Nuon-affären har blåst över, och den grävande journalistiken riktar återigen sitt strålkastarljus mot korvgrillning hos Annie Lööf och hästkött i färdigmaten.

Lite synd är det att inte åtminstone ett par av det 60-talet reportrar som direktrapporterade om den korvgrillande Fredrik Reinfeldt hade tid att ta sig från redaktionerna i Stockholm City ut till Frescati, där Kungliga vetenskapsakademins energiutskott idag presenterar rapporten Sveriges elpriser – analys av den nordiska elmarknaden (PDF). En rapport som svart på vitt sätter fingret på vad som gått snett de senaste 20 åren i den svenska energipolitiken, med skenande energipriser, ett fåtal stora bolag – flera av dem utländska – med monopol på produktion och distribution och en  gigantisk förmögenhetsöverföring från svenska hushåll till internationella aktieägare i bolag som E.on, Fortum och Vattenfall. Vid sidan av de höga elpriserna under senare år, som skapats på konstlad väg med miljöskatter, elcertifikat och moms ovanpå skatten har de tre energijättarna dessutom kunnat tillgodoräkna sig runt 109 miljarder kr i så kallade utsläppsrätter, pengar som hårt prövade svenska hushåll tvingats betala rakt ner i energidirektörernas fickor. Av dessa miljarder har en avsevärd del tillfallit Vattenfall, som äger stora delar av den stora vattenkraftsproduktionen.

Så frågan är – vilken är den stora skandalen här? Att Vattenfall med EU:s och den svenska statens goda minne tillåtits råna svenska folket på hundratals miljarder – eller att de gjort en kortsiktigt dålig affär i holländska Nuon? (En affär som dessutom kan visa sig mycket lönsam inom ett par år, när EU-ländernas energiomställning havererar och reglerkraft i form av kol och gas kommer att krävas i massor.)

elpriser_1970

1970 var det ingen som behövde känna ångest när elräkningen damp ner. Och industrin hade tillgång till ren och nästan gratis energi.

KVA analyserar i sin undersökning de politiska beslut som lett fram till de idag skyhöga elpriserna, vilka i sin tur lett till att stora delar av den tunga industrin i Sverige lagts ner med stigande arbetslöshet som följd. Energiutskottet vill nu att regeringen tillsätter en kommission ”med uppgift att studera prisfrågan och dess konsekvenser utgående från de beslut som fattas både i Sverige och inom EU”.

Detta budskap lär dock inte nå fram till det högst normalbegåvade sällskapet som grillar korv i Småland.

Istället tillåts Energimyndighetens nya generaldirektör, Erik Brandsma – tillsatt av Anna-Karin Hatt för sin erfarenhet av ”hållbarhetsarbete” – agera helt på egen hand och själv sätta igång en utredning för att ta reda på hur Sverige ska kunna lägga ner kärnkraften och helt förlita sig till förnybar energi – dvs vindkraft (som just nu levererar c:a en halv procent av Sveriges energibehov). I denna vision ingår att bygga ut de svenska elnäten till kontinenten, så att svensk vattenkraft ska kunna användas i stor skala för reglering av den tyska vindkraften. Den utbyggnaden kommer att gå loss på nära 100 miljarder, enligt KVA, och gissa vem som ska betala. Inte är det Vattenfall, E.on eller Fortum – notan hamnar högst sannolikt hos samma konsumenter som får betala utsläppsrätterna.

Energimyndighetens Erik Brandsma ser dock fram med entusiasm inför denna framtid, och menar att Sverige kan fungera som ett grönt batteri i EU:s energiomställning:

”Vi måste lära oss att vara trygga i ett större system, och öppna våra gränser när det gäller distribution av el. På kort sikt kan det kanske vara svårt och jobbigt men i ett lite längre perspektiv är vi alla vinnare på en gemensam energipolitik inom EU.”

Som sagt, för ett politiskt parti som saknar frågor att engagera väljarna med, är det närmast öppet mål. Fast från Maramö och alliansen kan vi dessvärre bara vänta oss ännu fler floskler, i stil med vad Lööf och hennes föregångare presterat i generationer.

Sisten ut släcker ljuset – om det finns el alltså.

Andra bloggar om , , , ,