Pressen har firat stora triumfer med avslöjandet av minst sagt vidlyftig representation, bland annat hos statliga Stiftelsen för strategisk forskning, SSF. Stiftelsen var en av dem som bildades i början av 1990-talet, för att fördela pengarna från de gamla avskaffade löntagarfonderna. En andra stiftelse, Mistra, inrättades för att fördela löntagarfondspengar till den redan då hajpade miljöforskningen.

Huruvida Mistra är bra på att festa har jag ingen aning om – Expressen rapporterar att stiftelsen planerat att ha en stor ”klang- och jubelfest” i samband med 20-årsfirande 2014. Förmodligen kommer väl omfattningen av firandet att omprövas efter de senaste veckornas skriverier.

Ändå är ett par hundra tusen för middagar på Grand eller en hyra av Blå salen bara en droppe i havet jämfört med de summor Mistra satsat i minst sagt tveksamma forskningsprojekt. När man läser beskrivningarna av Mistras finansierade program, framträder bilden av att våra pengar i stor utsträckning gått till uppbyggnaden av gigantiska forskningsbyråkratier, dolda bakom termer som ”hållbar utveckling”, ”miljö” och ”klimat”. Här handlar det inte om några hundratusen, utan hundratals miljoner kronor som spenderats frikostigt år efter år utan att vi egentligen fått något för pengarna. Däremot har ett stort antal forskare och administratörer fått tillfälle att resa runt världen på otaliga miljömöten förlagda till exotiska platser.

Vi kan till exempel ta Mistras forskningsprogram Clipore, som löpte under sju år, från 2004 och 2011. Projektet har, enligt programbeskrivningen, ”gett en bättre förståelse av beslutsproceserna vid internationella klimatförhandlingar, delvis tack vare en databas sammanställd av flera tusen utskrifter av intervjuer och enkätundersökningar som genomförts under FN:s klimatmöten”.

I praktiken har alltså Clipore-programmet gått ut på att 70 forskare, assistenter och administratörer under sju år betalats heltidslön för att åka runt i världen och intervjua andra forskare och/eller klimatförhandlare. För detta nöje har alltså Mistra – alltså vi skattebetalare – betalat 106 miljoner kr. Vi väntar fortfarande spänt på en utvärdering om vad vi fått för alla dessa pengar.

Bland dem som håvat in pengar på Clipore återfinns inte helt oväntat Johan Rockströms Stockholm Environment Institute (SEI), med fyra forskare avlönade av projektet. I en utvärdering av Statskontoret beskrivs SEI som en ”…organisation som fungerar som ett mäklarorgan mellan producenter och användare av kunskap, oftast i gränslandet mellan vetenskap och politik eller mellan vetenskap och den privata sektorn”. Vi får alltså ingen reell forskning för pengarna som pumpas in i SEI, istället handlar det om att ”kommunicera” andras forskningsresultat framför allt till politiker. PR-arbete, helt enkelt. Och dyrt är det.

SEI finansieras till mer än 90 procent av publika medel, bland annat bidrar Sida med nära 50 miljoner årligen – alltså biståndspengar  – som utgör hälften av centrets budget. De senaste året verkar dock pengarna mestadels använts till att på gammalt dotcom-manér ”rulla ut” verksamheten i olika länder. Kontor har startats upp i Bangkok, Oxford, York,  Boston, Tallinn och Dar Es-Salaam, Tanzania – där den tidigare Sida-chefen Anders Arvidson fick jobb.

Mellan åren 2004 och 2009 ökade antalet anställda från ca 100 personer till 161 personer samtidigt som institutets omsättning steg från ca 70 miljoner kronor till ca 160 miljoner kronor. Därför har SEI begärt mer pengar av regeringen, en begäran som mottagits något svalt, eftersom motiven till institutets expansion enligt Statskontoret ”inte är nya krav och behov från regeringen”.

I det läget startade Johan Rockström ytterligare ett forskningsinstitut, Stockholm Resilience Centre, som vid en första anblick är en blåkopia av SEI – centren delar också lokaler – fast man har bytt ut nyckelord som klimat och miljö mot ”resiliens” och ”hållbar utveckling”. Detta drag innebar helt nya finansieringsmöjligheter hos Mistra, som pytsat in ytterligare nära 100 miljoner för att Rockström ska kunna bygga vidare på sitt imperium. Målet för detta forskningscentrum, som sysselsätter 118 personer, låter minst sagt luddigt: Målet är att säkra fortsatt produktion av ekosystemtjänster för mänsklig välfärd, samt att bygga resiliens för långsiktigt hållbar utveckling.

Man kan alltså säga att våra gemensamma pengar, som var öronmärkta att satsas på forskning som på sikt skulle ge oss nya produkter och tjänster – och i förlängningen fler  arbetstillfällen och bättre konkurrenskraft – till stor del gått till att bygga upp byråkratier vars yttersta mål verkar vara att hitta på nya sätt att få bidrag från staten. 600 miljoner har Mistra hittills satsat i så kallat ”ecosystems management”, varav en avsevärd del alltså gått till Johan Rocktröm och hans svällande forskningsimperium.

Frågan är hur hållbart det är i längden?

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,