Tittar på Uppdrag gransknings skakande reportage om det allt mer utbredda näthatet. Och blir både förbannad och bedrövad, precis som alla andra med barn på Facebook som när som helst kan hamma i skottlinjen för hatare, rättshaverister, nättroll och diverse galningar. Och jag är grymt imponerad av 21-åriga Julia, som vågade stå upp med namn och bild inför hela Sverige – samtidigt som den fega hataren som dödshotat henne skyddades av UG-redaktionen genom pixling. H&M:s totala haveri ska vi inte tala om.

Men ändå kan jag inte låta bli att fundera över det hat som inte togs upp i programmet. Alltså den lite mer sofistikerade formen av näthat, den intellektuellt välgrundade, utförd av tongivande profiler inom kultur- och medievärlden.

Jag vet inte riktigt vad man ska sätta för etikett på det som genusdebattören Per Ström fick utstå – men det vore underligt om det inte kvalade in i den definition av näthat som etablerats. Ström, som tidigare drev bloggen Genysnytt, lade ner sin verksamhet i november förra året, efter upprepade grova attacker på hans person (bland annat från författaren Maria Sveland, själv ett av offren för näthate).

Ström jämfördes på fullaste allvar med massmördaren Anders Behring-Breivik. Facebookgruppen Vita kränkta män (vars bärande idé var att håna medelålders män med dumma åsikter) använde utan att fråga Per Ström som omslagsbild. En av bilderna visade Ström som halshuggen med blodet sprutande. På en annan var han korsfäst. Enligt de ansvariga var detta humor, fick han veta när han önskade få bilden borttagen.

Ström skriver:

När jag i våras organiserade en pubträff för jämställdister (min term för oss som vill ha lika rättigheter och skyldigheter för könen) stormade det in ett 50-tal feministiska aktivister och försökte ta över mötet. Däribland författaren Maria Sveland.

En av aktivisterna gav mig en teckning med ett avskuret manligt könsorgan…

Författaren och journalisten Katerina Janouch skrev till exempel på Twitter att kvinnor är ”rövknullade” av mig. Förläggaren Johannes Klenell förklarade på förlaget Galagos officiella blogg att jag är ett ”rötet pisshuve”. Författaren Susanna Alakoski skrev i en debattartikel i Kristianstadsbladet ”Per Ström, Sveriges största tönt-antifeminist tuggade fradga i teve. Avslöjade sig begripa mindre än en apa om litteratur och teater”.

Per Ström blev ett fullkomligt legitimt mål för näthatet, och stora delar av Twitter- och medieeliten anslöt entusiastiskt till mobben. Bara ett fåtal rakryggade skribenter, som Expressens Sakine Madon och Fredrik Krohnman och Marika Formgren på Corren, såg vad som egentligen hände och tog öppet ställning mot mobbningen.

För oavsett hur galna idéer Ström hade, oavsett hur fel hans analyser var (själv har jag aldrig satt mig in i hans ”jämställdism”) så blev han utsatt för ett näthat sanktionerat av både medier som makthavare. Och flera av dem som idag kräver hårdare tag mot hatarna, deltog själva i nätmobbningen som knäckte Per Ström.

Denna episod är på intet sätt ett försvar för alla de idioter som ger sig på kvinnor på nätet. Men tyvärr innebär denna inkonsekvens, denna blinda fläck, förmodligen att de värsta hatarna får ännu mer vatten på sin kvarn. Varför ska eliten ha sina egna regler? Och varför är det stor underhållning när en berömd bloggare bygger hela sin karriär på att hata och mobba, när samma medier som burit fram honom kräver skärpta lagar när läsarna tar efter?

Om vi vill bekämpa hatet, måste vi våga vara konsekventa och stå upp och försvara även  dem med ”fel” åsikter. Det inkluderar även Sverigedemokrater och töntiga medelålders män.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, SvD 1, 2, 3, 4

Uppdatering: Paulina Neuding skriver i SvD om Det goda, fina hatet

Andra bloggar om , , ,