Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: februari 2011 (sida 1 av 2)

Samtidigt, 296 mil från Tripoli: En chefredaktör rensar ut

Jag har varit journalist i en herrans massa år. Tillräckligt många för att ha upplevt både Palmemordet och två revolutioner – i Östeuropa 1989 och i Nordafrika nu, vintern 2011. Men det som händer i arabvärlden just nu är i grunden annorlunda, framför allt när det gäller hur upproret mot envåldshärskare, ofrihet och censur organiserats och vuxit. Vi vet nu att det som gjort det möjligt att kommunicera och organisera massprotesterna under myndigheternas radar – i Tunisien, Egypten och Libyen – inte varit de traditionella massmedierna som varit relativt enkla att kontrollera och stänga ute för makthavarna. Istället har det varit Internet – sociala medier, bloggar och till och med dejtingsajter – som blivit upprorets kommunikationskanaler. De journalister som rapporterat från Nordafrika de senaste veckorna har i många fall haft lokala bloggare att tacka för att det överhuvud taget kommit ut filmat material och vittnesmål om vad som händer.

Men till Journalisten, Svenska Journalistförbundets medlemstidning, har revolutionen fortfarande inte nått. Där råder den enda officiella och tillåtna ståndpunkten att bloggar och sociala medier är en fluga som vi inte behöver fästa någon vikt vid. Det enda folk-som-inte-är-utbildade-journalister-och-anslutna-till-SJF presterar framför sina terminaler är trams, alternativt olika grader av näthat. Inget att se, cirkulera!

Så när en av tidningens medarbetare sedan 10 år, Paul Frigyes, skriver en krönika om framtidens journalistroll, där han vågar tycka annorlunda än sin chefredaktör, stoppas hans text med motiveringen att läsarna skulle bli förvirrade om tidningen uppfattades driva ”två linjer”. Så Frigyes sa upp sig i protest, och får istället publicera sin krönika i Expressen och Medievärlden i veckan som kommer.

Detta händer alltså vintern 2011 – samtidigt som vanliga människor riskerar livet i Tripoli, för den ganska självklara rätten till demokrati och en egen åsikt. I en tid där i princip varje människa med tillgång till Internet eller en mobiltelefon kan starta en revolution, anser Journalistens chefredaktör Cecilia Giertta att journalistrollen inte behöver diskuteras. Och att alla anställda på ”hennes” tidning måste dela hennes uppfattning för att få publicera något.

Jag har varit med i SJF i mer än 20 år, och lydigt betalat min avgift på nära 400 spänn varje månad, varav en ansenlig del går till just produktion, tryckning och distribution av Journalisten. Det lär knappast hjälpa om bara jag lämnar förbundet, men blir vi ett par stycken kan det kanske utvecklas till en liten… revolution?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , , ,

Uppdatering: Lyssna på Medierna i P1 som granskar #journalistengate

Elbossarna får maffian att framstå som småhandlare

Medan vreden mot arabvärldens diktatorer växer till stormstyrka, börjar det koka även här hemma i Sverige. Det är förstås elbolagsbossarna och de bisarrt höga vinsterna som är orsak till det folkliga missnöjet här i vår del av världen. Och även om vi kanske inte kommer att få se villaägare på randen till konkurs storma Vattenfalls huvudkontor, finns det nog ingen fråga som höjda el och bränslepriser som kan ta fram revolutionären i oss vanligtvis stillsamma svenskar.

Och om eller när revolutionen kommer så har el-juntan sannerligen förtjänat den. För i jämförelse med de förmögenheter som VD:arna för Fortum, Vattenfall och E.On konfiskerat från befolkningen, står sig Mubaraks och Ben Alis undangömda skatter slätt i jämförelse. Och dessutom har de våra folkvaldas välsignelse att pungslå oss på miljard efter miljard.

Det kanske bästa exemplet på denna mångmiljardrullning från allt mer utblottade svenska elkonsumenter till stenrika elbolag kallas för utsläppsrätter. Handeln med utsläppsrätter var ursprungligen en del av det så kallade Kyoto-avtalet, och var tänkt att minska koldixutsläppen från tung industri och ”smutsig” fossil energiproduktion. Det målet har givetvis inte uppnåtts  — däremot har systemet konsekvent missbrukats, utnyttjats och misskötts och förstås lett till kraftigt höjda energikostnader.

