Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: april 2010 (sida 1 av 2)

Skyll katastrofen på oljetoppen

Idag är det möjligt att borra olja på havsdjup ner till tre kilometer. Men hur lagar man läckor där nere?

Det gigantiska oljeutsläppet efter BP:s borrplattform Deep Water Horizon i Mexikanska Golfen, ser ut att kunna utvecklas till en av de största miljökatastroferna någonsin. Dels för att borrören är av på två ställen och olja väller ut i motsvarande 800 ton per dygn. Dels för att borrhålet finns 1500 meter under havsytan, och ingen har pluggat oljekällor på sådana djup tidigare. Så tyvärr kan det hålla på ett bra tag till, innan Carl-Henric Svanberg och hans kolleger kommit på en fungerande metod. Sedan blir det till att betala – dyrt.

De första oljeborrplattformarna placerades ut 1947, och så sent som på 90-talet låg de djupaste oljekällorna till havs på en kilometers djup. Sedan dess har tekniken för prospektering och utvinning utvecklats enormt. 2008 bogserades Shells nya 22.000 ton tunga borrplattform Perdido från skeppsvarvet i Finland till sitt nya hem, 32 mil utanför Texas kust, alltså inte långt från havererade Deep Water Horizon. Perdido reser sig lika högt som Eiffeltornet ovan havsytan, förankrat i havsbotten 2,4 km ner. Men borrhålen ligger ännu djupare, på 2900 meter. Samma år placerades ännu två megaplattformar ut i samma område – Chvrons 36.000 ton tunga Blind Faith och BP:s enorma Thunder Horse-plattform, som väger in på maffia 130.000 ton.

Att borra efter olja på dessa djup kostar enorma summor, och kräver extrem noggranhet i prospekteringsfasen. Att borra och ”bomma” en oljekälla på dessa djup kan kosta upp till 200 miljoner dollar (1,4 miljarder). Exakt hur stor utmaningen är, beskrivs så här av Robin Walker på prospekteringsföretaget WesternGeco i en intervju med The Economist:

“Imagine a large offshore oil rig as a matchbox,” he says. Next, imagine the matchbox on top of a two-storey building, with the upper floor filled with water and the lower floor filled with rock, sand and, in some cases, salt. Striking an oil reservoir with a drill pipe is then like hitting a coin at the base of the building with a strand of human hair.”

Att oljebolagen över huvud taget borrar på dessa djup beror dels på den snabba utvecklingen av datormjukvara, som gör det möjligt att med stor exakthet planera var man ska borra. Och dels naturligtvis på att mestadelen av den olja som funnits lättillgänglig på land eller grundare vatten, håller på att ta slut. I takt med att tillgången på olja viker, samtidigt som efterfrågan ökar, blir vi beredda att acceptera de prisnivåer som gör det lönsamt att utvinna olja 3 kilometer under havet.

Reflektionen man kan göra är väl – tänk om alla dessa pengar satsats på att utveckla teknik för alternativa energikällor istället? Hur hade världen sett ut då?

Andra bloggare om , ,

Intressant?

Vår stora feta grekiska kris

Den grekiska ekonomin är i fritt fall och utan stentuffa besparingar så lär det enligt uppgift (för vilken gång i ordningen)  nu framförhandlade stödpaketet i bästa fall fungera som ett gigantiskt SMS-lån som skjuter fram betalningsinställelsen ytterligare ett par månader eller kanske år.

En som talar uppfriskande klarspråk om det grekiska totalhaveriet är ekonomen Anders Åslund, som i DN idag skriver att krisen kan utvecklas till en europeisk bankkollaps, om inte åtgärder sätts in omgående. Och eftersom EU gör det som EU är bäst på – dvs ingenting – så vill det till att Grekland ställs under IMF:s förmyndarskap och 30-70 procent av lånen skrivs av. Detta om det ska finnas någon som helst chans att undvika en statsfinansiell kollaps både i Grekland och i det europeiska banksystemet. Så illa är det – men tro inte att EU klarar att genomföra något sådant på egen hand.

