SvD:s kulturdel uppmärlksammade i helgen historikern David Larsson Heidenblads intressanta doktorsavhandling Vårt eget fel. Avhandlingen visar på de stora likheterna mellan dagens klimatreligion och den gammalkyrkliga uppfattningen av synd och skam, som praktiserades under kyrkans storhetstid. I gamla tider straffade gud som bekant de syndfulla människorna med allehanda farsoter, sjukdomar, naturkatastrofer och krig – som straff för deras högmod, svek eller frosseri.

Som avhandlingen belyser, går nästan exakt samma berättelse igen i dagens religiösa övertygelse om att klimatet hotas av vårt moderna frosseri. Inget ifrågasättande av denna religion tillåts – att spekulera om i vilken utsträckning människan verkligen kan påverka klimatet, och vad det i så fall kan tänkas leda till, möts av ett närmast enigt fördömande av medier, politiker och miljöorganisationer. Underligt nog kommer fördömandena påfallande ofta från människor som inte är religiösa och ibland till och med kallar sig ”skeptiker”. (Ett exempel är den så kallade skeptikerföreningen VOF.)

De som vågar sig på att ifrågasätta de heliga skrifterna (FN:s klimatpanels rapporter) eller dess profeter – klimatforskarna – brännmärks omgående som kättare eller ”förnekare” (ett begrepp skapat för att leda tankarna till förintelseförnekare). Alla vet ju att vi har syndat, genom att frossa i fossila bränslen, och därför måste vi nu betala för våra synder – med minskat köttätande, lågenergilampor, högre elpriser, höjda bensinskatter och klimatkompensation vid Thailandsresan. Annars drabbas våra barnbarnsbarn någon gång i framtiden av outsägliga plågor.

Det är med andra ord en rejäl comeback för Medeltiden.

581px-Anders_Wejryd

Ärkebiskop Anders Wejryd. Foto: Wikimedia Commons

Som en perfekt illustration till giltigheten i Heidenblads tes, skrev ärkebiskopen Anders Wejryd ungefär samtidigt en debattartikel om vår kollektiva klimatsynd och hur de svagaste – som urfolken i norr – drabbas.  Svenska kyrkan har som bekant förlorat massivs av medlemmar sedan banden till staten klipptes för 13 år sedan, och organisationen gör sitt bästa för att hitta en ny religion som kan kännas relevant för den sekulära nutidsmänniskan. Valet föll på klimathotet, vår nya statsreligion.

I debattartikeln halar Wejryd fram hela syndabatteriet. Det är klimatförändringarnas fel (alltså vårt ansvar) att samerna nu pendlar på gränsen för sin anpassningsförmåga. Även denna berättelse är väl etablerad i klimathotsreligionen: vi i den rika västvärlden har genom vårt överflöd och frosseri skapat klimatkrisen, som drabbar de fattigaste i Afrika, Sydamerika, Asien och Arktis värst. Detta brukar lite pseudoreligiöst omnämnas ”klimatskuld”, och vid varje klimatmöte som FN arrangerar är en av huvudfrågorna skapandet av en fond där väst ska pytsa in 100 miljarder årligen, pengar som ska användas för att betala av denna ”skuld” som kommer att uppstå i takt med att klimatförändringarna materialiseras.

Nåväl, när Wejryd pratar om ”samer”, handlar det knappast om alla svenskar med samiskt påbrå. De flesta av dessa bor nämligen i hus och lägenhet och jobbar 9-5, precis som de flesta svenskar. Det han talar om är den lilla minoritet som är medlemmar i samebyar och via detta exklusiva medlemskap har rättighet att bedriva en typ av renskötsel som samerna i sin nuvarande omfattning sysslat med i mindre än 200 år. Just denna moderna, storskaliga typ av renskötsel, som tar halva Sveriges yta i anspråk, hade aldrig kunnat fortgå över huvud taget utan massiva statliga subventioner. Oavsett klimat.

Ändå är rennäringen som bekant på gränsen till kollaps varje år.

Det intressanta med Wejryds inlaga är dock att han – sannolikt omedvetet – i sin iver att solidarisera sig med en urbefolkning, förminskar samerna och gör dem till hjälplösa offer för omständigheterna. En slags omvänd rasism, där ärkebiskopen på fullaste allvar menar att människor av samiskt ursprung inte klarar av vad resten av Sveriges befolkning förväntas göra – dvs anpassa sig.

Som en jämförelse klarar allt färre svenska bönder att försörja sig på djuruppfödning, en svensk sedvänja som pågått i sisådär 6000 år (alltså mångdubbelt längre än renuppfödning i industriell skala). Något som på senare år har resulterat i massor av nedlagda djurbesättningar och kulturlandskap som sakta växer igen. Ändå ser vi sällan debattartiklar som varnar för att ”bönderna är på gränsen för sin anpassningsförmåga”. De förväntas istället hitta ny sysselsättning, helt på egen hand.

Men när det gäller en minoritet av en så kallad urbefolkning – den som bedriver renskötsel med moderniteter som snöskoter, lastbil och helikopter –  måste alla förändringar som kan tvinga dem att anpassa sig till ett modernt samhälle ovillkorligen stoppas. Oavsett om det är klimatförändringar, oljeutvinning, gruvdrift eller vindkraftverk.

I fallet med ”klimatförändringar” utvecklar Wejryd inte riktigt vad han menar. Men senast en företrädare för samerna var ute och varnade för att rennäringen var på väg mot kollaps, var det på grund av för mycket snö…

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,