Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Dead man walking

640px-Gustav_Fridolin_1_(18742580903)

By Per Pettersson from Stockholm, Sweden – Gustav Fridolin 1, CC BY 2.0, Wikimedia Commons

Det har varit ett plågsamt skådespel att se Miljöpartiets manliga språkrör, Gustav Fridolin, närmast krampaktigt klänga sig fast vid makten. Efter att ha slängt partikollegan Åsa Romson under bussen – språkröret som i ärlighetens namn uträttat oändligt mycket mer under sin tid i regeringen än den ständigt babblande skolministern – har han försökt agera statsmannamässigt, vädjat om ”starkt mandat” och rest runt på charmoffensiv i landet.

Men det hjälper inte. Alla – inklusive MP:s egna väljare – vet att det är Fridolin som kört in foten så långt i den egna munnen att det blir omöjligt att ens spela jn fler peppvideor på Youtube till Sveriges lärare. Alla vet att det är Fridolin som hårdast drivit det identitetspolitiska haveriet och öppnat för unkna patriarkala kulturer och islamism – i partiet som kallat sig feministiskt. Alla vet att det Fridolin själv har haft och sannolikt fortfarande har nära kontakter med Mehmet Kaplan och denne närstående organisationer, sådana som påfallande ofta misslyckas med att undvika att uttrycka sig antisemitiskt, homohatande och kvinnoförtryckande.

Kanske inte alla, men en betydande del, av Miljöpartiets kris är direkt hänförlig till Gustav Fridolin och hans totala brist på självkritik när det gällt inriktningen av partiets politik.  (Jag har förvisso ett flertal gånger hävdat att medeltiden alltid varit målet för MP när det gäller energiproduktion och näringsliv – men jag insåg aldrig att det också gällde jämställdhets- och demokratifrågor.)

Men själv verkar Fridolin inte insett att han är damaged goods. En dead man walking. Språkröret är rökt, internet hånar hans hans självupptagenhet och stödet i det egna partiet handlar mest om att det inte finns något egentligt alternativ. Ett antal röster inom MP har öppet protesterat mot att han sitter kvar.

Det ska bli mycket intressant att följa MP-kongressen – även om journalisterna har förbjudits att rapportera i bild och video därifrån – och ifall språkröret med historiens största ego lyckas med bedriften att klamra sig kvar ända fram till valet 2018. Eller om han avsätts i en palatskupp redan i helgen.

mp_riksdagssparren

Nyhetsgrafik: TV4.

Efter det ser det nämligen mörkt ut för miljöpartisterna. Från ett 15-procentsparti i EU-valet 2014 till ett basket case som hänger på repen kring 4-procentsspärren – på bara två år.

Ett svårslaget svenskt rekord i politiskt haveri.

Intressant?

Fler om , ,

Marknad på gränsen till nervsammanbrott

”Är du inte klok, du kunde ju sålt din köplats för 50.000! Det är det flera som gjort” utbrast frisören. Han, ursprungligen från Istanbul, är uppvuxen och fostrad i ett samhälle där stekta sparvar sällan flyger in i öppen mun och det istället gäller att armbåga sig fram om man vill få tag på exempelvis någonstans att bo. Att bara ställa sig i kö och passivt avvakta samhällets leverans av en bostad till rimligt pris är ingen framkomlig väg i det forna hemlandet, men i Sverige tror konstigt nog fortfarande många på att det existerar en fungerande hyresmarknad –  och att om man bara ställer sig i bostadskön kommer man förr eller senare att få en fin lägenhet i centrala Stockholm, till överkomlig hyra.

Moahahahahahaha!

Sanningen är att marknaden för hyresrätter – i alla fall i Stockholm – för länge sedan upphört att vara en marknad, om den nu någonsin varit det i modern tid. Jan Jörnmarks ambitiösa genomgång av 70 års havererad centralstyrning av bostadsmarkanden i tidskriften Kvartal ger närmast bilden av totalt kaos och ständiga misslyckanden med att lösa icke-existerande problem med politisk detaljstyrning som såväl ödelagt våra städer som skapat ett permanent bostadsbrist.

”Hyresmarknaden” av idag har i allt väsentligt blivit en exklusiv, sluten klubb,, vars syfte är att till skydda den priviigierade klick som lyckats skaffa ett hyreskontrakt från ödet att drabbas av högre hyror – så kallade marknadshyror – medan den som står utanför vackert får stå kvar i farstun. Den som en gång fått tag på en hyreslägenhet släpper den aldrig – i alla fall inte utan betydande kontant ersättning. Hyresmarknadens ständigt växande utanförskap kan i bästa fall räkna med en sunkig etta i Skärholmen efter tio år i kö. (Ifall maffian inte redan hyrt ut den i andra, tredje eller fjärde hand till ett dussintal asylsökande.)

Hyresmarknaden, som alltså inte alls är en marknad, kan vi sålunda glömma ifall målet är att få tag på en lägenhet i Storstockholm. Och därför är vi alltså hänvisade till den enda del av bomarknaden som fortfarande kan kallas någorlunda fri – bostadsrättsmarknaden. Där det gäller att ha en rymlig plånbok, eller lånelöfte i Mona Sahlins-livvakts-klass för att skaffa en plats att bo. Och här är det pengarna som avgör var du hamnar – eller dina vuxna barn som du är närmast desperat att bli av med.

Därmed är vi tillbaka till den turkiske frisören, som har sin salong i området där jag bor. Bostadsområdet är ett av de mest attraktiva i kommunen, och har belönats med stadsbyggnadspriser ett flertal gånger – främst för sin lyckade blandning av arbetsplatser och bostäder.

Men så förra året kastades alla kommersiella verksamheter ut.  De galopperande lägenhetspriserna hade nämligen gjort det betydligt mer lukrativt att bygga om lokalerna till bostadsrätter. Så nu är den prisbelönta, levande stadsdelen raskt på väg att förvandlas till ännu en sovstad, när mer än 300 lägenheter ersätter kontor och arbetsplatser.

Inför försäljningsstarten fanns det möjlighet att anmäla sig som sökande på byggföretagets hemsida. Vid säljstarten några månader senare bjöds alla registrerade in för att anmäla intresse för lägenheterna – och då jag var nummer 28 i kön hade jag i det närmaste garanterad förtur till en av de nya lägenheterna.

Av diverse skäl, inte bara ekonomiska, valde jag att inte gå vidare och boka en bostad (dottern behöver en nu, inte om två år), och struntade därför i att utnyttja min förtur. Ett beslut som i backspegeln var extremt korkat, för att uttrycka det milt. För som frisören upplyste mig om – köplatserna var guld värda, och jag hade därför öätt kunnat sälja min plats i kön till en annan hugat spekulant för ett antal 10.000-tals kronor under bordet. Alternativet hade varit att genomföra köpet, och sälja vidare lägenheten med en fet vinst.

Så vad är det egentligen som driver på detta galopperande vansinne?

Tja, förutom de stadigt sjunkande räntorna, i kombination med en allt mer akut bostadsbrist – det fattas bostäder i nivå med ytterligare ett Göteborg – är det framför allt de senare årens återkommande politiska hot/löfte om att införa amorteringskrav som fått priserna att skjuta i höjden. Situationen har skapat en oro i samhällskroppen som det nästan går att ta på. En slags undertryckt hysteri som man möter vid varje lägenhetsvisning där spekulanterna nästan klättrar över varandra i kampen om att lägga ett vinnande bud. Det gäller att snabbt få tag i en lägenhet innan det blir omöjligt att finansiera för unga utan stora besparingar. De som annars måste fixa fram halvmiljonbelopp till kontantinsats – och dessutom amortera ett par tusen i månaden. Det är därför man sällan ser unga på visningarna numera – desto vanligare är att deras föräldrar, Bbrommapapporna, träder in med kapital. Med lågbelånade villor i attraktiva lägen kan de öka på den egna belåningen – och på så sätt hjälpa barnen att elda på bostadsbrasan ytterligare.

Tillbaka i mina egna kvarter. Här planeras det nu för ytterligare ett 40-tal lägenheter i en gammal K-märkt fabriksbyggnad. En låg tegelbyggnad som enligt bygglovsansökan ska byggas på med ytterligare tre våningar och därmed försänka grannarnas uteplatser i kompakt mörker. Det oundvikliga överklagandet  till kommunen möts med beskedet att fastighetsbolaget istället ansöker om tillstånd för att driva flyktingboende i fastigheten, givetvis för att slippa fler överklaganden.

Vi befinner oss aöötså vid en punkt där allt talar för ett sammanbrott. Fast ingen vet när, och bryr sig föga. Under tiden budar vi på lägenheter som om det inte fanns någon morgondag.

Och det där med risk för höjda räntor – glöm det. Världens centralbanker är fullt medvetna om att den minsta lilla räntehöjning riskerar att utlösa  en global finanskris som får Lehman Brothers-kraschen att framstå som en bagatell. Istället kan vi förvänta oss helt nya metoder att få fart på inflationen, och därmed minska skuldberget, så som den nygamla idén om helikopterpengar.

Räkna alltså med att vansinnet på  Stockholms bostadsmarknad fortsätter. I år, och nästa. Och sen?

Intressant?

Fler om , , ,

Nya Teslaskatten: så ska de fattiga betala rika Stockholmares bilpendling

Tesla_Model_S_delivery_to_Høyres_Nikolai_Astrup_in_Norway

Den första Teslan levereras till den europeiska marknaden, närmare bestämt till Teslas bilhall i Oslo, i augusti 2013. Foto: Norsk elbilsförening (CC BY 2.0)

När politikerna slutligen lyckats med bedriften att göra kaos med den svenska energimarknaden genom att satsa hundratals miljarder på att skapa ett gigantiskt överskott på el och därmed göra all kraftproduktion olönsam (tidigare kronjuvelen i statens företagsportfölj, Vattenfall, har under denna process utvecklats till ett veritabelt basket case), har de nu siktet inställt på nästa bransch som ska regleras ihjäl: Bilindustrin.

I dagarna föreslog regeringens särskilde utredare en fet skattechock nära nog hela den befintliga svenska bilparken. En ny Volvo skulle exempelvis få en tredubblad fordonsskatt – från dryga 3.000 om året till över 10.000. I gengäld vill utredaren dock frikostigt skattesubventionera tokdyra leksaker för Sveriges mest välbeställda, till exempel elbilen Tesla. Prislappen på den populäraste, Modell S, börjar på c:a 800.000 kr i inköp, men fler ska alltså fås att köpa den genom en ny supermiljöbilspremie på hela 60.000 kr.

– Vårt förslag är baserat på tanken att miljövänliga bilar ska premieras och bilar som släpper ut mycket ska hårdskattas, säger ansvarige utredaren och lagmannen Petter Classon, enligt Aftonbladet.

Särskilt dumskallarna som valt att bosätta sig utanför kollektivtrafiknätet i Stockholm, Göteborg eller Malmö – där avstånden är långa och laddstolpar är lika sällsynta som en polis –ska klämmas åt rejält. De som i avsaknad av utbyggd kollektivtrafik tvingas bilpendla tiotals mil till jobbet varje dag och inte har vare sig praktisk eller ekonomisk möjlighet att köpa en så kallad supermiljöbil. Och OM de haft råd att byta ut den tio år gamla VW-kombin mot en sprillans ny Nissan Leaf eller Tesla, hade de snabbt upptäckt att den usla räckvidden – särskilt i kallt väder – och brist på laddningsmöjligheter inneburit att den nya guldklimpen blivit stående på garageuppfarten.

Meningen med den nya bonus/malus-skatten som föreslås verkar alltså helt krasst vara att straffbeskatta fram en ny, fossilfri fordonsflotta – i våra storstäder. I praktiken blir det en omvänd Robin Hood-skatt, som omfördelar pengar från fattiga till rika,  från låg- och medelinkomsttagare som aldrig kommer att ha råd att köpa en dyr elbil, till en privilegierad överklass med ambitionen att bättra på sitt gröna samvete genom att slanta upp runt miljonen för Elon Musks fartvidunder.

För det är i praktiken bara i och runt storstäderna som de ”rena” elbilarna fungerar som det är tänkt. Här är avstånden inte längre än att man klarar resorna på eldrift, och här är ladd-infrastrukturen mer utbyggd. Den supersubventionerade Teslan blir därför ett extremt dyrt sätt för de välbeställda i Stockholms (eller Göteborgs eller Malmös) förorter att ta kunna bilen till jobbet istället för att cykla eller åka buss. Allt med gott samvete!

Men det föreslagna systemet slår inte bara hårt ekonomiskt mot dem som är beroende av bilen. Det är ännu ett exempel på hur hur blåögda politiker på fullt allvar tror sig vara skickade att peka ut den teknik som kommer driva våra fordon om mer än 20 år. Att det kommer att vara eldrivna bilar som ersatt bensin- och dieselfordon är naturligtvis en möjlighet, men det finns många andra utvecklingsspår – ett av dem är till exempel syntetisk bensin, framställd av alger.

Dessutom har det som kallas marknaden gång på gång visat sig oändligt mycket bättre än politiker på att utse vinnare. Se bara på etanolfiaskot. För bara 10 år sedan trodde alla politiker, påverkade av gröna lobbyister som Per ”Etanol-Jesus” Carstedt och Mattias Goldmann (som idag istället missionerar om ökat skattestöd till elbilar) att det var en utmärkt idé att elda upp maten istället för att äta den. Idag är etanolen stendöd som fordonsbränsle, och det är värt att påpeka att det sannolikt aldrig hade blivit någon etanolbilssatsning över huvud taget, om det inte varit för att staten strött miljarder över den bristfälliga tekniken – och tvingat ett stort antal glesbygdsmackar i konkurs genom den vansinniga pumplagen.

Detta är nämligen det stora problemet med stora statliga subventioner – oavsett om det gäller etanol, vind- eller solenergi. Bristfällig och ineffektiv teknik fortsätter att vara just bristfällig och ineffektiv, eftersom miljarderna som pumpas in i branschen lägger sig som en våt filt över all utveckling samtidigt som den naturliga konkurrensen sätts ur spel. Istället för att effektivisera, förbättra och göra tekniken billigare gör staters inblandning att företagen istället utvecklas till bidragsentreprenörer, vars främsta affärsidé blir att tanka det allmänna på än mer pengar.

Och Teslan, oavsett vad man tycker om bilens karismatiske upphovsman Elon Musk, är i mångt och mycket en produkt primärt byggd för att dra in – bidrag.

