EU:s klimatkommissionär Connie Hedegaard.

Just nu har vi det tveksamma nöjet att ha Danmark som ordförandeland i EU, och tyvärr har landet – anfört av sin ”klimatkommissionär” Connie Hedegaard – profilerat sitt halvår i rampljuset på övertyga medlemsländerna om att begå ekonomisk harakiri. Hedegaard, som uppenbarligen drivs av en slags politisk dödslängtan, har redan lyckats få Polen att hata EU i allmänhet och Danmark i synnerhet, genom att kräva att landet ska stänga ungefär 99 procent av sin energiproduktion – som är kolkraftsbaserad – för att istället bygga vindkraftverk och satsa på solenergi. (Ehh, det var visst Centerns Lena Ek…)

Dessutom är Hedegaard i full färd med att sparka igång ett globalt handelskrig, genom att få EU att ensidigt införa systemet med utsläppsrätter på flygtrafiken. Kina, Indien, Ryssland, Kanada, Brasilien, USA – ja alltså samtliga stora utsläppsländer – vägrar att betala, och hotar nu med handelskrig om Hedegaard inte drar tillbaka förslaget. Vllket Hedegaard stoiskt vägrar att göra. Kina har gått ett steg längre, och annullerat en order på nya Airbus-plan uppgående till 100 miljarder kr. Fast antagligen är väl detta ett litet pris att betala, med tanke på alla nya gröna jobb som kommer att skapas som resultat av de nya pålagorna. (Det där sista var ironi, om det inte framgick.)

Nu lanseras då Danmarks nästa krav – att unionens länder ska tvingas att minska energianvändningen med 1,5 procent årligen. Och för en gångs skull reagerar en centerpartist, Anna-Karin Hatt, faktiskt vettigt när hon sågar förslaget. VIlket hon förstås får kritik för av den ständigt gnällige Svente Axelsson på Naturskyddsföreningen (som av någon underlig anledning alltid får agera remissinstans i frågor han inte har en susning om) och Miljöpartiets Lise Nordin, som också i vanlig ordning saknar koll på det mesta som händer utanför surdegskvarteren på Södermalm.

Axelsson och Nordin upprepar de gamla vanliga galenskaperna om att Sveriges energianvändning ligger mycket högre än övriga EU – alltså måste vi kunna klara oss på  mindre. Visst, har man ett jobb med 50.000-100.000 i månadslön och alla omkostnader betalda, är det förstås svårt att inse att det faktiskt finns en värld utanför Stockholms innerstad. En verklighet där traditionella industrinäringar som skogen och stålet monteras ner, eftersom de intellektuella dvärgar som dessväre hamnat i maktposition bara ser dem som energislukande utsläppskällor.

Att Sverige har en högre energianvändning per capita än till exempel Danmark är kanske inte så underligt när man tar i beaktande att vi har – eller i alla fall haft – en stor andel elintensiv energi som stålverk och pappersmassafabriker. Sådant som överhuvud taget inte existerar i Danmark, vars mest elintensiva industri sannolikt är Carlsbergs bryggeri i Köpenhamn.

Dessutom borde både Nordin och Axelsson ta en titt på en Europakarta, och då särskilt notera hur Sverige ligger till geoografiskt i jämförelse med övriga EU. Stora delar av landet ligger där det är kallt som f-n stora delar av året – medeltemperaturen i Sundsvall är -6,5 grader i januari-februari, medan Köpenhamn har nollgradigt.

Självklart går det åt mer energi i ett land som ligger vid Polcirkeln med en stor andel tung industri än en liten handelsnation i södra delen av Nordsjön. Att en rikdagsledamot och ordföranden för Naturskyddsföreningen inte verkar ha förmågan att förstå detta. är djupt oroande.

Men värst av allt är att Danmark framhålls som ett föredöme i miljöpolitiken. Visst, landet har storsatsat på vindkraft, men den energi som produceras med dessa är en droppe i Nordsjön jämfört med vad som genereras av Danmarks fossila kraftverk. På alltid lika kunniga bloggen Andas Lugnt läser vi att Danmarks vindkraftverk täcker ungefär tre procent av landets energibehov. Resten kommer från olje-, gas- och kolkraftverk – hela 48 procent av Danmarks el genereras i koleldade anläggningar. Räknat per capita har Danmark fyrdubbelt högre koldioxidutdläpp än Sverige.

Detta land ser alltså Nordin och Axelsson som föredöme. Och detta land vill uppfostra oss i hur vi ska bli ”miljövänligare”?

Det finns ett klart och tydligt samband mellan konkurrenskraftiga energipriser och ett  framgångsrikt näringsliv. Många tunga industrier har redan lagts ner sedan höga elpriser gjort det olönsamt att driva produktion i Sverige. Exemplen är många – Utansjö bruk, Norrsundets massafabrik, Wifstavarv… Och efter den av Danmark mer eller mindre påtvingade indelningen i nya elprisområden, brottas företag som Kemira i Helsingborg med lönsamheten efter att elen plötsligt blivit tio miljoner dyrare.

Tillverkningen flyttats istället till länder i Asien, som oftast saknar miljölagstifning över huvud taget, och där elen produceras med smutsig brunkol istället för miljövänlig vattenkraft som Sverige har gott om.

Allt detta vet förstås politiker som Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. För att få fler människor i jobb, framför allt ungdomar, krävs det inte bara sänkt restaurangmoms utan att företag kan växa och nyanställa. Och där är energipriserna om inte den enda, så en av de viktigaste faktorerna.

Vi kan bara hoppas att S och M gör allvar med att sätta sig i överläggningar om den långsiktiga energipolitiken, som hållits gisslan av gröna ytterlighetspartier i nästan 40 år. Särskilt viktigt är det att hålla miljöpolitiska dogmatiker som MP och C så långt utanför förhandlingsrummen som möjligt. Lås in er, svälj nyckeln, och framför allt – lyssna aldrig någonsin på människor som Svante Axelsson och Lise Nordin.

För Sveriges och jobbens skull. Snälla?

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,