Den fördummande offerstämpeln

Posted on 21 maj 2013 by Göran Fröjdh

Det finns en ryggmärgsreaktion framför allt från vänsterhåll att släta över kravaller, vandalism och brottslighet liknande den som just nu plågar Husby och andra utsatta förorter där stora ungdomsgäng förklarat krig mot polisen. Och eftersom dessa unga män inte riktigt kan kontrollera sin frustration och ilska slår de sönder sina egna bostadsområden och eldar upp grannarnas bilar.

Vissa debattörer menar till och med att detta är vad vi kan förvänta oss som en följd av nedrustningen av välfärden och det allmäna sveket mot dessa förorter. (En vänsterpartist hävdade till och med att flytten av en stadsdelsförvaltning bidragit till det utanförskap som unga i Husby känner, och därmed indirekt bäddat för kravallerna).

På Aftonbladet Debatt hävdar SSU:s Sara Yazdanfar att det är exakt samma mekanismer och känsla av utanförskap som får unga män i bruksorterna att rösta på SD som sporrar unga män i Husby att kasta sten på polisen och sätta eld på grannens bil.

Tror inte riktigt det, jag.

För det första hör vi sällan eller aldrig talas om kravaller och upplopp i gamla bruksorter som Fagersta och Grängesberg, trots skyhög ungdomsarbetslöshet. Uppenbarligen kan de som drabbats av utanförskap i dessa orter hantera sin frustration och hat mot samhället utan att gå ut och kasta brandbomber. Att det skulle vara en analogi att rösta på ett riksdagsparti får jag inte riktigt ihop.

För det andra bor de unga stenkastande männen i Husby – till skillnad från sina bröder i utanförskap från bruksorten – på bara några minuters T-baneavstånd från Stockholms stora arbets- och utbildningsmarknad. De behöver inte bryta upp och flytta från familj och vänner för att skaffa sig såväl utbildning som jobb, vilket många från de gamla bruksorterna i norr tvingats göra.

Självklart finns det stora utmaningar för dem som har bristfällig skolgång eller saknar arbetslivserfarenhet – men det är till syvende och sist den enskilde som har ansvaret för sin egen utbildning, kompetens och anställningsbarhet. Massor av unga från förorterna – påfallande ofta tjejer – väljer på eget initiativ att gå på innerstadsskolorna och skaffar sig därmed möjlighet till en bättre framtid.

Det stora problemet med att bara tycka synd om dessa unga arga män som kastar sten och startar bränder (finns det nånsin tjejer som gör så här?) är att de får en oförtjänt offerstämpel, som MUF:S Arin Karapet – själv uppvuxen i Rinkeby – uttrycker det.

Dels motverkar det en verklig lösning på problemet, dels förminskar det det personliga ansvaret hos dem som beter sig som idioter. Det blir en slags omvänd rasism där vi i missriktad omtanke om utsatta minoriteter behandlar dem som mindre vetande, oförmögna att ta ansvar för sina handlingar.

Det är det faktiskt ingen som tjänar på. Utom möjligtvis Sverigedemokraterna.

Intressant?

Aftonbladet,  SvD 1, 2, 3, 4

Andra bloggar om , , ,

Posted in Brott och straff, politik | Tagged , , , , , | 1 Comment

10 obekväma sanningar om utsläppshandel

Posted on 13 maj 2013 by Göran Fröjdh


Vill man betrakta journalistikens död på nära håll, behöver man inte söka sig längre än till det som kallas public service, som på senare tid gett mer och mer utrymme åt det pseudoreligiösa fenomen som går under benämningen miljöjournalistik. På detta område härskar en typ av gammelsovjetisk lysenkoism (1), och söndagens Agenda var inget undantag. Här handlade det om den onda högern i EU-parlamentet, som i april röstade ner försöket att blåsa liv i EU:s utsläppshandel, (EU ETS), genom att med politiska beslut höja priset på utsläppsrätter, som nu rasat till rena skräpnivåer.

I Agenda samtalade SVT:s Anna Hedenmo med centerns miljöminister Lena Ek, som var mycket bekymrad över att EU-parlamentet röstat FEL  när det sagt nej till miljökommissionärens förslag att strypa tillgången på utsläppsrätter. Och särskilt upprörande var det att parlamentets svenska moderater röstat EMOT Eks linje. (Lena Ek, som försörjt sig på EU-pengar stora delar av sitt politiskt verksamma liv, borde vara väl medveten om att det inte finns någon Allians i EU-parlamentet.)

För den som i likhet med ungefär 99 procent av svenskarna inte riktigt har klart för sig vad utsläppsrätter, ETS och ”backloading” betyder (något som denna majoritet verkar dela med både Hedenmo och Ek) följer här lite fakta om det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter och vad det ställt till med. Jag har trots allt bloggat en del om ämnet och vem vet – till och med  en centerpartist kanske kan drabbas av lite klarsyn?

