För ett par veckor sedan delade Jan Myrdalsällskapet ut Leninpriset till en överlycklig Roy Andersson. 100.000 spänn fick regissören och reklamfilmaren ta emot för sina mångåriga insatser inom filmkonsten. Hade han levt under Lenins glansdager hade han kanske inte fått några hundra lax – mera troligt är att avrättats med nackskott tillsammans med ett par hundra tusen kulaker och andra folkfiender och därefter rensats ut ur historieböckerna. Men va sjutton, innerst inne var han nog en bra förebild, den gode Vladimir.

Vid samma gala fick kulturskribenten och miljöaktivisten Kajsa Ekis Ekman, som tillbringar dagarna med att bland annat ockupera Vattenfalls kontor, Jan Myrdals lilla pris – Robespierrepriset. För den som inte är så insatt i fransk revolutionshistoria var Maximilien de Robespierre en man som inte lade fingrarna emellan när det gällde feltänkare. Under sitt skräckvälde 1793-1794 var tortyr och avrättningar vardagsmat för Robespierre, som också giljotinerade uppstudsiga fruntimmer som var fräcka nog att kräva kvinnlig rösträtt. Fast det kan förstås också vara en USA-imperialistisk efterhandskonstruktion – Robespierre hade ju höga ideal, brann för allas lika värde och var säkert en velourkille innerst inne.

Det finns säkert många fler exempel – alltså på missförstådda diktatorer, massmördare och tyranner genom tiderna. Och att instifta priser och stipendier i deras namn är ju ett utmärkt sätt att putsa lite på deras skamfilade rykte. Att liksom fokusera på allt det positiva som de faktiskt uträttade under sina liv. Här är ett par tips på priser och stipendier som bara väntar på att instiftas:

Hitler hyllas av glada vägarbetare.

Adolf Hitlers stora pris. Få har gjort mer för rörligheten i Europa än den tyske rikskanslern. Inte minst var satsningen på det nationella Autobahn-nätet viktig för att lyfta landet ur depressionen, skapa Arbeit für alle – och dessutom var det nog starten på ett tyskt Völkerhem. (Och så gick det ju mycket snabbare att transportera soldater och vapen!) Priset delas förslagsvis ut till betydelsefulla infrastruktursatsningar under det gångna året.

Pol Pot-priset. Visserligen redan instiftat av Peter Englund, men inte desto mindre angeläget. Röda Khmer-ledarens insatser för att utrota arbetslösheten i Kambodja saknar motstycke i modern tid. I sin iver att bygga det klasslösa samhället, råkade diktatorn beklagligt nog utrota även en tredjedel av landets befolkning, 1,7 miljoner, men det var säkert inte meningen.

Kim Jong-Il-stipendiet. Inget land i världen har kommit längre i sitt klimatarbete än Nordkorea, som under ledning av sin upplyste despot King Jong-Il uppnått ett näst intill koldioxidneutralt samhälle. Att befolkningen fryser och svälter ihjäl på grund av energibristen i landet är beklagligt, men hey – det är konsekvenser man får ta om man vill behålla ledartröjan i kampen för global klimaträttvisa. Ett pris som förslagsvis delas ut av klimatnätverket Klimax – varför inte i samarbete med Tällberg Forum?

Till sist några bubblare: Saddam Husseins fredspris och Robert Mugabes stora demokratipris är andra utmärkelser som jag ser fram emot.

Andra om , , ,

Intressant?