The Economist omslag till majnumret 2010. Fortfarande lika aktuellt.

Den europeiska skuldkrisen förvärras för varje dag, och ingen tror längre att sorgebarnet i Eurosamarbetet, Grekland, har skuggan av en möjlighet att betala tillbaka de gigantiska lån som staten dragit på sig, inte minst genom de senaste årens ”räddningspaket”. Det enda som kvarstår är någon form av skuldnedskrivning, det vill säga statsfinansiell bankrutt, även om EU-politker och företrädare för Europeiska centralbanken ECB med diverse nyspråk – som ”mjuk rekonstruktion” – försöker sminka liket. Det funkar förstås inte på finansmarknaderna, som redan genomskådat det orwellska nyspråket och stängt utlåningen till Grekland. Den enda möjligheten att hålla igång verksamheten i Aten är att ECB går in med fler miljarder, och fler, och fler… pengar som i princip pumpas rakt ner i ett svart hål, och som långivarna – det vill sägas Europas skattebetalare – aldrig kommer att få tillbaka.

Och de skattebetalare som lånar ut mest är tyskarna. Det är alltså inte så konstigt att Tyskland, som fungerat som EU:s bankomat, börjat tröttna på att betala ut pengar till Club Med, även om det så här långt har inneburit en vinst för de tyska banker som slussat pengar till Aten och andra krishärdar i Euroland. Men dagen närmar sig när tyskarna tröttnar på att försöka stabilisera en gemensam valuta som hade haft skräpstatus om det inte vore för det faktum att den har den tyska D-markens DNA i grunden.

Sedan Euron infördes har Tyskland också haft ett stort inflytande över ECB, som sedan starten haft sin hemvist i det kontinentala Europas finansiella centrum, Frankfurt. Just nu pågår dock processen för att tillsätta en ny ledning för EU:s centralbank, och kohandeln mellan Frankrike, Tyskland och Italien är i full gång. Stalltipset är att en italienare, Mario Draghi, tar över som ECB-chef.

Många spekulerar i att Grekland – och kanske även Portugal och Irland – kan tvingas att lämna Euron, vilket riskerar att kasta oss in i en finanskris 2.o som får Lehman Brothers-kraschen att förblekna i jämförelse. Men det är inte så många som talar om den andra – och förmodligen mindre smärtsamma möjligheten – att Tyskland helt sonika dumpar Euron och återinför D-marken som nationell valuta. Som The Telegraphs kolumnist Ambrose Evans-Pritchard skrev redan i början av 2010, skulle ett sådant drag påverka tysk ekonomi minimalt, samtidigt som de återstående Club Med-länderna som blir kvar i valutaunionen kan upprätta hålla befintliga låneavtal och devalvera med minsta möjliga kaos för de internationella lånemarknaderna.

Dessutom blir fortsatta nedskärningar – vilket är kravet för fortsatt stöd från ECB och IMF – svårare att genomföra för varje dag som går – 80 procent av grekerna säger nej till fortsatta besparingar och inkomsterna har redan minskat med 20 procent.

Alternativet är att Grekland faktiskt tar tyska Bild Zeitung på allvar och börjar sälja ut statlig egendom i stor skala. Det lär dock inte räcka på långa vägar med Akropolis. Tyskland har emellertid sedan länge visat stort intresse för de lite större öarna – som Kreta

Intressant?

E24, DN, 2, SvD, 2, Aftonbladet
Andra bloggare om , , , ,