Ett foto från södra tornet, som jag tog i augusti 1984. Norrut syns Midtown och Empire State Building. Det är fortfarande svårt att inse att World Trade Center är borta.

På söndag är det tio år sedan terrorattackerna på World Trade Center och Pentagon, en dag som förändrade världen kanske mer än någon enskild händelse  i efterkrigshistorien. Det främsta målet med attacken mot tvillingtornen var att ingjuta skräck i USA och västvärlden, genom att visa hur sårbart det amerikanska öppna samhället var mot terrordåd. Det sekundära var enligt uppgift att knäcka den amerikanska ekonomin.Wall Streets digitala hjärta var förlagt till de underjordiska våningarna i WTC-komplexet.

Det första målet – skräcken – lyckades Al-Qaida uppnå omgående. Det andra – att sänka USA:s ekonomi, tog lite längre tid än vad Osama Bin Ladin räknat med.

För ett decennium efter WTC-attackerna är USA:s ekonomi i ett sämre skick än den någonsin varit sedan den stora depressionen i slutet av 1920-talet. Budgetunderskottet är astronomiskt, arbetslösheten biter sig fast på rekordhöga nivåer och samhällsservicen monteras ner. Delstater har redan gått bankrutt och USA:s federala myndigheter var snubblande nära att ställa in betalningarna så sent som för en månad sedan.

För den som vill se det, finns det ett tydligt samband mellan USA:s usla ekonomi idag och efterspelet till attackerna mot World Trade Center. Bortsett från de svindlande summor som det kostat att bedriva två krig under tio års tid – i Irak och Afghanistan – har en monstruös säkerhetsapparat byggts upp för att skydda medborgarna mot terrorhotet. Antiterrormyndigheten Homeland Security, som bildades efter 9/11, har idag svällt till närmast ofattbara proportioner. Hundratals miljarder har satsats på allt från säkerhetskontroller på muséer till avancerad övervakning av medborgarnas liv – till stor glädje för den växande privata säkerhetsindustrin, som levererar allt från säkerhetsutrustning på världens flygplatser till privat säkerhetspersonal i konfliktområden (dvs legosoldater).

Trots denna biljonrullning, är risken att utsättas för ett terrorattentat minimal – nu som då. I en undersökning, ”A False Sense of Insecurity”,  slår forskaren John Mueller vid universitetet i Ohio fast följande:

1. Assessed in broad but reasonable context, terrorism generally does not do much damage.
2. The costs of terrorism very often are the result of hasty, ill-considered, and overwrought reactions.

– Antalet människor som dödas årligen av muslimska terrorister eller Al-Qaida-wannabees är kanske på sin höjd ett par hundra utanför krigsområden. Det är ungefär lika många som drunknar i sina badkar varje år, säger Muller i en intervju med L.A. Times. 

Dessutom mister fler amerikaner livet utomlands i trafikolyckor och magåkommor än i terrordåd. Och på hemmaplan är risken att dö av allergiska reaktioner mot jordnötter eller i viltolyckor med rådjur också betydligt större än att drabbas av terror.

Ändå har miljardsatsningarna på närmast absurda säkerhetsprojekt kunnat genomföras med terrorhotet som skäl. Några exempel ur artikeln i L.A. Times:

  • I Keith County, Nebraska, med 8.000 invånare, oroade sig myndigheterna för att en Al-Qaida-cell skulle lasta sprängämnen på en motorbåt och spränga en damm. Så Homeland Security betalade för inköp av modern dykarutrustning, undervattensstrålkastare och -radio samt en snabbgående ribbåt med sonarutrustning så att botten på dammen skulle kunna kartläggas i jakten på terrorister.
  • Mitt ute på prärien, i Cherry County med 6.148 invånare, satsades tusentals dollar för att avvärja biologisk krigföring  – mot kor…
  • I Glendale, en förort till Los Angeles, fruktade polisen att militanta islamister skulle gå till anfall mot DreamWorks eller Disney Campus – lösningen blev att köpa en nio ton tung pansarbil komplett med kanontorn till en kostnad av ett par miljoner.

Och den hysteriska pengarullningen drabbar inte bara USA, hela världen betalar för den svällande amerikanska polisstaten. På Arlanda har  kostnaderna för säkerhetskontroller fyrdubblats sedan 2001, Säpos budget har fördubblats på tio år – och EU startar ett nytt europeiskt nätverk mot terrorn. Vi tvingas förnedra oss offentligt i nakenscanners för att få åka på semester, vi har fått lagar som ger staten tillåtelse att övervaka våra mejl och telefonsamtal – och en uppsjö av totalt verkningslösa regler har införts för att i bästa fall möta gårdagens terrorhot. För det enda vi kan vara säkra på är att nästa gång det sker ett terrordåd kommer terroristerna knappast att ta med sig flytande sprängämnen ombord eller gömma bomber i skorna.

Och samtidigt som om allt fler amerikaner förlorar sina hus, hamnar i arbetslöshet och får se sina sociala skyddsnät monteras ner, lever och frodas det säkerhetsindustriella komplexet i högönsklig välmåga. När det gäller kampen mot terrorismen diskuteras inga nedskärningar – oavsett hur hög notan blir.

I Salon.com skriver kolumnisten Glenn Greenwald:

Nothing has altered the mindset of the American citizenry more than a decade’s worth of fear-mongering  So compelling is fear-based propaganda, so beholden are our government institutions to these private Security State factions, and so unaccountable is the power bestowed by these programs, that even a full decade after the only Terrorist attacks on U.S. soil, its growth continues more or less unabated.

Rubriken på det här blogginlägget är metvetet provocerande. Faktum är att i den långa kampen mot terrorismen finns det ännu ingen segrare, däremot många förlorare. Det öppna samhället, den personliga integriteten och ekonomin till exempel.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD 1, 2, 3, 4, G-P, SVT, Aftonbladet

Andra bloggare om , , , ,