Dessutom är det som Åslund påpekar, inte särskilt synd om Grekland. Litauen genomförde så sent som förra året en sparchock som minskade landets offentliga utgifter med 8,5 procent – och detta i ett land som inte är i närheten av det sociala skyddsnät som grekerna åtnjutit med hjälp av lånade pengar. Men där Litauen bet ihop och sparade sig ur krisen, måhända lite för snabbt, och nu uppfyller de konvergenskrav som krävs för att delta i EMU-samarbetet – något som det i och för sig inte lär vara nåt större tryck på just nu – demonstreras och gnälls det högljutt i Aten. För att lönerna ska frysas under tre år. För att man blir av med den 13 och 14:e månadslönen, och för att pensionsåldern ska höjas från i snitt 53 år (!) till 67 – dvs samma som i Sverige. Dessutom klassar Grekland 580 yrken som farliga – däribland radiopratare och hårfrisörer (!) – och anställda inom dessa kan gå i pension med 80 procent av lönen redan vid 50 års ålder om de är kvinnor, 55 om de är män. Och den lägsta pension man [som statstjänsteman] kan få är motsvarande 19.000 kr i månaden, oavsett hur länge man jobbat.*

Det är nog ingen särskilt vågad gissning att denna stora frikostighet i social välfärd för lånade pengar, har lagt sig som en våt filt över samhälle och näringsliv. Det skulle vara intressant att se jämföra nyföretagandet i Grekland med Sverige – vilka är ungefär jämnstora räknat i antal invånare. Och hur många grekiska bilföretag, lastbilstillverkare, Spotifytjänster eller mobiltelefon hör man talas om?

Det grekiska dramat är också en påminnelse om vad som kan hända när politiker gör allt för att vinna val: till exempel att lova mer i bidrag, högre a-kassa och sjukersättning och lägre skatter för diverse högljudda väljargrupper. Fem månader före det svenska valet laddar såväl Alliansen som de Rödgröna upp med valfläsk i bästa Greklandsklass. (Jag är långtifrån insatt i grekisk inrikespolitik, men det faktum att nuvarande premiärministern Papandreous far och farfar också varit grekiska premiärministrar säger möjligen en del.)

En punkt där jag dock tycker Åslund gör det lite enkelt för sig är när han skriver att Tyskland bröt mot Maastrichtavtalet 2003, dvs regeln att ett EMU-land inte skulle tillåtas ha ett högre budgetunderskott än tre procent av BNP. Detta undantag skulle alltså ha inneburit grönt ljus för alla andra Euroländer att fuska bäst de ville utan påföljd.

Vad man ska ha i åtanke är att Tyskland precis hade tagit över ett helt land – nästan dubbelt så stort som Grekland – och införlivat det i den tyska ekonomin, något som krävde enorma investeringar i infrastruktur och arbetsmarknadsstöd. Men trots att det bara är 20 år sedan det bankrutta Östtyskland med sina 17 miljoner invånare blev en del av Förbundsrepubliken, beräknas Tysklands budgetunderskott i år landa på sisådär 4 procent – dvs en knapp tredjedel av Greklands. Det är Tyskland som håller hela Euro-samarbetet under armarna – frågan är hur länge.

Det jag skrev för ett par dagar sen, om att Grekland kanske borde sälja av några av sina öar, var förresten inte alls vare sig nytt eller unikt. Tyska politiker har tydligen redan föreslagit denna lösning på skuldkrisen.

Andra bloggare om , , , ,

Intressant?

* Uppdatering: Uppgiften om minimipensioner gällde statstjänstemän, vilket rättats efter påpekande i kommentarerna. För den som vill veta mer om det grekiska pensionssystemet, som kostar mest i Europa som andel av BNP, finns här en rapport av Milos Nektarios, vid universitetet i Piréus. Reuters har fler detaljer om de frikostiga pensionsförmånerna, och uppgiften om att hårfrisörskor kan pensionera sig vid 50 är hämtad från en artikel i New York Times.

Vi behöver fler diktaturstipendier!

För ett par veckor sedan delade Jan Myrdalsällskapet ut Leninpriset till en överlycklig Roy Andersson. 100.000 spänn fick regissören och reklamfilmaren ta emot för sina mångåriga insatser inom filmkonsten. Hade han levt under Lenins glansdager hade han kanske inte fått några hundra lax – mera troligt är att avrättats med nackskott tillsammans med ett par hundra tusen kulaker och andra folkfiender och därefter rensats ut ur historieböckerna. Men va sjutton, innerst inne var han nog en bra förebild, den gode Vladimir.