Nåväl. Den allvarligaste invändningen mot Tesla och andra ”rena” elbilar är emellertid att de inte löser några egentliga problem. Om man räknar ihop de koldioxidutsläpp som uppstår under bilens livscykel, från tillverkning till skrot, ger en Tesla upphov till endast marginellt lägre utsläpp än en konventionell bensinbil.  Besparingen ligger närmare bestämt 1,2 ton CO2, räknat på en livslängd på 10 år och 15.000 mils körning. (Enbart tillverkningen av Teslans batterier står ensamt för utsläpp av 14 ton CO2.)

1,2 ton CO2 kostar i dagsläget ungefär 60 kr på EU:s marknad för utsläppsrätter. Det innebär i reda pengar att svenska staten kunde sparat in dessa koldioxidutsläpp för lite drygt en 50-lapp, istället för 60.000 i supermiljöbilspremie. Eller tusen gånger billigare för skattebetalarna.

Hittills har världens alla elbilar tillsammans dragit in statliga subventioner för över 100 miljarder – en satsning som inneburit en minskning av CO2-utsläppen globalt på 3,3 miljoner ton. Denna minskning kommer vid seklets slut att begränsa den globala temperaturökningen med 0, 00001 grader –vilket med ett annat sätt att räkna innebär att uppvärmningen senareläggs med 30 minuter.

Avslutningsvis påpekar Lomborg att valet av en elbil i praktiken innebär att man ersätter bensin och diesel med – kol. Vilket naturligtvis stämmer om man ser det globalt – dryga 80 procent av världens elproduktion sker ju med koleldning.

Någon kan förstås invända mot detta resonemang när det gäller svensk elproduktion, som är i det närmaste helt koldioxidfri. Så är det förvisso – just nu. Men med regeringens beslut att straffbeskatta bort kärnkraften (samtliga reaktorer kan vara avvecklade redan om fyra år) kommer vi inom kort att tvingas importera hälften av vår el. Och vi ska inte ha några illusioner om vad våra grannar i söder och öster eldar med. Med undantag från Finland, som bygger ny kärnkraft för fullt, är det idel brunkol tillsammans med gas från Putins olje-oligarker som gäller för att behålla ljusen på.

Dessutom är klimatfrågan global, så vad vi i Sverige, med våra 0,2 procent av världens sammanlagda CO2-utsläpp, väljer att köra omkring med på våra vägar blir i allt väsentligt endast en symbolhandling.

Något att fundera på när det inom kort kan bli dags att hosta upp 10.000 extra i fordonsskatt.

Intressant?

Fler om , , , ,

Det feministiska partiet kastar sin kvinnliga partiledare under bussen

asaromsnson_2015

Hejdå, regeringen? Åsa Romson vid Miljöpartiets kongress förra året. Idag är allt fler av partiets företrädare eniga om att allt blir bättre om hon får sparken. Foto: Miljöpartiet

Det har snart gått två veckor sedan bomben i regeringspartiet MP briserade. Bostadsministern Mehmet Kaplan hade fastnat på bild tillsammans med turkiska nationalister och fascister, som bara dagar tidigare stått på Sergels torg och skanderat ”död åt de armeniska hundarna”. Sedan påmindes vi om att ministern umgåtts med islamister och bjudit in kända antisemiter till Riksdagen – och dessutom själv jämfört Israels behandling av palestinier i Gaza med nazisternas judeutrotning under Andra världskriget.

Till sist avslöjade SVT och hans egna partikamrater att Kaplan verkade ha jobbat minst lika intensivt för den turkiska regimen och det islamistiska partiet AKP (en del av Muslimska brödraskapet)  som för den svenska regeringen.

Kaplan-gate var ett faktum, och efter ett par dagar tvingades bostadsministern att avgå – dock utan att han för ett ögonblick erkände att han gjort något fel. Istället inledde framför allt Gustaf Fridolin en rasande motattack mot medier och meningsmotståndare som skapat en felaktig bild av den gode antirasisten Kaplan. Andra miljöpartister drog fram islamofobikortet, och menade på fullt allvar att Kaplanaffären var ett bevis på rasism och att det inte fanns någon plats för troende muslimer i svensk politik. Detta trots att såväl Nalin Pekul och ministern Aida Hadzialic är prov på just detta (dessa avfärdas emellertid som husb*****r av ”forskare” – om än i lite mer inlindade ordalag).

Spola nu framåt ett par veckor, ett ytterligare antal miljöpartistiska haverier senare och en presskonferens med Romson och Fridolin. Plötsligt är Kaplan helt ute ur bilden – och istället riktas plötsligt all kritik mot – Åsa Romson. Det är hennes ständiga grodor och otur när hon pratar, hennes felsägningar och urusla förtroendesiffror som är Miljöpartiets problem – och därför är den enda lösningen på partiets kris att hon får sparken. I det feministiska Miljöpartiet verkar alla – kvinnor som män – vara eniga om i alla fall en sak: Allt är Åsas fel,

Nu har MP förvisso inte många segrar att skryta om under det knappa 1,5 år som de suttit i regeringsställning, men miljöministernas track record vad gäller politiska framgångar är i alla fall betydligt bättre än Fridolins, som hållit på att lalla om skolan utan resultat ända sedan han tillträdde (och startat en Youtubekanal där han gjort bort sig inför Sveriges församlade lärarkår). Romson hyllades för sin delaktighet i att förhandla fram ett nytt klimatavtal i Paris i slutet av förra året – och hon har ju mer eller mindre på egen hand lyckats att avskaffa delar av eller hela den svenska kärnkraften, vilket ju är en hjärtefråga för MP.

200px-Gustav_Fridolin,_språkrör_(MP)

Fridolin, en maktspelare. Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 3.0)

Ändå vill flera tunga företrädare alltså att hon ska få sparken. Det är svårt att inte tro att Gustav Fridolin har ett finger med i spelet, att döma av det sätt han maktpolitiskt har manövrerat sig in i ett läge där han sitter säkert i sadeln – genom att offra sin språkrörskollega till vargarna. Genom att ge henne en vältajmad knuff när bussen passerar förbi. Bildligt talat, förstås.

Detta är extra allvarligt då det framför allt är Fridolin som borde stå till svars för Kaplan-affären och det identitetspolitiska haveriet inom partiet. Fridolin var den som gav Kaplan sitt helhjärtade, närmast villkorslösa stöd och han satt med i samma ifrågasatta organisationer – som exempelvis Charta 2008 – som den förre bostadsministern.

Ändå är det nu Fridolin som går segrande ur maktstriden, medan det kvinnliga språkröret så snabbt som möjligt förpassas under hjulen på närmaste kollektivtransportmedel. (Återigen, bildligt talat.)

Inte för att jag någonsin varit ett stort fan av Åsa Romson (läs gärna vad jag skrivit tidigare om MP) men det egna partiets behandling av henne just nu luktar riktigt riktigt illa. Ett parti som kallar sig – feministiskt dessutom.

(För övrigt var Ledarsidorna.se som så ofta först med att förutspå utvecklingen om kuppen mot Romson.)

Intressant?

Fler om , , , ,

Så räddade mellanölet Sverige från supandet

storstark_lores

Aftonbladet förra söndagen.

Det har varit en blytung vecka, så jag tänkte lätta upp stämningen lite så här på söndagen med att skriva om ett av mina verkligt stora intressen: Öl. Mestadels föredrar jag pilsner av välhumlad tjeckisk typ – men en eller annan belgisk ale kvalar också in på favoritlistan. För en vecka sedan gjorde jag en stor genomgång av det svenska starkölets historia i Aftonbladet – artikeln är inlåst men jag kan varmt rekommendera ett Plus-abbonemang (då får man dessutom chansen att läsa fler av mina artiklar, plus allt annat på Aftonbladet).

Meningen med artikeln var att skildra hur STÖL:en, Den stora starken, mer och mer trängs bort från bardiskarna i takt med att nya, köpstarka grupper tar över de hippa bostadsområdena i och runt våra städer. Och i takt med att ölkranarna gentrifieras, försvinner också de gamla sunkhaken med billig stor stark. In flyttar istället allsköns finöl, Ipor, Apor, färsköl och ofiltrerat lokalproducerat öl från grannens jordkällare – samtliga med prislappar som gör en krogkväll till en mycket dyr upplevelse.

Verkligheten visade sig kanske inte riktigt se ut som jag trodde. Och framför allt gav letandet i arkiven och intervjuer med alkoholforskare en helt annan bild av den svenska alkoholkulturen än den vi brukar få oss serverade. Framför allt blev jag ganska överraskad av i hur resultatinriktad 50-talets alkoholpolitik i grunden var. När Systembolaget startade i oktober 1955, blev det för första gången sedan Första världskriget tillåtet att handla öl med en alkoholstyrka högre än 3,5 volymprocent, det vi i dagligt tal kallar folköl. Beslutet att tillåta försäljning och utskänkning av starköl var ett medvetet politiskt beslut med syftet att få svenskarna att sluta dricka brännvin – ett oskick som vi hade hållit på med sedan 1800-talet, och som vare sig motbok eller ransonering hade kunnat rå på. Alkoholpolitiken år 1955 inriktade sig sig inte på att få folk att sluta dricka, utan att få svenskarna att välja alkoholsvagare drycker. Och i den strategin var starkölen ett viktigt verktyg.

När svenskarna trots starkölet fortsatte dricka brännvin (eftersom det fortfarande var billigast) drev socialdemokraterna, med Gunnar Sträng i spetsen, igenom beslutet att införa ett helt nytt öltyp – mellanölet – som skulle säljas i vanliga matbutiker. Det nya ölet, klass IIB, låg styrkemässigt mitt emellan folköl och starköl (4,5 volymprocent), därav namnet.

Mellanölet blev en sjudundrade succé, och svenskarna drack öl som aldrig förr. Tyvärr var succén alltför stor, framför allt bland de unga – mellanölet kom att bli en del av den växande svenska tonårskulturen på 60- och 70-talet. Och därmed fick mellanölet sin dödsdom, eftersom makthavarnas stora skräck – då som nu – var att ungdomar ägnade sig åt saker som de inte själva riktigt förstod sig på. Precis som ungdomens videotittande, musiksmak, datorspelande och sockerintag – bara för att nämna ett par exempel – alla har hotat den unga generationens fysiska och mentala hälsa genom åren.

mellanolsbubblan

”Mellanölsbubblan” från 1965 till 1977, här visad i orange. Notera hur konsumtionen av starksprit (blått) faller efter denna period. Källa: Drogutvecklingen i Sverige 2014 (CAN)

Hur som helst. Mellanölsprojektet blev trots det en stor framgång – ett lyckat misslyckande, som alkoholforskaren Lennart Johanson beskriver det. Spritkonsumtionen sjönk snabbt i takt med att svenskarna började vänja sig vid alkoholsvagare drycker och vi började få något som svagt påminde om en kontinental dryckeskultur istället för den traditionella svenska spritfyllan på fredag och lördag. Vilket naturligt skrämde livet ur nykterhetsrörelsen och diverse folkpartister som såg en framtid där en hel generation var förlorad till alkoholen.

Därför förbjöds mellanölsförsäljningen i dagligvaruhandeln hösten 1977 – därefter kunde klass IIB endast köpas på Systembolaget. Vilket naturligtvis ingen gjorde – eftersom det beskattades lika högt som starkölet och alltså kostade lika mycket, trots att hade betydligt sämre APK (alkohol per krona). Bryggeribranschen krisade och många små och medelstora bryggerier lades ner, vilket ledde till att Pripps i det närmaste fick monopol på marknaden med sitt flaggskepp Pripps blå. Sverige gick in i en mörk period, som varade fram till EU-inträdet 1995, då skattesatserna på öl sänktes kraftigt.

Men det som hände i och med mellanölsstoppet 1977 var att svensk alkoholpolitik ändrades i grunden. Från att ha verkat för att folk skulle dricka mindre sprit och därmed minska alkoholismen, blev den allt överskuggande uppdraget att hindra ungdomar från att dricka. En linje som i allt väsentligt fortfarande gäller – trots att mätning efter mätning visar att unga dricker allt mindre.

Men den stora starken då, är den hotad? Nä, inte direkt. Av 234 miljoner sålda liter på systemet förra året, var 208 miljoner liter ljus lager – – alltså det vi i dagligt tal kallar ”en stor stark” – eller 98,2 procent av försäljningen. Den första mörka ölen, Brooklyn lager, kommer på plats 43, högre upp är det idel ljus lageröl på topplistan.

Ryktet om STÖL:ens död är sålunda kraftigt förhastat.

Intressant?

Fler om , , , ,

Miljöpartiets ljusskygga bröder

Erdogan_gesturing_Rabia

Turkiets president gör Brödraskapets Rabia-tecken.

Det var mycket som kändes fel redan när bostadsministern Mehmet Kaplan meddelade sin avgång i början av veckan. Den första reaktionen från Miljöpartiets ledning var nämligen något som närmast liknade raseri. MP-ledningen ställde sig  demonstrativt bakom sin ex-minister, som absolut inte hade gjort något fel – istället var det medierna fel, som  skapat en ”bild” av Kaplan som gjort det omöjligt för honom att fortsätta sitt arbete.

Att det över huvud taget skulle existera ett problem med en minister som gång på gång råkar hamna i samma sällskap som fascister, islamister och kända judehatare – och till på köpet relativiserar IS-terrorister och jämför Israels politik med Nazitysklands – verkar inte var något som helst problem för vare sig Fridolin, Romson eller flera ledande MP-företrädare (för att inte tala om ungdomspolitikerna…).

Miljöpartiets försök att skapa en slags dolkstötslegend, där den hygglige antirasisten Mehmet Kaplan fallit offer för en sammansvärjning av medierna i armkrok med den judiska världskonspirationen (en analys som MP:s grundare Per Gahrton obekymrat torgförde i  i TV4) föll dock platt till marken och bara dagar senare fick Romson och Fridolin kräla i stoftet.

Ändå är det svårt att inte se de våldsamma reaktionerna som ett tecken på att något inte stod rätt till i partiet. Att det fanns uppgifter om Mehmet Kaplan som absolut inte fick komma ut. Uppgifter av en så graverande art, att partiets PR-ansvarige till och med försökte få SVT att avstå från att ställa frågor om Kaplan – i utbyte mot att de slängde en mindre viktig politiker, Yasri Khan, under bussen.

Det som skulle döljas är med stor sannolikhet Kaplans – och Miljöpartiets – nära kontakter med det Muslimska brödraskapet, och framför allt med organisationens turkiska parti – det styrande AKP (Frihet och rättvisa) som bildades av den despotiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan. Enligt såväl SVT som författaren Kurdo Baksi (MP-medlem) har Kaplan sedan han tillträdde som minister ägnat mer tid åt möten med företrädare för den turkiska regeringen än den svenska. Istället för att lösa den svenska bostadskrisen, har ministern åkt i skytteltrafik till Turkiet där han träffat högt uppsatta personer nära landets politiska ledning.

