Televerkets logotyp, fram till 1993 då marknaden avreglerades.

En gång för inte så länge sedan, i en tid där jag till och med var vuxen, ägde man inte sin egen telefon – den tillhörde statliga Televerket. Att köpa en telefon som inte var godkänd och koppla in i jacket hemma – oftast fanns bara ett, eftersom det kostade en mindre förmögenhet att låta Televerket installera fler – kunde leda till dryga böter eller fängelse. Moderatledaren Ulf Adelsohn ställde till med politisk skandal när han erkände sig ha smugglat in en trådlös telefon från utlandet – en lur som var FÖRBJUDEN i Sverige.

Och kostnaderna för att ringa annat än lokalsamtal var närmast astronomiska. Eftersom det bara fanns ett telebolag kunde verket sätta vilka priser de ville.

Ett par decennier efter avregleringen av telemarknaden beter sig Telia fortfarande i mångt och mycket som det gamla monopol som företaget är sprunget ur. Särskilt är det inställningen att företaget har rätt till en viss typ av intäkter, eftersom dessa är så viktiga för bolagets intjäningsförmåga. Sedan spelar det ingen roll om själva tjänsten som erbjuds är otidsenlig eller överprisssatt – alternativen måste antingen stoppas eller avgiftsbeläggas så att företagets vinster bibehålls.

Det är just detta ryggmärgsmässiga monopolistbeteende som visar sig när Telia flaggar för att det kommer att bli avsevärt dyrare att använda Internetbaserade telefonitjänster, som Skype, framöver. Anledningen är att dessa tjänster konkurrerar ut den traditionella telefonin, vars intäkter är viktiga för Telia.

I ett normalt fungerande företag hade man dragit slutsatsen att Skype är ett ohyggligt mycket mer kostnadseffektivt sätt att kommunicera än någon tjänst som Telia erbjuder, och att man därför borde anpassa sina produkter för att möta konkurrensen. Kanske med fastprisabonnemang, eller genom att addera någon typ av värde till mobilabonnemanget.

Men nej. Trots det faktum att bredbandstjänster, såväl mobila som fasta, inneburit en kraftig intäktsökning för bolaget – liksom även för konkurrenterna – svarar det gamla Televerket instinktvt med att vilja förbjuda eller hindra kunderna från att välja den tjänst som fungerar bäst. Minutavgifterna på telesamtal måste försvaras, kosta vad det kosta vill.

All utveckling innebär att gammal teknik konkurreras ut och dör. Telefonkatalogen, papperstidningen, kasettbandet, disketten, CD-skivan, är bara några av alla de produkter som företag tjänade ohyggligt mycket pengar på för inte så länge sedan. Vissa bolag kämpade mot utvecklingen i det längsta (vi har fortfarande en ”kassettskatt” för att konpensera skivbolagen för hemkopieringen…), medan andra bet i det sura äpplet och försökte anpassa sig till en ny värld.

Det verkligt upprörande i sammanhanget är inte att Telia förlorar pengar på ip-telefonin, utan företag över huvud taget kommer undan med att plocka ut upp mot en krona för ett koppla upp ett simpelt mobilsamtal, eller för att skicka ett simpelt textmeddelande på ett dussintal tecken. Tjänster som kostar nära noll kronor att producera, men som drar in miljard efter miljard i vinst.

Om det finns något liv i det som kallas Konkurrensverket, borde telebolagens agerande för att spärra vissa typer av tjänster sättas under lupp. Att Telia beter sig som ett gammalt monopol är kanske inte så konstigt – det märkliga är att alla andra gör likadant.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,