Storbritanniens premiärminister David Cameron höll ett uppmärksammat tal häromdagen, där han i princip ställde ultimatum till EU: sluta att lägga er i saker som ni inte har med att göra – annars lämnar vi unionen. Efter talet verkar proppen ha gått ur – nu ser det ut som det även i Danmark finns en majoritet som vill se  omförhandling av sitt avtal med EU. Fler länder lär utan tvekan följa i Storbritanniens fotspår.

Det är en välbehövlig tillnyktring. Undan för undan börjar det gå upp för makthavare i Europas länder att de under alltför lång tid låtit sig duperas av en liten maktfullkomlig elit i Bryssel, vars övergripande agenda varit att steg för steg ta makten över medlemsländernas inre angelägenheter. Vi ser det i den bisarra energi- och miljöpolitiken, där centrala dekret från icke-valda byråkrater håller på att slå sönder Europas industrier. Lobbyister driver igenom allt från snusförbud till lagförslag som tvingar teleoperatörer och banker att kartlägga medborgarna utan hänsyn till vad medborgarna själva tycker. Jordbrukspolitiken är ett enda stort vansinne, och EU:s fiskepolitik har snart utrotat all fisk i våra hav med sina subventioner till gigantiska trålarflottor. De flesta nya lagar som införs i Sverige, är dekret från EU.

Men värst av allt är Euron, det havererade projektet som kostat Europa otaliga miljarder (en siffra jag sett är en biljon), skapat permanent massarbetslöshet och låst in generationer av unga europeer i permanent fattigdom. Istället för att erkänna att man hade fel – Europas länder är helt enkelt för olika för att utgöra ett gemensamt valutaområde – är den ständiga lösningen på problemet mer av samma sak; krisländer som Grekland, Cypern och Spanien ska lämna över ännu mer makt till Barroso, Draghi, van Rompuy och de tusentals ansiktslösa och ickevalda byråkraterna i Bryssel.

I Sverige finns knappast någon debatt om det faktum att den frihandelsunion som vi en gång gick med i inte har mycket gemensamt med dagens EU. Idén med fri rörlighet av varor, tjänster och människor är förstås själva grunden för det som EU borde vara, och det hade räckt med det. Tyvärr har unionen istället förvandlats till ett monster som sakta kväver oss. Vi som röstade för EU-medlemskapet på 90-talet kunde aldrig föreställa oss att ”fredsprojektet” skulle degenerera till att bli en slags Brazil, en toppstyrd kommandoekonomi av sovjetiskt snitt.

Tyska Handelsblatt jämförde ganska träffande förhållandet till EU som att vara ”fastkedjad vid ett lik”. De ständiga räddningsaktioner och det permanenta ekonomiska undantagstillstånd som krävs för att hålla  Euron vid liv, lägger en död hand över medlemsländernas ekonomier och konkurrenskraft under överskådlig tid.

I Sverige kommer vi dessvärre inte att få se någon vettig debatt om vårt EU-medlemskap, eftersom de enda partierna som aktivt ifrågasätter det är Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Beröringsskräcken med SD kommer därför effektivt att se till att frågan snabbt avförs från dagordningen . (Att ifrågasätta Bryssel vore ju att riskera bli utpekad som Sverigedemokrat, så kallad guilt by association.)

Dessutom röstade riksdagen för ett drygt år sedan igenom att vårt medlemskap i EU är inskrivet i grundlagen, ungefär på samma sätt som DDR:s konstitution slog fast ”den eviga vänskapen med Sovjetunionen”.

En liten tröst i sammanhanget är ju att både Sovjet och DDR numera är historia.

Intressant?

SvD 1, 2, 3, DN 1, 2, 3, Aftonbladet

Andra bloggar om , , ,

Läs även HAX, Motpol och Den hälsosamme ekonomisten