  1. Den europeiska utsläppshandeln omfattar endast EU, som står för 15 procent av de globala co2-utsläppen. De stora utsläppsnationerna Kina, Indien, USA och Brasilien har aldrig deltagit, och alla utsläppsminskningar i Europa överträffas av utsläppsökningar i de boomande tillväxtekonomierna. Den enda anledningen till denna självspäkning är att EU vill visa handlingskraft och ”gå före” som det brukar heta.
  2. Utsläppshandeln har varit extremt kostsam för EU:s invånare. Schweiziska UBS sågade redan 2011 systemet, som fram tills dess kostat unionens konsumenter närmast ofattbara 2.000 miljarder – förmodligen i nivå med försvaret av Euron – utan att ha åstadkommit någon märkbar utsläppsminskning. Tvärtom ökade de globala utsläppen under samma period med 50 procent. För en bråkdel av dessa pengar hade samtliga EU:s gamla kolkraftverk istället kunnat effektiviseras och därmed halverat sina utsläpp.
  3. I Sverige, vars energiproduktion är koldioxidfri, måste elkunderna ändå betala för utsläppsrätter – pengar som går rakt ner i fickorna på de stora elbolagens ägare. Redan 2011 hade utsläppsrätterna kostat svenska elkunder 109 miljarder enligt uträkningar från Villaägarna. Effekten på koldioxidutsläppen – noll.
  4. ETS-systemet har gång på gång hackats och utsläppsrätter för hundratals miljoner försvunnit spårlöst. Spårbarheten för en produkt av detta slag (som i princip är handel med luft) är lika med noll, varför manipulation liksom ligger inbyggt i systemet.
  5. Få verkar ha haft riktig koll på vem som tilldelats utsläppsrätter. Projekt för att dela ut spisar i Zimbabwe (tyska Eon), sanering av soptippar i Ukraina och skyddsjakt på kameler i Australien har alla kvalificerat sig för tilldelning…
  6. Ett tiotal asiatiska fabriker som framställer hydroflourkarboner, dvs kylmedel till kylskåp och luftkonditionering, toppar listan på mottagare av utsläppsrätter. Dessa företag tjänar mer på att sälja utsläppsrätterna än på själva produktionen, som i sig själv är olönsam. Utsläppshandeln har här förvridit marknaden så att det råder en extrem överproduktion på detta miljöskadliga ämne.
  7. Starka ,isstankar finns om att utsläppshandeln bidragit till industrinedläggningar i Europa, på byråkratspråk kallat carbon leakage. Ett exempel är brittiska ståltillverkaren Corus Steel, som 2009 avskedade sina 1.700 anställda och flyttade tillverkningen till Indien. Den nedlagda fabrikens utsläpprätter kunde därefter säljas med mångmiljardvinst.
  8. Medan energibolag och stora industrier kunnat tjäna stora pengar på den tidiga gratistilldelningen av utsläppsrätter, har konsumenter och mindre företag drabbats hårt av höjda energikostnader. Allt fler europeer har på senare år hamnat i energifattigdom när allt större del av den disponibla inkomsten går till elräkningen. Industrier som inte längre kan konkurrera med tillverkare utanför EU, lägger ner eller flyttar. Så här långt har dock ingen undersökt utsläppshandelns påverkan på EU:s konkurrenskraft och bortfallet av arbetstillfällen.
  9. Anledningen till att priset på utsläppsrätterna faller är att Europas industri befinner sig i sin djupaste kris sedan depressionen. Nedlagda fabriker innebär minskade utsläpp – och därmed finns inget behov av att köpa utsläppsrätter. Systemet har alltså fungerat precis som tänkt.
  10. När en majoritet av EU-parlamentet – i ett sällsynt anfall av klarsynthet – inser att det innebär nationalekonomiskt självmord att belasta den tynande industrin med ytterligare bördor i form av ett riggat utsläppspris, möts detta av fördömanden från miljörörelsen och självtillräckliga ministrar om att EU sätter ”jobben före miljön”. Ja, de uttrycker sig så.

Själv anser jag nog att valfri punkt på denna lista hade varit betydligt mer intressant att fördjupa sig i än att få veta vad Lena Ek tycker om moderaternas agerande i EU-parlamentet. Vi har ju trots allt att göra med ett dysfunktionellt och havererat system som aldrig fungerat, kostat oss biljoner, bidragit till massarbetslöshet, undergrävt Europas konkurrenskraft och flyttat utsläppen till Asien.

Istället får vi hålla till godo med pseudovetenskapligt dravel från en minister som representerar dryga tre procent av befolkningen. Utan följdfrågor.

Bedrövligt, fast kanske intressant?

(1) Lysenkoism kommer från den ryske agronomen Trofim Lysenko, en charlatan som påstod sig hittat en en revolutionerande genetisk metod förbättra spannmålsskördarna i 30-talets Sovjetunionen. Systemet byggde på ren junk science, men eftersom Lysenkos metod var sanktionerad av Stalin, vågade ingen ifrågasätta den. De som gjorde det fick i bästa fall uppleva ålderdomen i Sibirien. För övrigt präglas hela SVT:s miljöbevakning av en modern form av lysenkoism. Med undantag just för Sibirien.

Andra bloggar om , , , ,

Posted in miljö, politik | Tagged , , , , , | 1 Comment

Varje grönt jobb kostar 75 miljoner

Posted on 10 maj 2013 by Göran Fröjdh

Nära nog samtliga svenska riksdagspartier, framför allt C, MP och V, talar sig varma för satsningar på miljöteknik och förnybar energi, en sektor som i ett framtida grönskimrande utopia utlovas skapa hundratusentals nya jobb. Bara staten är beredd att stödja dessa satsningar finansiellt under en uppstartsfas, kommer de snart att stå på egna ben, heter det.

Eftersom storsatsningar på just gröna jobb, kombinerat med kraftiga energiskattehöjningar, ser ut att vara det som väntar oss efter nästa val med en S-MP-regering, kan det vara värt titta närmare på det verkliga utfallet av befintliga satsningar på området. Det amerikanska energidepartementet har nämligen publicerat en komplett sammanställning av federala lån och offentliga bidrag som finansierat satsningar på förnybar energi – och framför allt antalet jobb som dessa pengar har skapat.

Fast resultatet är kanske inte precis det förväntade. Barack Obama utlovade under sin presidentvalskampanj 2008 att skapa fem miljoner nya gröna jobb fram till 2018 genom satsningar på den förnybara energisektorn. När halva tiden har gått kan man konstatera att de 26 miljarder dollar (171 miljarder kr) som satsats hittills har bara lyckats skapa 2298 permanenta arbetstillfällen, eller 4 promille av de utlovade jobben. Detta innebär en kostnad per skapat arbetstillfälle på 75 miljoner kr per jobb.

I Sverige, där mångmiljardstödet till miljötekniksektorn göms undan i en svårnavigerad labyrint av forskningsstiftelser, fonder och myndigheter, går det tyvärr inte att få fram motsvarande siffror, men det är osannolikt att marknaden skulle se så mycket annorlunda ut hos oss. Och med tanke på att byggkostnaderna är mångdubbelt högre i Sverige än i EU och USA, lär kostnaden per grönt jobb vara ännu högre här än i USA.

Energimyndigheten, ett statligt verk med den tveksamma uppgiften att bygga ut vindkraften i Sverige, har gjort en sammanställning av de projekt som fått bidrag ur den pott på 700 miljoner som avsatts för att bygga upp storskaliga vindkraftsparker. Dyrast hittills är Lillgrund, där 213 miljoner betalats ut – uppgifter saknas dock hur många arbetstillfällen som skapats. Ett annat storskaligt projekt är Havsnäs utanför Östersund, Sveriges största landbaserade vindkraftspark, ägt av ett brittiskt riskkapitalbolag. Fram till förra sommaren hade brittiska RES Group kasserat in 140 miljoner från Havsnäs – pengar som kommer direkt från svenska skattebetalare via elcertifikatssystemet. Bygden där parken ligger får dock nöja sig med 390.000 kr per år som ersättning för ingreppet i naturen. Några uppgifter om antalet nya  jobb som skapats som ett resultat av satsningen framgår inte. (I en artikel i Ny Teknik från 2010 uppskattas antalet årsarbeten till 11 st per installerad megawatt vindkraft, men detta gäller endast under själva byggtiden.)

Frågan är då vad dessa miljarder, som satsas på att lösa ett icke-existerande problem med maximalt ineffektiv teknik, kunnat göra för att lösa Sveriges verkliga utmaningar. Som att kunna betala vettiga lärarlöner, sluta att driva iväg våra industrier till Asien och införa dygnet runtbemanning på våra kvarvarande flygflottiljer, om ryssen skulle få för sig att öva under en långhelg igen.

Inressant?

Andra bloggar om , , ,

Posted in energi, politik | Tagged , , , | Leave a comment

Källkritik på SVT: kolla aldrig ett bra klimathot

Posted on 07 maj 2013 by Göran Fröjdh

Vanligtvis briljanta Korrespondenterna släpper i kvällens program loss en av public services verkliga domedagsprofeter, Erika Bjerström, som just ikväll gått all in för att återuppväcka det levande lik som kallas klimathotet. Efter att ha ägnat sig åt den sedvanliga domedagspredikningen av vad som väntar oss – smältande polarisar, extremväder, översvämningar och värmeböljor – fokuserar Bjerström på det kanske allra mest skrämmande: en havsnivåhöjning på 7-8 meter, som kommer att dränka oss alla när temperaturen stiger med fyra grader, så som Världsbanken nyligen hotade med i en mycket ifrågasatt rapport (som sågats grundligt av bl a Sveriges ledande klimatforskare Lennart Bengtsson).

