weissensee_ard

Julia Hausmanns papper kontrolleras av Stasi. (Bild från tyska ARD).

Började titta på tyska ARD:s familjedrama Weissensee igår. Serien, vars första säsong  hade premiär i Tyskland 2010, rullar nu på SVT (och finns också att se på SVT Play. Serien utspelar sig 1980 och är en slags släktkrönika som följer de båda familjerna Kupfer och Hausmann – som bägge bor i den Östberlinska stadsdelen Weisensse. Det är en slags brytningstid i DDR, efter flera års entspannung kan nu Östtyskland till och med tillåta sporadiska besök av en amerikansk playboy i Mustangcab – även om Stasi övervakar allt i detalj som  Robert Snyder (vars tyska släkt heter Scheider) företar sig under  gränspassagerna.

Familjen Kupfer består av enbart poliser. Pappan är uppburen chef i den östtyska säkerhetstjänsten Stasi. Den äldste sonen, Falk, försöker jobba sig upp på karriärstegen, men stöter på patrull när hans egen bror Martin visar sig ha inlett ett förhållande med dottern till Dunja Hausmann – sångerska med ifrågasatt lojalitet gentemo mot Partiet. Förhållandet kompliceras ytterligare av andra faktorer (som att Stasipappan en gång haft ett förhållande med Dunja, den subversiva sångerskan).

Både miljön och intrigen är övertygande och skådespelarinsatserna i toppklass – precis som det brukar vara i tyska tv-serier alltså. Men det som märks kanske starkast efter att ha sett två avsnitt är det nostalgiska ljus som producenterna valt att bada det östtyska 1980-talssamhället i.

För trots den massiva övervakningen, knappheten och inskränkningarna av vardagslivet trivs människor ändå rätt bra med livet. Hela serien genimsyras av en familjär stämning – i den lilla socialistiska staten känner alla varandra – och mitt i totalitarismen, förtrycket och massövervakningen finns det plats för både kärlek, skratt och flams. Stasi vill bara väl, och en planerad republikflykt i Snyders Mustang måste stoppas utan att någon kommer till skada (det skulle skapa oönskade rubriker i västmedierna). Till och med den tomma smink-butiken, där Julia Hausmann arbetar lite lojt med att skylta upp bäst hon kan med sina fem flaskor parfym, känns nostalgisk i all sin torftighet.

Drygt 20 år efter murens fall, i ett Berlin som blir allt mer gentrifierat och de fattiga konstnärerna, poeterna och andra mindre bemedlade sakta men säkert föses ut från trendiga stadsdelar som Prenzlauer Berg och Schauenviertel, verkar delar av Tyskland längta tillbaka till den gamla goda tiden. Där det var fattigt, nedgånget och knapert, men där man ändå hade sysselsättning och en trygg inkomst. Och där den stora socialistiska familjen fanns där för en.

Oavsett om det skedde till priset av världshistoriens mest omfattande övervakning, en totalitär regim och fängelser fulla av socialismens fiender.

Weisensee är välgjord och spännande serie, men den framställer ändå Östtyskland som en slags försvunnen idyll, värd att längta tillbaka till. Ett slags grådaskigt, men lyckligt Hobsala, orört av kapitalismen bakom den antifascistiska skyddsvallen. Ostalgi kallas det visst.

I kväll måste jag givetvis se tredje avsnittet.

Intressant?
Aandra bloggar om , , , ,