Trots att Kanada sedan länge annonserat att landet kommer att lämna det så kallade Kyotoavtalet, fylls medierna idag av fördömanden och indignation över detta oförsvarliga  svek mot klimatet . De som skriker högst vet givetvis mycket väl att Kyotoavtalet, som slöts 1997, från början till slut varit ett misslyckande av astronomiska proportioner. Istället för att leda till 20-procentiga minskningar i utsläpp av växthusgaser har de globala emissionerna istället ökat med nära 50 procent jämfört med 1990. Och detta trots att framför allt EU slösat bort enorma summor bland annat på det verkningslösa systemet med utsläppsrätter, som hittills kostat unionens skattebetalare runt 2.000 miljarder – utan att ha någon som helst mätbar effekt på utsläppen. Det konstaterar den schweiziska banken UBS i en kritisk rapport som släpptes i november men av någon anledning tegs ihjäl av europeiska medier (men publicerades i australisk press). Ur rapporten:

In a damning report to clients, UBS Investment Research said that had the €210bn the European ETS had cost consumers been used in a targeted approach to replace the EU’s dirtiest power plants, emissions could have been reduced by 43 per cent ”instead of almost zero impact on the back of emissions trading”.

Describing the EU’s ETS as having ”limited benefits and embarrassing consequences”, the report said there was fading political support for the scheme, the price was too low to have any significant environmental impact and it had provided windfall profits to market participants, paid for by electricity customers.

Alltså – hade samma summa satsats på att bygga om EU:s smutsigaste kolkraftverk, hade utsläppen varit halverade idag. Alternativt hade 2.000 miljarder räckt till att rädda de krisande Euroländerna dubbelt upp.

Men egentligen är det värre än så. Utöver biljonrullningen med våra pengar på meningslösa så kallade klimatåtgärder, har Kyotoavtalet gjort det lönsamt att flytta tillverkningsindustri från Europa – med höga miljökrav – till Indien och Kina där miljölagstiftning är ett närmast okänt begrepp. Under Kyotoavtalet har Europa, med mindre än 15 procent av de globala utsläppen, aktivt drivit iväg industriarbetstillfällen från unionen, samtidigt som energi- och transportkostnaderna för medborgarna chockhöjts. Vi har alla blivit fattigare, allt för en meningslös symbolhandling: att om bara vi visar vägen med sänkta utsläpp, kommer resten av världen att följa efter.

Som syns av diagrammet ovan – hämtat från tyska Der Spiegel – är det en oerhört naiv förhoppning, som bara Greenpeaceaktivister fortfarande kan tro på  (och centerpartistiska miljöministrar förstås.) Både USA och Europa – och särskilt Tyskland – har sänkt sina utsläpp sedan 1990. Notera särskilt att USA har lyckats bättre än Europa, trots att landet står utanför Kyotoavtalet. Men vad hjälper det, när Kina ökat sina utsläpp med mer än 200 procent under samma period och Indien fördubblat sina?

Med tanke på resultatet är det fullt förståeligt att Kanada hoppar av Kyoto. Men här i Sverige befinner vi oss fortfarande i fablernas värld och applåderar Sveriges och EU:s beslut att ensidigt förlänga pinan ytterligare ett par år. Vi måstebli ännu lite fattigare för att visa handlingskraft.

Någon påverkan på vädret nu eller om 100 år har det dock inte. Sedan kan Lena Ek jubla hur mycket hon vill.

Intressant?

DN 1, 2, SvD, Aftonbladet

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Fotnot: Även om Kyotoavtalet hade följts till punkt och pricka, av samtliga världens länder, hur mycket hade det påverkat klimatet? Det finns beräkningar på detta, gjorda av klimatforskaren Tom Wigley 1998: 0,05 grader C minskad medeltemperatur till 2050.