Nästa vecka är det klimatmöte igen, denna gång i mexikanska turistparadiset Cancún, långt från snålblåsten som präglade fjolårets möte i Köpenhamn, där klimatet skulle räddas men allt till slut blev – pannkaka.

Sedan dess är klimatfrågan stendöd – inga av de stora industrinationerna i Asien bryr sig, och i USA har den republikanska majoriteten i kongressen satt stopp för alla typer av Kyoto-avtal.

Så när miljöminister Andreas Carlgren och ett par tusen politiker, förhandlare och EU-finansierade miljöaktivister sätter sig på bekväma förstaklassflyg till Mexiko, kan de lugnt stanna kvar i strandstolarna. Någon nytta kommer de inte att göra där nere, oavsett vad Carlgren säger om en ”ny strategi”. Denna nya strategi är att rädda det gamla Kyoto-avtalet som löper ut 2012, i brist på ett nytt. Kyoto-avtalet är nämligen förutsättningen för handeln med utsläppsrätter – en luftaffär som numera bara EU är inblandat i (USA har redan skrotat sin börs för utsläppshandel).

Problemet för Carlgren och hans europeiska kolleger, är att det nu finns ett stort överskott av utsläppsrätter – vilket gör att ingen är beredd att betala något för dem längre. Visserligen har EU sagt sig beredda att hålla uppe priset på utsläppsrätterna med konstlade medel (dvs manipulera handeln) men det kommer bara att fungera tillfälligt. När ingen av de stora utsläppsnationerna är med kommer givetvis ingen att betala för något som är gratis i Indien, Kina eller USA. Vill man vara lite krass, betalar vi 30-40 öre extra för varje kilowattimme på våra elräkningar för att hålla detta misslyckade experiment igång. Helt i onödan.

Men även om ett skuldkrisande och bankrutt EU på något magiskt vis skulle lyckas med att leva upp till Kyotoavtalet – dvs att minska koldioxidutsläppen med 30 procent, blir det inget annat än en symbolhandling. Dessa 30 procent motsvarar enligt IEA bara två veckors utsläpp från den snabbväxande Kinesiska industrin – som drivs nästan uteslutande av kol. Nya kolkraftverk startas varje vecka, och Kina har redan gett hela världen långfingret i Köpenhamn förra året.

Och samtidigt som västvärlden gör allt för att lägga ner sina kraftverk och industrier, har Kina seglat upp som världens största importör av kol – det vanligaste bränslet till den snabbväxande kinesiska industrin där de flesta av våra produkter tillverkas nuförtiden.

Här i Sverige har ju klimatskatter, elcertifikat och utsläppsrätter – även på miljövänlig vatten- och kärnkraft – för länge sedan gjort det för dyrt att driva tillverkningsindustri. (Men vi har ju sänkt våra koldioxidutsläpp – och till och med blivit bäst i klassen i Europa!)

Sådant här kallas för ”reality check” på engelska. Nyttigt för politiker, som Andreas Carlgren, att ägna sig åt mellan paraplydrinkarna i Cancún.

Intressant?

Andra bloggare om , , , ,