gallerian_retrofitted

Gallerian i ny tappning: samma plåtfasad, fast nu med ett par extra hus ovanpå. Har arkitekterna blivit fullständigt galna?

Tre tunga folkpartister går till storms mot att Stockholm City byggs sönder, genom kortsiktiga beslut och avsaknad av helhetsgrepp. Det ligger en hel del i den kritiken. För trots alla stora ord, alla visioner om förtätning, bostäder och promenadstad, är det enda som hänt i City på senare år att vi fått nya byggnader staplade ovanpå befintliga kontorshus – och då nästan uteslutande kommersiella lokaler. Möjligtvis hänger det samman med ROT-avdraget (det är helt enkelt skattemässigt mer gynnat att bygga om än att bygga nytt) som gör att vi istället för att reparera skadorna från Klararivningarna och skapa en blandstad med mänsklig skala, tillåter en ohämmad retrofitting av betongbunkrarna från 60-talet. Ovanpå dessa kan de nya hyresgästerna glädja sig åt toppmoderna lokaler högt ovan mark. Trenden med att stapla futuristiska lådor ovanpå befintliga kontorskomplex är inte unik för Sverige, och för närmast tankarna till framtidsdystopier som Blade Runner, en berättelse där de rika och framgångsrika lever sina liv på molnfri höjd, långa ovan misären, upploppen och fattigdomen på marknivå.

Dystopiskt är precis vad det nya förslaget för ombyggnad av Gallerian (eller kvarteret Trollhättan) är. Det förslag som av någon obegriplig anledning lyckats slingra sig hela vägen genom beslutsprocessen – se bild ovan – innebär att Gallerian mot Hamngatan byggs på med tre våningar kontor. Malmskillnadsgatan får ett nytt höghus som fortfarande är hermetiskt tillslutet i gatunivå. Och Swedbanks gigantiska mur av plåt mot Brunkebergstorg får inte bara stå kvar orörd eftersom den är av ”stort arkitektoniskt värde”. Den gigantiska huskroppen byggs dessutom på med nya lådor som staplas ovanpå i två-tre ytterligare våningar.

swedbank_brunkebergstorg

Swedbanks plåtmur mot Brunkebergstorg. Denna fasad är så arkitektoniskt viktig att den måste skyddas, sägs det.

Inget fel med höga hus, men det är ju på marknivå som problemen finns. Att inte ta chansen att försöka läka åtminstone några av såren efter Klararivningarna är inget mindre än ett svek mot generationer av stockholmare. Ombyggnadsförslaget med påbyggnaderna permanentar och förstärker istället den monolitiska skalan, och något myllrande folkliv runt detta en gång så livfulla torg lär det knappast bli – bara ännu fler kontor.

Hur har arkitekter och stadsplanerare egentligen tänkt, om de nu gjort det över huvud taget?

SSMDIG000756S

Brunkebergstorg i början av 1950-talet. Telefontornet fanns fortfarande kvar, och fasaderna till höger, som bland annat utgjorde av ett 1700-talshus, hade fortfarande inte ersatts av Swedbanks ”arkitektoniskt viktiga fasad”.

Just Brunkebergstorg var en av de platser som drabbades värst av Hjalmar Mehr och hans rivningsvansinne. Före 60-talet var detta Stockholms bultande hjärta, en triangulär piazza som var trafikknutpunkt för nedre Norrmalm. Idag är allt folkliv försvunnet, och Telegrafhuset, bankkontoren i jugendstil, liksom 1700-talspalatsen för länge sedan rivna och ersatta med gigantiska lådor i plåt. Förutom Swedbanks gigantiska mur möts vi av samma  fasadmaterial på andra sidan torget, där Stadsteaterns bunkerliknande byggnad av plåt effektivt dödar all lust att vistas på platsen. Bidragande orsak till att snabbt lämna torget är P-huset Wahrenbergs blekta röda plåtfasad, liksom flertalet övriga hus i Gallerian-komplexet.

Det som är så tragiskt är att det just nu finns ett unikt tillfälle att rätta till några av felen som gjordes för 40 år sedan – en chans som kanske inte kommer tillbaka på 50 år. Både Swedbank och Nordea, liksom flera myndigheter, är på väg att lämna sina stora lokaler i city, vilket öppnar för en unik möjlighet att omgestalta platsen och åtgärda en del av det som Norrmalmsregleringen ställde till med. Att försöka blåsa liv i detta öde, döda torg borde vara proritet nummer ett för politikerna i stadsbyggnadsnämnden.

Istället får vi ytterligare förfulning, förflackning och avfolkning av City, ett ogenomtänkt förslag som inte löser ett enda problem och bara gör city fulare och mer ogästvänligt.

För exakt 18 år sedan premiärvisades filmen Staden i mitt hjärta. Anders Wahlgrens dokumentär om Klararivningarna. Filmen slog ner som en bomb, och en ny generation fick plötsligt upp ögonen för vidden av de förbrytelser som 60-talets Stockholmspolitiker gjort sig skyldiga till när de lade den mest levande och i många delar vackraste delen av huvudstaden i ruiner. Debatten som uppstod efter filmen fick snabbt till resultat att de gigantiska parkeringshusen Wahrenberg och Elefanten revs eller byggdes på med bostäder. Även vid Oxtorget uppfördes ett par lyckade infill-hus i klassisk Stockholms-stil. Sedan tog det stopp.

retrofitting_klara

Högt ovan de gamla Klarakvarteren, på en kontorsbyggnad från 60-talet, svävar – ja vad är det för något?

Idag sitter en ny generation vid makten i Stockholms stadshus, en som antingen inte känner till Klaras historia, eller struntar i den. Istället verkar dessa politikers högsta dröm vara ett Stockholm som kan mäta sig med amerikanska innerstäder. På något annat sätt kan man inte tolka de ombyggnader som skett i Klara och City under senare år. Några rivningar har i princip inte skett, däremot byggs det på som aldrig förr. Fastighetsverkets kontor vid Jakobsgatan (ovan) är bara det senaste och värsta exemplet på detta: ett rivningsmoget 60-talshus i betong får stå kvar orört – istället smäller man på en påbyggnad i Månbas Alfa-stil på taket.

Det är nog hög tid att visa Wahlgrens filmer på nytt för Stockholms sossar och moderater.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,