Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström är ansvarig för artiklar som publicerats på tidningens webb. Det har en domstol i Malmö kommit fram till. Det låter förstås som en självklarhet att en ansvarig utgivare är just ansvarig – men i det här fallet gäller det en artikel som publicerades 2004, alltså många år före den nuvarande chefredaktörens tillträde.

Bakgrunden till domen är ett enskilt åtal väckt av en advokat som 2002 åtalades för häleri och senare dömdes till ett års fängelse. Sydsvenskan skrev om fallet 2004, i en artikel där advokaten namngavs. Artikeln som fortfarande är sökbar via tidningens hemsida – och alltså gör sig Sydsvenskan fortlöpande skyldig till förtal, så länge artikeln ligger ute, enligt domen.

Mannen tycker inte att det är i allmänhetens intresse att ”uppgifterna ska vara publicerade i eviga tider”, och har därför stämt Daniel Sandström på 75 000 kronor i skadestånd för kränkning.

Och genom tingsrättens beslut att Sandström är ansvarig för artikeln kan det hållas förhandling i själva förtalsmålet.

Domen kommer givetvis att överklagas. Dels är det orimligt att en chefredaktör ska ärva ansvaret för allt som någonsin publicerats i tidningen – vilket ju blir följden om domen skulle stå sig. Dels skulle det innebära att tidningar kan tvingas att gå in och ändra i historien genom att behöva radera arkiverade artiklar.

Om domen skulle stå sig, innebär det att den som tar på sig ett ansvarigt utgivarskap tar på sig ett mycket tungt ansvar, eftersom han eller hon automatiskt blir ansvarig för allt som skrivits i tidningen. Expressens Thomas Mattsson skulle sålunda kunna åtalas för tidningens Släng ut dem-löp på 90-talet. Och Jan Helin hade möjligen funderat både en och två gånger på det nya jobbet som chefredaktör som Aftonbladet, om han samtidigt blivit ansvarig för allt som skrevs i den då tyskvänliga tidningen på 30- och 40-talen.

Jag har också mycket svårt att tro att Kungliga biblioteket skulle gå in och radera sidor från arkiverade svenska tidningar eller böcker, och även där sparas det mesta i digital form.

Men just när det handlar om Internet, verkar domstolarna som vanligt inte ha en susning om vad de sysslar med. En chefredaktör är givetvis ansvarig för ett publiceringsbeslut, men bara fram tills dess publiceringen har skett.

Med detta sagt så är det naturligtvis ett reellt problem med artiklar på nätet. Dels blir de sökbara för all framtid, vilket innebär att ens misstag eller brott aldrig ”glöms” som förr i tiden, när en artikel i en tidning var historia redan efter ett par dagar. Efter mer än ett decennium med nättidningar och Google har vi vant oss vid att all information vi behöver kan hämtas sekundsnabbt. Det är en otrolig, och positiv, utveckling som vi kanske precis börjat se baksidan av. För den som begått ett brott och namngivits på nätet riskerar ju att stigmatiseras för all framtid. Arbetsgivare googlar, liksom presumtiva affärspartners och dejter – och en gammal dom hänger med långt efter fängelsestraffet eller näringsförbudet. En betalningsanmärkning sparas hos Kronofogden i fyra år, men i Google finns den kvar livet ut. För den som vill göra en nystart i livet, blir det svårt med det förflutna som ett ständigt öppet sår.

Ett relaterat problem är att tidningssajter idag (kanke alla?) fungerar så att mycket av informationen – även på gamla artiklar – ändras dynamiskt. Ett exempel är den sidfooter där kontaktinformation och ansvarig utgivare anges. Den brukar av praktiska skäl vara densamma på alla artiklar, vilket innebär att Daniel Sandström mycket riktigt står som ansvarig på en artikel som googlas fram från 2004. Listor, relaterade artiklar, design, puffar – dvs ramverket kring den arkiverade artikeln – ändras dynamiskt och den ser alltså helt annorlunda ut idag än för sex år sedan.

Kanske behövs det ett nytt tänk för hur vi på nätet hanterar arkiverat material. Ett sätt är att spara ner statiska ”snapshots” av webbsidorna i sin helhet vid publicering, så att inget ändras vid senare omgörningar av sajten. Eller att känsliga eller ifrågasatta artiklar blir möjliga att stoppa från indexering och/eller tas bort från publika sökningar efter en viss tid.

Eller – kanske vi måste acceptera lite historieförfalskning emellanåt?

Fler åsikter om , , , ,

Intressant?