Tyska Lufthansa har varit uppe och testflugit, och rapporterar att det inte verkar finnas några nämvärda spår av aska i luftrummet över Tyskland. Ett uttalande som kraftigt motsäger de dramatiska kartor där molnets utbredning ser ut att lägga Nordeuropa under ett djupsvart täcke av aska. Men här i Stockholm har solen lyst från klarblå himmel, och huruvida det verkligen finns tillräckligt med sot för att utgöra en fara för flyget en kilometer upp i luften vet vi inte. För, som Lufthansas presstalesman konstaterar, bygger alla rapporter om askans utbredning och täthet på datorsimulationer. Inga väderballonger har skickats upp för att samla in faktiska prover, och alltså verifiera modellerna med verkligheten.

Det kan vara livsfarligt att skicka upp flygplan i luften – eller helt ofarligt.

Vår tilltro till simulationer är numera total inte bara på detta område. Få bryr sig längre om att kolla hur väl simulatonerna stämmer med verkligheten, vilket gång på gång visar sig få förödande (eller ibland rent komiska) resultat. Här är ett par aktuella exempel där vi kanske borde kollat vitrockarnas avancerade beräkningar lite extra.

Subprime-bubblan. CDO:er (Collateralized Debt Obligation) kallas de finansiella instrument som var upphov till finanskriskrisen 2008. De byggde på avancerade finansiella datormodeller, framtagna av amerikanska storbanker, och förutsåg ständigt stigande aktiekurser. Vi vet alla hur det gick med det.

”Grillsomrar” i Storbritannien. Brittiska Met Office – som levererar simulationerna av askmolnet – investerade så sent som i fjol miljarder i nya superdatorer för att ta fram säkrare och mer detaljerade långtidsprognoser. Efter att först ha förutsett att fjolårets sommar skulle bli rekordvarm (i verkligheten blev den rekordkall och regnig med översvämningar på flera håll), och den gångna vintern mildare och regnigare än vanligt, skrotade Met Office sina långtidsprognoser. Att kasta tärning gav lika bra utfall – om inte bättre – som miljarddatorerna.

Arkis smälter! Med jämna mellanrum kan vi läsa om hur isen i Arktis smälter, och hur det kommer att vara helt isfritt vid Nordpolen inom bara ett par år. Alla sådana förutsägelser bygger på klimatmodeller framtagna bland annat av SMHI:s Rossby Center. 22 miljoner årligen betalar vi för gemensamt för SMHI:s modellerande, som med jämna mellanrum ger upphov till lite larmartiklar i dagspressen. I verkligheten är isen ungefär lika stor som den brukar vara, och någon förändring i temperaturen i Arktis är inte mätbar. Fast det är som sagt i verkligheten – i modellernas värld smälter Arktis alltid snabbare än tidigare befarats.

I fallet med askmolnet är det ju minst sagt underligt att det inte skulle finnas någon enda satellit som kan programmeras att mäta partikeldensitet.

I brist på verklighet, gäller alltså kartan – och vi är fast i datormodellernas våld.

(Med detta på intet sätt sagt att det är en bra idé att ge sig ut och flyga på vinst och förlust.)

Andra om , , ,

Intressant?