Vill man betrakta journalistikens död på nära håll, behöver man inte söka sig längre än till det som kallas public service, som på senare tid gett mer och mer utrymme åt det pseudoreligiösa fenomen som går under benämningen miljöjournalistik. På detta område härskar en typ av gammelsovjetisk lysenkoism (1), och söndagens Agenda var inget undantag. Här handlade det om den onda högern i EU-parlamentet, som i april röstade ner försöket att blåsa liv i EU:s utsläppshandel, (EU ETS), genom att med politiska beslut höja priset på utsläppsrätter, som nu rasat till rena skräpnivåer.

I Agenda samtalade SVT:s Anna Hedenmo med centerns miljöminister Lena Ek, som var mycket bekymrad över att EU-parlamentet röstat FEL  när det sagt nej till miljökommissionärens förslag att strypa tillgången på utsläppsrätter. Och särskilt upprörande var det att parlamentets svenska moderater röstat EMOT Eks linje. (Lena Ek, som försörjt sig på EU-pengar stora delar av sitt politiskt verksamma liv, borde vara väl medveten om att det inte finns någon Allians i EU-parlamentet.)

För den som i likhet med ungefär 99 procent av svenskarna inte riktigt har klart för sig vad utsläppsrätter, ETS och ”backloading” betyder (något som denna majoritet verkar dela med både Hedenmo och Ek) följer här lite fakta om det europeiska handelssystemet med utsläppsrätter och vad det ställt till med. Jag har trots allt bloggat en del om ämnet och vem vet – till och med  en centerpartist kanske kan drabbas av lite klarsyn?

  1. Den europeiska utsläppshandeln omfattar endast EU, som står för 15 procent av de globala co2-utsläppen. De stora utsläppsnationerna Kina, Indien, USA och Brasilien har aldrig deltagit, och alla utsläppsminskningar i Europa överträffas av utsläppsökningar i de boomande tillväxtekonomierna. Den enda anledningen till denna självspäkning är att EU vill visa handlingskraft och ”gå före” som det brukar heta.
  2. Utsläppshandeln har varit extremt kostsam för EU:s invånare. Schweiziska UBS sågade redan 2011 systemet, som fram tills dess kostat unionens konsumenter närmast ofattbara 2.000 miljarder – förmodligen i nivå med försvaret av Euron – utan att ha åstadkommit någon märkbar utsläppsminskning. Tvärtom ökade de globala utsläppen under samma period med 50 procent. För en bråkdel av dessa pengar hade samtliga EU:s gamla kolkraftverk istället kunnat effektiviseras och därmed halverat sina utsläpp.
  3. I Sverige, vars energiproduktion är koldioxidfri, måste elkunderna ändå betala för utsläppsrätter – pengar som går rakt ner i fickorna på de stora elbolagens ägare. Redan 2011 hade utsläppsrätterna kostat svenska elkunder 109 miljarder enligt uträkningar från Villaägarna. Effekten på koldioxidutsläppen – noll.
  4. ETS-systemet har gång på gång hackats och utsläppsrätter för hundratals miljoner försvunnit spårlöst. Spårbarheten för en produkt av detta slag (som i princip är handel med luft) är lika med noll, varför manipulation liksom ligger inbyggt i systemet.
  5. Få verkar ha haft riktig koll på vem som tilldelats utsläppsrätter. Projekt för att dela ut spisar i Zimbabwe (tyska Eon), sanering av soptippar i Ukraina och skyddsjakt på kameler i Australien har alla kvalificerat sig för tilldelning…
  6. Ett tiotal asiatiska fabriker som framställer hydroflourkarboner, dvs kylmedel till kylskåp och luftkonditionering, toppar listan på mottagare av utsläppsrätter. Dessa företag tjänar mer på att sälja utsläppsrätterna än på själva produktionen, som i sig själv är olönsam. Utsläppshandeln har här förvridit marknaden så att det råder en extrem överproduktion på detta miljöskadliga ämne.
  7. Starka ,isstankar finns om att utsläppshandeln bidragit till industrinedläggningar i Europa, på byråkratspråk kallat carbon leakage. Ett exempel är brittiska ståltillverkaren Corus Steel, som 2009 avskedade sina 1.700 anställda och flyttade tillverkningen till Indien. Den nedlagda fabrikens utsläpprätter kunde därefter säljas med mångmiljardvinst.
  8. Medan energibolag och stora industrier kunnat tjäna stora pengar på den tidiga gratistilldelningen av utsläppsrätter, har konsumenter och mindre företag drabbats hårt av höjda energikostnader. Allt fler europeer har på senare år hamnat i energifattigdom när allt större del av den disponibla inkomsten går till elräkningen. Industrier som inte längre kan konkurrera med tillverkare utanför EU, lägger ner eller flyttar. Så här långt har dock ingen undersökt utsläppshandelns påverkan på EU:s konkurrenskraft och bortfallet av arbetstillfällen.
  9. Anledningen till att priset på utsläppsrätterna faller är att Europas industri befinner sig i sin djupaste kris sedan depressionen. Nedlagda fabriker innebär minskade utsläpp – och därmed finns inget behov av att köpa utsläppsrätter. Systemet har alltså fungerat precis som tänkt.
  10. När en majoritet av EU-parlamentet – i ett sällsynt anfall av klarsynthet – inser att det innebär nationalekonomiskt självmord att belasta den tynande industrin med ytterligare bördor i form av ett riggat utsläppspris, möts detta av fördömanden från miljörörelsen och självtillräckliga ministrar om att EU sätter ”jobben före miljön”. Ja, de uttrycker sig så.

Själv anser jag nog att valfri punkt på denna lista hade varit betydligt mer intressant att fördjupa sig i än att få veta vad Lena Ek tycker om moderaternas agerande i EU-parlamentet. Vi har ju trots allt att göra med ett dysfunktionellt och havererat system som aldrig fungerat, kostat oss biljoner, bidragit till massarbetslöshet, undergrävt Europas konkurrenskraft och flyttat utsläppen till Asien.

Istället får vi hålla till godo med pseudovetenskapligt dravel från en minister som representerar dryga tre procent av befolkningen. Utan följdfrågor.

Bedrövligt, fast kanske intressant?

(1) Lysenkoism kommer från den ryske agronomen Trofim Lysenko, en charlatan som påstod sig hittat en en revolutionerande genetisk metod förbättra spannmålsskördarna i 30-talets Sovjetunionen. Systemet byggde på ren junk science, men eftersom Lysenkos metod var sanktionerad av Stalin, vågade ingen ifrågasätta den. De som gjorde det fick i bästa fall uppleva ålderdomen i Sibirien. För övrigt präglas hela SVT:s miljöbevakning av en modern form av lysenkoism. Med undantag just för Sibirien.

Andra bloggar om , , , ,