Och i Sverige, där vi producerar nästan 100 procent av vår el helt utan koldioxidutsläpp – i vatten- och kärnkraftverk – betalar elkunderna precis lika mycket för dessa utsläppsrätter som elkunder på kontinenten som får all sin el från kolkraft. Detta beror på den så kallade marginalprissättningen, vilket innebär att Sveriges elpris baseras på på den sista producerade kilowatten, som alltid kommer från kol- eller fossilkraft. Därför drar alltså elbolagen in i runda slängar 30 miljarder per år från konsumenter och företag enbart på dessa utsläppsrätter, som EU bestämt att vi alla måste betala för.

Men till skillnad från elproducenterna på kontinenten, som också tvingas köpa in utsläppsrätter, slipper de svenska eljättarna – som producerar sin el koldioxidfritt – ifrån denna utgift. Resultatet, sedan utsläppshandeln drog igång 2005, är att mer än 150 miljarder omfördelats från de svenska konsumenterna till elbolagens kassakistor. Eller i runda slängar 40.000 kr per hushåll.

Traditionell maffiaverksamhet, som beskyddarverksamhet, knarkhandel, vapensmuggling och prostitution, omsätter felräkningspengar i jämförelse med energijättarna och Europas satsningar på ”grön el”.

Inte helt oväntat har den italienska maffian satsat stort på vindkraft – och den europeiska handeln för utsläppsrätter ligger fortfarande nere en månad efter att den organiserade brottsligheten bluffade till sig utsläppsrätter för 280 miljoner.

Jag utgår från att Vattenfalls vd alltid har en helikopter tankad och klar på taket till huvudkontoret. När revolutionen kommer lär den behövas…

Intressant?

Andra bloggare om , , , , , ,

Smittan går inte längre att stoppa

Bilderna strömmar in: från Nordafrika, Bahrain, Algeriet, Jemen, Iran… trots de alltmer stressade diktatorernas försök att lägga slå ner demonstrationerna, stoppa journalister och stänga Internet. Miljoner har fått vittring på frihet – och om bara tillräckligt många tror på att ett bättre liv är inom räckhåll, kan ingen militärmakt stoppa revolutionen. Vi såg det i Östeuropa hösten 1989, där tidigare fruktade och totalitära regimer föll samman på bara några veckor. Och vi ser det i Mellanöstern idag, där nära nog samtliga länder förutom Israel – det enda landet i regionen där den arabiska befolkningen åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter – fortfarande är diktaturer.

Men hur länge till?

Som så ofta förr, överträffar verkligheten dikten, men jag kan inte låta bli att tänka på budskapet i fjolårets succéfilm Inception:

”What’s the most resilient parasite? An Idea. A single idea from the human mind can build cities. An idea can transform the world and rewrite all the rules.”

Den smittsamma idén, vintern 2011, är naturligtvis drömmen om frihet. Och den sprider sig som en löpeld. Till Alger. Manama. Damaskus. Amman. Teheran…

Vi lever i intressanta tider.

Andra bloggar om , , , , , ,

Byggde Socialdemokraternas dominans på fusk?

Den store ledaren övervakar själv så att valet går rätt till.

Jag skrev i höstas, mer eller mindre skämtsamt, om Socialdemokraternas SED:s lyckade valkampanj i förorten. Men att fusket var satt mer eller mindre i system är något som börjar komma fram först nu.

Och i takt med att fler och fler rapporter kommer in om socialdemokratiska ”valskolor” och valarbetare som stack färdigklistrade valkuvert i handen på förstagångsväljare – ofta i områden med hög andel invandrare – och lotsade dem in till valurnorna, ställer jag mig allt oftare frågan: har det tidigare samhällsbärande partiet, Socialdemokraterna, byggt sin framgång på att valfusk?

Lite har denna misstanke legat och gnagt efter att höstens valresultat stod klart, och det visade sig att Alliansen fullkomligt mosat Socialdemokraterna i riksdagsvalet. Däremot hade S gjort ett relativt bra val i kommunerna – till exempel i Örebro och Malmö. Frågan är bara om de verkligen har vunnit dessa val rättvist, eller om fusket med valskolor och skjutsning av pensionärer till vallokalerna har varit satt i system?

