En färsk kartläggning av journalisters politiska hemvist visar inte överraskande att fyra av tio journalister röstar på Miljöpartiet (hela 54 procent på Sveriges radio). Räknar man MP till vänsterblocket, har 70 procent av journalistkåren i stort vänstersympatier. Att detta skulle påverka den redaktionella bevakningen förnekas av journalisterna själva  – tvärt om menar exempelvis Aftonbladets Anders Lindberg att viktningen snarare utfaller till de borgerligas fördel, eftersom samtliga stora medieägare har ett intresse av att en borgerlig agenda förs.

Men frågan så som den debatteras, är egentligen felställd. Problemet är inte primärt att vi har journalister som röstar på vänsterpartiet eller MP, utan dels hur själva rekryteringen av journalisterna görs, dels vilka nyheter som publiceras.

Framför allt inom områden som energi, miljö och klimat är det knappast är någon hemlighet att många journalister antingen är miljöpartister eller har någon typ av aktivistbakgrund. Journalisten Jens Ergon på SVT:s vetenskapsredaktion var t ex drivande i den svenska grenen av Attac (och så sent som 2009 aktiv i organisationen). Det ligger förstås nära till hands att tro att Ergon sökt sig till journalistiken för att kunna påverka samhället i samma riktning som hans personliga övertygelse. Och det är han långtifrån ensam om.Kollegan Linus Brohult, på samma redaktion, har en bakgrund som militant vegan och verksam inom aktivistgrupper som Plogbillsrörelsen och Socialekologisk aktion. Han har också varit aktiv i Grön ungdom. Detta står det inget om i SVT:s presentation av redaktionen, men är det sannolikt att Brohult agerar helt objektivt när han som journalist till exempel rapporterar om att rött kött förkortar livet?

Och att Anna Schytt, chefen för vetenskapsredaktionen, tilldelats ett fint pris av Världsnaturfonden (som också delats ut till SvD:s miljöreporter) påverkar förhoppningsvis inte hennes beredskap att kritiskt granska WWF:s ställning såssom ledande miljölobbyist.

Roger Pielke Jr tar upp fenomenet med atkivister som söker sig till journalistiken i ett aktuellt blogginlägg, An interview with an activist journalist, där Justin Gillis, miljöreporter på New York Times, berättar öppenhjärtigt om vad som motiverade honom till att bli journalist.

I started taking classes and the more I learned, the more I thought to myself, “This is the biggest problem we have—bigger than global poverty. Why am I not working on it?” From there, the question was, how do I get myself into a position to work on the problem?

Också i Sverige råder det idag en närmast total enighet om miljövänsterns syn på vilka problem samhället står inför, och vilka lösningar de kräver – i allt väsentligt även från borgerligt håll. Därför blir det omöjligt att föra en seriös debatt om nyttan av och priset för grön omställning, internationella klimatavtal och hundramiljarderssatsningar på vindkraft utan att bli stämplad som förnekare. Och vem vill riskera det?

Metoden för att förmedla denna enda bild är för det mesta inte att ta ställning för den ena eller andra sidan i en debatt, utan snarare tiga ihjäl det faktum att en debatt över huvud taget existerar. Det är urvalet av nyheter, vilka experter som intervjuas och vilka källor som används som spelar roll, inte själva vinklingen.

Att Kungliga vetenskapsakademin nyligen gav den svenska satsningen på vindkraft ett veritabelt nackskott, har sålunda förbigåtts med total tystnad utanför SvD:s debattsidor. Likaså den misslyckade och meningslösa satsningen på etanol, som inte lett till några sänkta utsläpp över huvud taget (däremot till regnskogsskövling och skyhöga matpriser som drabbar världens fattigaste). Eller att handeln med utsläppsrätter tillåts fortsätta, trots att det redan kostat Europas skattebetalare 2.000 miljarder (!) och fått till effekt att utsläppen istället ökat när industrier sålt sina tilldelningar och istället flyttat produktion till tillväxtländer där miljölagstiftning saknas.

Och att WWF gröntvättar skogsbolag och GMO-jättar som Monsanto, som skövlar regnskog för glatta livet – något som visades i den uppmärksammde tyska dokumentären Der Pakt Mit dem Panda – är det ingen svensk miljöjournalist som vågat ta i.

Om man studerar en handfull av de inslag som sänts i Vetenskapens värld i år, är det inte svårt att se att det knappast är en allsidig vetenskapsjournalistik som redaktionen bedriver. Här stämplas USA:s republikanska presidentkandidater som ”förnekare”, och tveksamhet inför FN:s klimatpanels budskap jämställs med kreationism (så kallad guilt by association). Ett axplock av det som SVT benämner ”vetenskap”:

Besöker man det andra benet av public service, Sveriges radio, visar Kent Asps undersökning alltså att hela 54 procent av journalisterna sympatiserar med Miljöpartiet. Det märks tydligt på Klotet, ett program och en webbsajt där det är näst intill omöjligt att skilja det redaktionella innehållet från pressmeddelanden som skickas ut från WWF och Greenpeace. Här går journalisterna till och med till motattack mot sina lyssnare och kallar dem ”vetenskapsförnekare” när dessa har invändningar om det vetenskapliga underlaget i reportagen.

SVT och SR är inga skräckexempel – det ser likadant ut i de flesta större medier. Någon eller några specialreportrar agerar gatekeepers och publicerar bara nyheter som talar för den egna saken. Motsatta eller alternativa synsätt förekommer sällan, trots att det är närmast övertydligt för alla som nånsin läst ett kommentarsfält under en artikel om miljö- eller energifrågor, att det idag existerar ett veritabelt bråddjup mellan journalister och allmänhet.

Och då har vi bara nuddat vid ett av alla de områden där det är förenat med livsfara att utmana konsensus.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,