icecover_current

Den svarta kurvan representerar årets istäcke, som för närvarande täcker dryga 5,5 miljoner kvadratkilometer. Alltså en bra bit kvar till ett isfritt Arktis…

Precis som vanligt smälter stora delar av havsisen bort i Arktis nu under sommarhalvåret – ibland mer, ibland lite mindre. Och vad som är ”normalt” mycket is i Arktis är det garanterat ingen som vet eftersom mätningarna, som sker via satellit, bara pågått sedan 1979. Om det var mer eller mindre is på 50-talet, på 30-talet, i början av 1900-talet eller ännu längre tillbaka i tiden, är det ingen klimatforskare som vet, oavsett vad det står på hens visitkort.

I år verkar dock sommarisen ligga kvar över en betydligt större yta än på många år; se kurvan ovan från danska vädertjänsten DMI. Återhämtningen är särskilt anmärkningsvärd med tanke på fjolårets bottenrekord då en kraftig storm pressade ut stora delar av det arktiska istäcket genom Berings sund (där isen ställde till problem för sjöfarten långt in på försommaren).

Fast sådana små detaljer hindrar inte den ändlösa produktionen av larmrapporter om den arktiska isens snara frånfälle, med alla de katastrofer – verkliga eller uppdiktade – som kan tänkas följa i kölvattnet av de krympande isbergen. Nu senast är det hotet om en ”metanbomb” i de arktiska havsdjupen som körts i repris av såväl svenska som utländska medier de senaste dagarna. Hotet, som är långt ifrån nytt, bygger på att det finns gigantiska mängder frusen metangas under botten av den arktiska bassängen, metangas som riskerar att frigöras i takt med att istäcket smälter bort och solstrålningen värmer upp havsvattnet.

Och om det händer, kan följdskadorna bli gigantiska, motsvarande 60 triljoner dollar, eller 390 biljoner kronor (390.000 miljarder), vilket forskare nu påstår sig ha räknat ut. (Det är massor av pengar det där, och man får förstå att inte alla journalister klarar att skilja på en svensk och en amerikansk biljon.)

Problemet med denna typ av junk science forskning är att den sällan eller aldrig bygger på nya rön eller verkliga observationer. Istället recyclas gamla katastrofhot, ovanpå vilka nya datormodelleringar körs – och vips har man fått fram en ny fräsch larmrapport som världens nyhetsbyråer beredvilligt sprider utan att ställa frågor. För just i fallet med miljö och klimat gäller som vi vet inte den journalistiska principen att kolla källor och ifrågasätta fakta – istället vidarebefordras alla hot med närmast gammelreligiös underkastelse.

Om man bemödar sig med att googla lite, framkommer det dock snabbt att just hotet om metanbomben är kraftigt överdrivet, eller på gränsen till rena fantasier. En studie, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Nature för bara någon vecka sedan, avfärdade nämligen farhågorna om ett hotande metanläckage från Arktis som obefintligt; med nuvarande uppvärmningstakt dröjer det tusentals år innan metanutsläppen över huvud taget märks.

Dessutom grundar sig kostnaderna för skadeverkningarna till följd av detta icke-existerande metanbombshot på den mångfaldigt sågade Sternrapporten från 2006, en rapport (som inte heller den genomgått peer review). Bland annat räknar Stern endast med ett scenario för att beräkna kostnaderna som kommer som en följd av den globala uppvärmningen, nämligen den att världens BNP sjunker i en takt av fem procent, år efter år, som ett resultat av klimatrelaterade skador.

Att extrapolera sådana siffror baserade på världens samlade BNP under 10 eller 20 år och kalla det för forskning är ganska… djärvt. Några observationer som kan bekräfta beräkningarna finns förstås inte.

Men det är intressant att notera att larmet kommer precis nu, några veckor före  presentationen av IPCC:s femte rapport, vars sammanfattning för politiker (Summary for policymakers) ska läggas fram i Stockholm i september. Och precis som inför klimatmötet i Doha i december förra året, gäller det att skruva upp hysterin lite extra inför releasen. Inför Doha var det Världsbankens rapport 4 Degrees – Turn down the Heat som valsade runt i världens medier (även den byggd på gammal skåpmat, med lite nya datormodelleringar för extra skrämsel).

Intressant är också att studera vilka organisationer och individer som ligger bakom alla dessa katastoflarm. Man märker snart att det är en ganska liten grupp som påfallande ofta framträder i dessa sammanhang – däribland en känd svensk miljölobbyist, tillika regeringens rådgivare i klimatfrågor. Det handlar alltså om Johan Rockström, chef för Stockholm Resilience Center och tidigare ordförande för SEI, två organisationer som suger upp stora delar av de statliga pengar som satsas på forskning kring klimat och det fluffiga område som kallas ”hållbarhet”.

Världsbankens rapport sammanställdes till exempel av tyska Potsdaminstitutet för klimatforskning (PIK), där Johan Rockström även sitter som rådgivare. I samband med att rapporten presenterades kommenterades den flitigt – av Johan Rockström – i press och tv. Rapporten har även används som faktaunderlag i de rekommendationer som regeringens Framtidskommission (där Johan Rockström sitter med) lade fram i våras.

När det gäller metanbomben i Arktis verkar Rockström inte varit direkt inblandad – men lite research ger ändå vid handen att rapportens huvudförfattare, miljöprofessorn Gail Whiteman, är nära knuten till organisationen World Business Council for Sustainable development (WBCSD) som i fjol presenterade ett samarbete med just Rockströms Stockholm Resilience Centre. Whiteman och Rockström skrev också nyligen en gemensam debattartikel i The Guardian om samarbetet.

All your base are belong to Johan Rockström…

Samtidigt, i den riktiga världen, svischade en asteroid av en fotbollsplans storlek precis förbi Jorden på mycket nära håll. Den upptäcktes inte förrän i sista stund, sannolikt för att amerikanska NASA numera lagt ner det mesta av sin rymdverksamhet, för att istället koncentrera sig på hotet från koldioxiden.

Hade asteroiden träffat oss, hade 390.000 miljarder förmodligen framstått som en struntsumma i sammanhanget.

Intressant?

Läs mer hos Norah4you, Vetenskapsbloggen

Andra bloggar om , , ,