Konstigt nog finns det fortfarande många som försöker passa in Europas skuldkris i en traditionell höger-vänsterskala. Aftonbladets ledarsida idag skriver att hade bara Socialdemokraterna vunnit det tyska riksdagsvalet 2009 – istället för Angela Merkels CDU – så hade Europa kunnat räddats från den annalkande finansiella härdsmältan. Det hårdnackade motståndet mot EU-obligationer och att låta den europeiska centralbanken, ECB, sätta igång sedelpressarna tillskrivs av någon anledning den tyska högern.

Tänk om det hade varit så enkelt. Den som studerar EU:s och finansmarknadernas historia finner dock inget som helst belägg för att vänsterregeringar agerat annorlunda än högern när det handlat om EU:s överstatlighet och kontroll av finansmarknaderna. Det hårdnackade tyska motståndet mot att ställa ECB under politkernas kontroll är djupt förankrat i alla politiska läger i Tyskland. Det var dessutom ett krav inför införandet av den gemensamma valutan för 10 år sedan att ECB inte skulle tillåtas att finansiera slarvande Euro-lånder med nytryckta sedlar – något som visserligen kan hjälpa för stunden, men som riskerar skjuta fart på inflationen och därmed dra med Tyskland ner bland resten av Eurozonens problemländer. Samma sak med de så kallade Euroobligationerna som EU-byråkraterna nu i panik vill införa för att smeta ut de krisande ländernas skulder över alla Eurozonens medlemmar. För de tyska väljarna – vänster eller höger – innebär det i princip att de blir ytterst betalningsansvariga – eftersom alla andra länder i princip är bankrutta.

Sedan 20 år tillbaka har Tyskland haft ett eget land – gamla DDR – att betala för. 1990 tog Förbundsrepubliken Tyskland över betalningsansvaret för det bankrutta Östtyskland, med 17 miljoner invånare (nära dubbelt så stort som Grekland). År efter år har de västra välmående delarna av Förbundsrepubliken tvingats pumpa in biljoner till det gamla öst. Och inget annat land har lyft en finger för att hjälpa till med detta gigantiska regionalpolitiska – och demokratiska – arbete.

Ändå utmålas samma Tyskland, som sparat och gnetat sig fram till platsen som hela Europas tillväxtmotor, nu som egoistiskt och ogint – bara för att man inte vill kasta ännu fler bra Euro efter dåliga ner i det gigantiska svarta hål som kallas Eurozonen.

Framför allt har de finans- och skuldkriser som sliter sönder världsekonomin just nu  ingenting som helst med höger eller vänster att göra. I verkligheten är det en politisk klass som tillåtit en finansiell oligarki att kapa åt sig problemformuleringsinitiativet och tillåtits härja fritt i snart 30 år.

Och mitt i denna kris lägger banklobbyn mer pengar än nånsin på att påverka politiker – Barack Obamas största bidragsgivare är inte oväntat storbankerna på Wall Street, och gamla ”partners” i Goldman Sachs har numera tagit makten i både ECB och Grekland. Dessa har rekryterats både från vänster och höger.

Och vi ska kanske inte glömma att det var en socialdemokratisk regering, med finansminister Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink – den senare numera anställd av Goldman Sachs – som var drivande i avregleringen av den svenska finansbranschen i mitten av 80-talet, den så kallade Novemberrevolutionen. Beslutet att släppa bankernas utlåning fri ledde till en gigantisk fastighetsbubbla med åtföljande finanskrasch och massarbetslöshet i början av 90-talet.

Samtidigt har vi hittat det hårdaste motståndet mot ett överstatligt Europa hos den yttersta högern – här såväl som i Frankrike och Tyskland.

Själv hoppas jag innerligt att Angela Merkel inte ger efter. Ett försvagat Tyskland med galopperande inflation och ökat skuldsättning är inte vad Europa behöver just nu. Vad som däremot behövs är krafttag mot de stora banker som orsakat krisen, och som under alla år kunnat räkna med att stater kommer till deras räddning, i sann socialistisk anda.

Så länge vi försöker förklara Europas och demokratins kris ur en förlegad höger-vänsterskala, kommer vi aldrig att hitta en lösning. Och Europa sjunker djupare ner i avgrunden.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, SvD 1, 2

Andra bloggar om , , ,