Alla normalbegåvade människor förstår att centralstyrda marknader aldrig kan fungera, eftersom dessa inte har den fria marknadens förmåga att skapa den där jämvikten mellan utbud och efterfrågan – som trots en del avarter historiskt sett visat sig vara mest framgångsrik när det gällt att tillgodose människors grundläggande behov av sådant som mat, kläder och husrum. (Att notera är att centralstyrning inte endast sker under socialistiska system, många förment fria marknader, som banker, livsmedels- och energiproduktion har i skydd av så kallad avreglerning fått stora inslag av centralstyrning.)

En av de områden där centralstyrning och -planering visat sig haverera gång på gång är bostadsmarknaden. Jag har tidigare skrivit bl a om DDR:s 40-år långa och lönlösa försök med att bygga bort bostadsköerna, något som misslyckades kapitalt trots alla de miljontals lamellhus som smälldes upp under fram till 80-talet då pengarna tog slut och DDR var bankrutt. Eftersom hyrorna år efter år hållits nere på artificiellt vis – för att alla skulle ha råd att bo med en viss standard – fanns det egentligen inte några incitament att nånsin släppa ifrån sig en lägenhet när man väl blivit tilldelad en, ofta efter decennier i hyreskö. Vilket förstås ytterligare ökade på köerna och minskade viljan ännu mer att släppa ett hyreskontrakt.

I Sverige har vi dock lyckats med den svårslagna bedriften att få hyresmarknaden att fungera ännu sämre än i de forna östländerna. Här har vi nämligen blandat till en giftkompott där vi dels tillämpar centralstyrning av hyrorna, en centralstyrning där politikerna gett ett särintresse – kallat Hyresgästföreningen – i det närmaste oinskränkt makt över hur mycket en hyresrätt i Stockholm, Avesta eller Bollnäs ska få kosta.

Dels har vi överlåtit kontrollen över stora delar av detta centralstyrda hyresbestånd till privata fastighetsägare, som av politiker och särintressen förhindras att ta ut den hyra människor är beredda att betala – vilket är mångdubbelt mer än den så kallade ”bruksvärdeshyran”.

Ett hyreskontrakt är alltså guld värt, något som många privata värdar sedan länge upptäckt och utnyttjar mer eller mindre öppet – som SvD:s granskning idag visar har privatvärdar satt i system att sälja hyreskontrakt svart, en marknad som inbringar miljarder. En svartabörshandel som pågår med politikernas goda minne, av det enda skälet att ingen vågar utmana det särintresse som redan sitter med ett guldkantat hyreskontrakt i Stockholm och alltså skaffat sig en potentiellt skattefri inkomst på halvmiljonbelopp den dagen hen flyttar.

Ingen politiker vågar ens ta ordet ”marknadshyror” i sin mun av rädsla för negativa siffror i opinionsmätningarna, och minsta försök till uppluckring av centralstyrningen leder omedelbart till att vänstern börjar yla om att bostäder minsann är en mänsklig rättighet och ingen handelsvara.

Men en handelsvara är ju just precis vad det blivit. Tack vare ett halvsekel av socialism och havererad centralstyrning har bostaden mer än någonsin blivit en fråga om pengar. Och den som inte har råd att köpa en bostadsrätt på den öppna marknaden – en marknad där det sedan länge råder marknadshyra – är förvisad till att låna en halvmiljon utan säkerhet och ta med i en diskret väska till en svartmäklare i söderort.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,