Fröjdhpunktse

And The Band Played On

Månad: september 2013 (sida 1 av 2)

Säkrast att inte prata med forskarna

Just nu, när IPCC finns samlade i Stockholm för att enas om skrivningarna i sin så kallade sammanfattning för politiker, SPM av kommande års stora klimatrapport, AR5, slås man av två mediefenomen.

1. För att vara vår tids största ödesfråga, som Lena Ek uttrycker sig, är intresset påfallande svagt från såväl medier som allmänhet. Ett par hundra forskare, tjänstemän och politiker sägs jobba hårt på Münchenbryggeriet för att stoppa världen från att gå under, ändå lyckas inte budskapet överrösta Idol-uttagningarna eller Bonde söker fru.

2. Svensk mediebevakning, framför allt public service, är bedrövlig jämfört med utländsk press och tv, framför allt den tyska och brittiska. SVT verkar ha en närmast patologisk beröringsskräck för att släppa fram avvikande röster eller ta upp de komplexa frågor som vi som licensbetalare faktiskt förtjänar att få svar på – framför allt som vi alla tvingas betala. Till exempel borde SVT spegla den intensiva diskussionen just nu bland forskarna som handlar om klimatkänslighet – eller frågan om de havererade klimatmodellerna verkligen kan användas som verktyg för att besluta om olika miljardsatsningar eller framtida ”klimatanpassning”.

Av någon anledning har public service i denna speciella fråga avsagt sig sitt granskande uppdrag, och istället ställt sig på makthavarnas sida för att tillse att allmänheten behålls i ett konstant läge av alarm. Därmed uteblir gång på gång den granskning av vad den närmast osannolika miljardrullningen som 25 års satsningar på hållbarhet, förnybar energi och gröna jobb fört med sig.

Men det man framför allt slås av när man lyssnar på Aktuellt, är att den stora majoritet av forskare, 97 procent, som det ständigt hänvisas till i inslagen, nästan aldrig uttalar sig själva. Vilket kan tyckas märkligt när det finns  kunniga, smarta klimatforskare; geologer, oceanografer och experter på satelllitmätningar i överflöd här i Stockholm.

Ingen av dessa dyker emellertid upp i rutan. De som uttalar sig, såsom tolkar för den påstått eniga forskarvärlden, är miljöaktivister miljöjournalister, offentligfinansierade agronomer som Johan Rockström, kändismeteorologer som Pär Holmgren (han som förutspått ett slut för Vasaloppet vilket år som helst nu) och järnvägsingenjören Rajendra Pachauri, högsta hönset för FN:s klimatpanel.

Man kan säga en hel del av ovanstående profiler, men klimatforskare är de inte, vilket innebär att den mest brännande fråga som IPCC har att hantera under veckans möte – den 17 år långa uppvärmningspausen – över huvud taget inte nämns.

Istället serveras vi återigen dravel om 11 centimeters havsnivåhöjning i Vietnam och  missvisande statistik av extremväder. (IPCC själva konstaterade i sin SREX-rapport så sent som förra året att inga samband mellan den hittills blygsamma temperaturökningen och antalet naturkatastrofer har kunnat konstateras.)

Men om forskarna lyser med sin frånvaro i svenska medier, är de desto mer talträngda  i utländsk press. Tyska Der Spiegel rapporterade redan i fredags om något som börjar utveckla sig till myteri bland landets forskardelegation i Stockholm, detta efter att företrädare för tyska miljödepartementet krävt att frisera innehållet i slutdokumentet. Hans von Storch, en av Tysklands mest kända klimatforskare, är en av dem som rasar på detta flagranta försök av politikerna att styra vetenskapen så den passar politiska syften.

En annan kritisk röst är Jochem Marotzke, Tysklands främste vetenskapliga representant vid IPCC-mötet i Stockholm. ”IPCC måste acceptera en diskussion kring uppvärmningspausen”, förklarar Martotzke för Der Spiegel.

Samma tidning har även intervjuat den tyske politikern Hermann Ott (De gröna), som försvarar försöket att tysta ner forskarna. Trots mullret bland forskarna är de tyska politikerna fasta i sin övertygelse om att inte beröra uppvärmningspausen i slutdokumentet. Detta, menar de, skulle riskera att minska allmänhetens stöd för en tuff klimatlagstifning. “Klimatpolitiken kräver att det finns ett inslag av rädsla, erkänner Ott för Der Spiegel.

