Läser om Petter Askergrens upphettade bråk med sin granne i Åre, som enligt den stockholmsfödde kändisen gjort hans liv till en mardröm. Orsaken till detta är att grannen fräckt nog vill bygga hus på den tomt han äger, något som såväl kommunen som länstyrelsen gett grönt ljus för.

Den stora upprördheten har sitt ursprung i att artisten fått ”löfte från sin mäklare” när han köpte drömhuset i jämtländska Björnhede 2005 om att granntomten aldrig någonsin skulle bebyggas (hur nu en mäklare skulle kunna lova något sådant, eller löftet skulle vara juridiskt bindande). Men redan året därpå såldes tomten och den nye grannen meddelade sin avsikt att uppföra parhusbebyggelse.

Sedan dess har Petter kämpat med näbbar och klor – tillsammans med ett antal andra lokala nimbys som tycker att Åre håller på att bli ett nytt Dubai – mot den planerade bebyggelsen. För den skulle nämligen förstöra artistens hela boendemiljö med den avskildhet han förtjänar. Alltså, här har Petter flyttat från den bullriga storstaden för att få lugn och ro – och så kommer det nån jävla lantis och vill BYGGA HUS i närheten!

Bråket har gått så långt att Petter nu hotar att ”lämna Åre” om byggplanerna inte stoppas. Grannen, som man får förmoda känner sig extremt ovälkommen i området, har erbjudit artisten att köpa tomten om han vill bevara den obebyggd.

Detta uppfattar Petter som ett ”utpressningsförsök”.

Man blir faktiskt lite förbryllad. Så som affären framställs framför allt i Expressen och Aftonbladet, får man lätt uppfattningen om att den stackars rapparen för en desperat kamp för familjens överlevnad. Själv tycker jag det anmärkningsvärda är den brist på ödmjukhet som Petter själv visar. Där kommer han och köper ett hus i en annan kommun, kräver att stadsplaner ska rivas upp och att en fastighetsägare som äger marken intill hans ska förbjudas att bygga hus – trots bygglov.

Petter anser sig helt enkelt ha rätt till avskildhet – en rätt som innebär att ingen annan får bosätta sig i närheten. Och när han inte får som han vill hotar han att lämna kommunen, som då underförstått skulle förlora den stjärnglans som Petter låtit lysa över nejden de senaste sju åren.

Men detta beteende är symptomatiskt för hur människor från storstaden med pengar och/eller makt ser på ”landsbygden”, vilket i Stockholmarens ögon innebär allt som ligger utanför tullarna. De anlägger ett slags nykolonialt, tredje världen-perspektiv på det hela: ”landet” ska förbli ett stort friluftsmuseum där ingenting ska förändras. ”Landet” ska fortsätta vara en sörgårdsidyll, som ser likadan ut, år efter år –  till skillnad från det den stressiga storstaden som dessa artister, företagsledare eller politiker eller vad det nu är behöver koppla av från.

Och särskilt viktigt i kolonierna är att inget någonsin byggs, någonstans, och framför allt inte i närheten av kändisens bostad.

Denna doktrin gäller inte bara Petter. Ta Ulf Lundell till exempel. Han kämpade i fyra år för att få bort en konstinstallation på Stenshuvud; ett litet utsiktstorn i betong på synnerligen behörigt avstånd (500 meter) från Lundells gård i Svinaberga. Nationalskalden hävdade dock att han kände sig ”uttittad” och att tornet förstörde den avskildhet som han förväntade sig att ha på gården som han ägt sedan 80-talet. En gård som med Lundells – och Petters – sätt att resonera givetvis för all framtid ska vara fredad från kommunal utveckling och besvärande grannar.

Efter att ha hotat med att lämna Österlen, fick Lundell till slut som han ville  –  utsiktstornet har nu stängt eftersom Konstföreningen som drev det nu tvingats söka bygglov för installationen.

Hade jag själv basat över byggnadsnämnden i  Åre eller Simrishamn, hade jag nog skyndsamt utrett ny placering av kommunernas återvinningscentraler.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,