cykelsatsning

Vart tog vägen vägen? Ny cykelbana vid Danvikstull.

Efter två veckors sporadisk cykling till jobbet, från Nacka till Stockholm City, är det bara att konstatera att aviserade storsatsningen på huvudstatens cykelbanor – den så kallade cykelmiljarden – så här långt manifesterat sig i politiska floskler.

Sedan förra säsongen, som för min del avslutades i november, har det i alla fall satsats noll kronor på min cykelväg till jobbet. Som av en ren händelse råkar vara densamma som alla cyklister på väg till och från Nacka/Värmdö måste välja – en slags cykelmotorväg skulle man kunna kalla det. Trångt med Memils och Mamlils (1), högt tempo och många hinder som skulle behöva byggas bort för att göra cyklingen tryggare för alla inblandade. Som att separera cykelstråken från gångtrafik – i Nacka har trafikplanerarna till exempel bestämt att cykelbanor ska dras intill busshållplatser, så att de som stiger av ofta måste göra det mitt i en cykalbana där vi kommer susande i 60 knyck.

Vad som däremot förändrats är att antalet hinder för cyklisterna blivit avsevärt fler sedan fjolåret. Några exempel:

  1. De flesta cykelbanor är nu städade, tre veckor efter att gatorna fått gruset bortsopat. Så sent som i morse låg dock gruset kvar i drivor på flera sträckor, bland annat under viadukten mellan Sickla och Hammarby sjöstad. (Antar att detta är ett slags ingenmansland på gränsen mellan två kommuner, och då blir resultatet att ingen sopar rent.)
  2. En ny påfartsramp vid Ekudeen byggs till gång- och cykelbana. Resultat: cykelbanan blockerad av stor grävmaskin, cyklister får välja diket eller att köra ut i trafiken på Järlaleden.
  3. Vid Danvikstull har cykelbanan har fått ny sträckning så att man ska slippa trängas med  biltrafik. Tyvärr blev denna satsning inte riktigt klar och den nya cykelbanan slutar mitt i en refug (se bild ovan).
  4. Tegeluddsvägen: stort grävarbete, cykelbanan avstängd förutom någon halvmeter, där all cykeltrafik till och från Stockholm ska mötas. Just på denna halvmeter är underlaget numera sprängsten (= risk för punka) istället för asfalt.
  5. Vid Masthamnen, något 50-tal meter bort, är kabelgrävet klart, och hålet igenfyllt lite provisoriskt, med en decimeterhög asfaltskant som resultat (risk för punka, igen).

I övrigt har jag klarat mig i dryga två veckor utan att bli påkörd av vare sig män i lycra eller bilister. Men vart den där osynliga miljarden har satsats är fortfarande ett mysterium. Några pengar till att sopa upp grus och röja bort hinder har den i alla fall inte använts till.

(1. Mamil, den kvinnliga varianten av Memil, som står för Medelålders man i lycra.)
 

Intressant?

Andra bloggar om , , ,