Det finns all anledning att vara kritisk mot Israels bosättningspolitik på ockuperade områden (även om det är juridiskt omstritt vem de ursprungligen tillhör), behandlingen av palestinier på såväl Västbanken som i Gaza – varav det senare området befinner sig i blockad sedan kriget mot Israel 2008-2009 – och den insomnade fredsprocessen.

Antal raketer som Hamas och andra terrorgrupper skjutit mot Israel sedan årsskiftet. 2012 är på väg mot ett nytt beklagligt rekord.

Men detta är knappast ett försvar för att Hamas, Islamiska Jihad och en rad andra terrorgrupper sedan 12 års tid bombarderat södra Israel med raketer, något som vår utrikesminister Carl Bildt antyder på sin blogg. Sedan årsskiftet har mer än 1.000 missiler avfyrats mot israeliska städer och byar i syd, och beskjutningen trappades upp avsevärt under oktober och början av november. Bara under de senaste dygnen har mer än 350 raketer skjutits in mot Israel (se IDF:s blogg för uppdaterade siffror över antal missilträffar).

Och Hamas skjuter knappast missiler mot Israel för att de är missnöjda med ”fredsprocessen”. Hamas, en organisation som terrorstämplats av EU, USA och de flesta västländer, är nämligen inte ett dugg intresserad av att skapa fred med Israel. Hamas har egentligen bara ett mål: att förinta Israel och helst utrota dess ”ohyra” till invånare – något som organisationens företrädare upprepar så ofta de får tillfälle. Detta mål – att förinta Israel – delar Hamas för övrigt med Muslimska brödraskapet i Egypten (Hamas är en avläggare till MB), vars president Mohammed Mursi nu står inför det kniviga valet att antingen upprätthålla den mångåriga freden med Israel, eller ställa upp och hjälpa Hamasbröderna i Gaza.

Att Israel, liksom alla andra länder borde ha rätt att försvara sig mot terror, trodde jag i min enfald att de flesta var överens om, även Carl Bildt och svenska ledarskribenter. Men när man läser tidningarna får man lätt intrycket av att det är Israel som bedriver ett terrorkrig mot civilbefolkningen i Gaza – när det egentligen förhåller sig precis tvärtom. Under flera års tid har israelernas vardag hotats av den ständiga raketbeskjutning från terrorgrupper i Gaza. Varje dag har barn fått fly skolor för att uppsöka skyddsrum undan missilerna. Under hela den tid som detta bombardemang pågått, har medierna förbigått terrorn med tystnad.

Men när till slut Israel väljer att försvara sig, för att skydda sin befolkning, då blir det liv i luckan. Ledarskribenter och proffstyckare överträffar varandra i att mana till återhållsamhet – från israeliskt håll förstås – och konspirationsteorierna tar fart. Carl Bildt spekulerar till exempel om att Israel vill ”återställa tilltron till sin vedergällningsförmåga”, medan Isabell Schierenbeck, docent i cynism statsvetenskap vid Göteborgs universitet, avfärdar kampanjen som ett sätt för regeringen Netanyahu att visa musklerna inför stundande nyval. Att det skulle handla om omsorg för de egna medborgarna verkar vara fjärran bägge dessa ”experters” empatiska förmåga.

I realiteten är ju risken att dras in i ett utdraget och kostsamt markkrig i Gaza, med flertalet döda israeliska soldater som följd, mångdubbelt större än de osäkra politiska framgångar som skulle kunna vinnas på att bomba sönder Gaza. Dessutom finns alltid risken för att Hizbollah i Libanon ansluter till striderna, och att det nya styret i Egypten mer eller mindre aktivt börjar stödja sina bröder i Gaza.

Nej, det verkliga hotet mot fred och en lösning i Israel-Palestinakonflikten är och förblir terrorister som Hamas, som sedan maktövertagandet 2007 använt den egna befolkningen i Gaza som mänskliga sköldar i sitt  krig mot Israel. Det är Hamas som år efter år sanktionerat daglig raketbeskjutning mot en miljon israeler. En beskjutning som riktas urskiljningslöst mot skolbussar, barn, kvinnor, förskolor och bostadsområden. Ju fler som dör desto bättre, lyder fanatikernas skruvade analys.

Och på vanligt vis placerar terroristerna sina vapen och avskjutningsramper mitt i tättbebyggda bostadsområden i Gaza. Finns kvinnor och barn i närheten är det bara ett plus, eftersom det garanterar civila offer när Israel slår tillbaka, och därmed seger i mediekriget. Hamas-terrorn dödar alltså inte bara israeliska civila, de struntar fullständigt i om den egna befolkningen hamnar i skottlinjen.

Det är i ljuset av detta man ska se Israels likvidering av general Ahmed Jabari, ledare för Hamas militära gren. Man kan ha moraliska invändningar mot metoden att ta livet av terrorledare på främmande territorium. Dock ska man komma ihåg att det handlade om palestinas motsvarighet till Osama Bin Ladin. General Jabari var ansvarig för kidnappningen av Gilad Shalit, den unge soldat som hölls gisslan av Hamas i flera år innan han utväxlades mot drygt 1.000 palestinska fångar. Tillsammans hade dessa män utfört terrordåd som kostat fler än 500 israeler livet, och den högste ledaren för denna terrorrörelse var alltså Jabari.

Professionella armviftare som indigneras över mordet på generalen bör dock hålla i minnet att USA gjorde exakt samma sak i Pakistan för bara något år sedan. Ett kontraktsmord utfört på främmande lands territorium, som president Barack Obama solade sig länge i glansen av och som applåderades världen över – även av oss i Sverige.

Om Hamas skulle lägga ner sina vapen, och upphörde med sin raketbeskjutning mot Israel, hade det nog funnits goda möjligheter för en fredlig tvåstatslösning i regionen.

Skulle Israel däremot lägga ner sina vapen hade landet raderats från kartan för gott.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Läs även Roy B. Altermans blogg

DN 1, 2, 3, 4, 5, SvD, SR 1, 2, 3