Vid samma gala fick kulturskribenten och miljöaktivisten Kajsa Ekis Ekman, som tillbringar dagarna med att bland annat ockupera Vattenfalls kontor, Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset. För den som inte är så insatt i fransk revolutionshistoria var Maximilien de Robespierre en man som inte lade fingrarna emellan när det gällde feltänkare. Under sitt skräckvälde 1793-1794 var tortyr och avrättningar vardagsmat för Robespierre, som också giljotinerade uppstudsiga fruntimmer som var fräcka nog att kräva kvinnlig rösträtt. Fast det kan förstås också vara en USA-imperialistisk efterhandskonstruktion – Robespierre hade ju höga ideal, brann för allas lika värde och var säkert en velourkille innerst inne.

Det finns säkert många fler exempel – alltså på missförstådda diktatorer, massmördare och tyranner genom tiderna. Och att instifta priser och stipendier i deras namn är ju ett utmärkt sätt att putsa lite på deras skamfilade rykte. Att liksom fokusera på allt det positiva som de faktiskt uträttade under sina liv. Här är ett par tips på priser och stipendier som bara väntar på att instiftas:

Hitler hyllas av glada vägarbetare.

Adolf Hitlers stora pris. Få har gjort mer för rörligheten i Europa än den tyske rikskanslern. Inte minst var satsningen på det nationella Autobahn-nätet viktig för att lyfta landet ur depressionen, skapa Arbeit für alle – och dessutom var det nog starten på ett tyskt Völkerhem. (Och så gick det ju mycket snabbare att transportera soldater och vapen!) Priset delas förslagsvis ut till betydelsefulla infrastruktursatsningar under det gångna året.

Pol Pot-priset. Visserligen redan instiftat av Peter Englund, men inte desto mindre angeläget. Röda Khmer-ledarens insatser för att utrota arbetslösheten i Kambodja saknar motstycke i modern tid. I sin iver att bygga det klasslösa samhället, råkade diktatorn beklagligt nog utrota även en tredjedel av landets befolkning, 1,7 miljoner, men det var säkert inte meningen.

Kim Jong-Il-stipendiet. Inget land i världen har kommit längre i sitt klimatarbete än Nordkorea, som under ledning av sin upplyste despot King Jong-Il uppnått ett näst intill koldioxidneutralt samhälle. Att befolkningen fryser och svälter ihjäl på grund av energibristen i landet är beklagligt, men hey – det är konsekvenser man får ta om man vill behålla ledartröjan i kampen för global klimaträttvisa. Ett pris som förslagsvis delas ut av klimatnätverket Klimax – varför inte i samarbete med Tällberg Forum?

Till sist några bubblare: Saddam Husseins fredspris och Robert Mugabes stora demokratipris är andra utmärkelser som jag ser fram emot.

Andra om , , ,

Intressant?

Grekisk Tobleronepolitik

Den grekiska tragedin som spelas upp för våra ögon, får allt mer bisarra proportioner för var dag. Från att ha ”räddats” så sent som för några veckor av utställda lånegarantier från Internationella valutafonden, IMF, och EU – dvs lån som behövs för att betala räntorna på de gamla – är det nu full panic mode både i Aten och hos de stora långivarna.

Som till exempel Frankrike, vars banker har ojämförligt störst riskexponering mot det konkursmässiga Medelhavslandet. 75 miljarder USD, dvs motsvarande 550 miljarder kr, står på spel för Frankrike, vilket kan förklara premiärminister Francois Fillons krav på att Tyskland omgående måste gå öppna kranarna och börja pumpa in de 30 miljarder Euro som tidigare förhandlats fram i det svarta hål som är Greklands statsbudget.

Det grekiska skuldberget – Frankrike har lånat ut mest.

Det grekiska skuldberget – Frankrike (den blå tårtbiten) har lånat ut mest.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel är däremot måttligt intresserad av att elda upp tyska skattebetalares pengar, fullt medveten att det förmodligen skulle bli slutet för EMU och Euron, om hon vägrade. Problemet med Grekland är att landet ljugit från första början om sina finanser och aldrig skulle släppts in i Euro-samarbetet. Och för varje gång någon kollar upp hur illa det står till, så visar det sig att det om möjligt värre än man anat. OECD-chefen jämför till och med Greklandskrisen med Ebola.

