I en sällsynt klarsynt New York Times-artikel i somras, granskades en av de bisarra följderna av FN:s system för handel med utsläppsrätter, som är en av hörnstenarna i det så kallade Kyotoprotokollet från 1997. Endast ett fåtal länder deltar i detta system, kallat Clean Development Mechanism (CDM), som går ut på att stora tillverkningsföretag och energibolag tvingas köpa utsläppsrätter baserat på hur mycket koldioxid de släpper ut. En slags miljöpolitiska avlatsbrev, alltså. EU är förstås med på ett hörn genom det som kallas EU ETS (Emissions Trading System), och i Sverige är statliga Energimyndigheten ansvarig för tilldelning och avräkning av utsläppsrätter.

Framför allt energisektorn är den verkliga kassakon när det gäller utsläppshandeln. All energikonsumtion beläggs nämligen med kostnaden för utsläppsrätter, vilket innebär att svenska energibolag lägger på denna kostnad på våra elräkningar. Enligt beräkningar av Villaägarnas riksförbund betalade hårt prövade svenska elkonsumenter under perioden 2005-2010 109 miljarder bara för dessa utsläppsrätter. Av dessa blev 94 miljarder till ren vinst för energibolagen – för eftersom den svenska elproduktionen är nästan 100 procent koldioxidfri behöver elmaffian (dvs Eon, Fortum och Vattenfall) inte själva köpa utsläppsrätter. Gapskratt ända till de tyska och finska bankerna med andra ord.

Men för oss som tvingas betala 2.500-3.500 vardera om året för dessa avlatsbrev – vad händer med miljarderna? Tanken är ju trots allt att de ska leda till ny teknik i smutsiga kolkraftverk och energieffektivisering i industrin, så att utsläppen minskar på sikt.

Tyvärr inte. Faktum är, som New York Times avslöjar, att en stor del av pengarna från utsläppshandeln istället går som bidrag direkt till 19 av de absolut största miljöbovarna i världen. Det handlar om 19 industrier, framför allt i Kina och Indien, som tillverkar köldmediet HCFC-22, en slags ”superväxthusgas” vars effekt på klimatet är mångdubbelt högre än koldioxid.

HCFC-22 används som köldmedium i kylskåp och luftkonditioneringsanläggningar (som numera finns i nära nog samtliga bilar nyare än 15 år). Vid tillverkningsprocessen uppstår en skadlig restprodukt, HFC-23, som absolut inte får komma ut i atmosfären. Och eftersom FN inkluderade destruktionsprocessen av denna gas i systemet för utsläppshandel, innebär det att fabrikerna som tillverkar HCFC-22 tilldelas utsläppsrätter för omhändertagandet av restprodukten. Utsläppsrätter som sedan kunnat säljas på marknaden och inbringat stora vinster för industrierna. Uppskattningsvis har bolagen tjänat upp till fem miljarder på sina utsläppsrätter sedan 2005.

Detta har fått till effekt att dessa 19 fabriker producerar så mycket de någonsin kan – ju mer avfall, desto mer tjänar de ju på sina utsläppsrätter. Det har i sin tur inneburit en gigantisk överproduktion av HCFC-22, med tillhörande prisfall på produkten (som nu är så billig att det inte finns något som helst incitament att utveckla miljövänligare alternativ). Men det spelar ingen roll, bolagen tjänar mångdubbelt mer på den frikostiga tilldelningen av utsläppsrätter – inte på produktionen.

Missbruket har varit känt under lång tid, redan för fem år sedan skrev New Scientist om hur tanken med systemet förfelades. Men när FN och EU nu hotar med att dra in stödet till miljöbovarna, svarar de med hotelser. Om miljarderna slutar rulla, släpper de helt enkelt ut sina lager av HFC-23 – rakt ut i atmosfären.

Alltså ett slags gisslandrama, med miljön som insats. Och där vi alla betalar lösensumman via våra elräkningar.

Vad det här visar är återigen att kommandoekonomi och handel med luft nog aldrig varit någon bra idé. Och FN fortsätter att bevisa sin totala inkompetens oavsett på vilket område organisationen agerar.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,