Korrespondenten landar i alla fall i Södra Vietnam, i kusttrakterna av det låglänta Mekongdeltat, där lokala klimatvittnen berättar om hur det stigande havet tagit deras byar, hus och odlingar. Havsnivåhöjningen har accelererat, sägs det i reportaget, och just här i Vitenam märks redan klimatförändringarna tydligt – trots att temperaturen ännu bara gått upp med knappa 0,8 grader på drygt 100 år.

Situationen verkar onekligen dramatisk, men har verkligen havet stigit så mycket just i Södra Vietnam att hela byar nu befinner sig på havets botten?

Som tur är finns det fakta om just detta ämne lätt tillgängligt på Internet. Bland annat en aktuell rapport just om havsnivåhöjningen i Vietnam och det utsatta Mekongdeltat, sammanställd av United States Geological Survey (USGS) så sent som 2010. Exakta uppskattningar är svåra att göra på grund av brist på pålitliga mätstationer,  men den närmaste mätpunkten, vid Vung Tau närmast Mekongdeltat, visar på en årlig havsnivåhöjning på 1,9 mm, vilket ligger i nivå med vad som uppmätts globalt. Med andra ord: havet stiger precis lika snabbt i Vietnam som i resten av världen.

sealevel_mekong

Förändringar i havsnivån vid Vung Tau, nära den plats som korrespondenterna besökte. Observera den dramatiska förändringen…

Så när vi får veta i reportaget att havsnivån stigit dramatiskt allt sedan 80-talet är det alltså nåt som inte stämmer. 1,9 millimeter per år ger lite drygt 6 centimeter på 32 år, knappast tillräckligt för att dränka en by.

Är allt bara påhitt då? Nej – men det är inte stigande havsnivåer som är det stora problemet i södra Vietnam. Det är istället att delar av det låglänta landet sjunker – varav de värst drabbade delarna med nära fem centimeter bara sedan 2011. Orsakerna till detta är framför allt överutnyttjande av grundvattenreserverna. Vilket går hand i hand med en ökad konstbevattning (Vietnam är en av världens största exportörer av ris) och en växande befolkning med krav på moderna bekvämligheter. När grundvattnet sinar sjunker marknivån, och in strömmar saltvatten, vilket förgiftar marken och växtligheten dör. Och utan bindande växtlighet eroderar jorden och försvinner raskt ut i havet.

I en annan rapport från 2011, utgiven av IUCN (International Union for Conservation of Nature), delfinansierad av Finlands utrikesdepartement, slås följande fast:

Aquifer compaction as a result of regional groundwater level decline is a particularly serious risk in the Mekong Delta given the low lying topography and threat of sea level rise. A global comparison found that the Mekong Delta is currently sinking by as much as 6mm per year primarily as a result of groundwater extraction, overwhelming the rates of sea level rise (Syvitski et al., 2009). The Ministry of Natural Resources
and Environment (MONRE) web site also reports the unchecked use of bores has caused localised land subsidence and pollution problems in the delta. The end result will be increased vulnerability to natural disasters and climate change.

 

Klimatkaoset i södra Vietnam har alltså uteslutande lokala orsaker, vilket enkelt tillgängliga fakta visar. Fakta som även SVT:s reporter bör känna till, men undviker att nämna.

Grundproblemet är att miljöjournalistiken för länge sedan upphört att vara journalistik, framför allt hos public service. Istället för en allsidig granskning, som vi både förtjänar och betalar för, serveras vi gång efter gång samma kvasireligiösa förkunnelse om en annalkande domedag, vars skuld helt och hållet är vår. Vi med vårt frosseri i olja och kol, vi som envisas med att fortsätta köra bil, äta kött och resa till Thailand. I alla fall enligt vår nya statsreligion, förkunnad av SVT:s skriftlärda.

Men SVT:s reporter ser i alla fall ett litet ljus i mörkret. Eftersom Vietnam är en hårdför socialistisk enpartistat, kan ledarna här peka med hela handen mot en grön omställning. Något som vi i väst, med vår jobbiga demokrati, inte har samma möjlighet till.

Leve diktaturen!

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering: agronomen, domedagsprofeten och bidragsdiaren Johan Rockström chattade med tittarna efter gårdagens program, och gjorde förstås sitt bästa för att marginalisera seriösa klimatforskare som Lennart Bengtsson.

Uppdatering 2: TCS skriver bra om SVT:s haveri.

Posted in journalistik, miljö | Tagged , , , , | 2 Comments

Stefan Löfvens jobbdödarpakt

Posted on 07 maj 2013 by Göran Fröjdh

Tydligen har Miljöpartiet bestämt sig för att återigen försöka lotsa fram en socialdemokratisk regering till makten. Förra gången, med Mona Sahlin vid rodret, gick det mindre bra eftersom partiets vänstra flank baxade in även Lars Ohly i samarbetet. Vilket ledde till diverse mindre genomtänkta förslag, som kravet på stängning av samtliga USA:s baser i utlandet (något som varit intressant att studera effekterna av under den aktuella Nordkoreakrisen).

