Så kallade fredsförhandlingar mellan Israel och ”Palestina” uppges pågå i Washington, på initiativ av Obamas färske utrikesminister John Kerry som kallat bråket om bosättningar och territorier ”alla konflikters moder”. Vilket förstås är ett sätt att se på saken. Ett annat hade varit att konstatera att såväl Israel som Västbanken åtnjutit ett relativt lugn på senare år, till skillnad från de närliggande blodiga slagfälten i t ex Syrien och Irak där sunni- och shiamuslimska islamister gör sitt bästa för att döda varandra i ett av de värsta religionskrigen som utspelats i modern tid. Hundratusentals har dödats, sprängts, massakrerats eller drivits på flykt bara i Syrien.

Hur som helst, att hitta en fredlig överenskommelse mellan Israel och den palestinska myndigheten (PA) med Mahmoud Abbas i ledningen för att få till stånd en palestinsk stat kan nog stöta på vissa problem. Dels finns det en massiv folkopinion bland palestinierna (alltså inte bara bland terroristerna i Hamas på Gazaremsan) om att inte erkänna Israels rätt att existera över huvud taget. Endast att förhandla med Israel ses som förräderi, och få palestinska politiker riskerar livet genom att på allvar förespråka en tvåstatslösning. För övrigt är i princip allt samarbete med Israel förbjudet – det är t ex belagt med dödsstraff att sälja hus till israeler, något som kanske säger en del om utsikterna för fredlig samexistens.

Dels ligger det nu ett icke-förhandlingsbart krav från Abbas om att inga israeliska bosättningar ska tillåtas i en framtida palestinsk stat. Något som alltså skulle innebära en omfattande etnisk rensning i bland annat Hebron och delar av östra Jerusalem, där  judiska familjer bott i generationer.

Att ett framtida Palestina måste vare helt judefritt för att det ska kunna bli fred, är långtifrån något nytt argument, däremot har det sällan uttryckts så här rättframt. Ändå sker Abbas utspel utan några upprörda röster och armviftande i svenska medier, där vi vanligtvis brukar tala oss varma för mångfald, solidaritet och acceptans av alla människor, oavsett religion, hudfärg eller sexuell läggning. I Sverige brukar det istället vara Israel som gång på gång skälls för att vara ”aparhteidstat” (dessbättre oftast av vänsterdebattörer med begränsad analysförmåga).

Något som kan vara värt att komma ihåg i dessa dagar, när Stockholm håller sin årliga Pridefestival och svenskar med judiska rötter hotas och trakasseras i Malmö, är att det idag endast finns ett land i Mellanöstern, Israel, där invånarna lever i en demokrati med  fullständiga mänskliga rättigheter oavsett härkomst eller religion (detta omfattar även den femtedel palestinier som lever i landet). I Israel kan dessutom homosexuella leva fritt utan att riskera bli ihjälslagna, ett öde som de riskerar möta på Västbanken, Gaza, i Egypten, Iran, Irak, Tunisien, Algeriet och större delen av övriga Mellanöstern.

Den twittrande klassen håller sig också påfallande tyst. Den moderata biståndsministern väljer istället på att fokusera på allvarliga saker, som att palestinska ungdomar inte kan åka till stranden:

Och skattebetalarna fortsätter alltså glatt att betala 700 miljoner om året i bistånd till en myndighet vars främsta krav för att gå med på fred är att deras framtida stat ska vara judefri.

Det skulle vara intressant att höra vad den vanligtvis så socialt mediale Carl Bildt, som såg mycket av etnisk rensning i Bosnien, anser om saken. Är detta verkligen ett förhandlingskrav som EU och västvärlden kan tänka sig acceptera – eller till och med förmå Israel att gå med på?

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,