Slussen en dag i april. Observera det myllrande folklivet och den mysiga miljön.

Det finns förmodligen ingen stad i världen som är lika hysteriskt rädd för förändring som Stockholm.

Omgestaltningen av Slussen, en bisarrt överdimensionerad trafikmaskin från 1930-talet, är ett projekt som aldrig verkar komma upp ur startblocken. Redan när jag flyttade hit för nära 25 år sedan, var Slussen nedgången och färdig för rivning.  Och redan då utlystes arkitekttävlingar, där vinnande förslag maldes ner av kommunal byråkrati, omarbetades, sågades av Skönhetsrådet och sedan till sist försvann ner i nån skrivbordslåda för att aldrig synas till igen. Gång på gång har Slussen-processen startats om, gång på gång har förslagen sågats av NIMBY-rörelsen (NIMBY = Not in my back yard), folk som riskerar mista en bit av sin utsikt från Mosebacke och bevarandegrupper, som gillar betong och rent allmänt tycker att det är mysigt med stenöknar.

Här flanerar man gärna på söndagarna. Not.

Att lyssna på synpunkter från lokala intressen är givetvis en nödvändighet i stadsplaneringen, men det är minst lika viktigt för politiker att faktiskt våga fatta beslut. Just Slussen är paradexemplet på en stadsbyggnadsfråga som gått totalt i baklås. Alla förstår att nåt måste göras, betongen gråter, byggnaderna förfaller och järnkonstruktionerna rostar sönder.

Slussen vid mitten av 1920-talet.

Slussen är inget annat än en stor blåsig betongöken, mitt i hjärtat av det historiska Stockholm, och att någon över huvud taget kan få för sig att klaga på att platsen bebyggs – efter att ha varit skövlad sedan 20-talet – är bisarrt. Om man tittar på bilderna av Slussen från förr, ser man tydligt att bebyggelsen sträckte sig ända ner mot kajerna på Södermalmssidan, och det förslag som nu är ifrågasatt återskapar ju precis detta. En närhet till vattnet, en tät stadsbebyggelse och ett Södermalmstorg som faktiskt återfår formen av ett torg – inte som idag en svensk variant av Berlin Alexanderplatz.

Arkitekten Jerker Söderlind sammanfattar det mycket bra i dagens SvD:

Stadsbyggnadsdebatten i Stockholm kan sammanfattas i tre meningar: Det är fel att bygga hus. Det är fel att bygga vägar. Det är fel att tjäna pengar. Om dagens stadsfientliga opinion fått råda på 1800-talet hade Stockholms innerstad idag slutat vid Stureplan.

En stad blir aldrig färdigbyggd. Den behöver växa organiskt, spännande modern arkitektur måste tillåtas berika den historiska stadsmiljön. Det är det som skapar dynamik och spänning – inte att göra huvudstaden till ett museum. Problemet är att Stockholms politiker blev till den milda grad skotträdda efter rivningarna i Klara på 60-talet och den påföljande Almstriden, att de nu knappast vågar fatta några beslut över huvud taget om stadens utveckling.

Ingen kommer att sörja en överdimensionerad hög av betong, även om den ser grafiskt intressant ut på flygfoton. Så – börja bygg nya Slussen nu!

Andra om , ,

Intressant?