(De tre återstående delarna av filmen finns i slutet av inlägget.)

Vill man bli orolig på allvar när det gäller våra politikers mentala förmågor, räcker det att läsa Metros närmast overkliga klimatutmaning, där Moderaternas Sofia Arkelsten och Carin Jämtin (S) tävlar i att leva mest klimatsmart. Dessvärre är det människor som dessa, och många som dem, som styr landet.

Metro får förstås bra betalt från WWF för att upplåta delar av tidningen till reklam för Earth Hour, som utvecklats till organisationens mest påkostade kampanj. Men inte bara reklam; det produceras också så kallad ”journalistik” inom ramen för samarbetet mellan medierna och WWF, och resultatet blir i regel hjärndöd smörja i stil med politikernas klimatkamp. Och ibland resulterar det i ett slags konstprojekt.

Någon journalistisk granskning av WWF ser man sällan eller aldrig – trots att miljöorganisationen fungerar som ett multinationellt företag, en så kallad Bingo (Big NGO), som drar in miljardbelopp på sitt varumärke årligen. Dels kommer pengarna från traditionell insamlingsverksamhet – det vill säga privatpersoner som vill hjälpa orangutanger, valar och isbjörnar. Men en betydande del av intäkterna kommer direkt från multinationella företag, som betalar för att få sin miljöprofil certifierad av WWF.

Det handlar ofta om bolag verksamma inom råvaru- och energibranschen. WWF berömmer sig för att uppnå verkliga resultat genom att samarbeta med stora företag istället för att – som de flesta andra miljöorganisationer – bara protestera och bråka. Det har gjort att WWF lyckats med att t ex rädda värdefulla regnskogsområden från avverkning, heter det.

Verkligheten är möjligen en annan. En som vågat sig på att granska WWF är den prisbelönte tyske tv-journalisten Wilfried Huismann, vars dokumentär In ”Der Pakt mit dem Panda”, slog ner som en bomb när den sändes i Tyskland förra sommaren. Mest upprört var tyska WWF, som vägrade  uttala sig i Huismanns film – men som istället hotade med stämning när den sändes.

Dokumentären finns nu översatt i en engelsk version, och är mycket sevärd. Förutom den intressanta historien om hur WWF bildades, visar Huismann den ekologiska katastrof som utspelar sig på Nya Guinea – där gigantiska arealer regnskog huggits ner för att ge plats åt palmoljeplantager, vars råvara används till så kallad miljödiesel. De små fläckar regnskog som lämnats orörda, är alldeles för små för att de kvarvarande orangutangerna ska kunna överleva.

Skövlingen sker i regi av det multinationella skogsbolaget Wilmar, som både sitter med i och är certifierat av den WWF-ledda organisationen Round Table for Sustainable Palm Oil (RSPO). Nedhuggningen av regnskog sker alltså med WWF:s goda minne – i filmen visar Wilfried Huismann dessutom hur WWF-personal i Papua, Nya Guinea, är med som rådgivare när det gäller vilken regnskog som ska avverkas, och hur man ska hantera lokalbefolkningen som är i vägen för palmoljeplantagerna.

I Argentina jobbar WWF enligt dokumentärfilmen i nära samarbete med det ökända kemi- och läkemedelsföretaget Monsanto. Ett område dubbelt så stort som Tyskland har avverkats i de norra delarna av landet, och det enda som växer där nu är Monsantos egen soja. Odlingarna besprutas med Monsantos växtgift, Roundup, som effektivt dödar allt utom det egna utsädet.

Inte oväntat har WWF protesterat kraftfullt mot den bild som Huismann ger av naturvårdsorganisationen i sin film, och har även publicerat en Fact Check på sin tyska hemsida som ska bemöta felaktigheterna. Bland annat hävdar WWF att ytan på den regnskog som sparats på Nya Guinea är betydligt större än vad som hävdas i filmen, och att WWF International inte stödjer användning av genmodifierade grödor (vilket kan tyckas motsägelsefullt då Jason Clay, vice ordförande för WWF International, i filmen klart uttalar sig just för GMO-användning.)

Att filmen fått så begränsat genomslag – bara en svensk livsmedelssajt skrev om den när visades förra sommaren – beror möjligen på att filmen endast funnits tillgänglig på tyska. Men nu när den finns på engelska, finns det ingen anledning att missa dokumentären.

Efter att ha sett den får man garanterat en annan inställning till fåniga symbolkampanjer och Mellokändisar som ”klimatutmanar” varandra. Frågan är om man nånsin kommer att släcka ljuset igen.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Uppdatering 31/3: Jippot drar igång: SVT, Metro (förstås)