början var det meningen att tävlingen skulle hållas redan fredagen den 13 på Aquarium i Kungsträdgården.

I detta avseende passar Fragfest 96 väl in i mallen, men ändå inte. Det var ett försök till att utnytta first mover advantage genom att arrangera Sveriges första stortävling i Quake – succéspelet som på bara några månader tagit världen med storm. Vi på Torget ägnade såväl arbetstid som fritid åt att skjuta raketer i underjordiska katakomber och var övertygade om att det var superviktigt att vi var först ute även här. Vi trodde det låg en stor och lukrativ marknad och väntade i onlinespelens värld som inom kort skulle vara värd miljarder. I USA hade redan stora Quake-tävlingar börjat anordnas, med Ferraribilar och tusentals dollar i prispotten.

Däremot var Fragfest annorlunda, i det att evenemanget i princip inte kostade Torget en krona – kollegan Adam Schaub lyckades via sina kontakter fixa sponsorer för allt. IVA, Ingenjörsvetenskapsakademin, ställde upp med gratis lokal – i gengäld fick de ta alla intäkter från baren – och datortillverkaren Gateway 2000 (vars boxar var komönstrade) ställde upp både med datorer att spela på och förstapriset: en ”monsterdator” för 30.000 kr. Schaub vill minnas att det var en Pentium 200 på 133 MHz, alltså bråkdelen så snabb som dagens billigare mobiltelefoner. Till detta kom massor med ”tröstpriser” från Microsoft och PC Gamer.

Vi var alltså övertygade om att det skulle bli storsuccé. När vi började annonsera, framför allt online på Torget.se men också med affischer lite här och där ute på stan, var vi säkra på att de 128 platserna till tävlingen snabbt skulle ta slut. Så blev också fallet, men eftersom detta var i e-handelns linda fanns det inget bra sätt att plocka in anmälningsavgifterna online. Swish eller PayPal var fortfarande okända begrepp –därför fick folk anmäla sig via ett formulär, och betala avgiften, 200 kr, i dörren när de kom till IVA på Grev Turegatan i Stockholm.

fragfest_finalresultat

Slutresultatet – 147 frags lyckades vinnaren få in under de 40 minuter finalen höll på, eller nära 4 i minuten.

När vi glada i hågen anlände till lokalen, lördagmorgonen den 14 december 1996, fick vi en hårdhänt påminnelse om vilken filterbubbla – för att använda ett modernt uttryck – som vi levt i. Av den förväntat gigantiska Quakescenen som vi trodde skulle köa för att komma in och se det haussade evenemanget, dök det bara upp 50 tävlande och ett 20-tal av deras kompisar för att titta på. Vi hade grovt överskattat hur många som faktiskt var beredda att ta sig till Stockholm och betala en relativt blygsamt avgift för att vinna en dator för 30.000. Eller också kanske föräldrarna satte stopp – många av dem som kom var yngre än 18 år, vilket bland annat innebar att IVA:s bar stod tom hela kvällen. Ingen hade åldern inne för att dricka (med undantag för vinnaren DOOMer och ett par andra ”seniora” Quakespelare, men de var ändå för upptagna av det intensiva spelandet för att ha tid eller lust att dricka öl.)

Manfallet gjorde att den omsorgsfullt planerade spelordningen åkte i papperskorgen, och den första timmen av tävlingen gick istället åt att rita om spelschemat. Med mindre än häften av spelarna på plats, blev matcherna både längre och intensivare – och det var först runt midnatt som den numera legendariska finalen var avgjord och DOOMer stod som segrare och kunde åka hem till Linköping en monsterdator rikare. Tomi DOOMer Kärnä skilde sig från de andra främst genom sin spelstil – han använde inte mus, enbart tangentbord. En bedrift i sig värd pris.

