Gunnar för en massa år sedan.

Gunnar, för en massa år sedan.

Idag fyller pappa Gunnar 99 år. En aktningsvärd ålder – om han nu hade uppnått den. Tyvärr gjorde han inte det. För precis som varit fallet med de flesta i hans släkt upphörde hjärtat att slå strax efter 81-årsdagen. (Undantaget som bekräftade regeln var farbror Sten, som segnade ner och dog på tennisbanan 48 år gammal.)

Det är allt oftare så jag tänker i de banorna när det gäller min pappa nuförtiden. Det har väl med åldern att göra, den gryende insikten om att inte heller min generation föddes med odödlighet. Att Gunnar via sina gener mätt ut även längden på min vistelse på Jorden. Ifall teorin stämmer har jag alltså i bästa fall runt 30 år kvar.

Nu sägs det förstås att vi lever både hälsosammare och håller oss i form bättre idag, men jag undrar. Gunnar var snickare och jobbade utomhus varje dag nästan så länge han levde. Han smakade inte en droppe alkohol och varken snusade eller rökte (den enda lasten var nog en bit socker i kaffet och ett och annat wienerbröd). Och själv tyckte jag nog att han hade en tillvaro som var avsevärt mindre stressig än min.

Nåväl, nu är det för all del så att man har två föräldrar, och genetiskt ska man vara något slags mellanting av bägges gencocktail. Så det behöver ju inte vara kört bara för pappa och hans brorsor verkar ha varit tidsinställda på självdestruktion någonstans i 80-årsåldern.

Problemet är att morfar dog ett par månader före sin 65-årsdag.

Attans.

Hur som helst – grattis på 99-årsdagen, pappa. Nästa år blir det stor 100-årsfest!

Intressant?

Andra bloggar om ,