I SVT hör vi tyvärr inget av detta. Här gäller det att till varje pris hålla forskarna borta från rutan. För nuförtiden beter de ju sig som rena rama klimatförnekarna.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

(En längre radiointervju med Hans von Storch och Axel Bojanowski, Der Spiegels vetenskapsreporter (som även är geolog) finns transkriberad och översatt på No Tricks Zone.)

Domedagsklubben ylar vidare

Johan Rockström, Sveriges kanske mest bidragsberoende forskare, är ute och varnar för domedagen igen, denna gång tillsammans med Margot Wallström, som även hon har levt gott på våra skattepengar större delen av sitt liv.

Denna gång undertecknar Rockström debattartikeln som ledamot i stiftelsen Global Challenges Foundation, vars syfte är att ”påskynda skapandet av en global rättsordning med ojämförligt bättre förutsättningar att effektivt, rationellt och rättvist hantera de aktuella och framtida globala problemen och riskerna…” Alltså samma gamla vision om att placera makten över vår framtid i händerna på en upplyst elit, ett slags klimatexperternas högsta sovjet. Och innehållet är det samma – allt är mycket värre än vi trott, och oavsett vad andra säger så står klimatkatastrof med extra allt för dörren.

Det som är intressant är att Rockström i veckan varit med att författa i princip samma debattartikel i The Guardian, tillsammans med sin nära domedagskompis Hans-Joachim Schellnhuber, professor på Potsdams klimatforskningsinstitut, PIK. (Schellnhuber fick sparken i våras som rådgivare till den tyska regeringen, efter att den insett att hans råd inte bara var värdelösa utan också på god väg att leda till tysk industriell kollaps och massarbetslöshet.) I The Guardian är det den nystartade och självutnämnda Earth League som är ute och efterlyser global omställning.

Det intressanta med dessa nygamla domedagslarm är förstås att de kommer just nu, bara  dagar innan FN:s klimatpanel IPCC ska presentera sin femte rapport för beslutsfattare, SPM. Den som bara läst svenska tidningar har förmodligen missat hela dramatiken som omgärdat denna rapport, men utlänsk press har som tur är inte samma beröringsskräck.

Problemet för de klimatreligiösa är att IPCC:s forskning inte längre ger fog för några domedagslarm. Klimatpanelen har tvingats vidgå att temperaturen inte ändrats på 17 år, och att 98 procent av de så kallade klimatmodellerna har misslyckats kapitalt med att förutsäga temperaturutvecklingen. Vad IPCC nu tvingats acceptera är att den så kallade klimatkänsligheten är betydligt lägre än vad man trott – kanske bara en fjärdedel av vad klimatmodellerna programmerats med.

Följden av detta? Jo, att det så kallade tvågradersmålet kommer att klaras utan att vi behöver göra någonting över huvud taget.

ipcc_klimatmodeller

Kartan och verkligheten. De färgade fälten visar IPCC:s olika temperaturscenarier från tidigare rapporter. Som synes hamnar den observerade medeltemperaturen betydligt lägra, och i vissa fall även under de lägsta prognosmodellerna.

Detta är förstås ett allvarligt hot mot hela domedagsindustrin, där inte bara så kallade forskningsinstitut som Stockholm Environment Institute och Stockholm Resilicence Center återfinns, utan i princip hela den förnybara energiindustrin. För vem skulle stillatigande acceptera 50-procentiga energiskatter och massiv utbyggnad av vindkraften, om hela basen för dessa satsningar plötsligt visar sig vara grova överdrifter med inslag av masshysteri?

Därför är det kris bland rapportförfattarna i Stockholm. Tyska Der Spiegel avslöjade i fredags att de tyska delegaterna, i strid med IPCC:s forskare, krävt att den 17 år långa uppvärmningspausen helt skulle utelämnas ur SPM-rapporten. (Att politiska representanter är inblandade i att författa en forskningsrapport säger en hel del om IPCC.) Tyska Die Welt talar klarspråk och menar att IPCC genom sin nya rapport i princip eliminerar behovet av klimatpolitiska regleringar som EU:s utsläppshandel.

Det händer alltså en hel del bakom kulisserna, som vi inte får veta särskilt mycket om. Observera alltså att IPCC:s delegater befinner sig här i Stockholm för slutarbetet med rapporten, men att inga svenska medier har omnämnt detta med en rad.

Istället upplåter DN – i likhet med SvD – plats till samma fåniga domedagspredikningar som vi hört gång efter annan, framförda av samma personer som har allra mest att förlora på en sansad debatt. Det hänvisas friskt till junk science som Världsbanksrapporten 4 grader från i fjol – även den framtagen av Hans Joachim Schellhuber, med benägen assistans och PR-arbete av  Rockström i hans egenskap av regeringens rådgivare i klimatfrågor.

Riksrevisionsverket har samtidigt kritiserat regeringens klimatpolitik, rapporterar SvD. Personligen tycker jag det borde vara betydligt mer angeläget att granska hur många hundratals miljoner som egentligen slussats in i Rockströms klimatforskningsimperium – och i vilken mån Sverige haft någon nytta av denna pengarullning.

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Den som är utan skuld

Svenska kyrkan, anförd av sin tänkartank Seglora smedja, går till storms mot regeringens utnämning av Elisabeth Svantesson som ny arbetsmarknadsminister. Anledningen är att Svantesson en gång i tiden varit medlem i Livets ord – ett kristet förbund – och varit motståndare till fri abort (ett moralisk inställning som hon gissningsvis delar med många medlemmar i Svenska kyrkan). Dessutom har hon avstått från att rösta i riksdagen i frågan om samkönade äktenskap – inte heller det en fråga där det råder konsensus inom kyrkan.

Men en moderat politiker som inte tar fullständigt avstånd från denna typ av privata religiösa och moraliska övertygelser, diskvalificerar sig alltså för i princip varje form av politiskt uppdrag, enligt Dagens Seglora.

Om man sympatiserar med denna ståndpunkt, kan det vara värt att påminna om att samma kristna tankesmedja för inte så länge red ut till försvar för Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, efter den påstådda hatkampanj han utsatts för i medierna. För den som inte minns blev Mustafa inkuppad i socialdemokraternas högsta ledning i Stockholm, men tvingades bort bara dagar senare när det uppmärksammades att han bjudit in en rad kända antisemiter och förintelseförnekare – bland annat till förbundets ”familjedagar” i våras, där ledande socialdemokrater som Veronica Palm fick lyssna till judehatare som Yvonne Ridley.

Detta är förstås inget att förvånas över. Islamiska förbundet är frontorganisation för Muslimska brödraskapet – en antisemitisk, kvinnohatande och homofobisk sekt som länge varit förbjuden i stora delar av Mellanöstern. Brödraskapets andlige ledare, shejk Yusuf Al-Qaradawi, har brännmärkt homosexualitet och drömmer om att en gång få åka till Jerusalem och döda judar, ”även om det måste ske i rullstol”.

Men även kristna Socialdemokrater för tro och solidaritet, tidigare Broderskapsrörelsen, har varit flitiga med att gulla med samma mörkermän. 2005 bjöd Broderskapsrörelen in den ökände doktor Azzam al-Tamimi, som stödjer terrorstämplade Hamas och skapade rubriker genom att hylla självmordsbombarna i Londons tunnelbana. Något år senare bjöds antisemiten och förintelseförnekaren Gilad Atzmon in som talare av socialdemokratiska ABF och Broderskapsrörelsen.

Samma broderskapsrörelse slopade kampen för HBT-rättigheter i sitt manifest för den muslimska sektionen, för att inte riskera skrämma bort muslimska väljare.

Nu är jag inte själv kristen och det var snart 20 år sedan jag gick ur kyrkan. Det var nog ett bra beslut med tanke på utvecklingen.

Men visst var det Jesus som sa något i stil med Låt den som är utan synd kasta första stenen?

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

DN, SvD, Dagen, Aftonbladet,

Vi måste gå över till usel och ineffektiv elproduktion för att rädda industrin

Ibland undrar man om alla dessa överbetalda lobbyister – oftast finansierade av dig och mig – som Annika Helker Lundström, verkligen själva tror på vad de skriver. Det borde i alla fall vara närmast en omöjlighet att vara verksam inom energibranschen och vara så frikopplad från verkligheten som vd:n för svensk vindenergi visar prov på i sin debattartikel i SvD.

Lundström menar på fullt allvar att utbyggd vindkraft leder till lägre elpris och bättre konkurrenskraft för industrin – som ju är undantagen från systemet med elcertifikat. (Vilket innebär att det är vanliga löntagare som tvingas subventionera företagens vinster via en en extra energiskatt.)

Sanningen är att de enda tillfällen som vindkraften ”pressat” elpriset varit under vår och sommar, då efterfrågan på el är låg men den intermittenta vindkraften ändå står och matar in el på nätet. Denna påtvingade överproduktion gör att elen måste säljas med förlust, eller till och med slumpas bort gratis. Samtidigt får vindkraftsproducenterna fast betalning via certifikatssystemet för leveranserna. I fjol exporterades hela 20 GWh, mer än hela den samlade vindkraftsproduktionen, med miljardförluster som följd. Denna obalans mellan utbud och efterfrågan – konstruerad av okunniga politiker – har i princip fått hela den tyska elmarknaden att haverera. Det enda som skiljer Sverige från Tyskland är att vi fortfarande inte hunnit bygga ut vindkraften så mycket.

Det vill Lundström dock ändra på, och propagerar på fullt allvar för att vi ska ersätta kärnkraftens 45 GW enbart med vindkraft. Alltså: vi ska lägga ner lönsam energiproduktion, som dessutom drar in miljarder i skatteintäkter, med olönsam och ineffektiv elproduktion som kräver gigantiska subventioner.

Dessutom borde hon vara väl medveten om att det inte går att möta hälften av det svenska energibehovet med intermittenta kraftkällor som sol och vind, utan att samtidigt tillhandahålla reglerkraft med motsvarande kapacitet. Eftersom vattenkraften är i det närmaste fullt utnyttjad som backup för vindkraften, betyder det att vi får bygga ett stort antal kol-, olje- eller gaseldade kraftverk framöver och göra oss beroende av Putin. Om detta nämns dock inget.

Svensk vindkrafts framgångsrecept för den svenska industrin är alltså att avskaffa tillgången till säkra elleveranser och ersätta den med ineffektiv och nyckfull energiproduktion som kräver miljarder i subventioner av skattebetalarna.

Miljarder som inte på något märkbart sätt sänker våra utsläpp, och hade gjort betydligt mer nytta om de satsats på skolan och välfärden, istället för att som idag gå rakt ner i fickorna på stenrika energijättar, utländska riskkapitalbolag och storgodsägare.

Det är svårt att tro att hon verkligen menar allvar, Annika Helker Lundström.

Intressant?

 

Andra bloggar om , , ,

Svenska avtal med doft av Grekland

En av de mest delade SvD-artiklarna i helgen var nyheten om att de offentliganställda tjänstemännen i Grekland blir av med sex extra semesterdagar. Dessa infördes för många år sedan som en kompensation för att de anställda tvingades arbeta framför datorskärmar, något som gjorde dem trötta. Många suckar säkert åt denna lustighet, som varandes ännu ett exempel på den flagranta klientelism som genomsyrar det grekiska samhället. Frågan är ju om Grekland någonsin kommer att bli kvitt korruptionen och få ordning på sin havererade ekonomi.

Alla som pekar finger bör dock vara medvetna om att förmåner likt dessa långtifrån är främmande på arbetsmarknaden, inte heller den svenska. Byggnadsarbetarförbundet (liksom Målareförbundet) tog till exempel under en lång rad år ut en så kallad mätningsavgift från sina medlemmar – pengar som skulle täcka fackets kostnader för att registrera ackorden inom branschen. Avgiften avskaffades till slut 2007, efter många års debatt. Då hade byggjobbarna redan haft fasta månadslöner sedan decennier, och någon ackordsmätning skedde inte.

För drygt 20 år sedan, när jag kom som ung och hungrig redigerare till en av Stockholms stora tidningar, var dåvarande ledning i färd med att banta de svällande personalkostnaderna. På denna tid krävdes det en persinalstyrka på över 600 för att få ut en tidning – något som idag klaras av en dryg tredjedel så många. Detta som en följd av den tekniska utvecklingen (och tuffa rationaliseringar).

Men 1990 var Grafikerförbundet fortfarande ett rikt och mäktigt förbund, och att komma på kant med facket kunde i värsta fall innebära att det inte kom ut någon tidning över huvud taget dagen efter. Oenighet med cheferna, eller brist på framgång i löneförhandlningarna, ledde ofta till akut brist på arbetsglädje i sätteriet och tidningens tryckning blev försenad (eller så innehöll den färdiga produkten blanka sidor som inte hunnit bli klara). På tryckeriet kunde det råka trilla ner verktyg på de allra mest oåtkomliga ställen i maskineriet, och kombinerat med bristen på arbetsglädje innebar detta stora förluster för tidningsutgivaren.

