Canis Lupus. Fanns tidigare i Sverige i begränsad omfattning.
Jag vet inte riktigt i vilken utsträckning miljöminister Andreas Carlgren visste vilka krafter han släppte loss när han gav jägarlobbyn fritt fram att ladda bössorna och ge sig ut på vargjakt. Och hur sedan Sveriges länstyrelser fått ihop det när de låtit 12.000 adrenalin-uppumpade vapenentusiaster störta ut i skog och mark på jakt efter 27 stackars inavlade och frusna vargkrakar. Det är inte utan att man hör banjon spela i bakgrunden.
Redan efter en timme var nio vargar skjutna, och ytterligare ett par ”påskjutna” – vilket är nyspråk för att jägaren sannolikt skadeskjutit djur, som förhoppningsvis spåras och avlivas. Eller dör en utdragen död av skottskadorna.
Chansen att de 12.000 jägarna snällt och lydigt lägger ner sina vapen efter att ytterligare fem vargar till har fällts (i skrivande stund är redan 22 skjutna) måste betraktas som minimal. De är ute i skogen nu, de har blodvittring och kommer fanimej inte att sluta för att nån jävel från länstyrelsen ropar över radion att det är dags att lägga av. Den vargstam som vi lyckats få att växa i Sverige de senaste decennierna, mot alla odds, får sannolikt svårt att överleva den stora nyårsslakten 2010.
På något sätt hade det ändå varit mer rättvist om man fångat in de 27 djuren, ställt upp dem i burar längst fram på en skjutbana, och låtit 444 jägare tömma sina magasin på var och en av dem; alltså 2667 skott på varje djur. (Sedan kan man göra vargburgare av det som eventuellt återstår.)
Rationellt, garanterat mera humant – och någon sport var det ju aldrig tal om ens från början.
Läs även andra bloggares åsikter om varg, jakt, naturvårdsverket, jägarkåren, regeringen
Relaterade inlägg:
Pingback: | Signerat Kjellberg |