Grekland beter sig som en typisk Lyxfällan-kandidat, där kravbreven samlas på hög och som desperat tar nya SMS-lån för att skjuta upp den oundvikliga kraschen ännu några dagar eller vecka. Problemet är att EU inte har någon Lyxfällan-Mathias som kan skickas ner till Aten för att städa upp i Papandreous konkursbo. Men om de hade haft det, hade denne börjat med att sälja av allt som säljas kunde. T ex ett par öar i Egiska havet. Samos borde säkert gå att få ut ett antal miljarder för, och Kreta har ju Tyskland varit intresserade av förut

Det är hur som helst en omöjlighet att låna sig fri från finansiella problem – och låta andra stå för notan. Det är inget annat än Tobleronepolitik, för att svänga sig med ett aktuellt uttryck.

Greklandskris i pressen: DN [1, 2, 3], SvD, Aftonbladet, Expressen

Initierade bloggar: Cornucopia, Flute

Mer om , , , ,

Intressant?

Spammarnas nya vapen: mänskliga bottar

Kriget mot spammarna har rasat nästan lika länge som Internet funnits. Från att ha börjat som relativt harmlösa massutskick av epost-reklam, har de stora spamnätverken med tiden fusionerats med diverse virusmakare och cyberkriminella, vilket inneburit att i princip alla datorer i världen (åtminstone de Windowsbaserade) numera med lite otur kan bli en del av gigantiska botnät, som används för att spamma ner våra inboxar. Även Googles Gmail har drabbats av spamattacker nyligen.

Fyl i tusen såna här, tjäna fem spänn!

De tekniska motmedlen har varit många. Blacklists, whitelists, spärrade domäner och/eller ip-serier, fuzzy logic-filter och Turingtest för att skilja maskinerna från oss vanliga människor. Det senare kallas CAPTCHA (completely automated public Turing test to tell computers and humans apart) och har nu nått en såpass hög nivå, att det börjar bli svårt för spambottarna att komma runt dem.

Så vad gör då storspammarna? Jo, precis samma sak som alla internationella storföretag numera – outsourcar till Kina, Indien och Bangladesh. New York Times skriver att det har blivit allt vanligare att sofistikerade spamnätverk betalar människor i dessa länder för att fylla i koderna i formulär. Och enligt Freelancer.com, ett slags jobbtorg där köpare och säljare av outsourcing-tjänster möts, är priset för att fylla CAPTCHA-fält mellan USD 0,80-1,20 (5-8 kr) per 1000 ifyllda fält. Dussintals sådana tjänster annonseras varje vecka.

En ”operatör” i Bangladesh, som kallar sig Workcaptcha på Freelancer.com, skryter på sin profil om att han idag har 30 datorer, mot bara fem för ett år sedan, och alla bemannas dygnet runt av skiftarbetare. Och trots att det kanske bara ger några kronor om dagen i lön, är det ändå många som ställer upp – i länder där fattigdomen är stor, är det inte värre att jobba dygnet runt framför en dator än att slava i en textilfabrik.

De senaste veckorna har vi haft stora problem på Aftonbladet med spambloggar, där massvis med konton registrerats från kinesiska ip-adresser. Vi har spikat igen hål, bakvägar, testat olika versioner av CAPTCHA-filter, och automatiserat flaggning av bloggar som uppför sig som spam. Ändå slinker det igenom nya hela tiden. Nu förstår jag varför.

Det kanske är dags att outsourca moderering och rensning av spambloggar till Bangladesh också. Jag är relativt säker på att många av sweat-shopparna gärna skulle ställa upp med en sådan tjänst…

Andra om , , ,

Intressant?

En hyllning till frihetsmaskinen

Bilar som den här, med 7,5 liter V8 under huven, ses ofta på bensinmackar...

I helgen trotsade jag vinterns kvarvarande grushögar och tog ut min Trans Am på en mycket försenad premiärtur. Äntligen, efter ett sex månader långt och påtvingat vinteride.

Att höra den stora V8:an slurpa i sig litervis med bensin är som balsam för själen. Det dova brummandet, vibrationerna i karossen, rytandet när man trampar gasen i golvmattan får vinterdepressionen att blåsa bort som löv för vinden. Jag vet att det är långt ifrån politiskt korrekt att tycka om stora, törstiga bilar, men för mig – uppfödd som jag är på amerikansk 70-talskultur – placerar sig muskelbilen som nummer ett på listan över frihetssymboler. Den har haft huvudrollen i ett otal filmer där kampen för frihet och oberoende ackompanjeras av V8-muller från legendariska bilar som Trans Am (Nu blåser vi snuten, Cannonball Run), Ford Mustang (Blåst på 60 sekunder) eller Dodge Challenger (Jakten mot nollpunkten).