Johan Ingerö skriver ett intressant inlägg idag om den nästan öronbedövande tystnaden i riksmedierna efter valkommissionens beslut om att bla kommunvalet i Örebro måste göras om, eftersom fusket där varit så utbrett att det sannolikt påverkat valresultatet. Det var för övrigt i Örebro som Mona Sahlin själv var med och drev valskolor i den invandrartäta förorten Vivalla, och vad de nyanlända svenskarna – många från länder där det överhuvud taget inte hålls några val, eller det bara existerar ett parti att rösta på – fick hjälp med var färdigklistrade kuvert, som lades i valurnan under överinsende av socialdemokratiska valarbetare – som även tilläts att gå med in i själva vallokalen och se till att deras väljare inte ångrade sig i sista stund.

I Malmö hände ungefär samma sak. Där lyckades Socialdemokraterna klamra sig fast vid makten med bara ett ynka mandat, vilket sannolikt kan tillskrivas Citygrosseffekten. Det var nämligen utanför stormarknaden i Rosengård som kommunalvalet i Malmö avgjordes. Det kan partiet tacka den lokale socialdemokraten och Hamasanhängaren  Jamal El-Haj för, som genom aktivt valskolearbete och utdelning av färdigklistrade röstningskuvert – givetvis med Al Jabs namn förikryssat –lyckades kamma hem ett rekordstort röster för S i Malmöstadsdelen. Och själv var El-Haj på vippen att bli kommunalråd.

I Göteborg berättas i princip samma historia. Och i Rinkeby.

Lägg till detta ett historiskt massivt grupptryck på arbetsplatser med stark facklig närvaro att rösta socialdemokratiskt. En som kommenterar Ingerös blogginlägg beskriver hur det gick till på hans arbetsplats, ett lager med ett hundratal anställda, varav ett antal med utländskt ursprung:

Ett par dagar före valet kallar de lokala fackrepresentanterna samtliga arbetare till ett ”obligatoriskt möte”. När jag ett par dagar senare frågar en av de anställda vad mötet handlade om fick jag veta att facket hade uppmanat alla på arbetsplatsen att rösta på socialdemokraterna, bland annat med motiveringen att om inte sossarna vann så skulle deras jobb vara i fara (vilket naturligtvis var en ren lögn).

Då arbetet låg precis i anslutning till en vallokal var det inte ovanligt att arbetarna stack iväg i grupp och under ett visst grupptryck uppmanade varandra att rösta socialdemokratiskt på vägen dit.

Frågan som gnager är om Socialdemokratin någonsin varit ett parti som haft stöd av nästan halva befolkningen, eller om partiets dominans i högre eller mindre grad byggt på grupptryck och fusk? Vad vi börjar se idag, när opinionssiffrorna rensats på ”fuskeffekten” är att partiet börjar dala ner mot 20 procent istället för 40 procents väljarstöd.

För ett år sedan publicerade danska Politiken en debattartikel från en erfaren dansk valobservatör, som konstaterade att bristerna i det svenska röstningssystemet var så stora, att om Sverige inte redan varit en etablerad demokrati, hade det varit högst tveksamt om FN godkänt vårt valsystem.

Alla de svenska storstadstidningarna refuserade enligt uppgift artikeln. Det är faktiskt obegripligt.

Intressant?

Andra bloggare om , , ,

Gissa vem som får betala Ikeas gröna elsatsning?

I våra som alltid kritiskt granskande medier, kan man idag glädjas av att läsa om hur Ikeas eluppror ger dig billigare möbler. Det är väl kul? Kamprad räddar klimatet, samtidigt som  vi får tillfälle att köpa bokhyllan Billy en tia billigare.

Om man tänker efter lite inser man dock snabbt att Ingvar Kamprad aldig har, och aldrig kommer att göra något som inte gynnar hans imperium ekonomiskt. Och utan att ha inblick i själva affären så behöver man inte gå längre än till vindkraftbolaget O2:s hemsida för att se vad det är som lockar. Investeringen på ”några hundra miljoner” kan tyckas stor, men är givetvis avdragsgill för Ikea, och när denna väl är gjord väntar många sköna slantar på Kamprad i den übersubventionerade gröna energivärlden – självklart med pengar som du och jag och miljoner andra energikonsumenter tvingas betala.

  • Förutom lägre elpris, som man åtnjuter som producent av förnybar energi, kan Ikea se fram emot att slippa energiskatt på 28,3 öre/kWh. Dessutom kan företaget sälja eventuellt elöverskott vidare på marknaden, och tjäna pengar på mellanskillnaden.
  • Ägare av vindkraftverk tilldelas också så kallade elcertifikat, som går att sälja med vinst på ”marknaden”. Ju högre energiproduktion som Sverige skaffar sig, ju fler elcertifikat kan får vindkraftsproducenterna sälja vidare. Det kallas för ”kvotplikt” och innebär att en viss procent av elproduktionen måste utgöras av förnybar energi. Bakom detta system ligger, inte helt oväntat, Centern…

Just elcertifikatssystemet är ruskigt komplicerat, och det är därför vindkraftslobbyn alltid lyckas finta bort denna detalj när vindkraftens verkliga kostnader för hushållen ska pratas bort. Men elcertifikatet är alltså en extra skatt som vi konsumenter betalar via elräkningen – och ju mer vindkraft (eller annan förnybar el) som byggs, desto dyrare elräkning.

I stora drag kostar den förnybara energin mer än dubbelt så mycket jämfört med el som kommer från vatten- och kärnkraftverk. Men eftersom den fortfarande utgör en mycket liten del av den totala elproduktionen, märks det inte så mycket i plånboken. Ännu.

Om Sverige ska uppnå sitt högt uppsatta mål med 30 TWh vindkraft fram till 2020, kan vi se fram emot det tveksamma nöjet att betala flera kronor per kWh bara i elcertifikat. Pengar som vi alltså kommer att betala till bland annat Ingvar Kamprad. Och vid framtida elprischocker kan Ikea glädja sig åt att de kan tjäna mer på att stänga sina varuhus när det blir för kallt, permittera personalen och sälja elen via Nord Pools spotmarknad.

Men hey, vad gör det när vi kan gläjda oss åt billigare spånplattemöbler, tillverkade i Asien!

Vi lever i sanning i det postmoderna folkhemmet.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

Mer elpris-ilska: Aftonbladet, DN, E24

I spåren efter Erich Mendelsohn

Ibland, mitt i den grå vardagslunken, glimtar det plötsligt till. Som när man en sen kväll slås av insikten att det grådaskiga parkeringshuset i Nacka, när det är upplyst på kvällen, bildar en hommage till en av arkitekturens verkliga giganter: Erich Mendelsohn. Min absoulta idol inom modernismen, vars skapelser i förkrigstidens Tyskland var en av de främsta anledningarna att jag var på vippen att bli arktitekt isället för journalist. Ett språng jag mer eller mindre dagligen ångrar att jag inte vågade ta – även om jag sannolikt fått sitta och rita avloppskulvertar för kommunala snarare för märkesbyggnader i världens storstäder. Varje dag på väg till jobbet funderar jag på hur Stockholm hade sett ut om arkitekter som Mendelsohn haft något att säga till om i stadsbyggnadsdebatten. Kanske hade vi sluppit vansinnesrivningarna i Klara, liksom överdimensionerade skrytbyggen som Stockholm Waterfront och andra arkitektoniska monokulturer i glas och sten som tillåtits breda ut sig i våra allt mer sterila stadskärnor.

Erich Mendelsohn.

Erich Mendelsohn är en av 1900-tals-arkitekturens verkliga stora doldisar. Han var knappast i närheten av Bauhaus-gängets närmast rockstjärneliknande berömmelse, men under tiden som Walter Gropius & Co festade loss först i Weimar och sedan i Dessau – och var upptagna med att bygga tjusiga små villor åt sig själva – var Mendelsohn i full färd med att fylla Berlin och omnejd med byggnader som fortfarande står ut som de mest spektakulära från 1900-talets arkitekturhistoria.

Värmekraftverket till Röda fanans flaggfabrik, Leningrad, byggd 1926-1937.

Mendelsohn,  född i Allenstein, Östpreussen, sårades som ung soldat i Första världskriget, och kom som 18-åring till Berlin där han öppnade egen arkitektfirma.  Han var modernist, men med själoch hjärta – husen han skapade var fantastiska skapelser i böljande glas-, stål och betongkonstruktioner. En slags expressionistisk funkis, men utan fyrkantigheten och strohetsvansinnet. Och där fascistkramare rockstjärnemodernister som Le Corbusier gärna skövlade gamla medeltida statskärnor för att smälla upp betongmoduler i gigantformat, var Mendelsohn alltid mån om att byggnaderna skulle fungera i sina stadsmiljöer. (Le Corbusiers vision för Gamla Stan var t ex att riva alla hus och dra en motorväg längs Skeppsbron.)

Erich Mendelsohn, som var av judisk härkomst, såg naturligtvis den framväxande antisemitismen i Tyskland, och tvingades fly till England 1933 när nationalsocialisterna kom till makten. Hans tillgångar konfiskerades av nazisterna, hans namn raderades från det tyska arkitektförbundets medlemsregister, och han blev utesluten ur den Preussiska konstakademin.

De La Warr Pavillion från 1935, Englands första offentliga byggnad i funktionalistisk stil, ritad av Mendelsohn och Serge Chermayeff.

Mendelsohns arkitektur är svår att placera i någon särskild av tidens strömningar. Vissa byggnader, som det tidiga Einstein Turm i Potsdam – var närmast skulptural, medan senare projekt. som De La Warr Pavillion i Engelska Sussex låg betydligt närmare den moderna funktionalismen som vi kommit att känna den.

Columbushaus vid Potsdamer Platz, som stod klart 1930. Mendelsohns sista stora byggnad i Berlin. Från början fungerade byggnaden som varuhus för Galeries Lafayette.

Columbushaus 1945. Huskroppen klarade sig nästan intakt genom kriget, men revs några år senare i samband med brand.

Men den mest framgångsrika epoken för Mendelsohn var i 20-talets Berlin, där han låg bakom många av dåtidens mest spektakulära byggnader. Han byggde en hattfabrik i Lückenwalde söder om Berlin, som fortfarande står kvar, han ritade tyska metallarbetarförbundet IG Metalls futuristiska högkvarter i Kreuzberg – en av de få förkrigsbyggnaderna som fortfarande finns kvar intakta i denna del av staden, och han låg bakom en av de mäktigaste moderna kontorsbyggnaderna vid Potsdamer Platz, Columbushaus. Detta tiovåningshus överlevde mirakulöst de massiva allierade bombningarna i Andra världskrigets slutskede mer eller mindre intakt, men skadades svårt av bränder i samband med upproret i Östberlin 1953, och revs i samband med att muren byggdes några år senare.

Mossehaus, Berlin - retrofitting årsmodell 1922.

Något som Mendelsohn mig veterligt också var först med, var det som senare i sci-filitteraturen och filmer som Blade Runner och Brazil benämndes retrofitting. Ett utmärkt exempel på en sådan futuristisk tillbyggnad i bästa Brazil-stil går fortfarande att beskåda i de gamla tidningskvarteren i Berlin – på det som fortfarande går under namnet Mossehaus, i hörnet Zimmerstrasse och Schutzenstrasse. Tidningsmagnaten Rudolf Mosse behövde expandera, och gav Mendelsohns i uppdrag att skapa helt nya ytor i denna tättbebyggda del av stenstaden Berlin.

Lösningen blev att bygga till kontorsbyggnaden på höjden med ett par våningar i modernistisk stil. Som trots att den bröt mot kvartersbebyggelsen i övrigt smälte in överraskande väl stadsmiljön.

Men ett av de finaste exemplet på Mendelsohns ”Metropolis-arkitektur” är ändå WOGA-kvarteret i Berlinstadsdelen Charlottenburg, med teater- och biografkomplexet Schaubühne som kronan på verket. Om det är den som stått förlaga till ett till ett parkeringshus i Nacka 80 år senare har jag naturligtvis ingen aning om, men det är dit tankarna vandrar en kylslagen kväll i februari.

Och sämre inspiration kan man ju onekligen ha.

Intressant?

Aktuellt om stadsbyggnad: SvD, HD

Bloggosfären upptäcker journalistik 1A

Jag har följt debatten om Katrineholmskuriren, eller #kkgate som det hela nu har döpts till, lite halvt från läktarplats, och är nog fortfarande inte inte på det klara med vad den stora upprördheten bottnar i. Detta oavsett vilken sida man anser sig tillhöra i bråket (gammelmediejournalister respektive sociala mediebubblare som ivrar för transparens).

Det är förstås lätt att konstatera att Katrineholmskuriren kraftigt har överskattat – eller missuppfattat – sitt uppdrag. Den fjärde statsmakten är ett begrepp, ingen juridisk instution om nu någon chefredaktör trodde det. Det är alltså inte så att medier är att jämställa med domstolar, och mig veterligt står den twittrande och bloggande kommunchefen som allt handlar om inte heller åtalad för något. Att då använda uttryck som att ”föregripa den journalistiska granskningen” blir bara löjeväckande, och visar mest vilka obefogat höga piedestaler journalister placerar sig på ibland.

Dessutom är det, som flera påpekat, ganska genomskinligt att skicka iväg ett antal frågor skriftligen till en kommunal tjänsteman, som dels avslöjar vilken vinkel knäcket är tänkt att ha, dels automatiskt förvandlas till allmän och offentlig handlinng i samma sekund som mejlet når kommunchefens inbox. Sedan kan förstås tidningen gnälla om att chefen gömmer sig bakom en förment öppenhet, tar hjälp av sina sociala medie-kontakter och därmed obfuskerar granskningen, men i grunden handlar det om en reporter som var för slö eller ängslig för att lyfta på telefonluren och ställa frågorna direkt till honom. Eller gå ner till kommunhuset och träffa chefen ansikte mot ansikte. Utan att veta hur stort Katrineholm är, kan avståndet från tidningens redaktion till kommunens förvaltning näppeligen vara större än att man avverkar sträckan till fots på något tiotal minuter.

Reportrarna på Katrineholmskuriren – inklusive chefredaktör och kulturchef – har alltså helt misslyckats med att förstå en av de grundläggande reglerna i journalistiken: avslöja aldrig dina kort på förhand. Och om du ändå råkar göra det, som i det här fallet, gå vidare i livet och lär dig något istället för att ta till överord om att demokratin är hotad och svamla om bloggvalpar. Det blir bara löjligt, och kommer inte att vare sig gynna tidningens upplaga, annonsförsäljning eller varumärke. Och framför allt är det synd, eftersom kommunens satsningar på sociala medier möjligen hade rymt en bra story någonstans.

Men även indignationen i delar av bloggosfären och de sociala medierna är något svår att förstå. Framför allt det faktum att Katrineholms-Kurirens reporter verkade ha bestämt sig redan på förhand för att kommunchefens bloggande och twittrande var något som skulle framställas i kritisk dager. Men, ärligt talat, detta är ju ett fullkomligt normalt arbetssätt inom alla medier – den som tror att en journalist bara går ut i verkligheten och lyssnar lite på vad folk har att säga, för att sedan gå hem och skapa en artikel, har aldrig varit med på ett morgonmöte på en redaktion. All bra journalistik handlar om att välja en vinkel – eller fokus – och om man som journalist gör sin research riktigt bra, ska man i princip veta på förhand vad intervjuobjektet ska svara.

I framför allt etermedier har detta sätt att göra journalistik gått så långt att nyhetsinslag eller reportage närmast kan jämföras med filmmanus. Aktuellt, Rapport, Uppdrag Granskning eller valfri dokumentär kör alla enligt den mall, den undersökande journalistikens formulär 1A. Vinkeln är bestämd på förhand, nödvändiga fakta finns för att backa upp slutsatserna, och det enda som behövs är att man beger sig ut med kameran och får tag i en expert/forskare/politiker som bekräftar allt genom att säga det som står i ”manus”.

Denna jakt på så kallade talking heads blir ibland nästan pinsam – och riktigt underhållande kan det blir om en frustrerad reporter möter en tungt medietränad politiker som vet precis hur han ska svara för att omöjliggöra att svaret klipps ihop till något icke önskvärt. Då blir det en Tobias Billströmare.

Man kan givetvis tycka vad man vill om denna typ av journalistik, men det är så det går till i branschen. Kommunchefen i Katrineholm vet mycket väl att när en journalist hör av sig, så är artikeln i princip redan skriven.

Och nu, efter #kkgate, vet bloggosfären om det också. Kanske är det just därför Katrineholms-Kurirens chefer reagerar som de gör?

Intressant?

Fler om #kkgate: Fredrik Strömberg, Malin Crona, Barometern, HD, Thomas Mattsson

Andra bloggare om , , , , ,

Den som kommer för sent, straffar historien

För sen 1989: Erich Honecker.

Orden var sovjetledaren Michail Gorbatjovs, och uttalades i Berlin hösten 1989 under firandet av DDR:s 40-årsjubileum. Stats- och partichefen Erich Honecker var hårt trängd av de folkliga protesterna i Östtyskland, och hoppades på en rysk intervention, såsom hade skett så många gånger tidigare i östblocket, för att stävja det bångstyriga folkets krav på resefrihet, öppna gränser och demokrati.

Men istället för att skicka in stridsvagnarna, likt 1953, omfamnade Gorbatjov den åldrade kommunistledaren, gav honom två kindpussar och lämnade DDR med de numera bevingade orden den som kommer för sent, straffar historien. Även om ordalydelsen är omtvistad, var innebörden att Sovjet lät historien ha sin gång i det forna Östtyskland. Och utan hotet från Supermaktens pansar var DDR-regimen dödsdömd. Människor slutade att att vara rädda, och de mäktiga ledarna stod där nakna och hjälplösa.

En månad senare föll hela Järnridån i en fredlig revolution, och hela Centraleuropa blev demokratiskt igen, nästan över en natt. Den 9 november 1989 var en underbar dag som jag aldrig någonsin kommer att glömma.

För sen 2011: Hosni Mubarak.

Lite av samma känsla överväldigar mig idag, den 11 februari 2011, efter beskedet att Egyptens envåldshärskare Hosni Mubarak till slut ger upp och lägger benen på ryggen efter 30 års diktatur. Också han hoppades nog in i det längsta på att mäktiga allierade – USA – och militären skulle komma och rädda hans regim. Men istället visade det sig att också han missbedömt historiens gång. Han insåg för sent att historien sprungit förbi honom, precis som Honecker.

De folkliga revolutionerna verkar komma i 20-årscykler. Förra gången var det Östeuropa, nu blåser frihetsvindarna i Nordafrika. Låt oss hoppas att de uppnår orkanstyrka och sveper med sig diktaturen i Iran.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, 3, 4, DN 1, 2, 3, 4, 5, Expressen 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, 5, GP 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggare om , , ,

Vindkraftslobbyn blir centerns död

Vindkraftverk i Arlington, Wyoming, efter snöstormen nyligen. Minus 47C i kombination med stormvindar och snö blev för mycket för konstruktionen.

Jag har varit inne på det tidigare, men det tål att upprepas gång på gång. En av de främsta orsakerna till haveriet på elmarknaden heter Centern. Partiet har under hela sin moderna historia fört en totalt vettlös energipolitik, som fått orimligt stort genomslag på den reella politiken. Det beror förstås på att partiet, trots sitt alltmer obefintliga väljarstöd, lyckats manövrera sig i positioner där beslut i stora framtidsfrågor kring energiproduktionen hänger på enstaka centerröster.

Men förhoppningsvis ser vi snart slutet på Centern som parti. Om nuvarande ras i opinionen fortsätter kan vi förhoppningsvis slippa se partiet i riksdagen i nästa val.

Och i så fall är det välförtjänt. För såväl Maud Olofsson som hennes vapendragare, miljöminister Andreas Carlgren, har under snart fem års tid fungerat som effektiva stoppklossar för allt sunt förnuft både i energi- och miljöpolitiken. Som näringsminister är Olofsson högst ansvarig för det onödiga och fullständigt bisarra miljardslöseriet på ”förnybart”, det vill säga vindkraft. Trots att denna satsning kommer att kosta mer än 300 miljarder fram till 2020, och kommer innebära ett dubbelt så högt elpris som idag, vägrar Olofsson att ”överge klimatmålen”. Denna idiotsatsning, som trots sin ohyggliga prislapp är helt onödig eftersom Sverige redan producerar nära 100 procent koldioxidfri el, var dock ett ultimatium från Centern för att ge sitt stöd till fortsatt drift av Sveriges kärnkraftverk, som numera fungerar tack vare att pensionerade driftstekniker rycker in. Men i Maud Olofssons förvirrade tankevärld. så är vindkraften lösningen på problemet med höga elpriser. Trots att alla normalbegåvade inser att det krävs gigantiska satsningar i reglerkraft – dvs en massiv utbyggnad av vatten- eller gaseldade kraftverk – eftersom vindsnurrorna sällan levererar när det verkligen behövs.

Den huvudlösa satsningen på förnybart är dock helt logisk om man granskar vilka som är aktiva i den allmer högröstade vindkraftslobbyn. Centerns gamla kamporganisation på landsbygden, LRF, drar nämligen in massor av pengar till både lantbrukare och den egna konsultfirman LRF konsult – det är nämligen betydligt mer lukrativt numera att hyra ut åkermark till att ställa upp vindsnurror än att odla spannmål – och detta i en tid när världen står inför matbrist. Tjäna 150.000/år utan arbetsinsats heter det på LRF Konsults hemsida.

Och det givetvis därför Andreas Carlgren, som inte bara lagt sig platt för jägarlobbyn, nu vill upphäva kommunernas vetorätt mot nya vindkraftsetableringar. Lantrbrukslobbyns bidrag är ju hotade.

Vad än Olofsson och Carlgren tror sig ha för uppdrag, är det i alla fall inte svenska folket bästa de arbetar för. Som tur är inser fler och fler i väljarkåren hur det ligger till.

Vi förtjänar att slippa Centern i riksdagen. 2014 känns alldeles för långt borta.

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

PS: Historien bakom bilden högst upp går att läsa om hos Watts Up With That. Uppenbarligen är sträng kyla och snöstormar inte nyttigt för vindkraftverk. Hmm, var var det nu det skulle byggas ett tusental nya, i Piteå..?

Banangate vittnar om något stört i vår tid

Lyckligtvis är det flera som reagerat på Uppdrag Gransknings besynnerliga reportage om de svenska ungdomarna som flyttat till Norge – bland annat för att skala bananer!

I Skavlan raljerar programledaren med Janne Josefsson kring om detta löjliga arbete, som inte ens polacker skulle ta. Vilket väl ska tolkas som att Sverige nu blivit en riktig bananrepublik, där vi är så desperata att vi tar vilka skitjobb som helst.

Detta synsätt är ett tydligt kvitto på Sverige – och framför allt den bortskämta medieklassen i Stockholm – tappat allt vett och sans. I vanliga fall får vi höra hur lata, håglösa och bortskämda våra ungdomar är, men när man väl hittar ett antal som faktiskt tagit kommandot över sina liv och flyttat dit det finns jobb – även okvalificerade sådana – så framställs det som något skamligt eller i alla fall förnedrande. Den svenska välfärdens arvtagare – nu får de skala bananer för det nya herrefolket.

Debatten borde istället vara varför det inte finns sådana här jobb i Sverige längre. Här har vi de senaste årtiondena målmedvetet rationaliserat bort alla okvalificerade ”skitjobb”; se bara på debatten om RUT, där medievänstern fortfarande framställer det som gravt förnedrande att städa hemma hos någon. Samtidigt har tillverkningsindustrier, snickerier och textilfabriker flyttat från Sverige, arbetsplatser där det förut ofta gick att få jobb även för oss som var skoltrötta eller inte klarade att jobba projektinriktat och hålla många bollar i luften samtidigt.

Bristen på vanliga jobb försöker politikerna nu skyla över genom att tvinga ungdomarna att utbilda sig långt upp i 30-årsåldern. Det ser bättre ut i statistiken då.

Inte för att det hjälper – när de till slut kastas ut på arbetsmarknaden, med studielån som de aldrig kommer att klara av att betala, visar det sig att behovet av ytterligare journalister, stylister eller klimatkommunikatörer trots allt var ganska begränsat. Det är delvis därför vi har en generation av förtidspensionärer som inte ens har fyllt 30. De som inte klarade att jobba självständigt, misslyckades med att hålla många bollar i luften, och inte brann särskilt mycket för kundrelationer.  Förr i tiden kunde dessa unga vuxna ta jobb på en däckfirma eller på ett lager, och jobba sig till ett drägligt liv.

Idag är de flesta ”skitjobb” avskaffade, och de ungdomar som inte vill förtidspensionera sig och tycker det är jobbigt att bo hemma hos föräldrarna, har egentligen inte så många valmöjligheter.

Att flytta utomlands, till Norge eller Danmark där det finns jobb, är därför ett sundhetstecken. Det vi borde ha en debatt om är varför dessa möjligheter saknas i Sverige. Och vad det är för människor som rekryteras till våra medier…

Intressant?

Andra bloggare om , , , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: