Skillnaden på gammal och ny energi. (Från cartoonsbyjosh.com)

FN:s klimatpanel har gjort bort sig igen. Denna gång handlar det om en ny rapport om förnybar energi, som sammanställts av IPCC, och kommer till slutsatsen att upp till 80 procent av världens energibehov år 2050 kan produceras via förnybara energikällor – främst vind- och solkraft.

Rapporterna från klimatpanelen, IPCC, ska enligt gängse uppfattning spegla de senaste forskningsrönen inom området, och används som beslutsunderlag för regeringar världen över – särskilt i Sverige och andra EU-länder där tron på IPCC:s rapporter är av närmast religiös karaktär.

Synd bara att den skeptiske bloggaren Steve McIntyre, som tidigare uppdagat FN:s fusk med den så kallade hockeyklubban och fifflandet med temperaturdata, nu avslöjat att författaren till rapporten, Sven Teske, är anställd av tyska Greenpeace. Teske tog fram rapporten i nära samarbete med påtryckargruppen European Renewable Energy Council (EREC) vars uppdragsgivare är europeiska vind- och solenergiföretag.

Så, en heltidsanställd aktivist har alltså haft ensamt ansvar för en av rapport som handlar om vägvalen för framtidens energi, uppbackad av en lobbygrupp vars medlemmar har allt att vinna på en utbyggnad av vind- och solkraft.

Glädjande nog har även tidigare devota fans av IPCC nu ilskat till – såväl Mark Lynas som Anthony Revkin har högljutt ifrågasatt vad FN håller på med.

Att IPCC:s rapporter inte går att lita på är inte direkt något nytt. Redan 2009 avslöjades Himalayagate, där det påstods att glaciärerna i bergsmassivet skulle vara borta redan 2035.  Sedan uppdagades det ena huvudlösa påståendet efter det andra, som snart visade sig bygga på material från påtryckargrupper som Greenpeace och WWF – och inte på forskning. Mer än 30 procent av innehållet i klimatrapporten visade sig vara sådan grå litteratur, dvs partsinlagor från olika organisationer.

Men det riktigt intressanta i sammanhanget är det närmast symbiotiska förhållande som verkar finnas mellan å ena sidan FN:s klimatpanel, EU:s politiker och stora påtryckargrupper. Bishop Hill beskriver denna sjuka rundgång av bidrag – hundratals miljoner Euro – EU-medborgarnas bekostnad, som en ideologisk penningtvätt.

It has long been known that organisations such as Friends of the Earth and WWF are paid by the EU to lobby the EU in favour of the policies that the EU wants. And it is no surprise that the Intergovernmental Panel on Climate Change takes research that benefits the agendas of governments. We all knew this much.

What is surprising is the sheer scale of this shameless enterprise. We all knew that ‘grey literature’ — non-scientific and non-peer reviewed ‘research’ — found its way into IPCC reports. What surprises is the extent to which ‘grey organisations’ — para-govermental institutions with public functions, but little or no democratic accountability or transparency — are involved in the production of policy and evidence-making, benefitting a narrow industrial sector and serving a particular political agenda.

Vad som alltså sker är att EU har ett ambitöst – eller kanske dumdristigt – mål på att 20 procent av unionens energi ska produceras via förnyelsebara energikällor redan år 2020. Detta direktiv har drivits fram delvis efter påtryckningarfrån olika lobbygrupper, som just EREC, och miljöorganisationer som Greenpeace och FoE. Samtidigt får exakt samma organisationer miljarder i bidrag från EU – för att bedriva lobbyverksamhet för ökade satsningar på vind- och solenergi inom EU.

Vad det handlar om i praktiken är att politiker kan driva igenom nya energiskatter, införa handel med utsläppsrätter, och andra pålagor som säljs in under förevändningen att klimatet kräver det. När vi knorrar över att elpriset fördubblas och vår natur ödeläggs av gigantiska vindkraftsparker, kan makthavarna hänvisa till forskningen från FN:s klimatpanel – som ju visar svart på vitt hur vi ska lösa våra framtida energibehov.

Fixeringen vid så kallade klimatåtgärder – som hittills bara inneburit ökade utsläpp – är vid sidan av EMU-samarbetet det enskilt största hotet mot Europas framtida välstånd. Istället för satsningar på ny teknik som faktiskt kan ge oss tillgång till billig och ren energi (till exempel toriumreaktorer och skiffergas) fortsätter den huvudlösa miljardrullningen till gigantiska vindkraftparker som bara göder det klimatindustriella komplexet. Landskap ödeläggs, industrier slår igen och flyttar verksamheten till Asien där kolkraften är billig. Själva blir vi bara fattigare i takt med att allt mer av våra inkomster slussas iväg till staten i form av ständigt höjda miljöskatter.

Energi- och klimatskatterna är idag så stora att det skulle vara förödande för vilken statsbudget som helst om de plötsligt försvann. Därför måste de försvaras till varje pris, med lögner om så krävs.

Och där spelar FN:s klimatpanel givetvis en viktig roll.

Intressant?
Andra bloggare om , , ,