Och vilken kamp det blev. Som Dance beskriver finalen på Swedish Chefs gamla klanhemsida:

The final was played on E1M7, House of Chton, 40 minutes stretch, no pause. By the looks of the game and amount of kills all the time you would have thought that it was eight people on the level and not only four. No one lived longer than a minute at a time, it was just the question of who was able to gib the others most during the short time he was alive. It soon became clear that this game was out of Xenon’s league as the others fragcount rose away from him. Doomer grabbed the lead by 10 frags and Totte and Okkun took turns beeing on second place.

doomer_foto

Tomi Kärnä som han ser ut idag, 20 år senare. Foto: Privat

Jag stötte på DOOMer på Facebook nyligen och frågade vad han minns idag av Fragfest 96 och den intensiva finalen – och vad tävlingen kom att betyda för honom. Så här svarade han:

Jag har för mig att jag var först på plats av alla då jag åkte tåg från Linköping (där jag studerade på den tiden) och att det var väldigt kul att se ansiktena bakom alla nicknames som man bara spelat med/mot på nätet innan. Vissa namn fruktade man mer än andra och när man såg dom spela på plats så blev jag bara än mer orolig / nervös att jag inte skulle ha någon chans.

Det var många som hade skruvat på inställningarna med FOV och hastighet på hur snabbt man kunde vända sig/snurra gubben om man körde med keyboard. Detta var inget jag hade provat före Fragfest, men under tävlingens gång så började jag också trixa med dessa inställningar för att ”hänga med” och det hjälpte faktiskt. Var ett antal personer som såg mig som en favorit och sade till mig att jag kommer vinna tävlingen men det trodde jag aldrig själv, jag tyckte de flesta andra ”stornamnen” såg mycket vassare ut.

Av själva matcherna kommer jag i princip bara ihåg finalen och att på den tiden var det alltid en dator som agerade server och hade därmed 0 i ping, medan de andra hade något av en fördröjning även om den inte var så stor. Jag var väldigt snabb med att välja serverdatorn i finalen, vet inte om någon annan tänkte på detta och om det spelade någon roll för utfallet men det är en sak jag kommer ihåg i alla fall.

Det kändes jättebra efter segern då jag verkligen inte trodde jag skulle kunna ta hem det innan finalen, att vinna ett komplett datorpaket värt ca 30 000 kr på den tiden var stort! ( Inte lika stort som en Ferrari som en viss Thresh vann i USA men i alla fall). Just den segern betydde nog ingen konkret förändring i mitt vardagliga liv just då mer än att jag insåg att detta var verkligen något jag var duktig på och kunde fortsätta att tävla i fler gånger om chansen gavs, det var snarare efter vinsten i Quake SM 97 som de stora förändringar i ens liv började ske och jag började satsa mer på spelandet än studierna i Linköping.

doomer_shooting

DOOMer skjuter fortfarande – fast inte så mycket i spelens värld numera. Bilden är hans egen från en nöjespark i Thailand. Foto: Privat

För Torgets del satte Fragfest 96 emellertid inga bestående intryck. Vi lyckades genomföra eventet, vi skrev en del om resultatet på Fragzone och det lades upp lite bilder och demoinspelningar veckan efteråt. Sedan blev det rätt tyst. Vi konstaterade att vi  var lite för tidigt ute för att sparka igång den slumrande e-sportscen som fortfarande befann sig i babystadiet. Våra förväntningar på tävlingen hade varit överskattade, till mycket styrt av vårt eget intresse för fenomenet.

fragfest-logo

En tidig logotyp för Fragzones sida för tävlingen. Jag minns inte om den användes, och idag är den borta sedan länge.

Eftersom vi själva var så inne i spelet, misstog vi därför ”scenen” för att vara mycket större än den egentligen var. Vi, ett antal priviligierade i it-branschen, satt på höghastighetsinternet medan stora delar av landet ännu inte bestämt sig för att köpa ett internetpaket. Dessutom var det dyrt att sitta online med en långsam modemuppkoppling på den här tiden – minuterna och kronorna tickade snabbt iväg och i många familjer blev barnens onlinespelande en källa till bråk när teleräkningar på flera tusentals kronor landade på hallmattan.

Tiden var alltså inte mogen för att bygga en stor publiksport och big business kring Quake – även om vi skulle komma att försöka igen redan två år senare, vid Quake-SM 1998.

Väldigt lite finns kvar dokumenterat från Fragfest 96, men jag hittade några logotyper och reklammaterial liggandes på en urgammal flyttbar hårddisk, som ni kan se  här intill. Däremot minns jag inte att vi vare sig tog bilder eller filmande något från tävlingen, vilket jag ångrar djupt idag. Fast vi var väl för upptagna med själva tävlingen antar jag.

Quakeworld Wiki och Swedish Chefs gamla klanhemsida, finns det emmerltid både referat och bilder kvar från den historiska kvällen då den svenska e-sportscenen tog ett par babykliv framåt. Även om vi på Torget, nedlagt och bortglömt sedan länge, aldrig lyckades kapitalisera på vårt first mover advantage.

Det har däremot andra gjort – idag omsätter e-sporten miljarder, gigantiska mediekoncerner sänder matcher live och ingen kommer längre ihåg skillnaden mellan en HPW-are och en LPB-are.

Fast det skulle komma att ta 10-20 år innan de storstilade visionerna från IVA julen 1996 blev verklighet. Och frukterna av succén för e-sporten skulle komma plockas av helt andra än vi.

Men roligt var det!

Intressant?

Fler om , , ,

På molnfri höjd med Fredrik Reinfeldt

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet.

Fredrik Reinfeldt i september 2014, strax innan han lämnade det sjunkande skeppet. Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia Commons

Ex-moderatledaren Fredrik Reinfeldt sitter i Skavlan och myser om sitt nya framgångsrika liv, som bland annat innefattar en ny karriär som reporter – på just SVT. Ett jobb som enligt egen utsago var ”lättare än han förväntat sig”  och där han söker upp sina gamla polare i maktens innersta cirklar för att… ja vadå? Första intervjuobjektet, tidigare Labourledaren Tony Blair, kastade tillsammans med Bush den yngre in stora delar av Mellanöstern i totalt kaos. Kommer han att få tuffa frågor om  Chilcot-rapporten – eller kraven på att han ska ställas inför rätta för krigsbrott? Skulle nog inte tro det.

Det ser också ut som en tanke, att samma dag som Reinfeldt myser i tv går en av hans tidigare närmaste män –statssekreteraren Mikael Sandström – ut och gör offentlig avbön för de beslut han och moderaterna drev igenom under sina år vid makten, framför allt inom migrationspolitiken. Sandström skriver att den överenskommelse som partiet gjorde med MP efter valet 2010 var ett misstag – en uppgörelse som starkt bidragit till de svåra problem vi har i dag på nära nog samtliga samhällsområden. Problem som att det finns ett statsfinansiellt hål på 50 miljarder för att klara välfärdsåtagandena på dagens nivå, enligt Riksrevisionens rapport från slutet av november. Polis, socialtjänst och försvar är i kris, och bostäder blir allt mer något reserverat för den med stenrika föräldrar eller en generation i hyreskön.

Men det som Sandström ångrar mest är det sätt på vilket hans parti aktivt deltog i mobbningen, stigmatiseringen och brunkletandet av alla som ifrågasatte vettigheten MP-uppgörelsen och de öppna gränsernas politik. Och med tiden står det alltmer klart att hela den migrationspolitiska överenskommelsen inte byggde på någon genomtänkt strategi hos M – utan var Reinfeldts högst personliga vendetta mot de M-väljare som haft fräckheten att rösta på Jimmie Åkesson i valet istället.

Och när svenskarna trots hans vädjanden inte ”öppnade sina hjärtan” i valet 2014, surnade moderatledaren till rejält. Han försvann ut genom sidodörren redan på valvakan för att aldrig mer återvända. Kvar lämnade han efter sig ett parti i total förvirring, som först på senare tid närmast frenetiskt försöka hitta tillbaka till sina rötter. Vilka de nu är.

Om de lyckas med att få sina gamla väljares förtroende tillbaka, är en öppen fråga. Hittills har det inte gått så där jättebra, att döma av färska väljarundersökningar, där partiet istället går tillbaka i opinionen.

Vad som dock är slående är hur lite av allt det som hänt – och det kaos som han lämnade efter sig – som verkar ha påverkat Reinfeldt själv. Han seglar lugnt vidare högt uppe på molnfri höjd, varifrån han förmedlar sina klokskaper om Sverige idag. Ett land med oändliga fält och skogar där det får plats många, många fler (ska flyktingar som fått asyl alltså tälta i skogen?) och där de som oroade sig för den stora migrationsströmmen förra hösten avfärdades med raljerande om att julgranen minsann inte brann ner.  (För övrigt framfördes det talet under Postkodlotteriets årliga tillställning – det stenrika spelbolaget har sedan tidigare även engagerat toppolitiker som Margot Wallström, Bill Clinton – och  Tony Blair.)

Och på samma spår fortsatte det i Skavlan. Reinfeldt log och drog anekdoter om hur liten hans bil var, jämfört med hur stor Obama hade. Samt en rolig historia om när det regnade in i hans lilla Fiat 500. På frågan om kritiken mot hans migrationspolitiska linje, svarade Reinfeldt att ”bara man ställer upp med lite mat och värme”, kommer det att bli en vinstaffär med tiden.

Samtidigt, i värmländska FIlipstad, berättar integrationskoordinatorn Jim Frölander för Aftonbladets Peter Kadhammar hur det egentligen ser ut på marken, bland Reinfeldts fält och skogar:

– Vet du hur många av våra nyanlända som behövde socialhjälp när de var klara med etableringsfasen, det vill säga när de teoretiskt skulle vara redo att gå ut på arbetsmarknaden? 98 procent. Men det är inget unikt för Filipstad. Så är det i hela Sverige.

För 10 år sedan låg kommunens budget för socialhjälp på fem miljoner. Förra året var den 25 miljoner och på väg mot 30. Men man lyckades bromsa utgifterna – genom att få in de nyanlända i jobb:

– Vi har fått ner antalet socialbidragstagare till 90 procent, säger Frölander.

Integrationen kan förvisso bli en vinstaffär, även i Filipstad, på sikt. Men det kommer sannolikt att ta generationer och kräva ett helt annat samhälle än det vi känner idag. Ett samhälle där vi återinfört ett slags låglöneproletariat – något vi kämpade i decennier för att avskaffa –och där klyftorna mellan fattig och rik  kommer att öka dramatiskt. Och där den som har ekonomiska möjligheter – som Fredrik Reinfeldt – gör allt för att bosätta sig långt borta från den miljonhövdade skara som inom kort förväntas bo i de alltmer trångbodda och brottsbelastade utanförskapsområdena, dit varken p-vakter eller ambulanser längre vågar sig in.

Samtidigt finns det något djupt fascinerande i Reinfeldts närmast obändiga positivism och förmåga att nå dit han vill.  Det vilar något närmast Forrest Gump-aktigt i hela hans uppenbarelse. Alltså inte att han skulle sakna intelligens, utan att han verkar ha en minst lika osannolik förmåga att hålla sig framme och vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Han lyckas göra om ett av Sveriges största partier till sin egen privata hejaklack, sedan går han vidare och blir författare, framgångscoach och lyckas få in en fot på SVT som flygande världsreporter – allt detta med en till synes olidlig lätthet.

Från sitt ombonade kontor i gamla stans gränder, fortsätter Reinfeldt alltså att leva i den bästa av världar, när han inte gör ett avbrott för att svischa iväg högt ovan molnen mot något exklusivt möte med världseliten.

Sedan är förstås alla Reinfeldts karriärer uppbackade av en ekonomisk säkerhet i form av väl tilltagen statsrådspension som skattebetalarna garanterar.

Den kommer säkert väl till pass ifall det skulle uppstå tryckfall där uppe bland molnen.

Intressant?

Fler om , , ,

Enklaste sättet att säkra dina lösenord är att glömma bort dem – eller använda post-it

losenordssakerhet

Nej, det där är inte mitt lösenord. På allvar.

Vi får höra i tid och otid att vi måste byta lösenord,  minst en gång i månaden. Dessutom måste lösenorden vara komplicerade och vara en blandning av siffror, bokstäver och specialtecken – och helst ska vi också ha olika lösen för varje tjänst och app som vi använder, vilket innebär ett hyfsat stort antal. Problemet blir ju hur i hela friden man ska komma ihåg dem alla?

Veckan som gick handlade mycket om internetsäkerhet och lösenordshygien, en diskussion som kom igång i svallvågorna av SVT:s avslöjande om att lösenord till tio miljoner svenska konton befann sig på drift – bland dessa skolministerns och flera andra politikers – efter att populära onlinetjänster som Dropbox, Linkedin och Tumblr hackats.

Visserligen piskades oron upp till lite väl höga nivåer om man ser till den egentliga skada som de listor på användar-id:n och lösenord som SVT Dold kommit över egentligen skulle kunna ställa till med. Dels var lösenorden från de hackade användarkontona lagrade i krypterad form – att knäcka sådana är både tidskrävande och extremt processorkrävande – och dels visade sig ”hacken” ha flera år på nacken. Dropbox användardatabas kom på drift redan 2012, något som tjänstens användare i princip omgående fick reda på via mejl (jag var själv en av dem). Dessutom nollställdes alla lösenord och Dropbox införde strax efteråt tvåstegsautentisering – något alla som är det minsta måna om tryggheten online naturligtvis aktiverat sedan flera år. Med detta dubbla säkerhetslager spelar det ingen roll om någon faktiskt kommer över ditt Dropbox-lösenord – en angripare behöver därutöver ha tillgång både till din telefon och ditt upplåsta sim-kort för att komma åt dina filer.

Tvåstegsautentisering är något som de flesta av de viktigare internettjänsterna numera har som standard. Givetvis ska man ha detta aktiverat på Google, Facebook, Twitter och Tumblr liksom alla andra sajter som erbjuder möjligheten. WordPress har det tyvärr inte inbyggt ännu – men funktionen borde inte vara långt borta som en ny del i Jetpacksviten. (Jag är dock mindre benägen att installera tredjeparts-pluginer som erbjuder tvåstegslogin, av den enkla anledningen att man aldrig riktigt vet vem som utvecklar dem och hur bra koll på säkerheten de har. Eller ens vad deras syften är… )

Hur som helst. Hela lösenordsdebatten är egentligen felställd. Givetvis fungerar det inte, som så kallade säkerhetsexperter uppmanar oss, att ha olika lösenord PÅ VARENDA SAJT MAN RÅKAR BESÖKA. Den strategin är dömd att misslyckas. Ingen kan komma ihåg alla, och även om man lagrar dem i ett lösenordsprogram (som 1Password eller Keeper) kommer du garanterat inte att orka kolla upp dem i tid och otid.

Istället bör du fråga dig: Varför ska jag komma ihåg några lösenord – över huvud taget?

För i praktiken är det ju så att det enda lösenord du faktiskt måste kunna utantill är det som du har till din mejl. Och den har du förstås placerat hos Google eller någon annan av nätets tungviktare som erbjuder flera säkerhetslager och dessutom har tillräckligt med bandbredd för att stå emot massiva ddos-attacker.