Och en gång för länge sedan, när världen inte var så stor, var bilen inte bara en metafor för frihetslängtan, utan en fantastisk maskin som faktiskt gav människor vingar. När Fattigsverige blev Folkhem och välfärden rullades ut i riket, var det bilen som spelade huvudrollen. Det var först när det stora flertalet hade råd att köpa en liten Saab eller Volvo PV som de stora möjligheterna öppnade sig: plötsligt kunde alla ge sig ut och upptäcka världen, skaffa ett bättre och mer välbetalt jobb på bilpendlingsavstånd och skapa en bättre tillvaro för sig själva och sina barn.

Morfar poserar framför vännernas Amazon, någon gång på 60-talet, någonstans i Ruhrområdet.

Jag bläddrar i mormors och morfars gamla fotoalbum, och ser en försvunnen värld. Morfar Axel, mekaniker på Monark i Varberg, och mormor Anna som jobbade deltid på Varbergstvätten, glada och leende på bilderna från sina bilutflykter till nära eller fjärran resmål. Bleknade svartvita foton och Kodachrome-dia, där motiven ofta är fikaraster vid vägkanten, väntan vid färjelägen eller folksamlingar på någon tysk parkering. Och alla bilder har en sak gemensamt: bilen står i centrum.

För mina morföräldrar som bägge kom från knappa förhållanden, men genom hårt arbete lyckats skaffa sig både en trerummare i Varberg och en ekonomi som tillät ett par veckors semester varje sommar, var den silverfärgade Peugeot 404:an biljetten till det stora äventyret. Som på den tiden inte behövde ligga längre bort än en båtresa över över Sundet.

Idag är vi så blasé att en en helg i London knappast smäller högre än en shoppingutflykt till nån förortsgalleria (det är ju ändå samma affärer där). En Medelhavssemester är svennigt och skämmigt, och till och med en helg i New York är nåt man klipper i farten. Vi har blivit så bortskämda med att kunna resa kors och tvärs över världen, att vi knappt reflekterar över det. Och ibland hejar vi till och med på de som vill begränsa vår rörelsefrihet.

För samtidigt som vår frihet idag är större än någonsin, har bilen förvandlats till en symbol för västvärldens ohållbara slöseri, en metafor för frosseri, som med sina utsläpp hotar isar att smälta, öknar breda ut sig och öar att sjunka. Nyligen stämplade också FN bilismen som en epidemi, eftersom 1,3 miljoner dör i trafiken varje år. (Hur många som räddas till livet tack vare moderna transporter framgår inte.)  Och även i Sverige går en tydlig politisk skiljelinje mellan de som vill begränsa och förbjuda, och de som fortfarande inser hur viktig bilen är för vårt välstånd.

Jag, dryga 40 år yngre, i morfars Peugeot.

Bilden av bilar som förorenar och spyr ut avgaser är i mångt och mycket falsk. Dagens bilar är ett under av ingenjörskonst, och släpper ut bara bråkdelar av vad morfars Peugeot gjorde. Amerikanska Autoweek har ett intressant exempel, där man sätter ljuset på utvecklingen av den klassiska amerikanska muskelbilen Ford Mustang under 40 år. Dagens modell har 98,5 procent lägrre utsläpp än 1970 års Mustang. Och vad som är ännu mer uppseendeväckande – 1970 års Mustang släpper ut mer föroreningar när den står parkerad med motorn avslagen, än dagens Ford Mustang gör när man kör den i motorvägsfart.

Dagens bilar släpper varken ut kolväteföreningar, skadliga bensinångor eller bly – bara koldioxid, som är ett naturligt ämne i luften. Den svenska biltrafiken står totalt för c:a 0,02 promille av de  globala koldioxidutsläppen, vilket innebär att det borde vara egalt för klimatet om vi bygger en förbifart runt Stockholm eller fortsätter att stå still och trängas inne i stan. Men miljö- och klimatargumentet är oftast bara ett bekvämt svepskäl för dem som vill förbjuda trafiksatsningar, höja bränsleskatter och förbjuda inrikesflyget.

