Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: augusti 2012

Romney och Hamas, enade mot porren


Skillnaden kan tyckas stor mellan Republikanerna i USA, och den palestinska terrororganisationen Hamas som styr på Gazaremsan sedan fem år. Men i en fråga står de enade som en man – nämligen i kampen mot pornografi och allmän osedlighet.

Enligt israeliska Ynet kommer kommunikationsministeriet i Gaza med start i september att tvinga de 10 största internetoperatörerna att blockera access till porrsajter, i syfte att ”skydda samhällets sammanhållning”. Om de inte bifaller regeringens begäran, hotas de med åtal.

I USA är det fortfarande fritt fram att porrsurfa, men efter den 6 november kan det möjligen vara slut med det också. Republikanernas presidentkandidat Mitt Romney har nämligen som ett av sina vallöften att införa ett nationellt porrfilter – för att skydda baarnen från att se osedligheter som kan skada samhällsmoralen.

Olika religioner men samma fanatism – och samma vilja att detaljstyra människors liv.

Intressant?

Aftonbladet 1, 2, SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, 4, GP

Andra bloggar om , , ,

DDR och hyresregleringen

Berlin Marzahn med huvudgatan Allee der Kosmonauten. Här går det bo billigt.

För den som tänkt åka till Berlin, kan jag varmt rekommendera ett besök på DDR-museum som ligger centralt vid floden Spree, nära Alexanderplatz och TV-tornet.

Det som slår en när man besöker museet – som är uppbyggt för att visa vardagen i det gamla DDR – är inte så mycket annorlunda allt var i 60-, 70-och 80-talets Östtyskland – utan hur likt det var Sverige. Om man undantar detaljer som Stasi, polisstaten, övervakningssamhället och beväpnade gränsvakter som förvandlade dig till en schweizerost om du olovligt försökte korsa ”den antifascistiska skyddsvallen”, är det förbluffande mycket som liknar det Sverige som jag växte upp i.

Ta det här med bostadspolitiken. Efter kriget, då stora delar av östra Tyskland låg i ruiner, rådde det skriande brist på bostäder. Socialistiska enhetspartiet, SED, som sedan statens bildande 1949 fick uppemot 100 procent av rösterna i alla val, drog igång ett gigantiskt bostadsbyggnadsprojekt – inte alls olikt vårt eget miljonprogram. Och resultatet blev detsamma – oändliga områden med lamellhus i betong smälldes upp både i centrala Berlin – där historiska gamla kvarter som Fischerinsel revs – och i de nya förorterna.

Men trots alla miljontals lägenheter som byggdes, kom DDR aldrig tillrätta med bostadsbristen i landet. För precis som i Sverige var hyresmarknaden hårt reglerad – något som fick till följd att hyrorna hölls så låga att ingen som fått ett förstahandskontrakt nånsin släppte det i från sig – inte ens om hen fick en ny lägenhet. Följden blev en hyresmarknad helt utan rörlighet, där folk köade i tiotals år till en liten tvåa ute i ett betonggetto. Om de inte hade tillgång till D-mark och kunde köpa sig ett kontrakt svart, vill säga.

Skillnaden är att det i dagens Berlin går att få tag på en hyreslägenhet i princip utan att köa alls – vill man bo centralt kostar det förstås skjortan, men ute i lamellförorterna är det snorbilligt.

I Sverige har vi däremot troget hållit fast vid DDR-politiken, med en hårt reglerad hyresmarknad, där de lyckliga som lyckats komma över ett hyreskontrakt i Stockholms innerstad både kan glädja sig åt låga hyror och skratta hela vägen till banken: en hyresrätt i innerstaden värderas till miljoner på den svarta marknaden, eller kan användas som delbetalning vid bostadsrätt eller villa. Rörligheten på denna marknad är alltså så nära noll man kan komma.

”Marknadshyror”, detta utskällda begrepp,  har införts succesivt i delar av bostadsbeståndet, det vill säga de fastigheter som omvandlats till bostadsrätter. Där betalar folk det pris som marknaden anser det vara värt att bo centralt. Och bostadsrättspriserna hålls naturligtvis uppe som följd av hyresregleringen – som upprätthåller en till stora delar artificiell brist på lediga lägenheter.

DDR lever.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Svd Näringsliv, SvD, 2, DN, 2, 3

Varför inte sänka momsen på allt?

Efter den allmänt hånade sänkningen av restaurangmomsen vid årsskiftet, visar det sig nu lite överraskande att satsningen faktiskt gett resultat. Under första halvåret i år har antalet jobb i restaurangbranschen ökat rejält: antalet nyanmälda platser steg med 16,8 procent, enligt Dagens Industri.

Även om detta förstås är glädjande på alla sätt, är det mest av allt en tydlig signal om att den höga svenska momsen, 25 procent, faktiskt bidrar till arbetslösheten. Det gör varor och tjänster betydligt dyrare än i länder med lägre moms, som exempel Tyskland med 19 procent eller USA som har alltifrån noll till 13 procent beroende på delstat. När regeringen så genom olika riktade satsningar sänker den till en mer rimlig nivå, ger det direkt utslag på konsumtionen och därmed arbetstillfällen.

ROT-avdraget har fungerat exakt på samma sätt, även om konstruktionen är annorlunda. När alternativkostnaden för att anlita hantverkare sjunker, jämfört med att klåpa själv eller betala svart, kommer jobben. Och städbranschen har kunnat anställa ett stort antal människor, många med invandrarbakgrund, i och med att RUT-avdraget infördes.

Men frågan är varför det endast ska vara dessa branscher som skattegynnas? Säga vad man vill, men vi svenskar behöver nog inte äta mer än vi redan gör. Däremot är det många, framför allt barnfamiljer, som har problem med att få pengarna att räcka till kläder och skor, för att inte tala om livsnödvändigheter som dator och mobiltelefon – saker som idag närmast är en förutsättning för att kunna följa med i samhällsdebatten. Däremot åtnjuter tidningar, böcker och tidskrifter en låg momssats på sex procent – köper man dem däremot i eboksform är momsen 25 procent.

Att döma av de dynamiska effekterna som vi sett i de tre branscher som hittills fått en lättare skattebörde, vore det inte sannolikt att effekten skulle vara densamma i resten av ekonomin?

Därför, sänk momsen på allt!

Intressant?
Andra bloggar om , , , ,

Varmluftspartiet

Läser IT- och energiminister Anna-Karin Hatts debattartikel i SvD, och förbluffas av att det är möjligt att få in så mycket intetsägande flum i en och samma text. Men så har ju Hatt fått gedigen skolning av partiledningen och Annie Lööf – svensk politiks verkliga floskelvirtuos – vars CV som minister inskränker sig till att festa loss på skattebetalarnas bekostnad och satsa tio miljoner av våra pengar i världens största pyramidspel Facebook.

Hatts debattartikel handlar i alla fall om det stora behovet att plöja ner ännu fler skattemiljarder i energiforskningen, och då givetvis ”ekologiskt hållbar” sådan, som kan hjälpa oss i ”omställningen”. Hatts egen PR-byrå myndighet, Energimyndigheten, har för all del redan satsat många sköna miljarder på  allt från energieffektivisering till upphandling av elbilar. Och ett stort antal miljoner har förstås även hamnat i fickorna hos det ständigt svällande klimatindustriella komplexet, som alltid håller sig framme när det vankas bidrag. Vid sidan av forskningsstiftelser som Formas, Mistra, Vinnova bidrar nämligen Energimyndigheten till att hålla det svenska forskarsamhället i branschen ”hållbar utveckling” sysselsatt. Söker man exempelvis på ”klimatpolitik” i Energimyndighetens forskningsdatabas dyker inte mindre än ett 40-tal projekt upp. (Särskilt framgångsrik är forskarkändisen Christian Azar, som de senaste tio åren kunnat kvittera ut nära 30 miljoner i bidrag från Energimyndigheten.)

Visst, det är viktigt att hålla sig ajour med det internationella klimatarbetet, och utreda hur t ex regnskogar ska hanteras i systemet för utsläppshandel. Men det lär inte ge upphov till särskilt många nya arbetstillfällen i Sverige, knappast heller några nya framgångsrika exportprodukter, sådana som Hatt pratar om i sin debattartikel.

Fast det brukar ju sällan bli resultatet av politiskt styrd forskning, där anslagen öronmärks till en önskvärd och på förhand bestämd teknik – oavsett om den är ekonomiskt gångbar eller ej. Sådana satsningar blir sällan större framgångar på konkurrensutsatta marknader, även om Hatt gör sitt bästa för att ta åt sig äran såväl för ABB:s exportframgångar som den svenska värmepumpsindustrin. I verkligheten är det ju så att konkurrenskraftig teknik inte behöver statliga bidrag för att lyckas, medan t ex vind- och solenergi aldrig klarar att bli lönsam på egen hand, dvs utan massiva bidrag från skattebetalarna och kraftigt höjda energipriser. Oavsett hur mycket man ”forskar” på det.

Men Anna-Karin Hatt är alltså fast besluten att sänka ännu fler miljarder i det svarta hål som maskeras med nyspråk som ”hållbarhet”, ”energiutmaning” och ”omställning”. Och hon tror dessutom på fullt allvar att denna miljardrullning lockar väljare. En titt i kommentarsfältet under artikeln, eller en snabb koll på Centerns opinionssiffror, vittnar om att väljarna för länge sedan har tröttnat på flosklerna.

Fast det är klart, hade man kunnat återvinna de stora mängder varmluft som Hatt och Lööf ger upphov till, hade det inneburit en mindre revolution inom energitekniken.

Energimyndigheten kanske kan utreda?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Bra och dålig yttrandefrihet

Kungen av Kungsan – Planka.nu på Ung08 from Planka.nu on Vimeo.

Aktivisterna i organisationen Planka.nu, som propagerar för att kollektivtrafiken i Stockholm ska vara gratis för dem som använder den, blev i helgen stoppade från att dela ut reklam och klistermärken på Ung08-festivalen i Kungsträdgården. Till en början  hänvisades aktivisterna till baksidan av SL:s monter, men lite senare kom polisen tillbaka och motade bort dem till hörnet av Hamngatan och Sverigehuset. Även ungdomar som gick omkring med organisationens pins på sig kördes ut från området, eftersom de enligt polisbefälet på plats ansågs utgöra en ”demonstration”.

När Stockholmsbandet Dubs (som skriver om händelsen på sin Youtubesida) senare på kvällen avslutade med att visa sitt stöd till Planka.nu drog arrangörerna helt sonika ut sladden, och meddelade att de aldrig mer var välkomna att spela på Ung08.

Första gången jag blivit kallad vit kränkt man.

Man kan förstås tycka att det hela är en i högsta grad banal händelse. I morse twittrade jag – halvt på skämt, halvt på allvar – om det ironiska i att punkaktivisterna i Pussy Riot hyllas för sitt mod att utmana makten med utomparlamantariska metoder, samtidigt som gränsen för svensk yttrandefrihet avgörs av vem som råkar sponsra eller betala för ett evenemang (i det här fallet SL), som dessutom hålls på de mest offentliga öppna ytorna i huvudstaden. Jag fick snabbt ett raljant och småilsket svar på mitt inlägg, som ganska väl sammanfattar den gängse inställningen: det är förstås en j-a skillnad på att slåss för demokrati och frihet och att bara vilja åka snålskjuts i tunnelbanan.

Men är det verkligen så stor skillnad? Vilka frågor anses viktiga nog att driva opinion kring i Sverige – och vem ska avgöra vilka som inte får föras på tal? Hade ungdomar med klistermärken med krav på utbyggd tunnelbana också blivit bortjagade?

Man kan tycka vad man vill om spärrhoppare och den tveksamma moralen i att låta andra betala för en, men det går inte att komma ifrån att Planka.nu faktiskt har ett legitimt politiskt budskap: att stadens trafiksituation skulle bli bättre och effektivare om det kollektiva resandet skattefinansierades och blev gratis för alla. Och den bok, Trafikmaktordningen, som Planka.nu gett ut är faktiskt en lysande debattskrift.

Man kan också reflektera över ironin i att den så kallade Almstriden utspelades på samma plats för drygt 40 år. Även här var det utomparlamentariska bråkstakar som trotsade besluten som fattats av stadshuspolitikerna i god demokratisk ordning om att såga ner almarna i Kungan för att ge plats åt en ny tunnelbaneppgång. Idag vet vi att just dessa människor, som jagades iväg och till och med misshandlades av polisen för att de störde ordningen, var de som stoppade rivningsvansinnet i Stockholms innerstad.

För övrigt kan man fråga sig vilken bild ungdomar i 14-15-årsåldern får av demokrati och yttrandefrihet,  när de på ett handfast sätt får visat för sig att det räcker med fel klistermärke eller pin på jackan för att det ska komma en barsk polis och kasta ut dem.

Bäst att vara tyst och följa med strömmen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Små och stora forskningsskandaler

Pressen har firat stora triumfer med avslöjandet av minst sagt vidlyftig representation, bland annat hos statliga Stiftelsen för strategisk forskning, SSF. Stiftelsen var en av dem som bildades i början av 1990-talet, för att fördela pengarna från de gamla avskaffade löntagarfonderna. En andra stiftelse, Mistra, inrättades för att fördela löntagarfondspengar till den redan då hajpade miljöforskningen.

Huruvida Mistra är bra på att festa har jag ingen aning om – Expressen rapporterar att stiftelsen planerat att ha en stor ”klang- och jubelfest” i samband med 20-årsfirande 2014. Förmodligen kommer väl omfattningen av firandet att omprövas efter de senaste veckornas skriverier.

Ändå är ett par hundra tusen för middagar på Grand eller en hyra av Blå salen bara en droppe i havet jämfört med de summor Mistra satsat i minst sagt tveksamma forskningsprojekt. När man läser beskrivningarna av Mistras finansierade program, framträder bilden av att våra pengar i stor utsträckning gått till uppbyggnaden av gigantiska forskningsbyråkratier, dolda bakom termer som ”hållbar utveckling”, ”miljö” och ”klimat”. Här handlar det inte om några hundratusen, utan hundratals miljoner kronor som spenderats frikostigt år efter år utan att vi egentligen fått något för pengarna. Däremot har ett stort antal forskare och administratörer fått tillfälle att resa runt världen på otaliga miljömöten förlagda till exotiska platser.

Vi kan till exempel ta Mistras forskningsprogram Clipore, som löpte under sju år, från 2004 och 2011. Projektet har, enligt programbeskrivningen, ”gett en bättre förståelse av beslutsproceserna vid internationella klimatförhandlingar, delvis tack vare en databas sammanställd av flera tusen utskrifter av intervjuer och enkätundersökningar som genomförts under FN:s klimatmöten”.

I praktiken har alltså Clipore-programmet gått ut på att 70 forskare, assistenter och administratörer under sju år betalats heltidslön för att åka runt i världen och intervjua andra forskare och/eller klimatförhandlare. För detta nöje har alltså Mistra – alltså vi skattebetalare – betalat 106 miljoner kr. Vi väntar fortfarande spänt på en utvärdering om vad vi fått för alla dessa pengar.

Bland dem som håvat in pengar på Clipore återfinns inte helt oväntat Johan Rockströms Stockholm Environment Institute (SEI), med fyra forskare avlönade av projektet. I en utvärdering av Statskontoret beskrivs SEI som en ”…organisation som fungerar som ett mäklarorgan mellan producenter och användare av kunskap, oftast i gränslandet mellan vetenskap och politik eller mellan vetenskap och den privata sektorn”. Vi får alltså ingen reell forskning för pengarna som pumpas in i SEI, istället handlar det om att ”kommunicera” andras forskningsresultat framför allt till politiker. PR-arbete, helt enkelt. Och dyrt är det.

SEI finansieras till mer än 90 procent av publika medel, bland annat bidrar Sida med nära 50 miljoner årligen – alltså biståndspengar  – som utgör hälften av centrets budget. De senaste året verkar dock pengarna mestadels använts till att på gammalt dotcom-manér ”rulla ut” verksamheten i olika länder. Kontor har startats upp i Bangkok, Oxford, York,  Boston, Tallinn och Dar Es-Salaam, Tanzania – där den tidigare Sida-chefen Anders Arvidson fick jobb.

Mellan åren 2004 och 2009 ökade antalet anställda från ca 100 personer till 161 personer samtidigt som institutets omsättning steg från ca 70 miljoner kronor till ca 160 miljoner kronor. Därför har SEI begärt mer pengar av regeringen, en begäran som mottagits något svalt, eftersom motiven till institutets expansion enligt Statskontoret ”inte är nya krav och behov från regeringen”.

I det läget startade Johan Rockström ytterligare ett forskningsinstitut, Stockholm Resilience Centre, som vid en första anblick är en blåkopia av SEI – centren delar också lokaler – fast man har bytt ut nyckelord som klimat och miljö mot ”resiliens” och ”hållbar utveckling”. Detta drag innebar helt nya finansieringsmöjligheter hos Mistra, som pytsat in ytterligare nära 100 miljoner för att Rockström ska kunna bygga vidare på sitt imperium. Målet för detta forskningscentrum, som sysselsätter 118 personer, låter minst sagt luddigt: Målet är att säkra fortsatt produktion av ekosystemtjänster för mänsklig välfärd, samt att bygga resiliens för långsiktigt hållbar utveckling.

Man kan alltså säga att våra gemensamma pengar, som var öronmärkta att satsas på forskning som på sikt skulle ge oss nya produkter och tjänster – och i förlängningen fler  arbetstillfällen och bättre konkurrenskraft – till stor del gått till att bygga upp byråkratier vars yttersta mål verkar vara att hitta på nya sätt att få bidrag från staten. 600 miljoner har Mistra hittills satsat i så kallat ”ecosystems management”, varav en avsevärd del alltså gått till Johan Rocktröm och hans svällande forskningsimperium.

Frågan är hur hållbart det är i längden?

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

Brödraskapets egyptiska kupp

Mohammed Mursi, Egyptens president.

I skuggan av inbördeskrigets Syrien, håller Egyptens nyvalde president, Muhammed Mursi, som bäst på att genomföra en slags omvänd statskupp där landets höga militärledning steg för steg manövreras ut. Efter terrorangreppet på en egyptisk gränspostering i Sinai i början av augusti där 16 soldater dog,  har Mursi låtit kvasten gå, både i säkerhetstjänsten och militärledningen. Försvarsmaktens pinsamma misslyckande med att förhindra angreppet i Sinai – trots tidiga varningar från Israel – är militären både försvagad och bortgjord, något som alltså Mursi varit snabb att utnyttja. Flera höjdare från Mubaraks tid har tvingats ”pensionera sig” eller fått sparken, däribland chefen för säkerhetstjänsten och den förr så mäktiga försvarsministern  Mohamed Hussein Tantawi, som i princip varit den som styrt landet sedan Mubaraks fall.

Mursi har även rensat duktigt bland försvarsgrenscheferna för luftförsvaret, flottan och flyget och – kanske allra mest vågat – upphävt militärledningens (SCAF) tidigare dekret från i juni, som upplöste det civila parlamentet och i princip garanterade att den yttersta makten i landet skulle förbli i militärens händer. Mursi passade dessutom på att utse en vicepresident, Mahmoud Mekki, enligt uppgift anhängare till Mursis parti, Muslimska brödraskapet.

Frågan är alltså: är det ett kuppförsök vi ser i Egypten, där Muhammed Mursi med stöd av ökat väljarstöd nu på allvar vågar utmana den mäktiga militären om makten? Och kommer SCAF stillatigande bevittna Mursi montera ner deras maktbas, eller riskerar Egypten att hamna i ett läge där presidenten, om än uppbackad av det mäktiga Muslimska brödraskapet, hamnar i öppen konflikt med militärledningen?

Det tål att upprepas – förändringarna som Mursi drivit igenom hade aldrig varit möjliga om inte den egyptiska militären gjort bort sig så kapitalt i Sinai. Är man det minsta konspiratoriskt lagd, kan man med fog säga att Sinai-attacken kom som en skänk från ovan för Mursi. En grupp jihadister – sannolikt från Gaza – går över gränsen till Egypten vid Rafah, attackerar en vaktpostering och dödar 16 soldater. Sedan stjäl de två militärfordon som används för att forcera gränsen till Israel. Där sprängs de förstås i småbitar av israeliskt jaktflyg.

Frågorna kring atacken är många. Framför allt varför stridande enheter från Gaza – där brödraskapets politiska systerparti Hamas styr med järnhand – skulle gå till attack mot sina egyptiska bröder? Hamas är ju det Muslimska brödraskapets politiska gren, med samma politiska mål: utplånanet av Israel och upprättandet av en panarabisk stat med Jerusalem som huvudstad – ”befriat” från judar. Brödraskapet och Hamas delar även samma öppet antisemitiska retorik – Adolf Hitler hyllades t ex av Brödraskapets intellektuella ledare Yusuf al-Qaradawi så sent som 2009 (se film nedan). Al Quradawis dröm är att han trots sin höga ålder ska få vara med i det kommande heliga kriget och få chansen att skjuta judar, ”även om det måste ske från en rullstol”.


Al-Quaradawi är långtifrån någon ensam extremist – hans uppfattning är spridd bland brödraskapets anhängare. I våras, när Muhammed Mursis kandidatur tillkännagavs av den islamistiske tv-imamen Safwat Hegazi, känd för sin antisemitism och hat mot judar, hyllades Mursi som den man som skulle återskapa ”kalifatet”. ”Miljoner martyrer marscherar mot Jerusalem”, skanderade Imamen, påeldad av en mångtusenhövdad folkmassa. Om Mursi hade ambitionen att framstå som en enande kraft för ett demokratiskt Egypten, hade man kanske tyckt att han borde tagit avstånd från denna typ av hatretorik. Men Mursi satt tyst och log medan folkmassan skanderade sitt hat.

Man kan ju reflektera över det faktum att attacken som skedde i Sinai var precis vad Brödraskapets högsta ledning propagerat för – martyrer som marscherar mot Jerusalem. Möjligtvis var de lite för tidigt ute, och alldeles för få.

Nu invänder säkert någon att Mohammed Mursi inte längre är medlemi Brödraskapet, men få bedömare tror på allvar att presidenten gör något utan partiets godkännande. Efter utrensningarna i säkerhets- och militärapparaten, väntar nu närmast arbetet med en ny konstitution, där Mursi tagit initiativet. Det är känt att han propagerar för en konstitution där medborgerliga fri- och rättigheter visserligen ska garanteras – men den ska omfattas av islamisk lag.

Så den som hoppas på en demokrati av västligt snitt i Egypten, kan sannolikt sluta att hoppas. Mursis parti är långt ifrån någon progressiv politisk kraft: vi såg hur det gick i Gaza när Hamas vann valet och snabbt avskaffade demokratin.

Som så ofta i Mellanöstern, står valet inte mellan frihet och förtryck, utan snarare mellan pest eller kolera. Militärdiktatur – eller islamitisk enpartistat, där alla upptänkliga problem i samhället skylls på Israel och judarna?

Den arabiska våren känns väldigt långt borta just nu.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN 1, 2, 3, GP, SvD, SR

Rekordminskning av utsläppen i USA

Kolkraften på väg ut i USA – billig naturgas tar över energiproduktionen.

I allra största tysthet håller USA på att klara av det som få andra industialiserade länder lyckats med: att uppfylla kraven i det så kallade Kyotoavtalet från 1997. I avtalet, som ursprungligen undertecknades av flertalet västliga demokratier,  förband sig de undertecknande staterna att minska utsläppen av så kallade växthusgaser (framför allt koldioxid) till 1990 års nivåer. Det har väl gått så där med efterlevnaden – bara ett fåtal länder uppnår sina mål, däribland Storbritannien, Tyskland och Sverige, medan andra har misslyckats grovt. Kanada har hoppat av Kyoto, medan Bric-länderna och Afrika konsekvent vägrat att skriva under avtal som kan begränsa ländernas tillväxt. Flertalet av dessa förlitar sig till kolkraft för att driva sina industrier.

Därför är det förstås en mycket god nyhet att världens största ekonomi nu är på väg att nå målet vad gäller minskning av utsläppen: under första kvartalet 2012 var USA:s co2-utsläpp nere på 1992 års nivåer, enligt siffror från U.S Energy Information Administration, EIA. Särskilt intressant är det mot bakgrund av att USA alltså aldrig ratificerat Kyotoavtalet. Minskningarna har alltså skett på frivillig väg, genom satsningar på nya bränslen och ny teknik.

Man skulle kunna tro att denna glada nyhet skulle uppmärksammas av alla världens ledande medier, och framkalla vild glädje hos klimatetablissemanget. Ändå hör man ingen som applåderar – allra minst EU:s klimatkommissarie Connie Hedegaard som upprepade gånger i hårda ordalag kritiserat USA:s ointresse för avtalet. Värt att notera är att Hedegaards eget hemland, Danmark, är ett av de länder som misslyckats mest (om man kan säga så) med att minska sina utsläpp. Men så drivs ju Danmarks energisektor till största delen av gammal kolkraft, inte vindsnurror som många vill få oss att tro.

Orsaken till den kraftiga minskningen av utsläpp är framför allt den revolution som skett i utvinningen av så kallad skiffergas. USA formligen badar i billig naturgas, och många gamla kolkraftverk har därför skrotats i samband med övergången till nya gasdrivna generatorer. Den sammanlagda minskningen av co2-utsläpp från kolkraftverk var 18 procent fram till första kvartalet 2012, men detta är bara början. Kolet är snabbt på väg att konkurreras ut av billig gas, och skulle samtliga USA:s koldrivna kraftverk gå över till gasdrift, skulle de sammanlagda utsläppen  från energisektorn minska med uppemot 70 procent. Reuters skriver:

The contribution of coal in U.S. energy use is likely to continue its demise, with plant owners and operators reporting to the EIA last month that they plan to retire 27 gigawatts (GW) of capacity, or 8.5 percent, at 175 coal-fired facilities between 2012 and 2016.

(En bidragande orsak till utsläppsminskningen är förstås den ekonomiska krisen: eftersom allt färre amerikaner har jobb att åka till, har bilkörningen också minskat.)

När det gäller skiffergas, har flera länder i EU – till exempel Polen – nyligen upptäckt stora gasfyndigheter, något som skulle kunna hjälpa även EU att på ett enkelt och smärtfritt sätt minska sina utsläpp. Östeuropa och även Tyskland förlitar sig ju fortfarande till största delen till koleldade kraftverk (precis som Danmark).

Lysenkoisterna i EU kämpar dock med näbbar och klor för att stoppa detta – ivrigt påhejade av miljölobbyn. Så sent som i våras krävde såväl EU:s klimatkommissionär som med EU-politruken och centerpartisten Lena Ek att Polen skulle avstå från att utnyttja sina gasfyndigheter, stänga sina kolkraftverk och istället smälla upp vind- och vågkraftverk längs hela Östersjökusten. (Hur detta skulle tillgodose Polens behov av baskraft framgick inte.)

Istället för att applådera övergången till en renare energikälla – med potential för 70-procentiga utsläppsminskningar – har EU istället valt att driva ett närmast medeltida centralstyrt, sönderfuskat och ineffektivt system för handel med utsläppsrätter. Detta har hittills inte bidragit till några som helst minskningar av utsläppen, men det har gjort medborgare astronomiska 2.000 miljarder euro fattigare. (Det är för övrigt samma summa som det sägs kosta att rädda euron.) En fjärdedel av dessa pengar hade räckt för att bygga om gamla europeiska kolkraftverk till miljövänligare teknik.

Fast rationellt tänkande har ju aldrig varit ett krav för att nå toppen inom EU. Snarast motsatsen.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Bottar och fejkkonton driver Facebooks annonsintäkter?

Hej, jag är en T-800 och har kommit för att gilla din sida. (Bild från Terminator Wiki.)

För en tid sedan skrev det lilla e-handelsföretaget Limited Run (tidigare Limited Pressing) ett uppmärksammat inlägg på sin Facebooksida, där bolaget berättade om sina erfarenheter av att annonsera på Facebook. I inlägget, publicerat på företagets numera raderade Facebooksida, beskrev Limited Run hur de köpt Facebook-annonser men inte fick statistiken att gå ihop: antalet annonsklick var mångdubbelt fler än antalet besökare som de genererade. Företaget tog hjälp av ett eget verktyg för att analysera trafiken, och kom då fram till att så många som 80 procent av annonsklicken kom från bottar – dvs automatiserade script. När bolaget kontaktade Facebook för att fråga vad som pågick, blev svaret tystnad:

Bots were loading pages and driving up our advertising costs. So we tried contacting Facebook about this. Unfortunately, they wouldn’t reply. Do we know who the bots belong too? No. Are we accusing Facebook of using bots to drive up advertising revenue. No. Is it strange? Yes. But let’s move on, because who the bots belong to isn’t provable.

Limited Run är alltså noggranna med att inte anklaga Facebook för att ligga bakom klickfusket, men företaget är långt ifrån ensamt om ifrågasätta värdet i att annonsera på Facebook. Misstankar har förekommit tidigare om att stora delar av annonsklick och ”gillningar” egentligen inte kommer från vanliga Facebookanvändare, utan spamnätverk och klickrobotar.

BBC:s teknikreporter Rory Cellan-Jones gjorde ett experiment för några veckor sedan, då han startade en sida på Facebook för ett påhittat företag – Virtual Bagel Ltd. Han lade också 10 dollar på annonsering, och kunde därmed få koll på vilka som gillade sidan med hans påhittade företag. Det dröjde bara minuter innan det började trilla in hundratals ”likes”. På 24 timmar hade sidan, som inte innehöll något över huvud taget, fått mer än 1.600 gillanden.

Men vilka var det då som klickade? Analysen visade att det uteslutande var Facebook-konton från Egypten, Indonesien och Filippinerna som låg bakom de många gillningarna. Ett ”fan” av bagelsidan bodde i Kairo, kallade sig Ahmed Ronaldo och arbetade för Real Madrid. Hans profilbild visade sig vara närmast identisk med en kollega i Real Madrid – fotbollsstjärnan Christiano Ronaldo. Naturligtvis var detta ett fejkkonto, kanske startat i syfte att agera ”klickbot”. Om det är ett annonsnätverk (som säljer utrymme för Facebooks räkning) eller spammare som ligger bakom fejkanvändarna är oklart, men kontentan är att kvaliteten på många gillningar är kraftigt överdriven. Annonsören tror att de når en stor publik, och betalar för denna räckvidd. I verkligheten kan en stor del av klicken eller gillningarna alltså komma från fejkade konton och i princip vara värdelösa.

BBS:s resultat bekräftas av Michael Tinmouth, konsult inom marknadsföring i sociala medier. Han har identifierat samma mönster där gillanden för kunders sidor kom just från dessa länder. Tinmouth identifierade också att flertalet av dessa användare var mellan 13 och 17 år gamla och hade gillat 3.000, 4.000 och till och med 5.000 sidor vardera.

Facebook erkänner självt att det existerar ett stort antal luftkonton – nära nio procent av användarna, eller 83 miljoner, är antingen dublettkonton eller andra typer av ”oönskade” användare, enligt företagets senaste statistik. Frågan är bara hur mycket dessa – framför allt de ”oönskade” – hjälper upp Facebooks annonsintäkter?

För även om Facebook och dess säljbolag inte sysslar med annonsbedrägeri – det vore osannolikt om så var fallet – ställer det återigen obekväma frågor om Facebooks framtida intjäningsförmåga – som bygger nästan helt på annonsförsäljning. Och framför allt: hur kommer Facebooks annonsörer att reagera på uppgifter som de här?

Luften fortsätter att pysa ur Mark Zuckerbergs sociala nätverksimperium. Och det går snabbt nu.

Intressant?

Mer läsning:
Kairay Media: More reports Facebook ad clicks are actually bots
Daily Dot: Facebook ”Likes” boosted by bots, study claims
Msn Money: How real are Facebook ads and likes
Searchengine Journal: Facebook ads: What are you really paying for?
N.Y Times Technology: Bots raise their heads again on Facebook

Andra bloggar om , , , ,

SvD Näringsliv, DN 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Operation utrota alla rovdjur i Norrland

Hot mot rennäringen – måste bort. Foto: Wikipedia

Det är inte ofta man har orsak att berömma Världsnaturfonden, som i hög utsträckning ägnar sig åt meningslös symbolpolitik (Earth Hour), men för en gångs skull har WWF satt ljuset på en viktig fråga – den systematiska slakten av kungsörn, framför allt i de områden av Sverige där det bedrivs renskötsel. Örnar skjuts, snaras, förgiftas och deras bon plundras på ägg – bara för att rovfågeln utgör ett hot mot nyfödda renkalvar.

Egentligen borde ingen bli förvånad. Talesmän för Svenska samernas riksförbund återkommer gång på gång med krav på att halva Sverige från Dalarna och norrut i princip borde rensas från rovdjur – annars hotas rennäringen av kollaps. Det ska helst inte heller finnas tågtrafik i renskötselområdet – för att inte tala om den olägenhet som snö innebär för de stackars djuren.

Och när regeringen av någon anledning inte hörsammar vädjanden av masslakt på den svenska rovdjursstammen, tar man till klassikern SGT – skjut, gräv, tig. Fast i fallet med kungsörnen bryr man sig inte ens om att gömma undan kadavren.

Att uttala sig kritiskt om den storskaliga industriella renskötseln, och de skador som den för med sig för vår gemensamma natur är dock att beträda minerad mark. Men någon gång måste regeringen på allvar ställa sig frågan om det verkligen är värt priset. Dels är det bara ett fåtal samer som tillåts ha renar (om man är född eller ingift i rätt familj avgör), dels är hela verksamheten en gigantisk förlustaffär.

Och framför allt, ligger det inte en slags bisarr ironi i att ett ursprungsfolk som förväntas leva i harmoni med naturen, gör sitt bästa för att driva fram en slags monokultur, där endast är renen anses ha överlevnadsvärde? Där rovdjur som björn, järv, lo, varg och kungsörn, som levt i fjällvärlden i tusentals år, enbart ses som hinder för lösamheten i den industriella renköttsproduktionen.

Ett sätt att komma till rätta med åtminstone delar av detta sjuka system vore att dra in alla statliga subventioner till renskötseln, vilket skulle innebära att verksamheten relativt snabbt anpassade sig till efterfrågan. Och varför betala ut rovdjursersättning? Idag utgår pengar enligt en schablonberäkning enbart om ett rovdjur siktats inom ett betesområde – och när ersättningnen väl har betalats ut åker ändå bössan fram.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: