Berlin Marzahn med huvudgatan Allee der Kosmonauten. Här går det bo billigt.

För den som tänkt åka till Berlin, kan jag varmt rekommendera ett besök på DDR-museum som ligger centralt vid floden Spree, nära Alexanderplatz och TV-tornet.

Det som slår en när man besöker museet – som är uppbyggt för att visa vardagen i det gamla DDR – är inte så mycket annorlunda allt var i 60-, 70-och 80-talets Östtyskland – utan hur likt det var Sverige. Om man undantar detaljer som Stasi, polisstaten, övervakningssamhället och beväpnade gränsvakter som förvandlade dig till en schweizerost om du olovligt försökte korsa ”den antifascistiska skyddsvallen”, är det förbluffande mycket som liknar det Sverige som jag växte upp i.

Ta det här med bostadspolitiken. Efter kriget, då stora delar av östra Tyskland låg i ruiner, rådde det skriande brist på bostäder. Socialistiska enhetspartiet, SED, som sedan statens bildande 1949 fick uppemot 100 procent av rösterna i alla val, drog igång ett gigantiskt bostadsbyggnadsprojekt – inte alls olikt vårt eget miljonprogram. Och resultatet blev detsamma – oändliga områden med lamellhus i betong smälldes upp både i centrala Berlin – där historiska gamla kvarter som Fischerinsel revs – och i de nya förorterna.

Men trots alla miljontals lägenheter som byggdes, kom DDR aldrig tillrätta med bostadsbristen i landet. För precis som i Sverige var hyresmarknaden hårt reglerad – något som fick till följd att hyrorna hölls så låga att ingen som fått ett förstahandskontrakt nånsin släppte det i från sig – inte ens om hen fick en ny lägenhet. Följden blev en hyresmarknad helt utan rörlighet, där folk köade i tiotals år till en liten tvåa ute i ett betonggetto. Om de inte hade tillgång till D-mark och kunde köpa sig ett kontrakt svart, vill säga.

Skillnaden är att det i dagens Berlin går att få tag på en hyreslägenhet i princip utan att köa alls – vill man bo centralt kostar det förstås skjortan, men ute i lamellförorterna är det snorbilligt.

I Sverige har vi däremot troget hållit fast vid DDR-politiken, med en hårt reglerad hyresmarknad, där de lyckliga som lyckats komma över ett hyreskontrakt i Stockholms innerstad både kan glädja sig åt låga hyror och skratta hela vägen till banken: en hyresrätt i innerstaden värderas till miljoner på den svarta marknaden, eller kan användas som delbetalning vid bostadsrätt eller villa. Rörligheten på denna marknad är alltså så nära noll man kan komma.

”Marknadshyror”, detta utskällda begrepp,  har införts succesivt i delar av bostadsbeståndet, det vill säga de fastigheter som omvandlats till bostadsrätter. Där betalar folk det pris som marknaden anser det vara värt att bo centralt. Och bostadsrättspriserna hålls naturligtvis uppe som följd av hyresregleringen – som upprätthåller en till stora delar artificiell brist på lediga lägenheter.

DDR lever.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Svd Näringsliv, SvD, 2, DN, 2, 3