Det som för bara något år sedan avfärdades som konspirationsteorier – att Stefan Löfven tagit in en islamist i regeringen – verkar idag med andra ord vara ett vedertaget faktum, när forskare vid försvarshögskolan nu varnar för att MP, och därmed regeringen, kan vara infiltrerad av Muslimska brödraskapet. Om det förhåller sig på detta sätt, blir då följdfrågan –hur har detta påverkat svensk politik? Och en minister som jobbar informellt för att gynna en främmande makt – innebär inte det att vederbörande är att jämföra med spioner som  Stig Bergling och  Bertil Ströberg?

Varningar om MP:s nära relationer till islamisterna i Muslimska brödraskapet är långt ifrån nya, redan förra sommaren spreds exempelvis bilderna på Grön ungdoms språkrör i Malmö när han gjorde Brödraskapets Rabiatecken i tv. Samma tecken har använts av Kaplan själv vid en demonstration i Stockholm för några år sedan, liksom av Mohammed Temsamani, lokalpolitiker (MP) i Solna och ordförande för Förenade islamska föreningar i Sverige (FIFS) – en organisation bildad av Kaplan.

Temsamani gjorde dessutom praktik för Muslimska brödraskapet 2012 – något han skrev om själv på sin sida på Stockholms universitet. Sidan som beskriver besöket har raderats, men på internet finns det förstås alltid spår kvar.

temsamani

Brödraskapets inflytande inskränker sig emellertid inte till Miljöpartiet, även Moderaterna och  Centern har haft politiker med mer eller mindre uttalad islamistisk agenda på riksdagsplats. Och socialdemokraterna har länge haft en del av partiet – Tro och solidaritet (tidigare Broderskapsrörelsen) – som haft mycket nära kontakter med organisationer som står Muslimska brödraskapet nära. (En av dessa, den turkiska hjälporganisationen IHH som är en del av Brödraskapet och har nära kontakter med Hamas, organiserar den årliga Ship to Gaza-seglatsen där bland annat Tro och Solidaritets ordförande Ulf Bjereld rest med.)

Och alla minns väl Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) vars historia är nära nog identisk med Kaplans. För nästan precis tre år sedan var det han som fick sparken ur socialdemokraternas partistyrelse (eller rättare sagt, han hann aldrig sätta sig i den). Anledningen var den samma som med Kaplan: uppenbara svårigheter att ta klar ställning mot extremism och en osviklig förmåga att gång på gång hamna i antisemitiskt sällskap.

Muslimska brödraskapet har rötter i det sena 20-talet, och organisationen har idag representation i ett stort antal länder – alltifrån palestinska Hamas på Gazaremsan till Erdoğans turkiska maktparti AKP.. På närmare håll  hittar vi FOIE, Brödraskapets europeiska sammanslutning som är moderorganisation till Islamiska förbundet i Sverige. Socialdemokraternas Nalin Pekgul och forskare som Aje Carlbom går så långt som att slå fast att IFIS bara är en svensk front för Brödraskapet. Carlbom skrev så här  i Dagens samhälle 2014, efter att Kaplan utnämts bostadsminister:

Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Det var något av det första jag fick förklarat för mig när jag i början av 1990-talet intervjuade brödraskapets europeiska representant. Då var det Mahmoud Aldebe och Sveriges Muslimska Råd (SMR) som dominerade politiskt i moskén. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.

Muslimska brödraskapet är terrorstämplat och/eller förbjudet att verka i stora delar av arabvärlden (Förenade arabemiraten har dessutom terrorstämplat svenska IFIS, eftersom det ses som en del av MB).

Rörelsen står för en fundamentalistisk tolking av islam. Målet är att återupprätta ett nytt Kalifat i arabvärlden, i vilket sharialagstiftning ska råda. Huvudstaden i kalifatet ska vara Jerusalem, och judarna i det som idag heter Israel ska fördrivas eller förintas . Det är alltså i stora drag samma vision som IS har, även om MB historiskt har föredragit på att arbeta politiskt mot att slåss med vapen i hand.  (Ett undantag är Hamas och dess väpnade gren, som ägnat 10 år åt förvandla Gazaremsan till en tungt beväpnad raketbas). Brödraskapets politiska gren i Egypten vann det första fria valet i landet efter den Arabiska våren – men den nyvalde presidenten, Mohammed Mursi, störtades av militären sedan han försökt förändra landets konstitution i fundamentalistisk riktning. Sedan dess är MB förbjudet även i Egypten och ledarna sitter i fängelse.

Brödraskapets högste andlige ledare, Yusuf al-Qaradawi, är känd för sina hatpredikningar i tv. Han beundrar Hitler och stödjer självmordsattacker mot israeler. Och hans högsta önskan – som han uttrycker det i videoklippet här nedan – är att en dag få rulla in med sin rullstol i Jerusalem och skjuta judar.

Hur som helst. Genom sin avgång hoppades Kaplan och språkrören att granskningen skulle vara över. Det vore synd om så skedde, för precis som i fallet Omar Mustafa är det viktigt att borra djupare i de omfattande kontakterna mellan den svenska islamismen och de politiska partierna – och då inte bara MP.

Frågorna är nämligen många. Var Kaplan verkligen Miljöpartist – eller såg han bara partiet som ett lämpligt fortskaffningsmedel in i maktens centrum? Hur kommer det sig att Kaplan, som under hela sin politiska karriär hållit en mycket låg profil, kunde bli den mest personkryssade miljöpartisten i Stockholm?

Fanns det ett organiserat ”valsamarbete” i de förorter där MP hamnade långt över riksgenomsnittet i antalet röster? (Vi minns fortfarande Socialdemokraternas ”valskolor” i Örebrostadsdelen Vivalla, där S fick upp 70 procent av rösterna och valet fick göras om efter uppenbart fusk.) Ett sådant exempel är den fatwa  som utfärdades av Gävle-imamen Abo Raad – känd för sina öppna sympatier för IS – inför valet 2014 – där han uppmande församlingsmedlemmarna att rösta på i första hand MP, och därefter V.  Exakt hur  många extra röster kampanjer som denna gav är förstås omöjligt att säga – men det är ett faktum att Miljöpartiet fick höga valresultat i flera förorter. Möjligen såpass många att det med dagens motvind i väljarstödet skulle kunna hota partiets riksdagsplats i  nästa val om Kaplans väljare surnade till och gick till andra partier.

Men framför allt är det viktigt att granska hur mycket av svensk politik som faktiskt har påverkats i praktiken. Sakine Madon skiver idag om ett exempel från Botkyrka, där en lokal MP-politiker drivit igenom särskilda kvinnotider i simhallen – något som gäller flickor så unga som nio år. Att flickor och pojkar inte kan bada ihop är knappast miljöpartistisk politik – utan snarare islamistisk. Och Johan Westerholm på Ledarsidorna.se har ett flertal gånger skrivit om hur MP gång på gång lagt hinder i vägen för hårdare terrorlagstiftning. Att kartlägga hur mycket Kaplans kontakter i Ankara varit inblandade i detta motstånd är en viktig uppgift för medierna – men kanske främst för Säpo.

Vi förtjänar att få veta vilka tjänster och gentjänster som förhandlats fram i slutna rum.

För det vi ser är sannolikt bara toppen av ett isberg.

Intressant?

Fler om , ,

Välkommen till det fria våldsvalet

Efter höstens flyktingkris, med påföljande gräns- och id-kontroller, är det ett känt faktum att polisen bokstavligt talat går på knäna. (OBS! Ej att förväxla med systemkollaps.) Stora delar av kårens tid går nu åt att bevaka gränsen, avstyra bråk på flyktingboenden eller utreda hot eller mordbränder mot de senare. Redan före hösten 2015 var det relativt ovanligt att se en patrullerande polis, idag är farbror blå ett närmast obefintligt inslag i gatubilden.

Detta har lämnat fältet fritt för helt nya typer av trygghetsentrerenörer – ett slags fritt våldsval har uppstått i det vakuum som ordningsmakten lämnat efter sig. Uniformerade vakter dyker upp på bibliotek, badhus och andra offentliga miljöer som fram till helt nyligen inte direkt var kända som riskområden för liv och hälsa.

På gatorna i Göteborg, Uppsala och Trelleborg för att bara ta några exempel, fyller istället högerextremister med kamphundar i släptåg den självpåtagna rollen som kvinnornas försvarare när de senare beger sig hem från krogen. I förorten håller religiösa kommissarier och kriminella gäng lokalinvånarna i schack – ifall polis eller ambulans skulle våga sig dit (vilket blir allt mer osannolikt) får de räkna med att mötas med molotov-cocktails eller handgranater. Efter attacker mot busschaufförer är det  bara en tidsfråga innan vissa kvarter också står utan kollektivtrafik.

Samma regering som för bara något år sedan ägnade stora delar av sin politiska retorik åt att brännmärka privatiseringar inom vård, skola och omsorg, genomför just nu alltså en långtgående och för individen påtvingad ”privatisering” av viktiga samhällsbärande funktioner som bevakning och räddningstjänst. I ett läge där till och med den ifrågasatte rikspolischefen Dan Eliasson vädjat om/krävt förstärkning av en kraftigt underdimensionerad poliskår där de anställda hoppar av i en allt stridare ström, har fältet lämnats öppet för lokala ”nattvandrarinitiativ”. För privata säkerhetsföretag. Och för gatans parlament.

Vi kan ställa oss frågan vad som händer med det så kallade samhällskontraktet (jag är medveten om att det börjar bli ett uttjatat begrepp) ifall det allmänna gång på gång väljer att abdikera från sin allra mest grundläggande uppgift: att skydda medborgarnas liv och säkerhet. När kvinnor får rådet att inte vistas utomhus på kvällstid, eftersom polisen inte längre har resurser att skydda mot ofrendanden och överfallsvåldtäkter. När tafsande män tillåts ta över badhusen – och kvinnor motas bort till egna bubbelpooler och särskilda badtider. När hela räddningstjänsten säger upp sig i Ljusnarsberg och därmed lämnar 4.900 invånare utan hjälp vid brand eller andra akuthändelser. När affärsinnehavare rånas gång på gång av samma beväpnade gäng – och polisen svarar med att lägga ner anmälan.

I det sevärda reportaget från SVT Dold svarade en av de unga tjejer som utsattes för sexövergrepp i Kalmar under nyårsnatten, att hon känner en större tillit till de privata medborgarinitiativen som numera patrullerar gatorna än polisen. Detta trots att personer i det aktuella gardet, Kvinnofrid, utgörs av folk med högerextrem bakgrund. Det säger en del om nivån på förtroendet för samhället – och varningsklockor borde ringa oavbrutet i Rosenbad.

För det är i ett sådant samhälle som det blir allt populärare att ta jägarexamen – det enklaste och snabbaste sättet att få vapenlicens. Det är i ett sådant samhälle som förtroendet eroderas, där lynchmobbar uppstår och allt fler börjar propagera för massövervakning. Det är i ett sådant samhälle som människor förr eller senare kommer att ställa sig frågan om det verkligen är värt att fortsätta betala världens högsta skatter – som dessutom kommer att höjas ännu mer – samtidigt som vi får allt mindre tillbaka i form av välfärdstjänster som vi trodde vi hade betalat för.

Regeringen Stefan Löfven gick hårt ut i valrörelsen 2014 med ambitionen att stoppa vinster i välfärden och begränsa möjligheterna att själv fritt välja vård, skola och omsorg. Istället införde S/MP-regeringen, utan något riktigt var med på noterna, det fria våldsvalet. Där klasstillhörighet, etnicitet, bostadsort och framför allt pengar styr vilken nivå av trygghet medborgaren kan förvänta sig.

Just i detta fall hade vi haft allt att vinna på ett fortsatt statligt monopol.

Intressant?

Fler om , , ,

40.000 dör – för att de inte har råd med elräkningen


Energifattigdom är ett begrepp som vi ännu så länge lyckligtvis inte behövt stifta bekantskap med i Sverige. Men i Europa är det i allra högsta grad verklighet för stora delar av befolkningen – var tionde europe faller under detta nya fattigdomsbegrepp, efter att energipriserna stigit kraftigt på senare år.

I den tyskfranska dokumentären ”Die große stromlüge” (Den stora ellögnen) från tv-kanalen Arte (kan ses i en månad framåt) skildras baksidorna av de senaste 15 årens dramatiska omläggning av de europeiska elmarknaderna, som gått hand i hand med massiva satsningar på förnybar energi som sol- och vind. Satsningar som nu betalas dyrt av elkunderna.

Det kanske mest chockerande med programmet är siffran 40.000  – så många dog nämligen under 2014 som en följd av den tilltagande energifattigdomen.. I valet mellan mat på bordet eller värma upp bostaden har många – framför allt äldre och fattigpensionärer – föredragit att slippa svält. Vilket i sin tur inneburit att många  dukat under för vinterkylan i  dragiga, ofta oisolerade bostäder. ”Excessive winter deathts” kallas det torrt i statistiken, och det ligger något mörkt ironiskt i det faktum att de energisatsningar som gjorts i syfte att möjligen skona framtida generationer från att dö i eventuella värmeböljor, leder till tiotusentals dödsfall här och nu.

Som ett resultat av att de inte har råd att skydda sig – från klimatet.

Den europeiska integrerade elmarknaden – ännu ett av EU:s grandiosa misslyckanden – är ett skräckexempel på hur lätt det är att slå sönder en lönsam och fungerande bransch genom en kombination av centraldirigerad planekonomi, påhejad av bidragsentreprenörer, energilobbyister och gröna politiker med utopiska agendor.

Resultatet ser vi nu. Den gigantiska överproduktionen av vind- och solel, framför allt i Tyskland, gör att priserna pressas till nivåer där nästan ingen branschaktör längre tjänar pengar på att producera el. I artikeln How to kill an industry, skriver tyska Handelsblatt om hur landets fyra stora energibolag – E.ON, RWE, Vattenfall och EnBW – tvingats göra nedskrivningar på svindlande 450 miljarder de senaste fem åren. 77 fossileldade  och kärnkraftverk har lagts ner på grund av bristande lönsamhet. RWE har sparkat 7.000 anställda, E.ON har gjort sig av med 25.000 – en tredjedel av arbetsstyrkan. Energisektorn, för inte så länge en av landets lönsammaste, är idag närmast att likna vid ett konkursbo.

