Jag har följt debatten om Katrineholmskuriren, eller #kkgate som det hela nu har döpts till, lite halvt från läktarplats, och är nog fortfarande inte inte på det klara med vad den stora upprördheten bottnar i. Detta oavsett vilken sida man anser sig tillhöra i bråket (gammelmediejournalister respektive sociala mediebubblare som ivrar för transparens).

Det är förstås lätt att konstatera att Katrineholmskuriren kraftigt har överskattat – eller missuppfattat – sitt uppdrag. Den fjärde statsmakten är ett begrepp, ingen juridisk instution om nu någon chefredaktör trodde det. Det är alltså inte så att medier är att jämställa med domstolar, och mig veterligt står den twittrande och bloggande kommunchefen som allt handlar om inte heller åtalad för något. Att då använda uttryck som att ”föregripa den journalistiska granskningen” blir bara löjeväckande, och visar mest vilka obefogat höga piedestaler journalister placerar sig på ibland.

Dessutom är det, som flera påpekat, ganska genomskinligt att skicka iväg ett antal frågor skriftligen till en kommunal tjänsteman, som dels avslöjar vilken vinkel knäcket är tänkt att ha, dels automatiskt förvandlas till allmän och offentlig handlinng i samma sekund som mejlet når kommunchefens inbox. Sedan kan förstås tidningen gnälla om att chefen gömmer sig bakom en förment öppenhet, tar hjälp av sina sociala medie-kontakter och därmed obfuskerar granskningen, men i grunden handlar det om en reporter som var för slö eller ängslig för att lyfta på telefonluren och ställa frågorna direkt till honom. Eller gå ner till kommunhuset och träffa chefen ansikte mot ansikte. Utan att veta hur stort Katrineholm är, kan avståndet från tidningens redaktion till kommunens förvaltning näppeligen vara större än att man avverkar sträckan till fots på något tiotal minuter.

Reportrarna på Katrineholmskuriren – inklusive chefredaktör och kulturchef – har alltså helt misslyckats med att förstå en av de grundläggande reglerna i journalistiken: avslöja aldrig dina kort på förhand. Och om du ändå råkar göra det, som i det här fallet, gå vidare i livet och lär dig något istället för att ta till överord om att demokratin är hotad och svamla om bloggvalpar. Det blir bara löjligt, och kommer inte att vare sig gynna tidningens upplaga, annonsförsäljning eller varumärke. Och framför allt är det synd, eftersom kommunens satsningar på sociala medier möjligen hade rymt en bra story någonstans.

Men även indignationen i delar av bloggosfären och de sociala medierna är något svår att förstå. Framför allt det faktum att Katrineholms-Kurirens reporter verkade ha bestämt sig redan på förhand för att kommunchefens bloggande och twittrande var något som skulle framställas i kritisk dager. Men, ärligt talat, detta är ju ett fullkomligt normalt arbetssätt inom alla medier – den som tror att en journalist bara går ut i verkligheten och lyssnar lite på vad folk har att säga, för att sedan gå hem och skapa en artikel, har aldrig varit med på ett morgonmöte på en redaktion. All bra journalistik handlar om att välja en vinkel – eller fokus – och om man som journalist gör sin research riktigt bra, ska man i princip veta på förhand vad intervjuobjektet ska svara.

I framför allt etermedier har detta sätt att göra journalistik gått så långt att nyhetsinslag eller reportage närmast kan jämföras med filmmanus. Aktuellt, Rapport, Uppdrag Granskning eller valfri dokumentär kör alla enligt den mall, den undersökande journalistikens formulär 1A. Vinkeln är bestämd på förhand, nödvändiga fakta finns för att backa upp slutsatserna, och det enda som behövs är att man beger sig ut med kameran och får tag i en expert/forskare/politiker som bekräftar allt genom att säga det som står i ”manus”.

Denna jakt på så kallade talking heads blir ibland nästan pinsam – och riktigt underhållande kan det blir om en frustrerad reporter möter en tungt medietränad politiker som vet precis hur han ska svara för att omöjliggöra att svaret klipps ihop till något icke önskvärt. Då blir det en Tobias Billströmare.

Man kan givetvis tycka vad man vill om denna typ av journalistik, men det är så det går till i branschen. Kommunchefen i Katrineholm vet mycket väl att när en journalist hör av sig, så är artikeln i princip redan skriven.

Och nu, efter #kkgate, vet bloggosfären om det också. Kanske är det just därför Katrineholms-Kurirens chefer reagerar som de gör?

Intressant?

Fler om #kkgate: Fredrik Strömberg, Malin Crona, Barometern, HD, Thomas Mattsson

Andra bloggare om , , , , ,