Hur som helst, den här gången hoppas Löfven att slippa extremisterna i Vänsterpartiet och komma undan med ett på mindre formaliserat MP-samarbete – kanske i kombination med ytterligare ett parti ur den alltmer havererade alliansen.

Vad Löfven och spinndoktorerna i S tyvärr verkar glömma, är att MP är och förblir ett dogmatiskt enfrågeparti, där ingen uppoffring nånsin är för stor för att rädda miljön och klimatet. Bensinskatter ska chockhöjas, flyget straffbeskattas, kärnkraften avvecklas och 100-tals miljarder satsas på ”förnybart” – trots att Sverige i princip saknar nettoutsläpp av koldioxid.

Stefan Löfven, som byggt hela sin retorik på prata om jobb, väljer alltså att samarbeta med ett parti där endast ett fåtal arbetstillfällen, som ses som tillräckligt klimatsmarta, tillåts överleva. Skogsindustrin, gruvorna och den elslukande basindustrin i norr får finna sig i chockhöjda energi- och transportkostnader – eller lägga ner.

Ett aktuellt exempel på vad vi kan förvänta oss med en MP-dirigerad näringspolitik, är det så kallade svaveldirektivet som EU klubbade i genom i höstas – med stöd av Miljöpartiet ledamöter i parlamentet. Direktivet, som gäller från 2015, innebär att fartyg som trafikerar Östersjön kommer att drabbas av stenhårda regler för den tillåtna svavelhalten i fartygsbränslet – 35 gånger hårdare krav än för övriga Europas fartygsflotta. (Övriga världen påverkas förstås inte alls.)

Detta är ett beslut som direkt drabbar den tunga svenska industrin, till exempel skogsbolagen, vars kostnader ökar med mellan 13 och 28 miljarder årligen till följd av detta beslut när fartygen tvingas gå över från billig eldningsolja till diesel.

Enligt industrin är 10.000–15.000 jobb nu hotade som en direkt följd av det MP-stödda svaveldirektivet, och det skulle vara mycket intressant att höra Stefan Löfvens försvar för detta huvudlösa EU-beslut, som hans nya regeringskompisar aktivt jobbat för. Det är förstås inget fel med hårda miljökrav, men i det här fallet drabbar det bara en viss del av Europa och leder aktivt till att svensk och finsk industri konkurreras ut. Detta i ett läge där den starka svenska kronan redan slår hårt mot konkurrenskraften.

Hur vill då MP lösa problemet för den svenska sjöfarten? Jo, genom en massiv satsning på gotländska vindkraftverk, vars energi används för att framställa vätgas – som i sin tur ska driva Gotlandsfärjorna. Allt som behövs är ett par hundra miljarder extra från skattebetalarna!

Den planerade enhörningsfarmen, vid foten av vindsnurrorna, kommer dessutom att bli en turistmagnet för hela Europa!

(Kärnkraften ska vi nog inte tala om.)

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Posted in miljö, näringsliv, Okategoriserade, politik | Tagged , , , , | 1 Comment

Svarthandel med politikernas tysta stöd

Posted on 05 maj 2013 by Göran Fröjdh

Alla normalbegåvade människor förstår att centralstyrda marknader aldrig kan fungera, eftersom dessa inte har den fria marknadens förmåga att skapa den där jämvikten mellan utbud och efterfrågan – som trots en del avarter historiskt sett visat sig vara mest framgångsrik när det gällt att tillgodose människors grundläggande behov av sådant som mat, kläder och husrum. (Att notera är att centralstyrning inte endast sker under socialistiska system, många förment fria marknader, som banker, livsmedels- och energiproduktion har i skydd av så kallad avreglerning fått stora inslag av centralstyrning.)

En av de områden där centralstyrning och -planering visat sig haverera gång på gång är bostadsmarknaden. Jag har tidigare skrivit bl a om DDR:s 40-år långa och lönlösa försök med att bygga bort bostadsköerna, något som misslyckades kapitalt trots alla de miljontals lamellhus som smälldes upp under fram till 80-talet då pengarna tog slut och DDR var bankrutt. Eftersom hyrorna år efter år hållits nere på artificiellt vis – för att alla skulle ha råd att bo med en viss standard – fanns det egentligen inte några incitament att nånsin släppa ifrån sig en lägenhet när man väl blivit tilldelad en, ofta efter decennier i hyreskö. Vilket förstås ytterligare ökade på köerna och minskade viljan ännu mer att släppa ett hyreskontrakt.

I Sverige har vi dock lyckats med den svårslagna bedriften att få hyresmarknaden att fungera ännu sämre än i de forna östländerna. Här har vi nämligen blandat till en giftkompott där vi dels tillämpar centralstyrning av hyrorna, en centralstyrning där politikerna gett ett särintresse – kallat Hyresgästföreningen – i det närmaste oinskränkt makt över hur mycket en hyresrätt i Stockholm, Avesta eller Bollnäs ska få kosta.

Dels har vi överlåtit kontrollen över stora delar av detta centralstyrda hyresbestånd till privata fastighetsägare, som av politiker och särintressen förhindras att ta ut den hyra människor är beredda att betala – vilket är mångdubbelt mer än den så kallade ”bruksvärdeshyran”.

Ett hyreskontrakt är alltså guld värt, något som många privata värdar sedan länge upptäckt och utnyttjar mer eller mindre öppet – som SvD:s granskning idag visar har privatvärdar satt i system att sälja hyreskontrakt svart, en marknad som inbringar miljarder. En svartabörshandel som pågår med politikernas goda minne, av det enda skälet att ingen vågar utmana det särintresse som redan sitter med ett guldkantat hyreskontrakt i Stockholm och alltså skaffat sig en potentiellt skattefri inkomst på halvmiljonbelopp den dagen hen flyttar.

Ingen politiker vågar ens ta ordet ”marknadshyror” i sin mun av rädsla för negativa siffror i opinionsmätningarna, och minsta försök till uppluckring av centralstyrningen leder omedelbart till att vänstern börjar yla om att bostäder minsann är en mänsklig rättighet och ingen handelsvara.

Men en handelsvara är ju just precis vad det blivit. Tack vare ett halvsekel av socialism och havererad centralstyrning har bostaden mer än någonsin blivit en fråga om pengar. Och den som inte har råd att köpa en bostadsrätt på den öppna marknaden – en marknad där det sedan länge råder marknadshyra – är förvisad till att låna en halvmiljon utan säkerhet och ta med i en diskret väska till en svartmäklare i söderort.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Posted in politik | Tagged , , , , , | Leave a comment

Vargpolitik: se upp för antisametismen!

Posted on 30 april 2013 by Göran Fröjdh

Ann Dahlerus, generalsekreterare i Svenska rovdjursföreningen, skrev igår uppfriskande rakt på sak om Sveriges havererade rovdjurspolitk på SvD Debatt. I centrum för detta haveri står givetvis det bisarra beslutet att plantera in varg i den relativt tätbebyggda södra halvan av Sverige, där den givetvis går lös på getter, får och annan tamboskap (och strövande hundar). Detta medan det är i princip kliniskt rent från varg i Norrland, ett förhållande vilket jag har bloggat en hel del om tidigare här, här och här.

Anledningen till att halva Sverige, från Östersund och norrut, är förbjuden mark för vargen är som bekant att detta är renbetesmark. Och det är den industriella rennäringen som står i vägen. Uppskattningsvis finns det uppemot 300.000 renar i norra halvan av landet (exakt hur många är svårt att få tag i siffror på), och denna gigantiska stam av betande tamrenar har till skillnad från vildrenen (som utrotades nån gång på 1700-talet) rätt usla överlevnadsegenskaper. De är tamdjur, precis som fåren och kossorna i Sydsverige och alltså chanslösa mot en flock vargar.

Så självklart ligger det i renägarnas intresse, precis som fårbonden 150 mil söderut, att djurens betesmarker hålls fria från Den gråe. Skillnaden är att bönderna i söder har någon slags oförklarlig tro på Naturvårdsverket och EU, och härdar ut när vargen smaskar i sig hundar och tamdjur. Medan befolkningen i norr ger sig ut på skotern och låter darwinismen ha sin gång (denna process brukar kallas SGT – skjut, gräv, tig).
Att skylla på samerna är därför kontraproduktivt om man vill lösa problemet med vår så kallade vargpolitik. Visst kan man ha synpunkter kring det vettiga i att låta ett par hundra personer – fler än så är det nämligen inte som bedriver renskötsel i större skala – inneha veto i den svenska rovdjurspolitiken, och dessutom kräva att halva landet ska vara rensat från varg, järv och rovfågel.

Men det är inte samernas fel att vi har politiker som gång på gång fegar ur och inte vågar ta den här debatten, som det heter. Fegheten kommer sig av rädsla för att trampa ett av Sveriges ursprungsfolk på tårna – och i avsaknaden av en öppen debatt blossar det gamla unkna föraktet mot samerna upp igen.

Vilket är ytterligare bevis på den närmast totala beröringsskräck vi svenskar verkar ha när det handlar om att leva tillsammans i ett mångkulturellt samhälle. Det är exakt samma mekanismer som får oss att rygga från diskussionen om vad en företrädare för t ex ett religiöst samfund egentligen har för ansvar vad som händer i hans förbund. Risken att stämplas som främlingsfientlig och rasist kväver ofta diskussionen i sin linda.

När det gäller avvägningen mellan en livskraftig rovdjursstam och samernas rätt att bedriva rennäring, är det sannerligen ingen lätt nöt att knäcka. Men en regering som tog rovdjursfrågan på allvar skulle i alla fall utreda möjligheten av att vika en bit av de stora naturområdena i Norrbotten (till exempel de gigantiska nationalparkerna) som vargområde. På detta sätt hade stammen på ett naturligt sätt kunnat hållas genetiskt frisk med invandrande vargar från Ryssland, och staten skulle slippa upprepade helikopterflyttar av vargtikar för mångmiljonbelopp. I USA, där vargen varit i princip utrotad sedan 1800-talet, finns det nu åter en livskraftig stam i nationalparken Yellowstone, långt från tättbebyggda trakter.

Att komma överens med drabbade renägare i dessa områden borde inte heller vara en oöverstiglig uppgift (redan idag utgår det stora summor i rovdjursersättning).

De vargar som rör sig utanför detta område skulle omgående få stifta bekantskap med Darwinismen, i form av en kula från ett jaktgevär. För det är tyvärr det enda sättet att leva tillsammans med vargen, som aldrig kommer att kunna samexistera med tamdjur. Detta experiment har vi redan gjort, och misslyckats stort med, i Sydsverige.

Men återigen, det är inte samernas fel att vi har en havererad rovdjurspolitik. Det är istället Lena Ek och hennes företrädare Andreas Carlgren (som av en händelse centerpartister bägge två) som placerat oss i den här soppan.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , , ,

Posted in Djur & natur | Tagged , , , , | 1 Comment

Den osynliga cykelmiljarden

Posted on 29 april 2013 by Göran Fröjdh
cykelsatsning

Vart tog vägen vägen? Ny cykelbana vid Danvikstull.

Efter två veckors sporadisk cykling till jobbet, från Nacka till Stockholm City, är det bara att konstatera att aviserade storsatsningen på huvudstatens cykelbanor – den så kallade cykelmiljarden – så här långt manifesterat sig i politiska floskler.

Sedan förra säsongen, som för min del avslutades i november, har det i alla fall satsats noll kronor på min cykelväg till jobbet. Som av en ren händelse råkar vara densamma som alla cyklister på väg till och från Nacka/Värmdö måste välja – en slags cykelmotorväg skulle man kunna kalla det. Trångt med Memils och Mamlils (1), högt tempo och många hinder som skulle behöva byggas bort för att göra cyklingen tryggare för alla inblandade. Som att separera cykelstråken från gångtrafik – i Nacka har trafikplanerarna till exempel bestämt att cykelbanor ska dras intill busshållplatser, så att de som stiger av ofta måste göra det mitt i en cykalbana där vi kommer susande i 60 knyck.

Vad som däremot förändrats är att antalet hinder för cyklisterna blivit avsevärt fler sedan fjolåret. Några exempel:

  1. De flesta cykelbanor är nu städade, tre veckor efter att gatorna fått gruset bortsopat. Så sent som i morse låg dock gruset kvar i drivor på flera sträckor, bland annat under viadukten mellan Sickla och Hammarby sjöstad. (Antar att detta är ett slags ingenmansland på gränsen mellan två kommuner, och då blir resultatet att ingen sopar rent.)
  2. En ny påfartsramp vid Ekudeen byggs till gång- och cykelbana. Resultat: cykelbanan blockerad av stor grävmaskin, cyklister får välja diket eller att köra ut i trafiken på Järlaleden.
  3. Vid Danvikstull har cykelbanan har fått ny sträckning så att man ska slippa trängas med  biltrafik. Tyvärr blev denna satsning inte riktigt klar och den nya cykelbanan slutar mitt i en refug (se bild ovan).
  4. Tegeluddsvägen: stort grävarbete, cykelbanan avstängd förutom någon halvmeter, där all cykeltrafik till och från Stockholm ska mötas. Just på denna halvmeter är underlaget numera sprängsten (= risk för punka) istället för asfalt.
  5. Vid Masthamnen, något 50-tal meter bort, är kabelgrävet klart, och hålet igenfyllt lite provisoriskt, med en decimeterhög asfaltskant som resultat (risk för punka, igen).

I övrigt har jag klarat mig i dryga två veckor utan att bli påkörd av vare sig män i lycra eller bilister. Men vart den där osynliga miljarden har satsats är fortfarande ett mysterium. Några pengar till att sopa upp grus och röja bort hinder har den i alla fall inte använts till.

(1. Mamil, den kvinnliga varianten av Memil, som står för Medelålders man i lycra.)
 

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Posted in trafik | Tagged , , , | Leave a comment

Råkade Löfven precis tjalla på Bilderberg?

Posted on 21 april 2013 by Göran Fröjdh
bilderberg_watford

Grove Hotel, Hertfordshire, norr om Watford. Den som längtar efter att få stryk av tungt beväpnad brittisk kravallpolis, försöker förslagsvis ta sig in på hotellet den 6-9 juni i år.

Det drar ihop sig till ännu ett möte i Hemliga klubben – och denna gång är en av de svenska maktspelare som bjudits in ingen mindre än socialdemokraternas partiordförande Stefan Löfven. För inbjudan står Investors Marcus Wallenberg, som sitter i den kommitté som beslutar vem som ska få delta på de årliga mötena med Bilderberggruppen, av konspirationsteoretikerna utsedd till den sammankomst som arbetar mest målmedvetet med att införa New World Order, alltså en ny världsordning.

Stefan_Löfven_26_jan_2012_1

Stefan Löfven, ny spelare i maktens centrum.

Hur det står till med den saken, är något som ständigt debatteras. Men oavsett om de inbjudna sitter och NWO-konspirerar eller inte, är en av Bilderberggruppens främsta signum dess närmast totala hemlighetsmaeri när det gäller detaljer kring de årliga mötena. Inbjudningarna till Bilderbergkonferenserna, där runt 120 av världens mäktigaste inom politik, media, näringsliv och ekonomi deltar, är omgärdade av storsekretess. De inbjudna omfattas en slags Fight Clubregler – av vilka den första regeln om Bilderberg är att man inte talar om Bilderberg. Man berättar alltås inte att man blivit inbjuden, var mötet ska hållas, eller några detaljer om vad det pratas om på mötet, när man väl kommit hem igen.

Efteråt publiceras en kommuniké på den officiella hemsidan, Bilderbergmeetings.org, där även deltagarförteckningen läggs ut. Denna är dock inte alltid komplett – deltagarna kan själv välja att inte få sina namn publicerade.

Det allra viktigaste är dock att hålla tid och plats för kommande möten hemligt in i det sista – detta för att i görligaste mån försvåra för demonstranter och aktivister, som Occupy Bilderberg och Alex Jones, att störa träffarna med sin närvaro. Och fram till i fredags fanns det egentligen bara lösa spekulationer om var sommarens Bilderbergmöte skulle hållas. Förhandsspekulationer har pekat både mot Virginia i USA (där förra årets möte hölls) och engelska Watford utanför London, men även Tyskland har funnits med som möjliga mötesplatser.

Ända till i fredags, då Stefan Löfvens pressekretare bekräftade för SvD att partiledaren hade bjudits in av industrimagnaten Jacob Wallenberg att delta i årets träff i London den 6-9 juni. Alltså uppgifter som ingen vare sig bekräftat eller dementerat tidigare.

Historien verkar alltså upprepa sig. Samme Marcus Wallenberg som tog med sig blivande statsministern Fredrik Reinfeldt till Bilderbergmötet i Ottawa valsommaren 2006, har nu beslutat att det är Stefan Löfvens tur att presentera sig inför den globala herrklubben. Löfven kan ju mycket väl bli Sveriges nästa statsminister, och Bilderbergarna är förstås nyfikna om det är en man som går att göra biznizz med.

Fast nu har Löfven alltså redan brutit mot Bilderbergs Fight Clubregel nummer 1: att aldrig tala om Bilderberg.

Ingen bra start det där.

Intressant?

Andra bloggar om , ,

Uppdatering 7 maj: Nu har nyheten om att Löfvens stab avslöjat årets Bilderbergmöte nått fram till Alex Jones och Infowars, som nu planerar för fullt för årets ockupation…

Posted in Konspirationer, politik | Tagged , , , | 1 Comment

Reskasse-eländet rullar på

Posted on 16 april 2013 by Göran Fröjdh

För ett par veckor sedan slutade SL att sälja de gamla förköpsremsorna, vilket innebär att man som resenär är förvisad till det kraftigt dysfunktionella systemet som går under namnet ”reskassa” och innebär att man tankar på en summa pengar på sitt SL-kort. Dessa stämplas elektroniskt vid spärrpassage och gäller sedan precis som en kontantbiljett under en timme.

I teorin vill säga. I praktiken funkar det bara i undantagsfall att gå över t ex från Saltsjöbanan till t-bana eller innerstadsbuss. Trots att jag har kortet inställt på standardresa i Zon A (dvs innerstaden och stora delar av Nacka) händer det vid minst hälften av resorna att konduktören på Saltsjöbanan stämplar fel, Zon B. Vilket leder till att man åker på stämpling av ytterligare två kuponger när man går genom t-banespärrarna. Resultatet: en tankning på 200 kr räcker bara till fyra resor och SL får dubbelt betalt.

Nåväl, det blir till att anmäla ytterligare en gång till SL:s hårt belastade kundtjänst. Förra gången fick jag tillbaka 100 kr som feldebiterats – det tog bara tre månader. Tyvärr betalades pengarna in på ett vilt främmande konto.

Fast det är förstås en bra affär för SL, som kan ta dubbelt betalt av resenärerna och bara i undantagsfall, när nån orkar bråka om ett par tior, behöver betala tillbaka.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Posted in trafik | Tagged , , | 1 Comment