Kampen mot kommentariatet

Ett av de mest intensivt diskuterade ämnena bland mediechefer just nu verkar vara hur man ska komma till rätta med näthatet. Ett begrepp som tolkas på ett antal olika sätt, och där de flesta exempel faktiskt inte har så mycket med ”hat” att göra över huvud taget. När till exempel DN:s vindsvåningsartikel samstämmigt sågades i kommentarsfält, på Twitter, Facebook och bloggar, kallades det näthat – när det i själva verket var en fullt befogad kritik över en totalt verklighetsfrämmande artikel där den högsta lyckan var att ha teppanyakihäll. Dessutom innehöll kommentarerna ofta stor humor.

Näthatare används också som ett gemensamt epitet på alla som uttrycker förakt mot tidningarnas sätt att bedriva journalistik, rubrikvinklar – eller vissa krönikörers åsikter. Kommentarer på artiklar om invandringspolitik och Sverigedemokrater spårar alltid ut, vilket skylls på näthatare när det handlar om medvetna kampanjer som effektivt får alla normala människor att fly kommentarsfälten. (Och därmed ge walk-over till SD-anhängarna.)

Vad är då lösningen på problemet med näthatarna. Är det att tvinga alla de som kommenterar att göra det öppet med namn och bild, som Expressens Thomas Mattsson funderar på? Att tvinga folk att stå för sina åsikter – skulle det på ett magiskt sätt kunna lyfta de seriösa debatterna som bara ligger i kommentarsfälten och väntar på att blomma ut?

Jag tror inte det. Dels känns det främmande att medier tvingar människor som kommenterar att göra det under eget namn om de inte själva vill det. Att brottsdrabbade, offer för övergrepp, rasism eller myndighetsmissbruk inte skulle kunna berätta om sina upplevelser anonymt – något som genom alla tider varit en av pressetikens käpphästar – känns fel. Dels kommer det tunga kommentariatet – Internettrollen – inte på något sätt att hindras av att Expressen eller Aftonbladet inför namnkrav i kommentarsfälten. Att skapa en profil på Twitter eller Facebook tar ett par minuter på sin höjd, och en förtroendeingivande porträttbild kan googlas fram på sekunder. Det som eventuellt skulle kunna fungera är om kommentariatet tvingas logga in med e-legitimation, men då skulle det sannolikt bli väldigt få läsardebatter över huvud taget.

Problemet handlar egentligen inte om att tillåta anonyma kommentarer eller inte – utan hur vi undviker att skapa en grogrund för näthatet (enligt den bredare definitionen ovan). Vi bjuder in till debatt (också i ämnen där vi på förhand vet att det riskerar att spåra ur) under sken av att läsarnas åsikter är viktiga. Men sedan deltar vi inte själva i diskussionen annat än undantagsvis. Journalisten som står där med byline, syns sällan eller aldrig till i kommentarsfältet för att bemöta kritik av sin artikel. Ansvaret för diskussionen är outsourcad till ett externt modereringsföretag, och för det mesta kommunicerar ingen alls med kommentariatet långt nere i bottenslammet. Det är lite grann som att bjuda in till fest, men när gästerna använder tvingas vissa ta bakvägen och tillåts bara hålla till i källaren, ignorerade av värden.

Därför har vi kanske det kommentariat vi förtjänar. Vi kör med hårda vinklar, hänger ut kända och okända, fokuserar på konflikter och sätter tidvis utmanande rubriker. Precis som kvällstidningar alltid har gjort. Vi rör upp starka känslor varje dag – det är själva meningen med vår existens – och resultatet blir givetvis att läsarna reagerar därefter. Varför blir vi då förvånade?

Drömmen om en städad debatt där alla skriver initierat utan kraftuttryck, versaler, svordomar eller personpåhopp, och där helst ingen är Sverigedemokrat, är och förblir en utopi. De där näthatarna har ju alltid funnits, skillnaden mot förr är att de då var tvungna att skriva brev eller ringa för att skälla – en och en. Sedan kom Internet och det blev lättare att vara arg i grupp.

Det är alltid enkelt att generalisera och prata om näthat, när läsarna reagerar utanför våra publicistiska ramar. Men ibland ställer de fullt befogade frågor som vi borde ha kunnat besvara redan i artikeln. Och det kommer de att fortsätta med, anonymt eller öppet, tills vi börjar tala med dem som vanligt folk.

(Sedan finns förstås troll och haters som kräver en helt annorlunda strategi. Men det är en annan historia.)

Intressant?

Medier: Expressen, SvD, Medievärlden

Andra bloggare om , , , ,

Uppdatering 24/1: Läs också Jardenbergs krönika på Expressen, Brit Stakston, Kjellberg, Farmor Gun och Deepedition