Vad värre är – de investeringar i reglerkraft som kommer att krävas för att balansera vind- och solenergin, kommer också att behöva finansieras av skattebetalarna, eftersom det är en förlustaffär att investera i ny elproduktion idag.

Samtidigt som energisektorn blivit krisbransch (att notera är att Vattenfalls usla affärer i mångt och mycket har sin grund i politiska beslut) har elräkningarna för konsumenterna blivit allt dyrare. De senaste åtta åren har elpriserna stigit med i genomsnitt 42 procent i unionen, och mest av allt betalar tyskarna. Förbundsrepublikens skattebetalare har redan fått slanta upp cirka 2.000 miljarder (!) för landets sol- och vindsatsningar, och idag klarar 7 miljoner tyskar inte  längre av att betala elräkningen. I Ungern går i snitt hälften av den disponibla inkomsten till att betala elräkningen, medan spanjorerna lägger 28 procent på el och uppvärmning. Var åttonde fransman klarar inte att betala elräkningen.

Samtidigt har Tysklands beslut att avveckla sin kärnkraft – samtidigt med satsningarna på förnybart – inneburit att den billigaste, smutsigaste reglerkraften, kol, fått ett uppsving igen efter att succesivt ha fasats ut på 90- och 00-talet. Hela landsändar ödeläggs av gigantiska dagbrott där brunkol (lignit) grävs upp. Hela byar töms på folk, som frågar sig om  Tysklands omtalade energiewende verkligen skulle få som resultat att landets koldioxidutsläpp skulle  ÖKA istället för att minska.

Tyvärr förfaller dokumentären i sin andra halva till en ganska ointressant studie av maktspelet i EU:s korridorer, där det antyds att det egentligen är de stora oljebolagen som styr i kulisserna (alltså den gamla vanliga big oil-konspirationen). Men fakta i reportaget talar ändå för sig själv.

I Sverige har vi som sagt varit förskonade från det allra värsta vansinnet – hittills. Men med skrotnignen  av den svenska kärnkraften – 40 procent av vår elproduktion – som presenterades av energiminister Ibrahim Baylan och Miljöpartiets energipolitiska talesperson Lise Nordin i veckan, är det bara en tidsfråga innan vi börjar se allvarliga effekter även här. Dels ökar risken för blackouter vintertid – alltså att elen inte räcker till – dels kommer priserna att stiga dramatiskt när nära hälften av produktionen skrotas utan att ersättas.

Utan kärnkraft blir vi utelämnade till antingen import – till exempel från Finland som är i full färd med att bygga nya reaktorer bara några mil från Sverige – eller genom reservkraft som rullar på Putins gas. Finlandsspåret kompliceras främst av det faktum att Sverige i så fall kommer att behöva köpa i princip allt landet producerar för att hålla nätet stabilt under en köldknäpp – något som kan bli svårsålt i Finland. I ett läge där det är vinter, 20 grader kallt och vindstilla så kommer samtliga våra grannländer att behöva behålla det mesta av  sin el för sig själva.

Då kommer det att bli dyrt – och då kommer vi snabbt att få lära oss vad energifattigdom innebär. Skillnaden är att det går betydligt snabbare att frysa ihjäl i -30 grader i Burträsk än i ett dragigt radhus i brittiska Doncaster.

(I ärlighetens namn ska sägas att det är få svenska hem som värms upp med direktverkande el numera – men de finns.)

S och MP har emellertid kommit på  en lösning på det stora bortfallet av el, nämligen batterier. Utvecklingen på detta område har gått snabbt på senare år, skriver de – så lagom till att kärnkraftverken skrotas framåt 2020  kommer någon säkert att ha uppfunnit JÄTTESTORA batterier som klarar att lagra elektriciteten från de tiotusentals nya vindkraftverk som är tänkta att ersätta reaktorerna.

Vi kan fundera på detta en stund. En socialdemokratisk regering driver en energipolitik som inte bygger på dagens verklighet och utgår från befintlig teknik – utan på önsketänkande om nya utvecklingssprång, som ska göra de storslagna gröna utopierna verkliga.

You can’t make this shit up

Det riktigt stora problemet för svenskt vidkommande är tyvärr att energipolitiken blivit ett slags bondeoffer för att hålla det svårt sargade Miljöpartiet på humör. Efter att ha tvingats tugga i sig den ena bajsmackan efter den andra – senast i november när regeringen införde gränskontroller och id-krav – var det kanske MP:s krav för att överhuvud taget sitta kvar i regeringen att Lise Nordins faktaresistenta vision om framtidens energi också skulle bli regeringen.

Det vill säga –att låta den den svenska elmarknaden haverera enligt tysk och spansk förebild.

Flytta söderut, ni som kan.

Intressant?

Fler om , , ,

Publicera och bli dömd

Efter förra helgens stora DN-reportage, där den åldrade moderatledaren Ulf Adelsohn och hans hustru, förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth, fick agera illustration för tesen att överklassen på Östermalm gått och blivit Sverigedemokrater, har vågorna gått höga i nätets åsiktsindustri. Debatten handlar om förtroendet för journalistiken: Har objektiviteten kastats överbord av DN och övriga medier för att istället ersättas av åsikter – det som ibland kallas agendasättande journalistik?

Egentligen tror jag inte det. Däremot har gränslandet mellan nyhets- och opinionsjournalistien blivit allt luddigare. I forntiden, då jag utbildade mig till journalist, existerade relativa höga skyddsvallar mellan åsikter och nyhetsrapportering. Ledarskribenterna höll sig på sin kant (ledarsidan) medan resten av tidningen ägnade sig åt konventionell nyhetsbevakning.  En bra story publicerades, oavsett vems ömma tår som det råkades trampas på. Eller som det brukar heta:

Publish and be damned.

Idag har denna uppdelning mellan åsikter och nyhetsrapportering i det närmaste försvunnit. Gränsen mellan opinionsjournalistik och ”objektiv” rapportering på nyhetsplats är ofta flytande, och svår att urskilja ens för oss som jobbar i branschen. Det är en utveckling som pågått i ganska många år, men den har förstärkts av framväxten av sociala medier som Twitter och Facebook. Dessutom är det ett medvetet val från mediehusen. Åsikter är billiga att producera och genererar debatt och klick, den nya medieekonomins hårdvaluta, medan nyhetsjakt och grävande tar tid och ger för låg ROI, return on investment. I alltmer slimmade organisationer är det därför naturligt att premiera tyckande framför faktabaserade nyheter.

Samtidigt liknar den traditionella journalistiken alltmer en krisbransch i stil med varvs- och tekoindustrin på 70-talet. Knappt en vecka går utan nya varsel om uppsägningar på redaktionerna – och de som trots allt anställs förväntas leverera 20 artiklar om dagen. Det är kanske därför vi inte hör så mycket av dessa nyhetsjournalister på Twitter och Facebook – hur skulle de hinna med det också?

De som däremot hörs och syns desto mer är åsiktsjournalisterna, de som är anställda för att ha en åsikt. Och i frånvaro av nyhetsjournalisterna på Twitter och Facebook (det finns givetvis undantag) blir det de förra som också formar allmänhetens bild av vad mediebolagen står för. En ledarskribent på DN, SvD, Expressen eller Aftonbladet är ju inte anställd för att bedriva objektiv nyhetsförmedling – tvärtom. När Wolodarski skriver en ledare gör han det för driva DN:s socialliberala agenda – på samma sätt som de texter Aftonbladets, Expressens och SvD:s ledarskribenter publicerar syftar till att driva en uttalad ideologisk linje.

Problemet är att allmänheten oftast inte klarar att göra denna distinktion mellan å ena sidan nyhetsjournalistik och å andra sidan opinonstexter. Särskilt inte som medierna har själva bidragit till att sudda ut gränsen mellan dem. Ledarredaktioner börjar göra nyhetsreportage, och plötsligt tillåts en reporter på SVT uppträda som ledarskribent på nyhetsplats. (Public service är i detta avseende ett kapitel för sig själv, som kräver ett eget blogginlägg. Minst.)

Resultatet av denna hopmixning av åsikter och fakta blir inte oväntat att förtroendet dalar för nyhetsredaktionerna. Men istället för att fråga sig varför det sker, går redaktionerna till närmast ursinniga motattacker mot dem som brister i tillit. Mediekritik brunstämplas, trots att det faktum att fler idag litar mer på Google än de stora tidningarna borde stämma till djup eftertänksamhet och självrannsakan.

För snart sex år sedan skrev jag om utvecklingen mot ett mer amerikanskt medielandskap, där stora delar av journalistiken är hårt politiserad – ta bara kanaler som Fox News – men där tittarna är fullt medvetna om detta förhållande. I Sverige har läsare och tittare traditionellt förväntat sig att medierna – framför allt public service – ska spegla nyhetshändelser objektivt.

Kanske behöver vi, som jag skrev om 2010, en slags varudeklaration även på journalister. I alla fall på dem som kallar sig agendasättande.

 

 

Nåväl. Om vi går tillbaka till makarna Adelsohn, visar det sig att surfandet på fulsajter långt ifrån är begränsat till före detta kulturministrar på Strandvägen. Sveriges största redaktioner är likaledes frekventa besökare på Sveriges största hatsajt.  Göteborgs-Posten leder Avpixlatsurfandet,  tätt följd av Sveriges radio. Vilket förstås är helt i sin ordning – i researchsyfte kan man som journalist inte vara för fin för att undvika informationskällor bara för att de råkar drivas av folk som har helt andra åsikter än en själv – och det inkluderar antidemokratiska och rasistiska åsikter.

(Observera att grafen ovan visar fem dagars medietrafik till den där sajten, och mätningen har gjorts mellan den 16 och 21 mars, det kan se annorlunda ut idag.)

Att DN inte syns, beror sannolikt att företaget blockerat sin avsändardata så att besök därifrån inte kan spåras via Mediacreeper. Jag har dock svårt att tro att inte vare sig Björn af Kleen eller hans chefredaktör varit inne och researchat inför den stora granskningen av sju procent sverigedemokrater på Östermalm är på väg att ta över stadsdelen.

För övrigt skriver Patrik Oksanen  klokt om mediernas förtroendekris på Hela Hälsingland. Och Dagens medias avpolleterade publisher Mats Edman drar igång ett nytt projekt som ska satsa på mindre tyckande och mer Excel.

Publish and be doomed?

Intressant?
Fler om ,

En svensk tiger – och kröker rygg

”Vi ska leva våra liv som vanligt”, annars har terroristerna vunnit. Så kommenterade Stefan Löfven tisdagens terrordåd i Bryssel när han intervjuades i Aktuellt i går kväll. Statsministern sällade sig därmed till en närmast unison kör av politiker – såväl världsledare som ministrar på hemmaplan – som bedyrade att terroristerna inte ska få besegra det öppna samhället. Att vi aldrig ska vika oss för hot och våld. Att vi ska leva precis som vanligt.

Samma visa efter varje terrordåd. Som ett slags inövat manus – Talking points som det kallas på PR-språk.

Och som vanligt är det inget annat än varmluft. För är det något vi har gjort med stor framgång är nämligen just att vika oss för terrorn. Sverige är sannolikt ledande i vår del av världen när det gäller att kröka rygg, visa undfallenhet, relativisera våld och övergrepp och undan för undan normalisera en situation där vissa delar av samhället inte längre står under polisens kontroll.

Någon som minns Lars VIlks? Han som ritade en rondellhund för snart tio år sedan och sedan dess utsatts för ett flertal mordförsök – det senaste vid terrorangreppet i Köpenhamn för ett år sedan. Vilks har förpassats till ett liv i skuggorna, han kan inte längre verka som konstnär eftersom få institutioner – exempelvis Kulturhuset i Stockholm – vågar ta i hans verk med tång av rädsla för att själva bli måltavlor för terroristerna som jagar Vilks.

Här vek vi oss för terrorn – och fortsätter göra det.

I Stockholms norra förorter blev ett australiskt tv-team nyligen attackerade  när de gjorde ett inslag om området. Polisen hade tidigare nekat journalisterna eskort eftersom det riskerade provocera fram upplopp. Inte heller här hade Sverige sin finaste stund när det gällde att försvara det öppna samhället.

Den svenska syltryggigheten är förvisso inte ny, den historiskt bevandrade är säkerligen bekant med 40-talets nazistiska permittent-transporter, som vi tillät rulla rakt genom landet på väg till det ockuperade Norge.

Idag står vi inför en situation där såväl ambulans, brandkår och polis överger delar av landet  (ett 50-tal så kallade no-gozoner). Hit kör inte polisen längre utan att ha en extra patrull med för att vakta den andra så att den inte blir utsatt för stenkastning – eller i värsta fall angrepp med handgranater.

I vissa områden har inte bara våldsmonopolet kastat in handduken. Samhället har också släppt den gamla omoderna idén med jämställdhet och lika rättigheter. Kvinnor slår larm om att de inte får klä sig som de vill utan att hotas av religiösa ”kommissarier” – men  lämnas i sticket. Samhället böjer sig – för att inte stöta sig med förtryckarna.

Och när mängder av unga tjejer ofredas på badhusen blir lösningen att ge dem egna badtider – inte att slänga ut tafsarna. Samma visa igen.

Genom att gång på gång släta över, normalisera, trivialisera och relativisera våld och övergrepp – oavsett om måltavlan är polis, politiska meningsmotståndare, religiösa minoriteter, kvinnor, homosexuella eller oliktänkare – har vi satt oss i ett läge där fanatiker och extremister får sätta gränserna för det öppna samhället. Alltså vad vi tillåts säga och göra utan att riskera utsättas för våld.

Och trots att regeringen – framför allt Anders Ygeman – långt om länge börjat ta jihadistterrorn och hoten mot det öppna samhället på allvar, var det bara några dagar sedan Segerstedtinstitutet i Göteborg, bildat som resurscentrum för studier om rasism och extremism, släppte en rapport där författarna lyckades med den svårslagna bedriften att dels anklaga den liberala demokratin för att utöva terror mot icke-vita i förorterna, dels stämpla ledande svenska terrorexperter som islamofober.

Det är svårt att se hur sådana rapporter skulle göra det enklare att möta hotet från de våldsbejakande element som hotar vår frihet.

Så nästa gång Löfven, Wallström, Ygeman eller någon annan medietränad företrädare för det åsiktindustriella komplexet säger nåt i stil med att vi ”aldrig får vika oss för terrorn”, kom ihåg – det har vi gjort för länge sen.

Ryggradslöshet och allmän skrajsenhet för att hamna i skottlinjen, har utvecklats till något av en svensk paradgren.

Intressant?

Fler om , , ,

« Äldre inlägg

© 2016 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: