I de blå länderna råder vad som kallas "Sub-replacement fertility"; det föds för få barn för att hålla befolkningen på en stabil nivå. Värst är det i Ryssland, Japan och Sydeuropa.
När vi var på semester med familjen i Italien härom året riktades många blickar mot oss på stranden. Det berodde nu inte på att vi var bleka som albyler – det fanns många semestrande italienare som var minst lika anemiska – utan på att vi hade tre barn. I Italien är detta numera mycket ovanligt, de allra flesta nöjer sig med att skaffa ett barn – eller i undantagsfall två. Därför tillhör Italien nu de länder som ligger risigt till när det gäller att försörja sin snabbt åldrande befolkning.
Jag kommer att tänka på ovanstående episod när jag läste DN:s kolumnist Lena Andersson igår. Maken till misantropisk krönika var det länge sedan jag läste, även om innehållet inte är direkt nytt (kända domedagsprofeter som Paul Ehrlich orerade om den hotande befolkningsexplosionen redan på 70-talet).
I Liv eller småbarnsliv tar Andersson upp detta gamla favoritämne hos de gröna socialingenjörerna. Hon för att vi står inför en global klimatkatastrof, och det enda sätt vi kan rädda värlen är att begå ett långsamt, kollektivt självmord. Genom att avstå från barn:
I en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag. Inte genom tvång, utan stöd, preventivmedel, sekularism och normförändringar.
Jag kan på många sätt sympatisera med människor som väljer att avstå från barn, och ställer inte upp på synen att barn är själva meningen med livet (även om det naturligvis är så rent genetiskt). Barn kan berika, men också begränsa livet, det är inget att sticka under stol med.
Men om Lena Andersson hade bemödat sig med att kontrollera fakta, hade hon funnit att hon slår in öppna dörrar. Västvärldens befolkning är nämligen på god väg att göra det hon propagerar för. Samtliga europeiska länder lider idag av negativa födelsetal; det föds färre barn än vad som krävs för att hålla befolkningen på en stabil nivå. I vissa länder är det akut. Rysslands befolkning kommer att minska från 143 till 111 miljoner fram till 2050, om Putin inte kan få medborgarna att skaffa fler barn – han har redan lockat med en bonus på 70.000 kr till kvinnor som skaffar ett andra barn. Greklands ekonomiska återhämtning blir inte lättare av det faktum att det bara i snitt föds 1,3 barn per kvinna och att den åldrande delen av befolkningen blir allt större. I Portugal vill regeringen koppla pensioner till antalet barn i familjen – ju fler desto högre ersättning på ålderns höst.
Så här ser det ut i hela Europa, med untantag för Albanien. Och resten av världen följer efter. I takt med ökat välstånd blir barnkullarna allt mindre, och även länder som Turkiet har idag negativa födelsetal. Indien är inte där ännu, men har långtifrån någon explosiv befolkningstillväxt längre (2-3 barn i snitt).
I Japan, som befunnit sig i en utdragen recession de senaste 20 åren, kommer den åldrade befolkningen att få finna sig i att vårdas av robotar – det föds alltför få barn för att räcka till för att fylla vakanserna i vård- och omsorgsnäringen.
I Sverige är vi ännu så länge lyckligt lottade. Eftersom vi är ett ganska populärt invandringsland, ökar Sveriges befolkning något, trots att våra födelsetal bara ligger runt 1,67 barn i genomsnitt.
Lena Andersson, Jimmie Åkesson och alla vi andra bör vara väldigt tacksamma för att dessa kvinnor från fjärran världsdelar väljer att komma till oss. Tack var dem slipper vi kanske att åldras och dö i total ensamhet. Även om vi valt bort barn.
Andra bloggare om barn, miljö, pensionärer, samhälle, invandring, sd
Fotnot: Istället för att hänge sig åt att sprida felaktigheter och rena myter, skulle jag vilja rekommendera Lena Andresson att lyssna på människor som faktiskt har koll. Hans Rosling är en av dem. Och aktuella födelsetal för alla världens länder kan man hitta i alltid uppdaterade CIA Factbook.
Relaterade inlägg: