Löpbandet – gymmets kvinnokontrollerade domän.

Så här på den internationella kvinnodagen tänkte jag skriva lite om strukturer – manliga och kvinnliga – som styr oss när vi tränar. Den dolda könsmaktsordningen på gymmet helt enkelt. Maktbalanser som finns där om, utan att vi tänker på dem särsklit ofta, men som påverkar oss alla som kämpar mot välfärdens negativa effekter instängda i svettiga träningslokaler.

Gymmet där jag tränar sedan något år tillbaka, är antagligen som de allra flesta gym i våra storstäder. Det innehåller en blandad publik, relativt jämnt spridd vad gäller både ålder och kön, där den övervägande delen utgörs av helt vanliga motionärer. Alltså de som lägger en halvtimme på konditionsövningar och kanske kör ett gympapass. Men så finns det två tydliga grupper som sticker ut. En övervägande manlig grupp, och en som består nästan uteslutande av kvinnor:

Grupp 1: Muskelmännen. De riktiga biffarna, som hänger på gym för att fixa en grym Fight Club-överkropp och gigantiska biceps. Håller för det mesta till under en skivstång, eller i hörnet där de fria vikterna finns. Tränar alltid med maximal vikt och nedlåter sig sällan till att sätta sig i en Nautilusmaskin (det är bara för nybörjare eller klenisar). Namnet till trots, finns det en och annan kvinna i denna grupp, men de är ganska få och tränar oftast ensamma.

Och under snart 30 års gymträning har jag hittills aldrig varit med om att en tjej eller kvinna kommit fram och yppat de magiska orden: köra emellan?

Grupp 2: Maratonkvinnorna. I motsatt ända av gymmet finns ett halvdussin löpband och lika många cross trainers. I denna del av gymmet härskar kvinnorna – högst en av fyra här är män – och de flesta av dem verkar träna för olika typer av långlopp. Eller så är de fast beslutna att bränna bort hela sitt dagsintag av kalorier (om de nu har ätit över huvud taget). Hur som kan deras deras rundor på löpbandet eller ”crossen” vara i timtal, om ingen sätter stopp.

Förr var gymmets konditionsmaskiner begränsade till 10 minuter vid kö – en regel som de företagsamma maratonkvinnorna (med stöd av ett par maratonmän) hade flera fiffiga sätt att ta sig runt. T ex genom att placera en tidning strategiskt i vägen för tidsangivelsen. Eller genom att starta om programmet var tionde minut. Eller helt enkelt dra på musiken för fullt i hörlurarna och inte låtsas om den växande kön. Väl medvetna om att få, allra minst räddhågsna män, skulle våga gå fram och påpeka att tiden är ute.

Efter upprepade påstötningar från  ur denna grupp löpbandsfantaster, beslöt gymmet att slopa tidsbegränsningarna helt. Sedan dess råder fullt kaos. Köerna ringlar timslånga, frustrationen och ilskan lägger tät, och logistikapparaten i omklädningsrummen har brutit samman. För eftersom folk nu tvingas stanna kvar längre för att få tag på ett ledigt löpband, har det nu också uppstått långa köer – till klädskåpen…

Numera håller jag mig i muskelbiffarnas hörna, och försöker inte ens bryta mig in i den aggressiva kampen om det som tidigare kallades ”uppvärmningsmaskiner”.

Tillbaka till kvinnodagen. Hela den här berättelsen är naturligtvis en bagatell i ett mycket allvarligt sammanhang, men i det lilla visar det ändå på hur tjejer blir allt bättre på att visa framfötterna i olika sammanhang.

I kampen om löpbanden har de i alla fall vunnit en jordskredsseger…

Intressant?

Mer om kvinnodagen: Aftonbladet 1, 2, SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, GP 1, 2, 3

Andra bloggar om , ,