ddrservis1

När jag var liten trodde jag att det var äkta guld. Fast det är fint ändå, morfars gamla proletära porslin.

Att städa ur sina föräldrars bostäder innebär en slags inre resa. Dels återbesöker man den egna barndomen genom alla foton, prylar och högar av dokument som lämnats kvar. Dels kallar man fram minnen från de människor som inte längre finns kvar. Alla dessa saker som de jobbade så hårt för att ha råd med, saker som de ändå inte kunde ta med sig.

Ett speciellt minne som jag har sedan jag bara vår några år gammal, var mormors och morfars finporslin, en lyxig matservis med guldrand runt faten som dukades fram på söndagarna. Jag minns att jag jag trodde de var väldigt dyra, att det säkert var äkta guld på tallrikarna.

Nu, mer än 40 år efteråt, ser jag att servisen kommer från det gamla DDR, tillverkad av VEB Kahla Könitz – en statligt ägd porslinsfabrik i Thüringen – någon gång på 60-talet. (Idag producerar fabriken billiga presentartiklar.)  Jag har inte koll på exakt när Axel och Anna, mina morföräldrar, köpte den, men det måste ha varit under en av de många resor som morfar gjorde under 50- och 60-talen. Då han jobbade på Monark och var resande mekaniker för Cykelklubben Wano – på den tiden Varbergs stora stolthet. Cykeltävlingarna på kontinenten tog honom – och motvilligt även mormor – runt Europa, fast underligt nog verkade de flesta cykelloppen ha skett öster om Järnridån. I kvarlåtenskapen finns medaljer och plaketter på polska, äggkoppar från Warszawa och ölsejdlar från bergen i Zakopane. Så jag antar att han antingen fick servisen som ett tack från det östtyska cykelförbundet, eller köpte med sig den på någon av sina resor, som alltid skedde med bil.

Mormor, hon fick hänga på. Hon avskydde egentligen att semestra på tyska värdshus, hennes dröm var istället att komma till värmen i Sydeuropa – men morfar körde bilen och  hade sista ordet. Det här var 60-tal och jämställhet var ett ännu relativt okänt begrepp,trots att både Anna och Axel jobbade heltid och tjänade sina egna pengar. Det var inte förrän efter mormor blivit änka 1975 som hon äntligen kom iväg till Kanarieöarna tillsamans med en väninna.

Hur som helst. Den stora servisen på 53 delar kan ses som ett tidsdokument från den period i DDR:s korta existens som det stora socialistiska samhällsprojektet pågick som bäst. Muren hade precis rests och hindrat blodflödet av människor till Väst, och de östtyska medborgarna upplevde under en kort tid sitt eget lilla ”tyska under” där välståndet växte, fler och fler kunde flytta in i nya praktiska bostäder och det fanns arbete till alla. Övervakningsstaten fanns redan på plats, men hade ännu inte nått sin fulla perversa potential.

stalinallee

Strausberger Platz, ett av de gigantiska cirkulationsplatserna längs 50-talets Stalinallee.

På den nya paradgatan Karl Marx Allee (på 50-talet Stalin Allee) i Berlin restes märkesbyggnader som skulle representera den nya socialistiska staten – vita sakliga lamellhus i betong, med utsmyckningar i mässing och guld. Om man lyckats få inresetillstånd till DDR i mitten av 1960-talet och lyckats boka bord på det populära Café Moscau, mitt emot Kino International, hade chansen varit stor att den begränsade menyn serverats på just denna typ av sakligt socialistiskt porslin från Kahla Könitz.

Just nu finns servisen på totalt 53 delar på Blocket – passa gärna på att köpa hem en del av det Kalla krigets – och min egen – historia.

Intressant?

Andra bloggar om , ,