Min hemstad Varberg var ursprungligen en pittoresk om än fattig trästad, vackert belägen vid den klippiga och karga halländska kusten. När jag växte upp här på 70-talet fanns fortfarande de flesta låga gamla trähus i centrum kvar, med sina omoderna men myllrande innergårdar där utedass, verkstäder och hantverkare samsades om utrymmet. En fungerande blandstad helt enkelt, där bostäder och arbetsplatser delade på den begränsade ytan innanför de gamla stadsmurarna (idag endast ihågkomna genom de fyra vallgatorna som omgärdar innerstaden). En stad där de flesta hade så nära till jobb och skola att det gick att gå eller cykla.

Men sen kom 70-talet, och rivningsraseriet tog fart, precis som i alla andra svenska småstäder där det skulle beredas plats för Domus, gator breddas och massor av parkeringsplatser behövdes för att folk skulle kunna ta bilen från sina nya moderna bostäder i ytterområdena(*) ända fram till affärsingången och på så sätt slippa onödig motion. Det handlar alltså om samma slags brutala och historielösa modernism som fick Stockholmspolitikerna med Hjalmar Mehr i spetsen att spränga bort hela nedre Norrmalm med sin täta och genuina 1700- och 1800-talsbebyggelse – bara för att ge plats åt stora trafikleder och monstruösa parkeringshus i betong. Folk som jobbade i City måste ju kunna åka bil ända fram till dörren!

Nåväl, parallellt med 70-talets rivningar fanns det två käpphästar som styrde lokalpolitiken i Varberg. Oavsett vilket parti som satt vid makten (centern och sossarna oftast) rådde det konsensus om att det aldrig skulle kosta något att parkera i centrala Varberg. Och en annan samsyn fanns i att allt som hette parkeringshus eller underjordiska garage var styggelser som skulle bekämpas till varje pris.

Resultatet blev som det blev. I början av 80-talet hade stora delar av centrala Varberg förvandlats till gigantiska parkeringsplatser – hela kvarter där det tidigare funnits bostäder eller småföretag revs. Ofta var det låga små trähus, ibland flerbostadshus från 30-40-tal (även dessa i trä), men även pampiga jugendpalats föll för grävskoporna.

Gerlachska huset strax före rivningen i maj 1977.

Det mest kända offret för rivningarna var det fantastiska och historiskt mycket viktiga Gerlachska huset, vars ingång flankerades av två stora lejon i granit. Huset, som ursprungligen var hem för Varbergs främste industrialist, Hugo Gerlach, revs efter stora protester 1977. Ingen visste riktigt varför det revs, bara att det var bråttom att göra det. Sedan stod tomten öde i många år och användes som parkeringsplats – vad annars – innan en totalt intetsägande och ful kontorsbyggnad i grön plåt och blaskig tegel byggdes där på 80-talet.

Arkitektur och stadsbyggnad har bevisligen aldrig stått särskilt högt i kurs i Varberg, men på senare år har åtminstone de flesta hålen efter  70-talsrivningarna fyllts igen, samtidigt som motståndet mot parkeringshus eroderat. Tvärtom; numera byggs det parkeringshus i nära nog alla nya hus i Varberg – för tanken är fortfarande att alla som kommer till stan ska kunna ta med sig bilen nästan ända fram till butiken. Få andra platser i Sverige har så ovillkorligt kapitulerat för massbilismen som min gamla hemstad.

Östra Vallgatan med nyproducerade punkthus, stående på en gemensam mursockel. Som en steril förort mitt i stan.

Och så fortsätter det. För de garage som nu byggs läggs inte under jord, utan som här i det nyproducerade bostadsområdet vid Östra Vallgatan: i markplan. Istället för att ta chansen att reparera skadan efter 70-talsrivningarna och försöka skapa ett livfullt offentligt stadsrum genom utnyttja gatuplanet till butiker och andra näringsverksamheter, låter man istället fotgängare på väg till stan mötas av en tre meter hög vitmålad betongmur, utsmyckad med ventilationsgaller. Om arkitektens vision var att återskapa bilden av den gamla stadsmuren, har hen lyckats bra: om man står på Bäckgatan (bilden) eller Prästgatan och vänder blicken österut, slutar siktlinjen faktiskt i en naken betongmur.

Det finns alternativ: punkthus på Katarinavägen i Stockholm, byggda på 50-talet. Här har folklivet kunnat fortsätta genom att ge plats för butikslokaler i gatuplan.

Östra Vallgatan, som fram till mitten av 70-talet var en livlig stadsgata, förvandlas nu till en steril genomfartsled där ingen någonsin kommer att flanera. Det är nästan så man längtar tillbaka lite till parkeringsplatsens öppna ljusa ytor.

Av detta kan man lära sig att ingen någonsin verkar kunna lära sig av historien. Men man får glädja sig med att det fortfarande är gratis att parkera i stan.

* Varberg fick aldrig några egentliga förorter under 60- och 70-talets miljonprogram, med undantag för Sörsedammen, där ett antal trevånings lamellhus i vitt mexitegel byggdes på 70-talet. Det låg inte längre bort än att det fortfarande var på bekvämt gång- och cykelavstånd från centrum.

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,