Denna närmast gisslanliknande situation fick till följd att grafikerna under sin storhetstid kunde förhandla sig till guldkantade avtal som få grupper på arbetsmarknaden kom i närheten av. Vid storhelgerna, när det behövdes extrapersonal, fick vi intresserade journalister skriva upp oss på en lista – och företagsledningen valde sedan ut det antal som behövdes. På grafikersidan fanns det ingen sådan begränsning – alla hade enligt avtal rätt att att komma in och jobba extra – med dubbel OB-ersättning – oavsett om det fanns behov eller inte. Därför var det knökfullt på redaktionen under vissa storhelger. Långtifrån alla fick plats vid ombrytningsborden i sätteriet, utan fördrev tiden med att fika och se på TV.

Det ryktas till och med att dåvarande administrative chefen efter mycket tuffa förhandlingar till slut lyckades avskaffa det gamla högertrafiktillägget – ett risktillägg som grafikerna uppgavs ha åtnjutit ända sedan vänstertrafiken avskaffades 1967. (Om det stämmer har jag ingen aning om, men det hade inte förvånat, och om inte så är det en bra historia…)

Tidningen gjorde sig av med i princip samtliga grafiker bara några år senare, precis som resten av pressen, i samband med övergång till det som kallades desktop publishing. För Expressen tog det dock ytterligare ett antal år att casha in på den nya tekniken – för där hade grafikerna nämligen livstidsavtal.

Jag har ingen aning om det finns några nutida analogier på den svenska arbetsmarknaden, däremot är den så kallade Göteborgsandan säkert mer utbredd än vad folk tror. I vissa avseenden råder det nog fortfarande rena rama Grekland här i Sverige.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Ännu en framgång för NSA:s massavlyssning

alexis

Aaron Alexis, 34, som igår sköt och dödade 12 personer en marinbas i Washington DC, hade tidigare arresterats två gånger av polis – ena gången efter larm om att han skjutit med rakt in i sin kvinnliga grannes lägenhet. Han led av ett antal psykiska åkommor, hörde röster och hade paranoida vanföreställingar.

Trots detta hade flottan, som gett Alexis sparken på grund av samarbetsproblem, inte återkallat 34-åringens säkerhetsklassning. Han hade därför kvar sin licens att bära vapen.

Precis som i fallet med de bägge Boston-bombarna, säger sig ingen haft en aaaning om varför Aaron Alexis, som var en så trevlig kille, plötsligt kunde gå in på sin arbetsplats och skjuta 12 av sina kolleger.

För att undvika denna typ av terrordåd måste vi acceptera att få våra mobilsamtal avlyssnade, våra internetsökningar kartlagda och alla våra kreditkortsköp analyserade. Detta är priset för att stoppa Al-Qaida och andra terrorgrupper från att genomföra terrordåd som dem i Washington och Boston.

Skönt att det fungerar, så vi kan sova lugnt på nätterna.

Intressant?

Andra bloggar om , , , ,

Låt oss bränna några miljarder på gröna jobb istället!

Det säger en del om indoktrineringsnivån i ett samhälle, när det blir uppror emot tanken att människor ska få bestämma över merparten av sina egna pengar. I vänsterns värld gör politiker och byråkrater alltid ett bättre jobb med att få valuta för medborgarnas intjänade pengar, än att låta undersåtarna själva bestämma över dem. Folk som har ett sparkapital utgör nämligen ett hot den stora staten – eftersom de då blir mindre beroende av politikers allmosor och bidrag.

När det gäller alla de så kallade jobbskatteavdragen är dessutom hela begreppet missvisande. Egentligen borde vi tala om ett jobbskattepåslag – för det är ju det det handlar om: att staten konfiskerar uppemot halva vår lön. Kvarvarande halva ska sedan räcka till diverse konsumtionsskatter som moms, alkoholskatt, energiskatt, bensinskatt och en gazillion andra pålagor som vi  aldrig vågar tänka på. Undra på att svenskarna är ett av världens mest skuldsatta folk.

Hur som helst, Dagens Arena reagerade upprört tidigare idag på det faktum att att regeringens utlovade femte jobbskatteavdrag beräknades leda till bara 13.000 nya arbetstillfällen – till en kostnad av ungefär en miljon kr per skapat nytt jobb.

Vad Socialdemokraterna vill göra istället för att skapa nya arbetstillfällen är i nuläget oklart, men de senaste dagarnas gullande med Miljöpartiet, tillsammans med det färska S-beslutet att skrota kärnkraften till förmån för ”förnybart”, skvallrar om att det är gröna jobb som det ska satsas på igen. Miljöpartiet har ju länge och varmt framhållit Tyskland och landets gigantiska satsning på sol- och vindenergi som ett föredöme för Sverige att ta efter – ju snabbare desto bättre – och partiet verkar i alla fall ha fått Anderssons öra.