För dessa krafter är det själva friheten som är en epidemi, inte bilen.

Själv kommer jag fortsätta köra min Trans Am så länge jag får – och har råd. Även om det bara blir knappt 100 mil om året.

Fler om , , ,

Intressant?

Vulkanförnekarna på frammarsch

Europas luftrum är åter öppet, efter en veckas kaos i spåren på Eyjafjallajökull-utbrottet. Men redan i går kväll tvingades den brittiska luftfarsmyndigheten att öppna storflygplatsen London Heathrow efter en allt mer högljudd ilska mot stoppet – bland annat från IATA. flygbranschens internationella samarbetsorgan. Kritiken baserades på att det veckolånga flygstoppet som kostat mångmiljardbelopp för en redan hårt utsatt bransch, helt och hållet baserats på datorsimulatoner från Met Offices Vulcanic Ash Analysis Center (VAAC). Simulatoner som dessutom visat sig vara modellerade efter ett betydligt större utbrott från den isländska vulkanen Katla, och alltså högst sannolikt har överdrivit både askutbredning och -koncentration kraftigt.

Nu får flygbolagen själva avgöra om det är säkert att flyga eller inte, vilket innebär att trafiken i princip är igång som vanligt. (I Sverige, ett modelltroende land, gäller dock fortfarande nolltolerans.  Så länge det finns aska i luften ställs flygplanen på marken – även om det börjar märkas en viss kritik även här.)

Detta ”uppror” från flygbolagens sida har i sin tur skapat en ny debatt. Går det verkligen att lägga ansvaret för flygsäkerheten i händerna på ”Big Air”? Har flygbolagen kuppat igenom beslutet att öppna Europa för flygtransporter, utan att vara säkra på att det är ofarligt? Sätter desperata vd:ar med konkurshot hängande över sig och spelar rysk roulette med sina passagerares liv? Konspiratonsteorierna börjar ta form och vi bara väntar på att de första 737:orna ska börja trilla från skyn. Och var det egentligen inte ganska skönt när det var alldeles tyst i Bromma?

Som jag redan varit inne på, känns vulkankaoset som ett dèja vu av ett annat aktuellt hot mot mänskligheten – klimatet. Även här finns det hårda fakta i botten: halten av koldioxid i atmosfären har stigit, vi vet att våra mänskliga utsläpp är gigantiska och har ökat kraftigt de senaste 100 åren. Och vi vet att högre halter av koldioxid gör Jorden varmare. Frågan är bara hur mycket – 0,3 C, 1 C eller 6 C? Blir det lite blötare somrar, öken eller total doom?

Eftersom vi inte vet eller kan se in i framtiden, är vi helt i händerna på datormodeller, och framför allt de worst case-scenarion som alltid är de som vi får läsa om. Ungefär som med vulkanaskan alltså.

Skillnaden är att det fortfarande verkar vara fullt tillåtet att vara askskeptiker, utan att riskera att fällas för brott mot naturen. Eller till och med vulkanförnekare.

Vi får väl se hur länge.

Andra om , , ,

Intressant?

I datormodellernas våld

Tyska Lufthansa har varit uppe och testflugit, och rapporterar att det inte verkar finnas några nämvärda spår av aska i luftrummet över Tyskland. Ett uttalande som kraftigt motsäger de dramatiska kartor där molnets utbredning ser ut att lägga Nordeuropa under ett djupsvart täcke av aska. Men här i Stockholm har solen lyst från klarblå himmel, och huruvida det verkligen finns tillräckligt med sot för att utgöra en fara för flyget en kilometer upp i luften vet vi inte. För, som Lufthansas presstalesman konstaterar, bygger alla rapporter om askans utbredning och täthet på datorsimulationer. Inga väderballonger har skickats upp för att samla in faktiska prover, och alltså verifiera modellerna med verkligheten.

Det kan vara livsfarligt att skicka upp flygplan i luften – eller helt ofarligt.

Vår tilltro till simulationer är numera total inte bara på detta område. Få bryr sig längre om att kolla hur väl simulatonerna stämmer med verkligheten, vilket gång på gång visar sig få förödande (eller ibland rent komiska) resultat. Här är ett par aktuella exempel där vi kanske borde kollat vitrockarnas avancerade beräkningar lite extra.

Subprime-bubblan. CDO:er (Collateralized Debt Obligation) kallas de finansiella instrument som var upphov till finanskriskrisen 2008. De byggde på avancerade finansiella datormodeller, framtagna av amerikanska storbanker, och förutsåg ständigt stigande aktiekurser. Vi vet alla hur det gick med det.

”Grillsomrar” i Storbritannien. Brittiska Met Office – som levererar simulationerna av askmolnet – investerade så sent som i fjol miljarder i nya superdatorer för att ta fram säkrare och mer detaljerade långtidsprognoser. Efter att först ha förutsett att fjolårets sommar skulle bli rekordvarm (i verkligheten blev den rekordkall och regnig med översvämningar på flera håll), och den gångna vintern mildare och regnigare än vanligt, skrotade Met Office sina långtidsprognoser. Att kasta tärning gav lika bra utfall – om inte bättre – som miljarddatorerna.

Arkis smälter! Med jämna mellanrum kan vi läsa om hur isen i Arktis smälter, och hur det kommer att vara helt isfritt vid Nordpolen inom bara ett par år. Alla sådana förutsägelser bygger på klimatmodeller framtagna bland annat av SMHI:s Rossby Center. 22 miljoner årligen betalar vi för gemensamt för SMHI:s modellerande, som med jämna mellanrum ger upphov till lite larmartiklar i dagspressen. I verkligheten är isen ungefär lika stor som den brukar vara, och någon förändring i temperaturen i Arktis är inte mätbar. Fast det är som sagt i verkligheten – i modellernas värld smälter Arktis alltid snabbare än tidigare befarats.

I fallet med askmolnet är det ju minst sagt underligt att det inte skulle finnas någon enda satellit som kan programmeras att mäta partikeldensitet.

I brist på verklighet, gäller alltså kartan – och vi är fast i datormodellernas våld.

(Med detta på intet sätt sagt att det är en bra idé att ge sig ut och flyga på vinst och förlust.)

Andra om , , ,

Intressant?

Oroar vi oss för fel klimathot?

Luftfartsverket räknar inte med att öppna luftrummet förrän tidigast måndag...

Vissa har reflekterat över det faktum att askmolnet från isländska Eyjafjallajökull har en avkylande effekt, och alltså skulle motverka den skada som vi gemensamt ställer till med vårt extravaganta bilkörande och myckna semestrande till Thailand (även om flyget i alla fall för tillfället är extremt klimatsmart). Men är det verkligen så – att den globala uppvärmingen är så akut att vi egentligen ska vara tacksamma när det driver in stora giftmoln med svaveldioxid och aska?

Nja.

För det första är det högst tveksamt om det verkligen pågår någon uppvärming av abnormt slag. De mätningar som FN:s klimatpanel, IPCC, lutar sig mot i sina rapporter har visat sig vara högst tveksamma. Dels för att de dels använt sig av bristfälliga statistiska beräkningar, dels undermåliga basdata. (För den som vill fördjupa sig mer i detta hänvisar jag till de utmärkta klimatbloggarna Watts up With That och Climate Audit.) Tittar man på originaldata från väderstationer (som Fredman på Kvarnberget gjort) framgår det att temperaturen legat i princip stilla de senaste hundra åren.

För det andra ska man nog iaktta viss försiktighet i att experimentera med naturen. Svaveldioxid är inget att leka med – det är en giftig gas som förstör lungblåsorna och leder till döden om man andas in för mycket av den. Även de sotpartiklar som förs hit med vindarna från Island kan vara farliga att andas in.

För det tredje – var glad så länge det är varmt. Ett kallare klimat, som t ex blev följden av vulkanen Lokis utbrott 1783, innebär ju också kortare växtsäsonger, krympande skördar och brist på mat. Vi har förstås avsevärt bättre förutsättningar idag att försörja vår befolkning med spannmål som odlats i växthus, och det utbyggda transportnätet gör det möjligt frakta livsmedel dit de behövs. Vi behöver alltså inte uppleva hungersnöd här i Sverige, som på 1860-talet då uppemot var fjärde svensk utvandrade till Amerika på flykt undan fattigdom och svält. Men det skulle bli avsevärt dyrare, och de som redan svälter skulle få betala ännu mer för den mat de knappt har råd med idag.

Tobasjön, Sumatra. Här inträffade det senast kända supervulkanutbrottet.

Sedan kan man ju fundera på vad som skulle hända om någon eller några av Jordens fem supervulkaner skulle få ett utbrott. Till exempel den som ligger under Yellowstones nationalpark i USA, och som haft utbrott ungefär vart 600.000:e år. Det senaste var för 640.000 år sedan, vilket rent statistiskt innebär att det borde ha kommit ett nytt redan. Senaste utbrottet skapade i alla fall en krater stor nog att rymma Tokyo, och mängden sten, aska och sot som vräktes ut i atmosfären var motsvarande 1.000 kubikkilometer – i runda tal 1.000 gånger mer än de mer ordinära vulkanutbrotten genom historien. Det kan jämföras med Mount Pinatubo som spydde ut 25 km3 vid sitt utbrott 1991. Eller Laki, som gav upphov till 14 km3 lava och aska.

Det senaste utbrottet av en supervulkan skedde för 74.000 år sedan i Lake Toba-vulkanen på Sumatra. Stoftmolnet från utbrottet täckte himlen och stängde effektivt ute solljuset. Jordens temperatur sjönk med 5-10 grader, och världen kastades in i en istid som varade i 1.000 år. Större delen av mänskligheten dog, bara en liten spillra på några tusen överlevde katastrofen.

Så man kanske ska fundera på om det verkligen är några tiondels grader varmare klimat som vi ska vara oroliga för.

I Yellowstone bubblar det för fullt, och sedan 2004 har marken höjt sig med sju centimeter per år. Frågan är inte om det kommer ett nytt utbrott utan när.

Förhoppningsvis har vi turen att inte leva när det händer.

Andra bloggare om , , , , , ,

Intressant?

Uppdatering: Som ett brev på posten – klimattokerierna tar nya fart i SvD, DN och på Newsmill efter vulkanutbrottet.

Domedagsvulkan 2.0

Ännu ett vulkanutbrott har inträffat på Island, denna gång 10-20 större än det förra på Eyjafjallajökull. Glaciärer smälter, översvämningar hotar vägar och broar, människor evakueras och flygtrafiken i stora delar av Europa ställas in på grund av de enorma moln av aska som vulkanen spyr ur sig. En tydlig illustration över hur små och hjälplösa vi är mot naturens krafter. Ändå är det nya utbrottet fortfarande relativt begränsat, om man jämför med historiska vulkanutbrott på Island.

Det vi ska vara riktigt oroliga för är Eyjafjallajökull-utbrottet ska trigga igång en större eruption i den närliggande större vulkanen Katla. Vid ett annat stort utbrott 1783 från vulkanen Loki, drabbades Europa under flera år framöver av sjukdomar, död och missväxt. Utbrottet gav upphov till ett gigantiskt svavelmoln, som med sydostliga vindar drog in över Storbritannien, Frankrike och Nederländerna där det låg stilla under månader. Luften stank av svavel, och molnet sänkte dessa länder i en slags ockragult skymningslandskap, där solen bara svagt orkade bryta igenom. Bönder och drängar som arbetade utomhus drabbades av lungsjukdomar (av svaveldioxiden i luften) och 15.000 dog bara i England. Inte överraskande trodde den vidskepliga befolkningen att domedagen kommit och portarna till helvetet öppnats på vid gavel.

Molnet drog till sist vidare och följdes av den längsta vintern i mannaminne. Den sena våren och kalla sommaren 1784 gav upphov till missväxt och svältkatastrofer, inte bara i Europa. Stoftet och askan förändrade vädermönstren över hela världen under flera år framöver. Vissa påstår till och med att det var Lokis utbrott med efterföljande katastrof som ledde fram till franska revolutionen 1789. Där kan man snacka om klimatförändringar!

Med tanke på detta överhängande klimathot väntar vi nu på att miljöminister Andreas Carlgren snarast tar fram en plan för utsläppen från vulkanutbrott ska kunna skäras ner med 80 procent till 2050. Ett tufft mål, som förmodligen kräver att vi höjer energiskatterna ännu mer.

Intressant?

Vulkanchock i pressen: Svd [1] [2], DN [1] [2] , Aftonbladet [1] [2], Expressen [1] [2]

Bloggar om , , ,

Äldre inlägg

© 2018 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: