Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: april 2011 (sida 1 av 2)

De hemliga spåren i Portal 2 av Episode 3

Borealis, Apertures forskningsfartyg. Här sett i Half-Life 2 Episode 2.

Mitt i de närmast lyriska hyllningarna av Portal 2 – visst är det ett lysande spel – sitter jag och drömmer om tredje delen av Half-Life 2. Den som skulle kommit redan 2008, men sköts på framtiden igen, och igen – för att till slut helt försvinna som samtalsämne ur pressmeddelanden och i diskussioner på spelsajter.

Men skam den som ger sig – jag väntade i sju år på Half-Life 2, ytterligare några år på Episode 1 och Episode 2 – och nu har det gått fyra år av enträgen väntan på den slutliga delen i trilogin. Frågan man måste ställa sig är förstås om det pågår någon utveckling över huvud taget, eller om Half-Life 2-expansionen skrotats i all hemlighet?

Om detta vet vi förstås inget. Men en genomspelning av Portal 2 ger i alla fall visst hopp om att det faktiskt kommer en avslutande del av H-L 2.

Och vad bygger jag då detta på, undrar förstås vän av ordning?

I Borealis torrdocka.

Jo, för det första – en Achievement/Trophy i Portal 2, Ship Overboard, gör tydliga kopplingar till Borealis, ett forskningsskepp som försvann spårlöst efter ett misslyckat experiment hos Aperture Science – som för övrigt var Black Mesas största konkurrent om statliga forskningspengar. För den som minns sin Episode 3, talade Black Mesa-forskarna  Isaac Steiner och Eli Vance om detta missing experiment som fick skeppet att försvinna/teleporteras – kanske framåt eller bakåt i tiden? Ombord ska i alla fall finnas utrustning som kan hjälpa mänskligheten i kampen mot The Combine.

Bakom en vägg i Apertures underjordiska kontor, finns en hemlig ingång till just den torrdocka där Borealis legat. En livboj med skeppets namn finns kvar på bryggan.

För det andra – grundaren av Aperture Science, Cave Johnson, berättar i de förinspelade röstmeddelandena djupt nere i forskningsstationen om hur Black Mesa ”stulit” hans experiment. Johnson talar också om försök med teleportering, och på en av nivåerna briefas spelaren om att man kan uppleva ”vissa tidsrese-effekter”.

För det tredje – inramningen i vissa delar av Portal 2 – de som utspelar sig i de äldsta delarna av Aperture Science-komplexet – stämmer inte riktigt överens med resten av spelets grafik och miljöer. Kan det vara så att vissa miljöer – kanske skrotade – från Episode 3 helt enkelt lånats in till Portal 2?

Ingen kan förstås veta, men jag är i alla fall relativt säker på att den avslutande delen av H-L 2 på något sätt kommer att knyta ihop de storyn om de bägge havererade forskningslabben – Black Mesa och Aperture Science – och att handligen kommer att kretsa kring sökandet efter Borealis, skeppet som teleporterades coh/eller skickades tillbaka i tiden i bästa Philadelfia Experiement-stil. Kanske det blir en Episode 3, kanske blir det ett helt nytt fristående Half-Life 3.

Eller också griper jag bara efter halmstrån.

Nåväl, i brist på tidsreseförmåga får framtiden utvisa om min optimism är befogad eller inte.

Intressant?

Lyriska Portal 2-recensioner: SvD, DN, Aftonbladet, FZ

Andra bloggar om , ,

Största hotet mot Antarktis: forskare och klimatturister

Hotas av klimatförändringar – och katter, råttor och möss...

På Antarkis är det som bekant svinkallt året om – förutom en kort kvalmig period under sommaren (dvs december-januari) då invånarna på den gigantiska kontinenten kan glädja sig åt temperaturer på bara runt 10 minusgrader.

Denna gigantiska frusna kontinent är ständigt aktuellt för forskare som tar sig till Antarktis för att hetsa upp sig över de eventuella effekterna för det lokala djurlivet — mest pingviner – om utifall att isen skulle smälta. Hittills tyder inget på att någon snabb avsmältning är nära förestående – men däremot visar det sig att ett nytt tidigare okänt hot mot den lokala faunan dykt upp – närmare bestämt de 4.000 forskarna som huserar där.

De leveranser av förnödenheter som dessa vetenskapsmän livnär sig på, har nämligen sällskap av stora mängder fripassagerare. Allt ifrån fröer, mögelsvampar, sniglar, kackerlackor, spindlar, till råttor och andra skadedjur.

Dr Kevin Hughes, forskare vid British Antarctic Survey, hittade vid en undersökning 12 olika insekter och 56 sorters svampar i livsmedlen som skickats till forskarna.

Och däggdjur så som råttor, möss och till och med katter ställer redan till med enorma problem på vissa avlägsna Antarktis-öar, där de går hårt åt fågellivet. Ännu har de inte fått fotfäste på själva fastlandet där kylan sätter stopp – men forskarna fruktar att de hittar metoder att överleva kylan, till exempel genom att flytta in i forskningsbaserna…

Men det är bara början. På senare år har klimatjournalistiken gjort att såväl Arktis som Antarktis sett en dramatisk ökning av antalet turister. Kalvande isberg och larmartiklar i pressen har blivit rena vinstlotten för Grönland – och turistströmmarna till Antarktis har ökat med 400 procent på 15 år.

Människor som reser till Jordens mest avlägsna hörn för att få uppleva hotade arter på nära håll. Och kanske utrotar dem genom sin blotta närvaro.

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Varför sälja knark när man kan handla med utsläppsrätter?

Det finns generösa EU-bidrag att få för att låta bil att producera energi. Ägarna till Teeside Powerstation, International Power, kan räkna hem en miljard på att stänga kraftverket.

Vid sidan av EU:s jordbrukspolitik, som tar större delen av Europagemenskapens budget i anspråk (i syfte att undvika att franska och belgiska bönder ockuperar motorvägarna till Paris och Bryssel) finns det en relativt nypåkommet byråkratiskt monster som är på god väg att kosta oss ännu ett par tusen miljarder utan att vi heller får något för pengarna. Förutom ytterligare byråkrati vill säga.

Jag talar om ETS (Emissions Trading Scheme), den europeiska handeln med utsläppsrätter. Alltså den mekanism som ska få Europas tunga industrier, kraftproducenter och inom kort även flygtrafiken att minska unionens CO2-utsläpp med  40 procent. Hittills har det gått som med de flesta EU-projekt – inte så lysande.

För att få de riktigt stora utsläppsbovarna med på tåget inför starten av ETS 2005, gav EU  bort generöst med utsläppsrätter – särskilt till energibolag och tunga tillverkningsindustrier. Tanken var att företagen skulle kunna sälja de överblivna utsläppsrätterna med god förtjänst på den europeiska ”utsläppsbörsen” i takt med att investeringar gjordes i ny energibesparande teknik eller grön energiproduktion.

Men handel med luft har sina sidor. Eftersom koldioxid inte är en vara som kan ursprungskontrolleras, har fiffel med utsläppsrätter blivit en ny favorit hos den organiserade brottsligheten. Bluffandet med utsläppsrätter har hittills kostat Europeiska skattebetalare 10-tals miljarder, och efter en stor stöld tidigare tidigare i år stängdes utsläppsbörsen helt för handel.

Men det är inte bara maffian som insett hur lukrativt det kan vara att sälja luft. I Storbritannien har energibolaget International Power nyligen dragit ner produktionen vid Teesside Power Station från 1875 MWh till ynka 45 MWh, vilket är detsamma som att lägga i princip hela anläggningen i malpåse. 100 anställda får sparken, bortfallet i effekt kompenseras genom import av fransk kärnkraftsel – men International Power kan ändå casha in en miljard genom att sälja de utsläppsrätter som företaget tilldelats (och som fortsätter att trilla in fram till 2012).

Liknande upplägg har gjorts av fler brittiska energibolag.

Ändå är detta relativt blygsamma summor om man jämför med vad indiska industrikoncernen Tata Steel drog hem genom att stänga brittiska stålverket Corus Redcar 2009 – för att sedan bygga upp samma produktionskapacitet i Indien.

Richard North på EU Referendum har räknat på vad denna manöver kostade skattebetalarna. Samtidigt som 5.000 arbetare fick sparken, kunde Tata dra hem runt 7,5 miljarder i försäljning av utsläppsrätter från stålverket. Dessutom kan företaget tillgodoräkna sig ytterligare pengar från Kyotoavtalets CDM-system (Clean Development Mechanism) genom att det nya stålverket ersätter en äldre indisk anläggning med högre utsläpp.

I slutändan innebär det ingen minskning av utsläppen över jhuvud taget – de kommer att vara ungefär på samma nivå som det nedlagda brittiska stålverket. Men tack vare handeln med utsläppsrätter är det alltså helt i sin ordning att flytta dem till en annan del av världen, och tjäna mångmiljardbelopp på affären.

Samtidigt som EU alltså finansierar denna miljardrullning, kostar nedläggningen den sargade brittiska ekonomin upp emot 5 miljarder årligen. Till detta kommer kostnaden för arbetslöshet och uteblivna skatteintäkter.

Man kan förstås skratta gott åt lättlurade brittiska byråkrater, som blundar för denna gigantiska förmögenhetsöverföring från hårt prövade energikonsumenter till internationella storbolag. Skrattet fastnar dock i halsen när man inser att vi även svenska elkonsumenter betalar tusentals kronor varje år för utsläppsrätter, trots att nästan all vår energi produceras helt utan utsläpp i vatten- och kärnkraftverk.

Men det värsta av allt är att hela denna miljardrulling sker helt i onödan. Under den tid som ETS (European Emissions Trading System) varit igång, har de europeiska utsläppen inte minskat utan tvärtom ökat. Under 2010 steg Unionens samlade utsläpp med 3,5 procent – och då räknas ändå inte vår ”export” av smutsig produktion till Sydostasien och Kina in.

Jag har skrivit det förut, men det förtjänar att upprepas. Det finns egentligen ingen som helst anledning att hålla på på med knarkhandel, traficking, bankrån eller spritsmuggling. Dessa verksamheter inbringar ändå bara småslantar jämfört med vad lite fiffel på den europeiska utsläppsbörsen kan inbringa.

Dessutom är blåsningen nästan helt riskfri eftersom utsläppshandeln är sanktionerad av våra egna politiker. I kampen för klimatet är som bekant inga kostnader för höga.

Detta är något att fundera på så här 25 år efter Tjernobylkatastrofen och en dryg månad efter Fukushima. För oavsett vilken typ av energiproduktion vi väljer att satsa på framöver, kommer vi att alla att bli fattigare som ett resultat av EU:s luftaffärer. Nya såväl som gamla.

Intressant?

Energidebatt i pressen: SvD, Aftonbladet, DN

 

Vägen till helvetet är kantad av praktiska funktioner

Mina resemönster är inte så där vansinnigt spännande.

Steve Jobs och Apple står bokstavligen med brallorna nere, efter avslöjandet igår om att företagets storsäljare Iphone registrerar sin ägares rörelsemönster in i minsta detalj – eller åtminstone ner på basstationsnivå. Informationen om var telefonen befunnit sig sparas ner i hittills okänd fil på telefonen. Innehållet är platsdata (longitud och latitud) samt tidpunkt för besöket, och filen synkas över till datorn som telefonen kopplas till.

Med det verktyg som de brittiska dataforskarna Pete Warden och Alasdair Allan tagit fram, kan man lätt göra en grafisk representation av innehållet, som sträcker sig ungefär ett år tillbaka i tiden. Själv kan jag tydligt se mina resemönster från förra sommaren och framåt, då jag mest pendlade från Värmdö till Stockholm City, med ett par avstickare på semester till Varberg, Skåne och Eskilstuna. Inget dramatiskt precis.

Men för många andra kan denna typ av information vara extremt känslig om den kommer ut. Svartsjuka sambor kan börja kontrollera var partnern varit. Journalister som arbetar i mindre demokratiskt utvecklade delar av världen måste plötsligt räkna med möjligheten att telefonen kan beslagtas och tömmas på information av regimer som vill ha koll  på var reportern rest (och därmed kanske även vem han/hon träfffat). Joakim Jardenberg visar ett eget exempel från sitt eget besök i Kairo förra året, då han mötte ett antal bloggare – möten som kartlades av hans Iphone.

Apple har ännu inte kommenterat avslöjandet, men vd:n Steve Jobs har i tidigare intervjuer försäkrat att kundernas personliga uppgifter är trygga. Bara någon månad senare lyckades hackare komma över kontaktuppgifter till  114.000 Ipad-användare

Men det är inte bara Apple som slarvar med integriteten. Google gjorde bort sig på liknande sätt med Buzz, och i samband med fotograferings-sessionerna för Google Maps ”råkade” företaget kartlägga städernas öppna trådlösa nätverk – oklart exakt varför.

Facebooks öppna arkitektur för inloggning, kommentering och delning, Facebook Connect, har revolutionerat mediebranschen. Men tyvärr glömde man att testa säkerheten i systemet. En plugin, Firesheep, var allt som krävdes för att kunna ta kontroll över andras Facebook-konton – om dessa varit oförsiktiga nog att logga in på ett okrypterat trådlöst nätverk, som Telia Homerun.

Självklart tror jag inte att Apple haft några onda avsikter med att lägga in spårningen i sina telefoner, att företaget agerar på uppdrag av Homeland Security, eller bara föregår EU:s omdebatterade datalagringsdirektiv.

Men blotta det faktum att filen faktiskt finns, innebär naturligtvis också att Apple tänkt att använda den till något, och det är ingen särskilt kvalificerad gissning att alla världens Iphone-telefoner kontinuerligt rapporterar in dessa data. Kanske Apple bara vill veta var det finns dålig mobiltäckning, för att förbättra antenndesignen? Eller så tänker Jobs & Co att använda alla sina miljontals kunders trafikdata för att bygga nya, häftiga tjänster som vi ännu inte sett.

Oavsett vilka skäl som ligger bakom, sätter det strålkastarljuset på ett stort problem i dagens extremt teknikdrivna mediesamhälle. De som utvecklar alla dessa nya smarta tjänster och schyssta appar tänker sällan på hur dessa verktyg kan missbrukas om de hamnar i fel händer. Och det finns sällan någon tid för eftertanke – det gäller att vara först med det senaste!

Det brukar heta att vägen till helvetet är kantad av goda avsikter. Och ett antal praktiska funktioner.

Intressant?

Press: DN 1, 2, SvD 1, 2, Affärsvärlden, Mac World, Pc För Alla, Expressen

Bloggar: Kjellberg, Mymlan, No Size Fits All

Andra bloggare om , , , ,

Bilden ljuger alltid

Robert Capas världsberömda dokumentärfoto, där han lyckas fånga bilden av en rebell som fälls av en kula i spanska inbördeskriget. Eller också var bilden arrangerad.

För mer än 25 år sedan gjorde vi en specialnummer av Västfronten, övningstidningen för Journalisthögsskolan i Göteborg. Temat var foto – och jag och min delansvarig för ett reportage som handlade om bildmanipulation. Vid denna tid ansågs fortfarande fotojournalistiken som den kanske mest trovärdiga formen av journalistisk rapportering – bilden ljuger aldrig – men som exemplen gång på gång visat, var verkligheten snarare den motsatta.

För alla fotografer berättar en historia, tidvis kraftigt vinklad – ibland gränsande till rena lögnen. Tidningsutgivare, makthavare, stater – alla har haft sina egna skäl genom åren till att använda bilden som ett vapen. I kampen för att skapa en opinion, för att rentvå sig, för att underbygga anklagelseakter.

Metoderna har skiftat från subtilt till handfast; fotovinklar, ljussättning, arrangerade situationer, beskärningar – eller retuscheringar i efterhand. Extremexemplen hittades i Sovjetunionen, där makthavare som fallit i onåd – som Trotskij – helt sonika retuscherades bort från arkivbilder – och därmed försvann ur historien.

Ändå har alltså fotografiet av någon konstig anledning alltid ansetts utgöra ett sanningsvittne. Det vill säga – ända fram till idag.

Känd bloggare, enligt uppgift flitig användare av Photoshop.

Alla dessa tankar från det där skolarbetet kommer över mig när jag ser Moderna museets fotosatsning, Se världen!, som öppnade i fredags. Det är tveklöst en av de största satsningarna på fotokonst som någonsin gjorts av Moderna, och ett bevis så gott som något på att fotografin är på mycket stark frammarsch. Och detta beror förstås i sin tur på den närmast explosionsartade teknikutvecklingen och möjligheten att publicera sig för en låg eller obefintlig kostnad. De verktyg som var förbehållna proffsfotografer för bara några år sedan, har i princip alla tillgång till idag. Alla kan ta bilder med hög kvalitet med sina mobiltelefoner, och allt fler av de bilder och filmer i som illustrerar dramatiska händelser i medierna – som jordbävningen i Japan – kommer från privatpersoner utrustade med mobilkamera.

Och en hel generation unga tjejer vet mycket väl att många av de bilder som publiceras i modebloggar inte visar alls speglar verkligheten – alla vet att man måste ”photoshoppa” bort ridbyxlår, rynkor, finnar, valkar, överflödigt fett eller ovälkomna personer som råkat komma med på bild. Med demokratiseringen av tekniken – och verktygen – kan alla manipulera sina bilder.

År 2011 vet således alla att bilden alltid ljuger och att alla håller på med det – från modebloggare till Årets bild-pristagare. Precis som det alltid har varit. Det har bara blivit ohyggligt mycket enklare än förr.

Skillnaden idag, i ett samhälle där alla som använder nätet också är fullt medvetna om hur enkelt det är att manipulera ett foto, är att vi förhoppningsvis alla blir bättre mediekritiker.

Modernas utställning handlar förstås inte direkt om det här ämnet, utan fokuserar mestadels på de stora 1900-talsfotograferna, vars verk finns i Modernas stora fotosamlingar. Men det är är en viktig påminnelse om vad bilden har varit, och snuddar faktiskt lite vid frågan om vart fotografiet tar vägen som konstform i framtiden. Bitvis är utställningen riktigt riktigt bra (även om har svårt att riktigt se att Annika von Hausswolffs verk håller för en hel vägg).

Och vem vet, kanske någon av alla fotografer – du, jag och alla med mobiltelefon –  sporras att våga sig på något riktigt revolutionärt emellanåt.

In a time of universal deceit – telling the truth is a revolutionary act.
(George Orwell, 1984)

Intressant?

PS: Ingen av bilderna i blogginlägget finns med i utställningen.

DN, DN, Expressen, SvD, Smålandsposten, Sundsvalls Tidning

Andra bloggare om , , ,

Idiotisk ändring av dubbdäckslagen

Snöoväder på våren, ingen ovanlig syn.

Transportstyrelsen har i år bestämt att förbjuda dubbade vinterdäck redan från och med lördag – alltså två veckor tidigare än tidigare år. Jag förmodar att anledningen är den sjukliga fixeringen vid skadliga ”partiklar”, kombinerat med en övertygelse om att 15 ytterligare dagar med dubbfritt kan spara in pengar på vägunderhållet.

Det riktigt galna i den här nya lagen, är att den gäller i hela Sverige från och med lördag, om det inte ”råder vinterväglag”. Kvällens väderprognos talade om varma vårdagar i Stockholmsområdet, men kalla nätter med stor risk för frost. Det vill säga vinterväglag på nätter och tidiga morgnar, med stor risk för isbildning på gator och vägar, och sommarväg under dagtid. Precis som det brukar vara under vårmånaderna.

Och längre norrut avlöses snöfallen av mildväder, vilket gör det ännu farligare att lägga om till sommardäck för tidigt.

Det enda den nya dubbdäckslagen för med sig är en ökad risk för trafikolyckor, när bilister i de delar av Sverige där det fortfarande råder vinter under stora delar av dygnet kör runt på sommardäck.

Byråkratin vs förnuftet: 1-0.

Intressant?

DN, Expressen, Allehanda.se, ekuriren.se,

Andra bloggar om , , ,

Pensionsspara – i 64 miljoner tomma lägenheter!

Fondförvaltaren Gustav Rhenman på East Capital, tycker att risken för ”bubblor i Kinas bank- och fastighetssektor är överdriven”. Istället menar han att det är köpläge i bank och fastigheter.

Så bra, då kan jag lugnt låta East Capital investera mina pensionspengar i en nybyggd 12-miljopnersstad på den kinesiska landsbygden, med gigantiska gallerior som står folktomma år efter år. 10 nya städer byggs varje år i Kina, varav de flesta sällar sig till raden av spökstäder där 70 procent eller mer av bostäderna förblir osålda. Och hela denna sanslösa byggboom är sanktionerat av den kinesiska regeringen – allt för att hålla uppe landets skyhöga tillväxtsiffror.

Se gärna dokumentären ovan från australienska samhällsprogrammet Dateline, och läs sedan E24-artikeln en gång till. Fråga sedan dig själv om du tror att en investering i någon av Kinas mer än 64 miljoner tomma lägenheter kommer att få dina pensionspengar att växa.

Som Gillum Tullock, en Hong Kong-baserad analytiker med expertkunskap om den kinesiska fastighetsmarknaden, säger i reportaget.

”Den kinesiska fastighetsbubblan kommer att få den amerikanska att förblekna i jämförelse”.

Intressant?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Varför lyfter aldrig e-sporten i Sverige?

StarCraft II: Högoktanig rymdunderhållning.

Världsettan i Starcraft II, sydkoreanske Jang ”MC” Min Chul, är på visit i Sverige för att delta i (och vinna) en superturnering mellan åtta SC II-proffs. Turneringen hålls i Kulturhuset i Stockholm, och sänds live på Aftonbladet.

Om man nu aldrig hört talas om Min Chul, kan det bero på att han är verksam inom en sport som må vara populär i Sydkorea, men aldrig riktigt fått fart i övriga delar av världen. Trots att datorspel är en av våra allra vanligaste sysselsättningar – spelindustrin gick för länge sedan om filmbranschen i lönsamhet — verkar intresset för att se datorspelsproffs live eller på tv vara ganska begränsat.

Ända sedan första början, när jag var med och organiserade Sveriges första större Quake-turnering, FragFest 96, har e-sporten år efter år spåtts en lysande framtid. Och visst, det finns numera en handfull extremt duktiga spelare som kan försörja sig på att resa runt i världen och spela Starcraft, WoW eller Counter-Strike (jag har ganska dålig koll på exakt vilka spel som körs i turneringarna nuförtiden). Bland annat ett par svenskar.

Men för den stora allmänheten är och förblir e-sporten en marginell – för att inte säga helt okänd – företeelse. Vilket är synd. För efter att ha följt Aftonbladets live-bevakning av Starcraft II-tävlingen på kulturhuset kan jag bara bara säga – vilken ös! Trots att jag inte har en aning om hur de olika raserna och dess enheter fungerar, är det omöjligt att inte låta sig imponeras av toppspelarna som gjorde upp. Att hantera hundratals enheter samtidigt, fatta sekundsnabba beslut och samtidigt planera vinnande strategier på det sätt som Starcraft-eliten kan, gör att det blir en sanslös show. Trots att jag alltså inte förstår särskilt mycket av vare sig spelet eller kommentatorerna.

Kanske är det detta som gör att e-sport aldrig slagit igenom på nationell TV. Spelarprofilerna gömmer sig bakom obegripliga ”handles” och kommentatorerna talar för den lilla elit som är insatt i allt som händer – istället för att försöka föra ner allt det som händer på slagfältet till en nivå som inkluderar fler än dem som spelar StarCraft på tävlingsnivå. Därför har det aldrig blivit någon stor publiksport.

Uppenbarligen är det helt annorlunda i Sydkorea, där det finns speciella e-sportkanaler på TV och där de riktigt framgångsrika spelarna kan tjäna miljoner. Från Sydkorea kommer också en av de största organisatörerna – World Cyber Games – som tog över efter  amerikanska Cyberathlete Professional League, som gick i konkurs för ett par år sedan i brist på sponsorer. Frågan om varför det lyckats där, och inte i vår del av världen, kan förstås diskuteras.

Det KAN förstås ha att göra med att vinnaren MC kommer därifrån, liksom en rad andra e-sportgiganter. Och jag är ganska säker på att Aftonbladets live-sändning igår följdes av många människor i Sydkorea.

En sak står i alla fall klart: e-sport gör sig faktiskt bättre i TV än de flesta andra underhållingsprogram just nu.

Intressant?
Andra bloggare om , , , ,

BIlden av Obamas ”tuffa” besparingar

Idag jublas det igen – Obama har lyckats avvärja ännu en kris. Denna gång handlade det om att förhindra en bankrutt för den amerikanska statsförvaltningen som har slut på pengar.

Uppgörelsen innebär alltså inte att USA plötsligt löser problemet med sin galopperande statsskuld – den växer fortfarande snabbare än någonsin – utan bara att den amerikanska Riksbanken, FED, får i uppdrag att låna ännu mer pengar (och trycka fler dollarsedlar).

Och när Obama säger att det kommer kommer att bli ”tufft” och att besparningarna kommer att bli ”smärtsamma”, ska man veta vad det egentligen handlar om.

Precis som teckningen av satirikern Michael Ramirez ovan visar, är USA konkursmässigt, hur man än vrider och vänder på det. Inkomsterna täcker bara 56,9 procent av de totala statsutgifterna på 3,82 biljoner dollar. Resten måste staten alltså låna.

Knäckfrågan de senaste månaderna, mellan republikaner och demokrater, har varit nivån på ”besparingarna”. Demokraterna ville spara 0,86 procent i statsbudgeten, medan republikanerna ville visa handlingskraft och krävde hela 1,59 procent.

I realiteten har striden alltså gällt om budgetunderskottet ska vara 42,24 procent eller 41,51 procent. Och nånstans där emellan har det alltså landat.

Hur många tusen miljarder det blir som Ben Bernanke ska låna ihop, orkar jag inte ens räkna ut just nu. Men många nollor blir det.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, DN, Aftonbladet, Expressen 1, 2
Andra bloggare om , , ,

Hamas-journalistiken

För någon månad sedan slogs en demonstration på Gazaremsan, inspirerad av Egyptiernas kamp för yttrandefrihet och demokrati, brutalt ner av den styrande Hamas-milisen. Denna händelse förbegicks med närmast fullständig tystnad här i Sverige – trots att många journalister var bland de som misshandlades.

Under de senaste veckorna har granatbeskjutningen från Gaza in mot Israel – som vanligtvis sker mer eller mindre dagligen – intensifierats avsevärt. För ett par dagar sedan sköt terrorister i Gaza en raket mot en israelisk skolbuss, varvid ett barn och busschauffören skadades svårt. Som tur var hade de flesta barnen precis hunnit lämna den fullsatta bussen – meningen med raketattacken var att döda alla som satt i den.

Men inte heller denna terrorhandling ansågs värd att berätta om.

Idag, däremot, har DN och SvD vaknat – efter att Israel gått till motangrepp och ”dödat palestinier”, bland annat en befälhavare, inne i Gaza. Israel försvarar sig alltså mot upprepade terrorangrepp – ofta utförda från tättbefolkade områden och hyreshus, där milisen bäddas in av mer eller mindre frivilliga mänskliga sköldar – och detta framställs som brott mot mänskligheten.

Tyvärr är det nog denna typ av nyhetsvärdering och vinklingar som gör att det idag är farligare än nånsin att vara jude i Sverige. Och att antisemitismen numera verkar vara mer eller mindre sanktionerad i delar av landet – inte minst i Malmö.

Intressant?


Andra bloggar om , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: