En av få bilder som jag har på pappa. Här bakom ratten på sin ögonsten, en Opel Commodore GS/E. (En bil som jag lånade så ofta jag fick chansen...)

Pappa Gunnar skulle fyllt 97 år i år – om exakt en månad närmare bestämt. Om han inte envisats med att dö knall och fall den där veckan i januari 1995 när jag var bortrest på andra sidan världen. Men så var byggmästare Gunnar Bengtsson en försynt man, och ville aldrig vara i vägen eller till besvär för någon – kanske var det därför han passade på just då. Dödsfallet kom väl inte direkt som en överraskning, de sista åren av hans liv var kantade av ambulansfärder till akuten, blodproppar och antagligen en och annan mindre hjärnblödning.

De sista tio åren träffades vi inte så mycket, jag flyttade från Varberg redan i mitten av 80-talet. Men det jag minns var en pappa som alltid var där för mig – jag var enda barnet, som han fick lite av misstag vid 48 års ålder – alltså lika gammal som jag är idag – men den kärlek han kände för mig var större än själva livet. Så stor att allt annat förbleknade; äktenskapet med mamma, karriären i familjens byggfirma, umgänget med vänner, intressen… Långt senare fick jag höra från mormor att pappa faktiskt varit en riktig festprisse som var ute i svängen innan jag kom. Men samma dag som jag föddes slutade han helt med festandet och blev helnykterist.

Jag blev pappas stora livsprojekt. Det var pappa som kånkade runt på mig i sin famn alla nätterna som liten när astman gjorde att jag hade svårt att sova. Jag hängde på hans byggen så ofta jag kunde, och lärde mig hantera verktyg redan innan jag började skolan. Han tog del med liv och lust i alla mina intressen — oavsett om det handlade om sportskytte, fiske eller att bygga gitarrer. Under mina första tio år tror jag vi tillbringade nästan alla lediga dagar tillsammans.

Och precis som många pappor av denna generation, hade han extremt svårt att visa känslor. Jag minns aldrig några kramar, eller att han sa att han älskade mig – det hade varit för omanligt. Han visade sin kärlek genom handlingar, precis som jag kanske inbillar mig att jag gör med mina egna barn.

Att han var ilsken, lättstressad, och ofta tappade humöret var sidor som jag hade svårare att acceptera. Men också egenskaper som jag tyvärr ärvt av honom…

Allt det där som vi hade tog slut någon gång i tonåren, efter att jag kommit hem packad efter en fest i åttan eller nian. Efter det drog pappa sig tillbaka, och nöjde sig med att sköta sitt eget liv. Vi bodde i samma lägenhet men det nära förhållande vi haft när jag var barn, överlevde inte mina tonår.

Kanske trodde han att hans projekt var klart, att uppdraget nu var slutfört? Själv hade jag inte så mycket tid att tänka på det just då, livet bubblade och jag var fullt upptagen med moppar, kompisar, tjejer, rockstjärnekarriären (en högst lokal sådan). Vi kom ihop oss ganska ofta, och efter flytten från stan blev det sällan av att vi ringde varann.

Det var först på det där hotellrummet i San Francisco en dag i januari, när jag fick samtalet från Sverige, som jag insåg att jag aldrig hann säga hur mycket jag hade älskat honom. Och hur mycket han betytt för att jag blev den jag är idag.

Så därför – ett 15 år försenat, men stort grattis på fars dag, pappa!

Intressant?

Soundtrack – The Living Years (Mike & The Mechanics)

Andra bloggare om , , ,

(Missa inte heller Mymlan som skriver om sin pappa.)