Renar på gränsen till nervsammanbrott?

Det är synd om Sveriges samer – eller i alla fall om de uppemot 5.000 som är medlemmar i någon av de 51 samebyarna. Det vill säga den minoritet av samerna som har rätt att bedriva renskötsel, den som enligt en debattartikel i SvD, undertecknad av Svenska Samernas Riksförbund, hotas av snabbt förestående kollaps.

Anledningen? Det finns för många rovdjur i renbetesområdet – framför allt varg – som äter upp renarna och därmed leder till ekonomiska förluster för rennäringen.

Lösningen: (Nästan) alla rovdjur norr om Dalälven måste skjutas. Och ersättningen till samerna höjas – de 60 miljoner som staten betalar ut årligen som ersättning för viltskador, räcker inte på långa vägar, enligt artikelförfattarna. (Dessutom ska viltskador som uppstår i Norge också ersättas av svenska staten, menar man.)

Det här är förstås inga nyheter för alla som följt gnället från rennäringen under några år. En snabb googling visar att samma debattartikel återkommer varje år, oftast vinter eller vår. 2990 sökresultat dyker upp när man söker på frasen ”Rennäringen hotas av kollaps”. Ett par exempel:

17 december 2008: Rennäringen hotas av kollaps (NSD)
14 februari 2009: Rennäringen hotas av kollaps (DN)
13 april 2010: Rennäringen hotas av kollaps (SR)
5 januari 2011: Den svenska renstammen farligt nära gränsen för kollaps (Newsmill)

Samma berättelse återkommer alltså gång på gång: var fjärde ren blir uppäten av rovdjur varje år, ur en stam om totalt 260.000 djur. Varje riven ren ersätts av staten, och det utgår även en så kallad generell ”rovdjursersättning” som innebär att samebyarna får betalt endast av det faktum att det befinner sig ett rovdjur i området.  Några bevis för att några renar verkligen har rivits behöver inte uppvisas. Man behöver inte vara särskilt misantropiskt lagd för att inse att detta regelverk ligger vidöppet för missbruk.

Kontentan är i alla fall att ersättningarna måste fyrdubblas, och att rovdjuren måste bort.

Men problemet är snarare det motsatta: det finns alldeles för få rovdjur – och framför allt varg, som är en art som ligger nära kollaps på riktigt – i de delar av Sverige där de existerat naturligt i årtusenden, alltså långt innan renskötsel började bedrivas i industriell skala. Idag finns det i princip noll vargar norr om Dalälven, och skulle någon stackare förirra sig in i renbetesområdet blir den snabbt ett föremål för SGT (skjut, gräv, tig). Efter att ersättningsblanketterna skickats in förstås.

Nej, det som ingen vågar tala om är det storskaligt ekonomiska vansinne som hela rennäringen innebär. Ett par tusen personer – eller kanske är det bara några hundra – äger de 250.000-300.000 renarna vars betesområde sträcker sig över hela Nordkalotten. De har fri tillgång till halva Sveriges yta, och kan med stöd av lagen låta sina djur trampa ner och/eller äta upp privata markägares skog. Lägg till detta att ersättning utgår för varje trafik- och rovdjursdödad ren. Trots detta är den rennäringen en gigantisk förlustaffär. Enligt en ESO-rapport från 1998 beräknades de samhällsekonomiska intäkterna från rennäringen till 64 miljoner, medan kostnaderna uppgick till 264 miljoner kronor. Om man inte kan få lönsamhet i en verksamhet med dessa förutsättningar, kanske man ska fundera på att byta bransch.

Frågan man alltså måste ställa sig är ju om det verkligen är vettigt att fortsätta subventionera den extremt dyra hobby som den storskaliga rennäringen innebär? Och blir den på något magiskt sätt plötsligt lönsam om vi skjuter alla Sveriges rovdjur?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 20 feb: I en replik i SvD listas minst sagt frikostiga regler som gäller för rovdjursersättning.

Uppdatering 2 april: Statens rovdjursutredning har nu kommit fram till att det bör finnas 450 vargar i Sverige. Men inget sägs förstås om VAR de ska husera nånstans – man kan anta att ännu fler får trängas i de värmländska skogarna för att inte reta upp rennäringen…