Ny energi av dansk modell.

Det händer inte alltför ofta att man läser något i SvD som handlar om energi och inte är fullproppad av floskler om det ständigt ökande behovet av satsningar på grön omställning och hållbarhet. Men i sin debattartikel sätter Timbros energiexpert Lydiah Wålsten fingret på ett av Europas absolut största ekonomiska haverier – som tyvärr alltför sällan får plats i mediebevakningen. Anledningen till detta kan man bara spekulera i, men de summor som hittills satsats på så kallat förnybara energikällor och grön teknik får Tillväxtverkets och Säpos festande att framstå som felräkningspengar i jämförelse.

Hundratals miljarder av medborgarnas pengar har konfiskerats via påhitt som elcertifikat, energiskatter och handel med utsläppsrätter. Pengar som sedan till stor del slösats bort på verkningslösa symbolåtgärder för att rädda klimatet. Särskilt i Sverige, vars energiproduktion är nära nog helt koldioxidfri, är den gigantiska satsningen på vindkraft  inget annat än ett extremt dyrt sätt att lösa ett icke-existerande problem. (Något som Kungliga vetenskapsakademin också påpekat.)

I takt med att verkligheten tränger sig på med finanskris och recession i Europa, minskar dock viljan att gödsla skattepengar på ytterligare sol- och vindkraftssatsningar. I det gröna föregångslandet Tyskland har subventionerna hårdbantats, liksom i Spanien, Portugal och Storbritannien, vilket lett till att den tidigare så hajpade miljötekniksektorn är i djup kris. Något vi bevittnar inte minst i vindkraftsbranschen, där danska Vestas tvingas avskeda 1.400 anställda och har förlorat mer än hälften av sitt börsvärde på ett år. Andra vindsnurretillverkare, som Eolus Vind, har också fått se sin aktiekurs halverad – och inte ens rockstjärnan bland miljöteknikbolagen, Arise Windpower, där förre Volvochefen P G Gyllenhammar plockar ut en miljon om året i styrelsearvode (Maud Olofsson får nöja sig med 250.000), har klarat sig undan slakten på börsen. Kursen har halverats sedan börsintroduktionen 2010.

Nu drabbar detta förstås ingen fattig, tänker vän av ordning. Men se det gör det faktiskt – en betydande del av finansieringen i dessa bolag kommer nämligen från våra gemensamma pensionsbesparingar via de svenska AP-fonderna, som investerat friskt i både noterade och onoterade miljöteknikbolag. Tredje AP-fonden är en av de största ägarna i just Arise Windpower. Vid en nyemission 2009 köpte fonden in sig med 200 miljoner i bolaget, till ett pris av 55 kr per aktie, och blev därmed ägare till 17 procent i bolaget – vilket strider mot fondens egna placeringsregler som begränsar ägande i enskilda bolag till högst 10 procent. 2010 börsintroducerades Arise och sedan dess har det bara gått utför. Aktiekursen ligger idag på 26-27 kr, eller en förlust på dryga 100 miljoner jämfört med introduktionskursen. (Ungefär 40 miljoner av denna förlust är ”realiserad” eftersom Tredje AP-fonden sålde av en större post i Arise i mitten av augusti.)

Sjätte AP-fonden har också visat framfötterna när det gällt att radera ut våra pensionsbesparingar. 2009 investerade fonden i tyska solcellstillverkaren Q-Cells, en affär värd 600 miljoner kr. I ett pressmeddelande den 19 juli i år meddelades kortfattat att fonden sålt av hela sitt innehav i bolaget. Denna försäljning kan knappast ha inbringat någon större summa, eftersom Q-Cells gick i konkurs redan i mars.

Dessutom leker Sjätte AP-fonden affärsänglar med våra pengar. Lilla onoterade Uppsalaföretaget Vertical Wind, som hoppas kunna utveckla en ny typ av vindkraftverk med vertikal axel, direktägs till 29 procent av fonden och till ytterligare en del via ägande i investmentbolaget  Energy Potential (ännu ett av fondens förlustbolag) som kontrollerar 15 procent av aktierna i vindkraftsbolaget. Vertical Wind har gått med nära 40 miljoner i förlust sedan starten, och hade det inte varit för Sjätte AP-fondens kapitalinjektioner hade företaget varit i konkurs för länge sedan.

Naturligtvis kan Vertical Wind vara något stort på spåren, eller också är tekniken med stående rotoraxlar dödsdömd från början, som vissa kritiker menar. Hur det än är med den saken, är ju frågan om statliga pensionsfonder verkligen ska ägna sig åt högrisksatsningar som Vertical Wind, Q-Cells eller någon av de otal andra investeringar som de olika AP-fonderna gjort i miljöteknikbranschen.

Jo, en del politiker tycker faktiskt det, som Vänsterpartiets Ulla Andersson. Hon kräver dessutom att AP-fonderna ska satsa mer på att ”aktivt stödja en grön omställning” – eftersom det är i denna bransch som alla de nya välbetalda jobben kommer att komma nån gång i en rosaskimrande framtid då enhörningar går omkring på Stockholms gator. Eller nåt.

I den bistra verkligheten har den som investerade i den förnybara energisektorn i snitt förlorat nästan halva sitt kapital det senaste året. För solcellstillverkarna är raset över 60 procent.

Känns som en trygg placering för våra pensionspengar, eller hur?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,