Har du gjort detta, kan du i princip glömma alla andra lösenord. Behöver du logga in på Tradera eller Blocket? Beställ ett nytt lösen, det tar bara ett par sekunder att nollställa det. Och när du gör det: välj något riktigt komplicerat, något som är i det närmaste omöjligt att komma ihåg (flera webbläsare, till exempel Safari på Mac, kan föreslå knepiga lösenord om man behöver hjälp). Spara sedan lösenordet i webbläsaren, så slipper du ange det när du loggar in i framtiden. Naturligtvis gör du undantag för sajter där det går att betala med kreditkort utan extra verifiering, exempelvis Paypal. Här sparar du aldrig dina lösenord, eftersom du någon gång kommer glömma att låsa skärmen på din jobbdator, varpå din lustigkurre till kollega passar på att lägga en gigantisk beställning på toapapper med expressleverans hem till dig.

När det däremot gäller mindre ”viktiga” nättjänster – kundklubbar, nedladdningssajter, utländska nätbutiker och platser där du inte sparar känsliga personuppgifter och kreditkortsdata – kan man istället använda ett och samma lösenord. Och då ett ganska enkelt som man garanterat kommer ihåg för att slippa återställa det i tid och otid. (Detta lösenord går givetvis också att spara i webbläsaren.)

Fördelen med detta upplägg är att om – eller när – den utländska nätbutiken med tvivelaktig säkerhet får se sin användardatabas fladdra iväg mot nätets mera ljusskygga avkrokar, så vet du att det bara är ditt ”slasklösenord” som hamnat i de onlinekriminellas garn. Och lyckas de mot förmodan avkryptera det, kommer det i sig att fungera som effektiv avledningsmanöver iväg från ditt andra, supersäkra och komplicerade mejllösenord.

Slutligen – hur välja ett übersäkert mejllösen? Härskarlösenordet som ska fungera som din befästning runt det allra heligaste du har – din mejladress. Det enkla svaret är: välj något som du garanterat kommer ihåg själv, men som ingen annan skulle komma på. I mitt fall skulle jag hypotetiskt kunna utgå från min sedan flera år avlidna mammas namn, födelseår och -ort. Eftersom hon är död går det inte längre att söka efter henne i register online, vilket gör att det endast finns att hitta i gamla kyrkoböcker. Och få ens i min familj känner till vad hon hette som ogift. Känns alltså relativt svårhackat.

Hypotetiskt skulle jag alltså kunna välja lösenordet Berit_Marianne_Född_Svensson_Tvååker_Jan7_1933 för att skydda mejlen. Det är långt, det är nära nog omöjligt att gissa även för dem som känner mig bäst, och i kombination med tvåstegsautenticering  borde det vara relativt svårhackat.

(Nu var det här förvisso bara ett exempel, min mamma hette inte Svensson och även om hon gjort det hade jag väl för sjutton inte skrivit ut mitt superhemliga lösenord på en öppen blogg – vem tar ni mig för..?)

Men ni hajar  ju tanken. Och i takt med att jag börjar ansättas av dåligt minne – jag är ju inte så ung längre – kan det kanske behövas en påminnelse ovanpå allt. Låt mig därför slå ett slag för en nygammal (o)vana och gör exakt det som varenda säkerhetsexpert varnade oss för på 90-talet när vi tog våra första stapplande steg ut på internet. Skriv alltså ner lösenordstipset på en lapp och lägg den i din byrålåda. Eller i plånboken. Eller vad sjutton – sätt den på datorskärmen där hemma, så att du garanterat inte tappar bort den.

Risken att någon skulle bryta sig in i din bostad, ta lappen, tolka ledtråden korrekt och dessutom få tag i din upplåsta telefon utan att du hinner reagera torde vara ganska liten.

Dessutom spår jag en ny storhetstid för Post-it.

Intressant?

Fler om , , ,

Det största hotet från Trump är faktiskt inte klimatet

Ett par veckor efter Donald Trumps valseger verkar debatten i svenska medier till stor del handla om det faktum att den nye presidenten är misstänkt klimatförnekare och lovat att dra sig ur Parisavtalet. Det som slöts för ett år sedan under buller och bång och beskrevs som en milstolpe i kampen för att stoppa klimatförändringarna. Bagateller som hans gullande med Putin, att han misstänkts ha kommit till makten med rysk assistans, att han  hyllas av nazister eller skryter om sitt pussy-grabbande förbleknar i skuggan av det oerhörda i att Trump hotar att svika klimatet.

För några dagar sedan kommenterade Aktuellts specialreporter Erika Bjerström Trumps uttalanden. Hon var tydligt frustrerad och indignerad för den nye presidentens fräckhet att såväl förneka vetenskapen som att döma våra barnbarn till en oundviklig klimatapokalyps. Den enda ljuspunkten, enligt Bjerström, var att Kina istället trätt fram och tagit på sig ”ledartröjan” (för övrigt den mest tröttsamma och överanvända floskeln i miljöjournalistiken) i arbetet med att sänka utsläppen och satsa på förnybart.

Jag kan tyvärr konstatera att detta är, som det kallas numera, fake news. Graferna nedan visar att Kina visserligen har en ledartröja på sig – när det gäller att bygga ny kolkraft. Två nya koldrivna kraftverk i veckan, för att vara mer bestämt. Och trots att utsläppsökningen vikit av lite under senare år (främst beroende på vikande världskonjunktur) och att Kina även satsar på sol- och vindkraft lite på marginalen, är utbyggnadstakten av kolkraftsbaserad energiproduktion massiv. Det byggs så mycket att Kinas ledare, enligt Financial Times nu planerar för att bygga 600 mil högspänningskabel till Europa, dit överskottselen ska säljas. I Tyskland har ju som bekant den gigantiska satsningen på förnybar energi skapat ett lika massivt behov av reglerkraft – som Kina alltså nu vill möta genom att exportera el från smutsiga kolkraftverk.

You can’t make this shit up.

carbonbudget

Utsläppstrenden i Kina skiljer sig ganska rejält mot resten av världen, för att uttrycka det milt. Notera att både USA och EU minskat sina CO2-utsläpp. (Klicka på grafen för att se den i sin helhet.)

Visst känns den där ledartröjan lite trång, eller vad säger ni?

Det stora problemet med att rapportera om komplicerade och politiskt ladda ämnen som det här, är att det är  få som har en aning om vad det där Parisavtalet, som slöts för ett år sedan, egentligen innebär i praktiken. Kanske är det för att journalister och politiker närmar sig det som vore det en slags helig skrift, vars slutsatser inte får kritiseras eller debatteras. Bara accepteras.

I realiteten kommer Parisavtalet – som miljöekonomen Björn Lomborg skrev om redan för ett år sedan – inte att leda till några utsläppsminskningar över huvud taget, förutom på marginalen. I det fall samtliga länder uppfyller sina åtaganden enligt Parisavtalet fram till 2030, kommer temperaturhöjningen vid sekelskiftet att dämpas med ynka 0,05 C jämfört med att inte göra något alls. De löften som ställts ut – ifall de följs till punkt och pricka – skulle innebära att de totala koldioxidutsläppen sänks med 29-33 gigaton fram till 2030, eller mindre än en procent av de 3.000 gigaton som skulle behöva stanna i marken för att uppnå tvågradersmålet.

Denna högst marginella temperaturbesparing (som i de flesta andra sammanhang skulle avfärdas som ett avrundningsfel) kommer emellertid med en mastig prislapp.Lomborg skriver:

Our approach to climate change is broken. The Paris agreement will likely cost the world at least a trillion dollars each year, yet deliver only a tiny reduction in temperature by the end of the century. We should accept that trying to make fossil fuels too expensive to use will never work. Instead, we should make green energy so cheap that nobody can resist it.

En ”trillion” är det samma som biljon på svenska, eller 1.000 miljarder. Eller omräknat 9.000 miljarder kronor. För EU som helhet innebär de löften som ställs ut att upp till 25 procent av BNP kan ätas upp av Parislöftena ifall de blir verklighet.

Samtidigt är det viktigt att inse att Parisavtalet kunde bli verklighet endast genom att FN lät varje land självt  bestämma hur stora utsläppsminskningar de ville gå med på. De flesta så kallade utvecklingsländer (samt Indien, Kina och Brasilien) var måttligt intresserade av att sänka sin tillväxt genom att acceptera kraftiga utsläppsminskningar i närtid – först efter 2030 bedömde de att energiutbyggnaden var färdig och  utsläppen skulle plana ut.

Men fram till dess tillåts alltså Kina och de andra tillväxtekonomierna alltså istället att öka sina CO2-utsläpp – allt enligt Parisavtalet. Under de närmsta 15 åren gäller alltså business as usual och det kommer att eldas kol som aldrig förr i ”tigerekonomierna”. Man kan alltså konstatera att det enda som Parisavtalet faktiskt kom överens om var att öka utsläppen under åren fram fram till 2030, inte att minska dem. Och eftersom Kinas utsläppskurvor pekar rakt upp i skyn, kommer alla begränsningar som USA, EU och resten av den industrialiserade västvärlden går med på, vara verkningslösa. Detta är något som John Kerry, USA:s utrikesminister, konstaterade vid ett sällsynt klarsynt tal vid Parismötet i fjol, men som inte fick någon större spridning.

Det är värt att upprepa: Kina – landet med ledartröjan enligt SVT – skrev på ett klimatavtal där landet lovade att öka sina CO2-utsläpp kraftigt under 15 år. Ändå hyllas Kina alltså som föregångsland, medan Donald Trump utmålas som skurk – trots att USA har minskat utsläppen mest på senare år, som ett resultat av skiftet från kol till skiffergas.

Man behöver alltså knappast heta Donald Trump för att inse att Parisavtalet, som det är skrivet, inte ens kommer nära att lösa klimatfrågan, samtidigt som det ekonomiskt är ett gigantiskt svart hål som kommer att slå hårt mot både tillväxt, jobb och välfärd. Och man kan ju undra – när nu klimatfrågan beskrivs som vår tids stora ödesfråga – varför de föreslagna lösningarna är så verkningslösa, dyra och orättvisa? Och framför allt kan man ifrågasätta varför FN, denna dokumenterat byråkratiska, korrumperade och ineffektiva globala problemlösare, fått mandat att helt på egen hand leda detta viktiga arbete. FN:s klimatorgan, UNFCC, har inte kommit ur fläcken på mer än två decennier – trots årliga sammankomster där 10.000-tals byråkrater, politiker, miljörörelser och lobbyister samlas. Eller kanske är det just det som är problemet?

Som Lomborg skriver, kan det amerikanska valet i bästa fall innebära en ny, vetenskaplig och faktabaserad lösning på klimatfrågan, istället för att som nu hälla miljarder i ett bottenlöst slukhål. Det handlar om att göra alternativen till kol och olja både bättre och billigare – inte att göra fossilbränslen dyrare.

Utveckling och välstånd är nämligen intimt sammankopplade med tillgången på energi – och behovet av energi kommer att stiga kraftigt i världen under kommande år. Tänk om vi kunde få se en storsatsning på forskning om fusionskraft när pengar frigörs ur FN-byråkraternas grepp?

Vi kan ju hoppas.

I Sverige ska vi emellertid inte vänta oss sådana initiativ. Här kommer vi istället fortsätta med diverse symbolpolitiska slag i luften, som lokala svenska flyg-, kött- och elektronikskatter.

För det är viktigt att gå före.

Intressant?

Fler om , , ,

« Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: