Tidningarna uppmärksammar att den ökända Eljuntan, alltså megabolagen Eon, Fortum och Vattenfall, tycker de får för dåligt betalt. Hela 33 miljarder vill de driva in via höjda nätavgifter, något som drabbar alla som använder el. Juntan har nu gått till domstol för att upphäva Energimarknadsinspektionens beslut att begränsa vinstuttaget.

Givetvis är eljuntan långt ifrån några altruister, men vi ska samtidigt vara medvetna om att det är en annan statlig myndighet – Energimyndigheten – som till stor del bäddat för de höga nätkostnaderna. Energimyndighetens främsta uppgift är sedan sitt bildande att maximera utbyggnaden av förnybar el – vindkraft – i Sverige.  Vilket gör myndigheten till en slags offentligfinansierad lobbyorganisation med egen generaldirektör.

Hur som helst, utbyggnaden så här långt har redan krävt mycket kostsamma investeringar i elnätet, som aldrig konstruerats för en närmast kaotisk situation där effekten i nätet  fluktuerar med flera GWh från en tid till annan. Alltså just det som händer när elproduktion från intermittent, opålitlig vindkraft plötsligt upphör och nätbolaget snabbt måste växla över till reglerkraft.

Och den anpassningen stannar inte vid några 33 miljarder. För att klara målet på en utbyggnad till 30 GWh, som Energimyndigheten och vindkraftsbranschen har – kommer det att krävas betydligt större investeringar än så. I en ny rapport från KVA:s energiutskott uppskattas kostnaden för denna utbyggnad, inklusive anslutning av nätet till kontinenten, att bli i runda tal 97 miljarder kr. Kungliga vetenskapsakademien har även tidigare slagit fast att den storskaliga satsningen på vindkraft är både dyr och meningslös.

Och det är förstås elkunderna som plockar upp notan för utbyggnaden.

Samtidigt råder det långt ifrån någon brist på el, tvärtom har vi ett gigantiskt överskott. Och eftersom Sverige producerar betydligt mer vad vi gör av med, tvingas vi sälja elen med förlust till utlandet. I fjol exporterades rekordmycket, 20 Gwh, en affär som gick med miljardförlust. Denna subventionerar  elkunderna, via den tvångsskatt som kallas elcertifikat. (Den vill förresten de offentligbetalda lobbyisterna på Energimyndigheten höja, så det blir ännu mer vindkraft, större förluster och ännu dyrare elpris. Kodordet här är att höja ambitionen i elcertifikatssystemet.)

Vi betalar alltså miljarder för el som vi inte behöver – vår nuvarande export täcker t ex mer än halva Danmarks elbehov. För att producera detta elöverskott, som måste dumpas på den europeiska marknaden till förlustpris, subventionerar vi först produktionen av denna el, och tvingas sedan täcka förlusten.

Sveriges energiminister heter Anna-Karin Hatt. Hon tycker att ovanstående är ett exempel på en utmärkt svensk exportsatsning, och menar dessutom på fullt allvar att det är vindkraften som vi har att tacka för låga elpriser och en konkurenskraftig industri:

”Det blir en bra exportindustri som kommer att säkra ett lågt elpris…  När det inte finns vatten i magasinen och kärnkraften står stilla behöver basindustrin i Sverige ett tredje ben att stå på. Tack vare det bra vindläget i Sverige kan vi nu få ett säkert tredje ben att stå på.”

Vi kan bara hoppas att alla fritt tänkande människor drar sina egna slutsatser av dessa uttalanden vid valet 2014, och befriar riksdagen från det lilla extremistparti (för närvarande knappt fyra procent) som är huvudansvarigt för denna galna miljardrullning och som hållit Sveriges energipolitik gisslan ända sedan 70-talet.

Ett solkart fall för Slöseriombudsmannen är det i alla händelser.

Intressant?

SvD 1, 2, DN

Andra bloggar om , , , , ,