Ängbyhöjden_28_1938

Funkisvillorna i Södra Ängby byggs i slutet av 1930-talet. Här någonstans börjar segregationen som ledde fram till Husbykravallerna. Eller?

Ett av de mera långsökta förklaringarna till att ungdomar i Husby och andra förorter tänder eld på bilar, kastar sten på polisen och allmänt beter sig svinigt, levereras idag av arkitekten Ola Andersson i DN (ej fri på nätet).

Andersson, som tidigare hyllats för sin intressanta bok Vykort från Utopia, ger en historisk tillbakablick på villastaden och dess framväxt, och landar till slut i åsikten att människor som flyttar från utsatta bostadsområden (ett fenomen kallat white flight) är en bidragande orsak till de till uppblossande kravallerna och upploppen.  Förklaringen är att de enda som blir kvar i de betonggetton som Anderssons arkitektkollegor ritat är fattiga, arbetslösa, invandrare och flyktingar. När de bättre bemedlade som har både inkomst och arbete försvinner, finns det alltså ingen ”buffert” kvar som kan stabilisera samhället och bostadsområdet faller ner i misär och brottslighet, enligt Ola Andersson som skriver:

Segregationen i våra städer uppstår när de som har det gott ställt väljer bort vissa stadsdelar och drar sig tillbaka till välmående villastäder där de kan leva sitt liv väl isolerade från konsekvenserna av viljan att skapa ett avstånd mellan staden och sig själv och sitt hushåll. Villastaden är inte bara ett sätt att fly stadens problem, utan också orsak till många av dem.

Den senaste veckans bilbränder och stenkastning i de minst privilegierade förorterna visar vilka konsekvenser segregationen får. Den segregationen beror inte enbart på villastaden, naturligtvis. Snarare är den en konsekvens av sättet att bygga staden som från varandra avskurna delar, där invånarna sorteras efter ekonomisk, social, kulturell och etnisk bakgrund.

Trots att jag har hyser stor respekt för Ola Anderssons tidigare arbete, tycker jag att han går bort sig totalt i det här resonemanget. Den outtalade lösningen på ovanstående problem landar ju i en socialistisk idealbild av Den goda arkitekturen, en centralplanerad dröm med medborgarna som spelbrickor med uppgift att uppfylla Samhällets visioner.

Denna socialingenjörsmässiga analys, att människor kollektivt ska fås att acceptera att de måste offra egen bekvämlighet och trygghet för kollektivets bästa, funkar inte och har aldrig funkat. Det har historien visat gång på gång.

De allra flesta människor har en inneboende strävan efter att skapa ett bättre liv för sig själva och sina familjer. För den som får ekonomisk möjlighet att flytta från en betongförort med en otrygg miljö och lekplatser där vuxna tvingas sitta vakt när barnen gungar, för att istället skaffa ett litet hus med egen trädgård där ungarna kan leka ensamma ute i trädgården, är valet mellan familjen och kollektivet relativt enkelt.

Men denna ”buffert-tanke” är inte helt ny, Jag har själv sett den tillämpad på nära håll för ett par år sedan i min ena dotters dåvarande skola. Då placerades hon och de andra ”lugna” tjejerna i klassen bredvid de bråkiga eleverna (oftast killar)  för att på detta sätt få grabbarna att tagga ner. Tjejerna fick alltså agera stötdämpare för de bråkiga grabbarna, utan att någon ens tillfrågat dem eller föräldrarna.

Detta innebar givetvis att bufferttjejerna därmed fick en försämrad inlärningsmiljö och riskerade halka efter i undervisningen – vem klarar att plugga när bordsgrannen skriker och slåss? Men som sagt, de hade inget att säga till om när skolans socialingenjörer hade bestämt sig för en lösning.

När det gäller svikarna som lämnat förorten för att bo i villa, undrar jag dock hur Ola Andersson egentligen hade tänkt att de skulle agerat buffertar mot bilbrännarna och stenkastarna? Hade det varit bättre om huliganerna gått till attack mot dem istället för mot polisen?

För övrigt utgår jag från att Ola Andersson själv bor på behörigt avstånd från de problemområden som Sveriges villaägare har lämnat åt sitt öde. Jag har inte forskat vidare i hans val av bostadsadress, men jag är relativt säker på att han bor i en rymlig innerstadslägenhet på bekvämt promenadavstånd till jobbet hos A1 arkitekter, som sitter i fina lokaler på Kammakargatan.

Det är dock Andersson långt ifrån ensam om. Mig veterligt finns det inget arkitektkontor som valt att förlägga sina lokaler till Rosengård, Husby, Hammarkullen eller Vivalla, för att bara nämna några av de områden vars sammanhållning hotas av den vite mannens flykt.

Men rätta mig gärna om jag har fel.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,