Denna tyska energisatsning har till dags dato gått loss på över hundra miljarder Euro, och utslaget per skapat jobb har det kostat tyska skattebetalare 1,7 miljoner per jobb. Till detta tillkommer sekundära negativa effekter såsom förlorade jobb i den traditionella ekonomin på grund av snabbt ökande energipriser – var fjärde tyskt företag tänker flytta sin produktion utomlands på grund av den tyska elprischocken.

Den fördelningspolitiska aspekten av denna gröna jobbsatsning har också varit relativt tveksam, eftersom den nya tyska ”energifattigdomen” främst slagit mot låginkomsttagare – 300.000 har fått sin el avstängd i Tyskland det senaste året. Istället råder det en slags nyfeodal omfördelning av pengar från elkonsumenter i lägenhet till villaägare eller storbönder som levt gott på subventionerna de fått för att sätta upp solpaneler på sina hus eller ägor.

Risken är alltså stor att det är detta vi kan vänta oss i stället för jobbskatteavdrag när Löfven tar över i Rosenbad nästa år.

Uppdatering: Det blev som jag väntade – MP vill använda dina pengar till ”klimat och skola” istället för att riskera att du köper en massa onödigt för dem.

Intressant?

SvD 1, 2, DN 1, 2, 3, 4, 5

Andra bloggar om , , ,

Putins totala förnedring av Obama

Vladimir_Putin_in_Japan_3-5_September_2000-22

Det är inte Obama som får spö här, men analogin är slående.

Svenska medier och politiker är som bekant obotliga Obama-fanboys, så ingen ska vara förvånad över att till exempel DN för sitt bästa för att släta över den totala förnedringen som USA:s president utsatts för av Vladimir Putin. För där Obama – och hans likaledes gravt inkompetente utrikesminister John Kerry – målat in sig i ett hörn med sin krigsretorik och behovet av att bomba Syrien med något som till slut utvecklade sig till en otroligt liten attack, steg den ryske presidenten fram som en statsman, och hittade en möjlig diplomatisk lösning på konflikten.

Eller rättare sagt – när Obama och Kerry beter sig som truliga tonåringar som nekas att leka med sina dyra vapen och krigsskepp, visar Putin och den ryska administrationen verkligt statsmannaskap. Medier i USA (och Sverige) försöker förgäves att släta över, genom att komma med efterhandskonstruktioner om att Obama minsann själv föreslagit detta under förra helgens G20-möte.

Men för den stora amerikanska allmänheten har Obama, för att uttrycka sig frankt, fått sin rumpa levererad på ett fat av Putin. Medier på högersidan av det politiska spektrumet skräder inte orden. Fox News anser att Putin är den som egentligen förtjänar Nobels fredspris. ”Högerspöket” Glenn Beck deklarerade att USA:s roll som supermakt tog slut igår.

Och oavsett om man har sina preferenser till höger eller vänster, kvarstår faktum – ingen president i modern tid har gjort bort sig mer kapitalt utrikespolitiskt än Barack Obama – inte minst i Mellanöstern där han hjälpt Al-Qaida att komma över vapen i Libyen, gett sitt aktiva stöd till ett islamistiskt maktövertagande i Egypten och nu är på god väg att ställa USA:s stridskrafter till förfogande för terroristerna i Syrien.

För övrigt är det idag, den 11 september, exakt ett år sedan terrorattacken mot USA:s konsulat i Benghazi, där ambassadören Chris Stevens dog, tillsammans med flera soldater ur konsulatets skyddsstyrka. Benghaziattacken skylldes snabbt av administrationen på en fejkad Youtube-video, men som CNN kunde avlslöja i somras var detta ett sätt att skyla över vad som verkligen hände. CIA använde nämligen konsultatet som en front för att smuggla vapen till rebellerna i Syrien. Vid attacken, iscensatt av Al-Qaida, stals 400 bärbara Hellfire-robotar, som bland annat kan användas för att skjuta ner civilt trafikflyg.

Dåvarande utrikesminister Hillary Clintons kommentar till händelsen var lakonisk: Vad spelar det för roll?

Att USA förlorat sin forna roll som världspolis och försvarare av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter har aldrig varit tydligare än nu. Och att Ryssland och Putin samtidigt mitt i allt detta framstår som måttfulla och ansvarstagande är en historisk ironi av oändliga proportioner.

Intressant?

Andra bloggar om , , , , ,

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6 SvD 1, 2, 3, 4

Internetsäkerhet – med bakdörrarna på vid gavel

Efter de senaste månadernas avslöjanden av visselblåsaren Edward Snowden, är det svårt att bli förvånad längre när det gäller omfattningen av den massiva övervakning som amerikanska NSA ägnat sig åt, i nära samarbete med vännerna på brittiska GHCQ och svenska FRA. De senaste uppgifterna visar som bekant att den senare organisationen alltså bedriver en omfattande kartläggning av svenska medborgare – och sannolikt lämnar vidare denna information till sina amerikanska underrättelsekolleger. Om inte detta är brott mot rikets säkerhet, så vet jag inte vad som skulle kvalificera sig för denna brottsrubricering.

Plötsligt får det politiska tassandet kring övervakningsskandalen alltså en logisk förklaring. Självklart ställs inte Obama till svars för NSA:s massövervakning av regeringen – eller S-oppositionen – eftersom samma politiker varit delaktiga i att godkänna FRA:s egen massövervakning av all vår mejl, Internet- och telefontrafik. Och lika klart står det att FRA säkerligen får en avsevärd del av sin finansiering från andra sidan Atlanten, som tack för hjälpen att avlyssna både ryssar och svenskar.

Inget av ovanstående förvånar. Vad som däremot skrämmer är de nya uppgifterna om att NSA skulle ha lyckats kringgå eller knäcka krypteringsalgoritmer, alltså sådana som används för allt ifrån säkra kortbetalningar, Internetbanker och överföring av känsliga dokument skyddade med 128- eller 256-bitars kryptering. Enligt de nya uppgifterna ska NSA antingen ha övertalat/tvingat utvecklarna att lägga in bakdörrar i systemen, eller utnyttjat okända säkerhetshål, som sedan kryptoföretagen övertalats/förbjudits att plugga igen – för att på så sätt ge underrättelsetjänsten fortsatt fri access till de krypterade uppgifterna..

Om ovanstående stämmer, innebär det alltså att hela Internet är trasigt, och att ingen  går att lita på längre. Vad spelar det för roll om jag betalar tiotusentals kronor om året för ett signerat servercertifikat från Verisign för att singalera att det är tryggt att göra affärer med mig – om samma bolag lagt in bakdörrar som står på vid gavel för hemliga polisen? Och med tanke på det stora antal individer som i så fall har tillgång till dessa bakdörrar, vore det närmast ett under om uppgifterna inte hamnade i händerna på folk med betydligt mindre altruistisk läggning än Snowden, sådana som föredrar att utnyttja kunskaperna för att stjäla folks pengar. Hackade betalsystem och kortdatabaser har det förvisso inte saknats exempel på de senaste åren.

Samtidigt med dessa avslöjanden fortsätter övervakningsmyndigheterna sin idoga kamp mot anonymiteten. För parallellt med att NSA, GCHQ, FRA m fl förkortningar skaffar sig direkt tillgång till våra hemligheter, pågår det ett storskaligt krig mot så kallade anonymiseringstjänster och VPN-leverantörer.

Lavabit, en leverantör av krypterad email sedan 10 års tid – bland annat för Richard Snowden – stängde nyligen efter krav från FBI om att få full access till systemet som hade 350.000 kunder. Betaltjänstföretaget Payson ströp tidigare i somras alla betalningar till den svenska VPN-tjänsten Ipredator – enligt uppgift efter krav från Visa och Mastercard – något som även drabbade brittiska TorGuard och TorMail. Paypal stoppade donationer till Wikileaks för flera år sedan, och nu i veckan frös betalförmedlaren 45.000 USD för den lilla isländska startupen Mailpile, en crowdfundad e-mailklient vars syfte är att låta användaren behålla data under egen kontroll, istället för att förlita sig på mailtjänster som Micrsoft eller Google.

Trenden är alltså solklar: vi ska till varje pris hindras att vara anonyma på nätet. De enda säkerhetslösningar som de facto tillåts är de bristfälliga som övervakningsstaten har godkänt och har full tillgång till. Det är även i ljuset av detta vi ska se kampen mot kontanterna: målet är att i princip inga affärer ska kunna ske anonymt, något som även avspeglas i EU:s nya betaltjänstdirektiv, där det bland annat finns krav på att legitimera sig vid inlösen av värdecheckar eller vinster på mer än 20 EUR (160 kr).

Allt detta försvarar våra politiker – till exempel Cecilia Malmström som förmodligen gjort mer än någon svensk politiker när det gäller att avskaffa integriteten på nätet – med att det bara är folk som sysslar med brottslighet, terror och barnporr som behöver vara anonyma på nätet.

Med samma resonemang som grund är det underligt att ingen ännu lagt fram förslag på att polisen ska öppna och kontrollera samtliga postförsändelser. Eller krav på att vi alla installerar dörrlås med en och samma huvudnyckel som förvaras hos polisen – i den händelse att den skulle se ett behov av att kontrollera om något brott begås.

Ändå verkar ingen bry sig. Såväl allianspartierna som S är knäpptysta och fortsätter ägna sig åt ickefrågor som Obamas kungabesök, arbetsförmedlingens VD-fiasko och stängningen av Lundsberg. Piratpartiet, som borde ha uppemot 10 procent av väljarsympatierna, syns inte ens i mätningarna.

För att uttrycka sig som amerikanerna:

We’re f**cked.

Intressant?

DN 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, SvD Näringsliv, SvD 1, 2, 3, 4, Aftonbladet

Andra bloggar om , , , , ,

Därför måste vi följa Tyskland och göra kaos med elmarknaden

Det är alltid lika förbluffande att inse att det finns människor som lyckas leva sina liv helt utan att befatta sig med vare sig fakta eller verklighet. Politiker visar ofta en stor fallenhet för denna konst, och ingenstans är förträngningen av faktiska observationer mera framträdande än hos Miljöpartiet.

Idag drar MP:s ungdomsförbunds Lorentz Tovatt återigen den gamla sagan om den framgångsrika tyska energiomställningen, die energiewende. Tovatt kräver nu att Sverige följer i tyskarnas spår och satsar ett icke specificerat antal skattemiljarder på storskalig utbyggnad av solenergi genom att införa så kallad nettodebitering (dvs att privatpersoner får kvitta el som matas in på nätet mot den som förbrukas).

solar_subsidies_deMan måste emellertid ha på sig rätt stora skygglappar för att på fullt allvar peka ut Tysklands satsning på solpaneler som ett föredöme. Grafen här intill, som jag brukar använda så fort Tyskland och förnybar energi är på tapeten, visar hur subventionerna av solel formligen exploderat och är på väg att knäcka generationer av tyska elkonsumenterna.

På sommaren är vi i Sverige vana vid att elpriset är lågt, beroende på att efterfrågan än mindre än under vintern. Trots allt gnäll på höga elpriser har vi i Sverige alltså en marknad som beter sig som man förväntar sig. Något som Tovatt alltså vill ändra på.

Så hur är det i Tyskland då? Jo där bävar de stackars prövade elkonsumenterna för de varma och soliga sommarmånaderna. Då går nämligen landets alla solpaneler för högtryck, och eftersom energibolagen (via lagstiftning) tvingas köpa in all producerad solel med förtur, innebär det att elpriset rusar under den period då efterfrågan är som lägst. I juli satte de tyska solpanelerna rekord med som mest 5,1 GW producerad el, samtidigt som priset gick upp med nästan 40 procent.

Tyskarna betalar idag mest i Europa för sin el: ett vanligt hushåll på tre personer i lägenhet betalar i snitt nära 700 kr i månaden för sin el, en höjning med 85 procent sedan 2000. Och fortsätter utbyggnaden av vind- och solenergin i samma takt kommer kostnaden att öka ytterligare 30-50 procent kommande år.

Dessutom har den gigantiska satsningen på förnybart, pådriven av gröna politiker utan närmare koll på verkligheten, fått till följd att det tyska elnätet ständigt balanserar på gränsen till sammanbrott. De massiva fluktuationerna i inmatad effekt som blir resultatet av en hög andel vind- och solkraft, gör att så kallade blackouter ständigt hotar. Exportinriktade industrier, känsliga både för höga elpriser och strömavbrott, hotar med att flytta utomlands. Polen och Tjeckien har sedan en tid stoppat all import av förnybar el från Tyskland – de stora variationerna hotar stabiliteten i det bägge ländernas elnät.

För några veckor sedan hotade Tysklands största energibolag Eon att flytta sin verksamhet till Turkiet, eftersom politikerna gjort det omöjligt att tjäna pengar på konventionellt producerad energi.

Den tyska elmarknaden är kort sagt i kaos, samtidigt som subventionerna till det fåtal ”gröna” arbetstillfällena som skapats kommer att kosta dagens och framtidens skattebetalare tusentals miljarder.

Självklart måste vi låta oss inspireras av Tyskland!

Intressant?

Andra bloggar om , , ,

Äldre inlägg

© 2017 Fröjdhpunktse

Tema av Anders NorenUpp ↑

%d bloggare gillar detta: