Hamngatan österut c:a 1915, NK-huset på norra sidan av gatan är det enda som står kvar efter rivningarna. Observera hur den smalare gatan gör stadsbilden tätare och mer intim. Här kan man tala om promenadstad.

Jag promenerar ofta runt i centrala Stockholm, och har funderat på samma sak som DN uppmärksammat i dagens tidning (26/5, inte på nätet dessvärre) –nämigen att det existerar ett stort antal gigantiska genomfartsleder som i princip är tomma på trafik. Samtidigt trängs fotgängare och cyklister på smala trottoarer och cykelstråk inklämnda på sidorna av de tomma autostradorna. Skräckexemplet är Klarabergsgatan, där en fyrfilig led på 22 meters bredd ställs mot ett par meters gångyta för tiotusentals fotgängare.

Förslag finns nu från stadsbyggnadskontoret om att bredda trottoarerna, anlägga cykelbanor och generellt minska utrymmet för bilarna i stan. Det är en utmärkt idé – inget har förstört Stockholm som de stora trafikomläggningarna på 60-talet, då Klarakvarteren och stora delar av nedre Norrmalm förintades till förmån för stora motorleder rakt in till regeringskvarteren och bankpalatsen runt Brunkebergs torg och den så kallade Riksgropen, som sedermera kom att bli Sergels torg.

Sedan mitten av 60-talet är Stockholms hjärta förvandlat till en ödemark i stål och betong, med gigantiska genomfartsleder som designats för biltrafik av ett omfång som man möjligen hittar i megastäder som New York och Paris. För det är var inte bara Klarabergsgatan som förvandlades till ödemark; de flesta av de tidigare smala stadsgatorna breddades brutalt under 60- och 70-talets rivningsvåg, av anledningar vi förmodligen aldrig får veta. 1600- och 1700-talshusen längs Regeringsgatan förintades för det vidrigt fula Gallerian-bygget, och samtidigt breddades gatan ett 10-tal mter. Mäster Samuelsgatan, Norrlandsgatan, Hamngatan, Malmskillnadsgatan, den smala Jakobsgatan gick alla samma öde till mötes – hundratals gamla hus med ett oräkneligt antal bostäder försvann i ett rivningsraseri,  driven av en helgalen trafikplanering som  utgick från att samtliga Stockholms invånare skulle bilpendla från de nya förorterna in till Stockholm City, där det bara skulle existera shoppingcentrum i förortsstil, banker och kontor. Det var Le Corbusiers närmast industriella männskosyn, här genomförd i en medeltida stadskärna. Resultatet är att vi idag har ett stadscentrum där ingen känner sig hemma, och där de stora trafiklederna effektivt förstör stadsrummet. Jämför Hamngatan idag med hur det såg ut på 50-talet, när gatan var 10 meter smalare. Då fanns verkligen det som kallades ”promenadstad” på riktigt.

Som tur är finns det stora möjligheter att reparera i alla fall en del av de brott mot mänskligheten som borgarrådet Hjalmar Mehr och hans hantlangare gjorde sig skyldiga till för 50 år sedan. Det kommer att ta många år att bli av med alla de bedrövliga betongkolosserna i city, men det går att gömma undan dem. Ett radikalt grepp vore att ta tillbaka det förlorade gaturummet från bilarna, och använda utrymmet för nya hus – eller tillbyggnad av nya fasader på befintliga fastigheter. Att återge de gamla gatorna sin urprungliga bredd skulle frigöra gigantiska ytor för nya bostäder och butiksytor, och samtidigt förverkliga visionen om den täta promenadstaden. ”Retrofitting”, men på bredden istället för på höjden alltså.

Hästskopalatset, det enda huset som klarade sig från rivningsvansinnet, visar tydligt den gamla bredden på gatan. Bottenvåningen offrades för en extra fil för svängande trafik mot Sergels torg.

Vi kan ta Regeringsgatan som exempel. Mitt emot sidoingången till NK ligger det gamla Hästskopalatset, ett fint exempel på 30-talets funkisarkitektur, som tyvärr klätts in i plåt – antagligen för att harmoniera med de fula plåtfasaderna på andra sidan hamngatan, vad vet jag. Huset visar tydligt hur bred den gamla Regeringsgatan var – och hur onödiga de extra körfälten är idag. Trafiken är gles och det hade inte inneburit några som helst problem att ta tillbaka gatuytan (dessutom smalnar ju gatan ändå av norr om Kungsgatan). Här skulle det gå utmärkt att bygga på ett helt nytt stadskvarter med bostäder framför det parkeringshus i betong som vanpryder gatubilden – ingen vettig människa skulle kunna ha något att invända om utsikten från de parkerade bilarna försvann (även om man aldrig ska underskatta Nimby-rörelsen).

Jakobsgatan - inte mycket biltrafik här inte. Här skulle det rymmas ett helt nytt stadskvarter om gatan återfick sin gamla bredd.

Eller ta den öde och döda Jakobsgatan, i hjärtat av det gamla Klara men nu bara baksida mot Gallerian och anonyma kontorskomplex. Här kan man stå ganska länge utan att se ett enda fordon rulla förbi – varför inte plocka två av de fyra filerna och återbebygga baksidan på Gallerian? Ellerfylla igen det malplacerade ”torget” framför Hamburger börs, där ingen människa nånsin vistas. Ett dött utrymme, som ingen skulle sakna.

Det här är bara ett par exempel på hur Stockholm skulle kunna skapa tusentals nya bostäder i centrala lägen, utan att det behövts någon ny tomtmark, Det enda som krävs är modet att ”reclaima” utrymme som stulits av massbilismen. Särskilt som bilismen har minskat på senare år, och kommer att gå ner ytterligare i takt med att oljan blir dyrare och miljökraven hårdare.

Hamngatan med Hästskopalatset 1940. Att återställa den gamla fasaden på detta funkismästerverk vore en arkitektonisk välgärning av stora mått.

Hästskopalatset idag, inklätt i plåt.

För övrigt är det ett känt faktum att biltrafik på smala stadsgator rör sig betydligt lugnare än på stora autostrador. Att återbebygga de rivna kvarteren runt Klarabergsgatan lär dock bli svårt, eftersom det fortfarande finns alltför många betongkramare som på fullt allvar tycker att tegelkolossen utan fönster där Åhléns håller till, är att betrakta som något slags byggnadsminne.

Intressant?

Andra bloggar åsikter om , , ,

Lästips: Ola Andersson i DN: Stockholm måste få växa till en riktig storstad